Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2017
Stefan Whilde

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | 16 Maj, 2009
Resereportage

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Hundens genius



Den kanadensiske veterinären Harry Colebourne med björnen Winnie under det första världskriget "Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig chaufför, han trodde inte att det skulle fungera. Första dagen sa han: 'Jag har en hund och hon gillar tyvärr inte damer.' Och det första den hunden gjorde var att resa sig, lägga tassarna på mig och slicka mig över hela ansiktet och slicka av allt pudret. Och så var det med det." En rar men kuriös anekdot från första världskriget? Lite mer än så. Chaufförens berättelse i Hedvig Rudlings fotobok Djur i krigets öga (2014), med förord av Peter Englund, kan läsas som en berättelse om integration och ett förslag till strategi för fler tidsepoker än 1900-talets första decennier.

I Den amerikanska mardrömmen (2008) visade författaren Susan Faludi hur västerländska berättelser om dådkraftiga räddare och försvarare utesluter andra könskategorier än män. Kvinnor stod för många och betydelsefulla räddningsinsatser under 11:e septemberattackerna men dokumentationen och berättelserna gick bildligen upp i rök. Liknande osynlighet har drabbat manliga svarta soldater i det militära – för att inte tala om historiens alla stridbara  transor och crossdressare.

Räddaren ska sorteras in i rätt fack. Om räddaren inte är en människa – om hjälten är en hund – finns den inte alls. Vilket är i enlighet med att samhället sedan årtusenden tillskriver djur status av egendom. De flesta föds upp för att bli varor till vardaglig förtäring och även det djur som hålls i förvisso kärvänligt menat koppel av den allra rikaste kostymbäraren kan lagligen, och när som helst, tas in för letalinjektion på för ändamålet avsedd klinik. Det är denna uråldriga och ännu oförändrade status av objekt kaptenen i berättelsen använder när han åberopar sin hund som skäl för att inte acceptera chauffören.

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men först anstränger kaptenen sig med välbekanta argument: chaufförens kvinnlighet ger ”fel atmosfär" och den ”fungerar inte". Fast det personliga är fel dimension här. Senare under 1900-talet får den kategoriska exkluderingen namnet sexism och visar sig ha liknande mekanismer som rasism: alla individer i kategorin ”kvinna” bibringar fel atmosfär och framstår icke-fungerande i det dominerande maskulina sammanhanget. Eftersom den rätta atmosfären är kriget och det som ska fungera är kriget. Krigets syfte är att kämpa ned fienden och bevara den rådande ordningen, det vill säga bevara det rådande förhållande som utesluter kvinnor från lika människovärde och lika rättigheter i samhället. Logiskt sett är alltså kaptenen rätt ute. Kvinnor som samhällelig kategori är inte att lita på. Kvinnor kan destabilisera kartan, lära sig tekniken, ta över kunskaperna, styra upp fordonet, ändra färdväg, till och med vända vapnen åt ett annat håll. Eller, allra värst, ifrågasätta hela ordningen och undvika striderna genom varsam och grannlaga fördelningspolitik. Och utan den dominerande manlighetens hierarkier – vad blir det av en högre militär?

Så kaptenen i anekdoten strider för status quo, ett läge som vilar på machokulturens fundament: vapnen och våldet som maktmedel. Men hur ska han gå till väga? Hunden, en tik, sålunda genusfrände med den kvinnliga chauffören, blir som ofta tidigare i herremanshistorien utnyttjad som verktyg i dispyten. Hunden vänds mot den kvinnliga chauffören. Hunden påstås "ogilla damer". Men bortsett från alla andra skillnader är både hunden och chauffören unika individer, inte kategorier, även om de tillskrivits sådana. Framförallt ser hunden bortom klasstillhörighet, genus och gradbeteckningar: Vem lägger ned vapnet för att ge mig en munsbit och stryka min päls med sina händer? Vem låter mig krypa upp i famnen? Vem klär av sig sin mask inför min blick och mitt propsande på ömsesidighet? Hunden visar sig gilla chauffören, hunden lägger tassarna om halsen, slickar ansiktet – och blottlägger människan. Damens mask som dam försvinner bokstavligen med pudret.

I boken On killing (2009/2014) menade Dave Grossman att endast tio till femton procent av soldaterna faktiskt dödade. Resten låtsades, försökte fly eller gömma sig, också till priset av att själv dö. Med andra ord: deras mänsklighet var för stark. Möjligheten att döda satt inte i könet utan i den manliga könsroll som upplöstes inför kravet att destruera den andre.

En könsroll som redan utmanats av kamratskapen med hästarna och de andra djuren. Hedvig Rudling skriver om männens egenhet att hysa djur som maskotar, ankor, grisar, hundar, katter, björnar, hästar, åsnor: "Djuret blir den varelse som ser soldatens möjligheter att fortfarande vara en god människa, trots att hans främsta uppgift är att döda." Djuren håller mänskligheten vid liv. Valet att inte döda djur håller liv i valet att inte döda andra människor. Ett rebelliskt samband härförare i alla tider förstått att bryta sönder. Nazisterna kom att göra det effektivt och metodiskt: soldaterna fick varsin hundvalp att sköta till den var tolv veckor gammal för att sedan, inför befälet, tvingas strypa valpen med sina bara händer.

Varför det i anekdoten blir ett  misstag för kaptenen – men en vinst för chauffören – att låta hunden avgöra saken. Hundens vänlighet förvandlar kontrahenterna till jämlikar, lika värda människor. Kaptenen förlorar argumentationen och blir mänsklig, chauffören avmaskeras och blir genusneutral. I hundens agerande ligger dess stora förmögenhet, dess genius: att göra människor mänskligare. Det är ingen liten sak utan en stor sak, ett betydande förslag till strategi riktad mot den patriarkala kulturen varhelst den skickar underordnade till strid mot varandra, en feministisk politik som hellre överbrygger klyftor än bevarar maktordningen, kriget och dödandet.

Lisa Gålmark

Lisa Gålmark läser ur sina böcker på Moriska trädgården i Malmö 12 juni kl 13.30

 

Ur arkivet

view_module reorder

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

En bemerkning om Martin Heidegger og hans filosofi

Filosofi som teoretisk innstilling er funksjon av livet og følgelig er filosofi verken identisk med sett av teoretisk utsagn om hva filosofi er nå, hva den var før eller at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 januari, 2010

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | Gästkrönikör | 03 oktober, 2016

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Prins Eugen och den monumentala väggen

I denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 05 februari, 2013

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.