Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | 23 oktober, 2016
Utopiska geografier

Sven André Tre dikter

Ludwig I den tronlösa tronsalens rymd ekande av svanvingslag och stillad tid på firmamentets hav av rhenguld mot kobolt en anad, osagd fruktan, ängelns dova vittring i mitt stammande ...

Av: Sven André | 04 april, 2011
Utopiska geografier

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 april, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jean Cocteau på kur i Baden-Baden

I den kejserligt österrikiska kurorten Merano/Meran blandades pura seta från Bologna och Milano med bergsbönder i Lederhosen och bussfraktade turister från Mannheim med omnejd; blåögda blonda servitriser i dirndl var ...

Av: Bo I. Cavefors | 10 december, 2013
Övriga porträtt

Bitskt tandlösa krokodiler



BavieraNär Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var München ej sig likt, staden hade förvandlats till en internationell kulturmetropol och vad som där skedde påverkade det kommande århundradets intellektuella aktiviteter i hela Europa. Det fanns emellertid kulturtraditioner, ett intensivt kulturliv i München som ej heller Wagner lyckades förändra. Ludwig I, alltså ej Ludwig II…, hade målmedvetet förvandlat sitt rike till centralort för tysk kultur. Dessa ansatser och planer förverkligades av Maximilian II som helt enkelt köpte in vetenskapsmän och författare, märkligt nog ofta hämtade från de protestantiska delarna av tyska språkområdet. Ambitionen från Maximilians sida var att rycka åt sig initiativet från det preussiska Berlin . Och det vet ju alla: intellektuella drar sig som filspån mot den magnet som drar mest, dvs betalar bäst. Maximilian betalade bra. Dessutom är det bättre väder i München än i Berlin. Och närmare till Italien. Maximilian lyckades med sitt entrepenörskap. Wagners revolution hade inte varit möjlig utan avstampet från Maximilians borgerliga kunga- och kulturrike, med författare som Emanuel Geibel, Paul Heyes, Friedrich Bodenstedt, Wilhelm Hertz, Hermann Lingg, Adolf Friedrich von von Schack och, framför allt, Heinrich Leuthold, schweizaren, katten bland hermelinerna. Dessa herrar – damer existerade inte i denna miljö, det var före kvoteringarnas tidsålder – samlades varje vecka hemma hos Maximilian eller på någon av stadens krogar. De gav ut egna böcker och andras, redigerade antologier, kalendrar och tidskrifter. Med ett rikt urval av detta kotteris produktioner från tiden 1850 – 1880, gav förlaget Reclam (Stuttgartgrenen) ut en antologi 1987, redigerad av Johannes Mahr, Die Krokodile. Ein Münchner Dichterkreis.

Ludwig I. von BayerTiden de levde i är faktiskt ofta intressantare än poeterna själva. Redan 1825 menade Adolph von Schaden att kulturlivet i München gick på sparlåga. Däremot fanns det i staden 19 brännvinsbrännerier, 62 ölbryggerier, 173 ölhallar och 26 ”Weinwirte”, men endast 9 boktryckerier och 5 boklådor. Sebastian Daxenberger klagade 1848 över att poeterna i München visserligen hade viss talang men ingen ”Energie des Strebens”. Antagligen var de alltför katolska. Den sydtyska glädjen över att överhuvudtaget finnas till och få njuta Guds gåvor i det underbara Bavaria befrämjade inte tillväxten av kulturella strebrar. Alltså importerades protestanter från Berlin. De infödda föredrog en ”Bockfrüschoppen” i Achazgarten, en eftermiddag på caféet i Hofgarten samt som avslutning en härlig kväll på någon källarlokal.

Detta lättsinne tilltalade ej den allvarsamme Maximilian, som tagit studenten i såväl Göttingen som Berlin. Ludwig I hade till München importerat vetenskapsmän som Franz von Baader, Friedrich Wilhelm von Schelling och Friedrich Heinrich Jacobi, så när Maximilian 1848 övertog regentskapet, övertalade honom Schelling att ”die Pflege der Wissenschaft nicht blos für Bayern, sondern für ganz Deutschland in die Hand zu nehmen”. Universitet grundades, muséer byggdes, stipendier och livstidslöner instiftades och som grädde på moset utdelades en Maximilianorden med vidhängande personligt adelskap. Det senare mer eftertraktat än det övriga.

Emellertid fanns det ett kulturliv i München även före decennierna med Maximilian och hans far, lokaliserat till benediktinernas och augustinernas kloster, praktiserat av berömdheter som historikern Lorenz von Westenrider, teologen Johann Michael Sailer SJ samt tecknaren och kunglige ceremonimästaren Franz Graf von Pocci. Alla var de män som hade föga gemensamt med Weimars klassicism och Jenas romantik; Italien låg nästgårds, München var katolskt och Berlin protestantiskt. Maximilians genidrag att till München inbjuda författare från det protestantiska Tyskland berodde på att: 1) han ville och lyckades överglänsa preussarna genom att plocka russinen ur den nordtyska sockerkakan; 2) han injicerade vitaminer – baciller, ansåg gamla münchenbor – i det lokala blodomloppet, München blev en attraktiv stad för vagabonderande författare, typ H.C.Andersen.

Hermann LinggHur och vad med de tandlösa Krokodilerna? Die Krokodile kallade sig en grupp Münchenpoeter efter en dikt av Hermann Lingg, Das Krokodil zu Singapure. Vid Krokodilernas sammanträden diskuterades mycket fritt de flesta tänkbara ämnen. Öppenheten medförde emellertid komplikationer eftersom de nordtyska diktarna hade svårt för den ironiska men i grunden mycket vänliga bayerska humorn. Relationerna mellan de invandrade diktarna och inhemska författare och borgare blev därför ansträngda. Ibland mer än så. Geibel reagerade häftigt när en journalist vid Allgemeine Zeitung, August Joseph Altenhöfer, skojade med honom i en dagsvers: "Geibel! Kein Poet im schnöden Sinn der Heiden, Kein Gestalter, / Nur die zartesten, modernsten Fühlsamkeiten tönt dein Psalter, / Patriotisch, doch vernünftig, allzeit fromm und tugendhaft, / Ohne unanständ’ge Wallung, ohne blinde Leidenschaft."

Emanuel Geibel var stadens Dichterpapst; det var på hans ordination Maximilian städslade åtskilliga av de andra författarna, däribland proletären Heinrich Leuthold från Zürich.

Heinrich Leuthold är den främste men minst omskrivne och föga publicerade av Münchens krokodiler. Allt konkret vardagligt misslyckades för Leothold, liv och karriär. Fadern dog på fattighuset. Modern tvingades försörja sig själv och tre barn, som kringvandrande kokerska. En av Leutholds bröder dog under ett slagsmål, den andre emigrerade till Mexiko där han försörjde sig som legoknekt. Under några år var Heinrich sambo med en rik flicka från Zürich. De fick en dotter. Han påbörjade juridikstudier men övergick till journalistik, ofta misslyckade akademikers födkrok. 1862 gav Leuthold och Geibel ut översättningsvolymen Fünf Bücher französischer Lyrik och samma år publicerade Geibel 13 Leutholddikter i antologinMünchner Dichterbuch. 1866 bröt Leuthold med krokodilerna och deklamerade istället sina dikter på Hofbräuhaus. Han gjorde utkast till historiska romaner men alkoholiserades och fördes 1877 till mentalsjukhuset Burghölzli i Zürich där han blott drygt femtio år gammal avled i juli 1879. Bland hans efterlämnade papper fann man manuskript med dikter, vilka redigerades och publicerades 1914 av Gottfried Bohnenblust. 1922 kom en volym Leutholddikter med Hermann Hesses förord och 1942 en samling valda dikter. Och nu det fina urvalet i Reclamvolymen.

Emanuel von Geibel 1815-1884Detta sparsmakade diktaröde har få litteraturhistoriker ägnat en ihågkomstens minnesrad. Meningarna om hans dikters kvalitet, är motstridiga. Conrad Ferdinand Meyer, alltid pålitlig, ansåg 1875 att Leuthold var den främste av 1800-talets schweiziska lyriker och en av sin epoks mest intressanta författare. Paul Heyse, god vän till Leuthold, menad att han var plagiator. Det vore spännande med en seriös diskussion om värdet eller bristen av värde i Leutholds författarskap. När man idag läser hans dikter ser man lätt att endast Leuthold var en krokodil med sting i bettet, han ensam förebådade en naturalism och en expressionism som naturligtvis inte accepterades och uppskattades av hans samtida bröder vid diktarbordet. I dikten Schwüle står det: "Es brennt die Sonne glühend heiss. / Auf Gräser, lechzend und bestaubt, / Hin welkt des Strauches Blütenweiss, / Die Bäume neigen träg ihr Haupt. - - - Sieh auf die Not der Kreatur, / O Herr, in dessen Hand die Macht! / Gib ein Gewitter der Natur, / Und gib den Völkern eine Schlacht!"

I motsats till Leutholds kraftfulla krokodilkäftar var kollegernas diktning fantasilös, borgerligt försiktig. Leuthold var ensamvargen. Trots att han var krokodil. De andra sysslade ogärna med metafysiska spekulationer och våldsamma emotioner, de avstod, mer än gärna, från språkliga äventyr och tematiska originaliteter. Därför blev det de författade intet annat än välskriven underhållningslitteratur, med dikter i vacker form och ”edle Vorbildern”, där rytmen flöt och rimmen var väl smidda, där man spottade på modernismen och försiktigt kryssade mellan realism och idealism, dvs ”das Zeitlichte im Lichte des Ewigen”.

Hegellärjungen Moritz Carrière (1817-1895) menade att ”Das Schöne ensteht in der Idealisierung des Individuellen, in der Individualisierung des Idealen, es ist das sinnlich Vollkommene”. Med den moralen som sinnlig ledstjärna anpassade sig flertalet Münchenkrokodiler till en europeisk smakdomstol, till en europeisk kanon för att tala nusvenska, för vilken man producerade diktböcker huvudsakligast avsedda för det nya industri- och börsmäklarsamhällets burgna borgares salongsbord. Dock, det måste påpekas, diktarna i München kände stundom förtvivlan över tidens gång och sakernas tillstånd, som när Geibel skriver: ”O Blume, weisse Blume, / Kannst du das Lied verstehen?” Men försäljningen gick utmärkt. Då som nu såldes skräpet i massuppplagor. När Geibel dog den 6 april 1884 placerade man på kistlocket ett exemplar från den 100:e upplagan av hans Gedichte.

Med litteraturhistoriskt facit i handen kan man i 2000-talets Sverige fråga sig om krokodilernas drivhuspoesi återspeglade ett kulturklimat vars existens möjliggjordes genom konstgjord andning, subventioner och maktens totala analfabetism vad gäller kulturpolitik.

Bo I. Cavefors

 


Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Livsforståelse og etikk

Forord Hva har livsforståelse å gjøre med etikk? Det er jo slik at etikk er om prinsipper og regler, intensjoner, verdier og normer, mens all regulering av livet synes å bidra ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 augusti, 2014

49. Asad

De tog mig tidigt en måndagmorgon. Jag hade precis ätit frukost och återvänt till cellen. Jag ansträngde mig för att äta ordentligt trots att maten växte i min mun. Jag ...

Av: Asad | Lund har allt utom vatten | 30 november, 2012

Hur Grå var min Mur: nostalgi för en berlinsk estetik

På min sida av den transatlantiska ”dammen”, så har den popkulturella fascinationen vid Berlin ofta resulterat i ett porträtt av staden som i klorna på en kollektiv 'dödsdrift': i denna ...

Av: Thomas Bailey | Kulturreportage | 19 december, 2011

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 11 september, 2016

Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – ...

Av: Bertil Falk | Reportage om scenkonst | 28 mars, 2012

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 29 maj, 2012

Asger Jorn: I begynnelsen var bilden. Foto: Thomas Notini

Cobra – nittonhundratalets sista avantgarde

Thomas Notini om COBRA som inte är en antydan om något farligt och skräckinjagande utan ett akrostikon bildat av början av (de franska) namnen på de tre städer varifrån gruppens ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 17 augusti, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.