Först på engelska var Novellmästarna

I en artikel i Washington Post (8 augusti) berättas om en antologi med noveller av svenska deckarförfattare som ska publiceras i USA. Redaktör för antologin, som innehåller en novell av ...

Av: Bertil Falk | 14 augusti, 2013
Gästkrönikör

Eva Hanson. Kvällspromenaden

Eva Hanson bor på landet strax utanför Göteborg. Hon skriver krönikor, noveller och lyrik Senast aktuell: i Föreningen Arbetarskrivarnas antologi Landet som sprängdes Personlig kuriosa: avskyr vintern men älskar katter           Kvällspromenaden     Och jag tänkte ...

Av: Eva Hanson | 27 januari, 2014
Utopiska geografier

Ett femte tillägg

Ett femte tillägg - litteraturhistorien skrivs av tigande poeter i den offentliga debatten;litteraturhistorien skrivs även av dem som skriver på tillgängliga bloggarCoyote, Dobro måne Man kan välja att åberopa det. Man ...

Av: Boel Schenlær | 28 maj, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Europa ett asiatiskt randområde?

Geografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och över södra delen av detta euro-asiatiska flarn och att den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydost. Kristendomens och ...

Av: Bo I Cavefors | 01 oktober, 2014
Essäer om religionen

Georg Brandes, en av Nordens ledande intellektuella under 1800-talets sista decennier



Georg Brandes. Skiss av P S Krøyer 1900Det händer inte så ofta att en doktorsdisputation drar horder av besökare, inte bara släkt och vänner, utan personer ur de mest skilda läger. Så var dock fallet då Pil Dahlerup 1983 vid Köpenhamns universitet la fram sin digra avhandling i tvåvolymer om det moderna genombrottets kvinnliga författare. I förordet säger hon explicit: ”Jag skrev den här avhandlingen därför att jag var arg”. Vem var hon så arg på och varför dessa horder av åhörare?

Det moderne gennembruds kvinder refererar till Georg Brandes presentation av nordiska författare 1860-1880 med titeln Det moderne Gennembruds mænd, publicerad exakt hundra år tidigare. Som framgår av titeln fanns det enligt Brandes inga kvinnliga författare under perioden. Det är när Pihl Dahlerup grävt i arkiv under en längre period som hon blir riktigt arg. I sin egen bok presenterar hon ett sjuttiotal kvinnliga, danska författare, som Brandes föredragit att sopa under mattan.

Brandes betraktas allmänt som en av Nordens ledande intellektuella under 1800-talets sista decennier. Han introducerade för nordiska läsare franska litteraturhistoriker och författare som Hippolyte Taine och Emile Zola, men även europeiska idéströmningar, både i form av publikationer och under föreläsningar, som även de drog horder av åhörare. Det kvinnliga inslaget var påfallande. Hans utstrålning och självklara auktoritet gjorde att kvinnor med författarambitioner ofta vände sig till honom för att få råd i sitt skrivande. De tilltalades av Brandes krav påatt i skönlitteraturen sätta problem under debatt och var övertygade om att han var en förespråkare för dem, bl a eftersom han 1869 översatt John Stuart Mills On The Sujetion of Women (1851).

Den norska författaren Camilla Collett var trots allt steget före Brandes, då hon 1855 publicerade Prefektens döttrar, en roman som berättartekniskt förnyar den norska romantraditionen, och som sätter problem under debatt. Det Collett revolterar mot är att unga kvinnor av sin familj betraktas som handelsvaror som säljs till den bland spekulanterna som bjuder högst, dvs är mest välbeställd, oavsett dennes ålder och framtoning. Ett grundläggande krav borde vara att kvinnorna själva fick bestämma vem de skulle gifta sig med. Collett var också en skarpsynt litteraturkritiker som var väl medveten om att kvinnliga författare inte fick utrymme i litteraturhistoriska arbeten. Själv betraktades hon under sin livstid som en stor auktoritet av yngre kolleger som Ibsen, Kielland, Lie och Bjørnson, som alltid ville ha hennes synpunkter på sina nypublicerade böcker. Ibsen tog hon i örat då hon läst ett Dockhem, eftersom hon tyckte att Nora framstod som ett alltför stort våp i pjäsens början. (Flera svenska författare, som Alfhild Agrell, var av samma uppfattning). Eftersom Collett var övertygad om att Brandes och drog åt samma håll som hon, kontaktade hon honom brevledes och fick efter en tid ett värdigt och inte särskilt entusiastiskt svar tillbaka. Varför detta avmätta svar?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

omslagEn antydan till förklaring kan vara det svar som han ger den danska kvinnorörelsen som vill ventilera sina idéer med honom: ”Jag vill inte vara med om att okunniga kvinnor kommer och ställer till det i fråga om kvinnosaken, som jag själv helt ensam har fört fram i Norden och under åratal kämpat för undet förföljelser från alla håll.” Budskapet kan knappast vara tydligare: området är en gång för alla inmutat och ska något bli uträttat är det bäst att han själv sköter ruljangsen. Kvinnorna har strängt taget inte med kvinnosaken att göra.

De kvinnor som vänder sig till honom för att diskutera sina litterära uppslag utsätts för en lika patriarkal behandling. Både i privata rådgivningsbrev till kvinnliga författare och i den officiella kritik som han ägnar deras verk ingår ett förringande, ibland rent destruktivt inslag, som knappast kan ha varit förlösande för kreativiteten. En författare som säger sig vilja behandla kvinnors situation i en kommande roman avråds å det bestämdaste. Hon borde hellre ägna sig åt att skildra någon nationell angelägenhet, anser Brandes. Är någon skickad att skriva om kvinnor, är det han själv. ”Jag tror mig om att långt bättre än ni kunna gestalta kvinnor, särskilt riktigt diaboliska kvinnor och liknande. Det skulle jag göra till min specialitet om jag hade tid.”

Metoden att ”glömma bort” kvinnliga författare är flitigt använd i litteraturhistoriska arbeten, som ju ofta bygger på tidigare framställningar. Brandes behärskar den till fulländning. Han kan visserligen erkänna att kvinnliga författare som Mme de Staël och George Sand har idéer och erfarenheter som är nog så intressanta. Problemet är bara att kvinnor inte har någon skapande förmåga. När han i breda översiktsverk behandlar den nya, samhällstillvända litteraturen, som också skildrar kvinnors situation, tar han inte upp en enda dansk författare och – motsträvigt- två norska, däribland Camilla Collett. Kvinnors historia och litteratur om kvinnor ska uppenbarligen skrivas av män för att vara trovärdig och konstnärlig.

En svensk författare som konfronteras med Brandes verk och person är Victoria Benedictsson. Hon tog intryck av hans idéer att att skildra samhället i litteraturen när hon själv började skriva under 1880-talet. När hon kom i kontakt med Brandes som person fascinerades hon av hans utstrålning. Utan svårighet kunde han trollbinda en månghövdad publik under sina föreläsningar. Frikostigt förmedlar han också sin syn på vad som karakteriserar mannen respektive kvinnan under en föreläsning som Benedictsson bevistar. Hon resumerar i sin dagbok hans karakteristik. Mannen enligt Brandes? ”Kraft, djerfhet, hänsynslöshet. En verklig man bryr sig icke om hvem som står honom i vägen, han fullföljer sitt mål.” En verklig man har också ”kraft att böja andra in under sina planer och använda dem som redskap, kraft att hålla en kvinna fast.”

Under 70-talet hade Brandes fördömt klängranksidealet. Vad förknippade han med kvinnlighet vid mitten av 80-talet? ”Förmågan att älska helt och utan konventionell hänsyn, varmt, fullt och livskraftigt. Att vara modig, uppoffrande och stark: allt genom kärleken, utan svartsjuka, utan baktanke, bara därför att det är hennes natur att älska.”

Magdalene Thoresen en erotisk gestalt för den unge GeorgSedan urminnes tider har kvinnan förknippats med känsla och natur, mannen med intellekt och kultur. Det enda radikala i Brandes syn på manligt respektive kvinnligt är att det är kvinnligt att kasta sin borgerliga prydhet överbord, att ”älska utan konventionell hänsyn”. När Brandes gifte sig med en tysk kvinna med det franskklingande namnet Henriette passade han på att döpa om henne. Det nordiska namnet Gerda passade bättre ihop med hans eget, tyckte han. Dessutom satte han på henne en vigselring, som var dubbelt så bred som normalt med rekommendationen att vara trogen för två. En man som omsatte sina idéer om fri kärlek i praktiken behövde en maka som var ”uppoffrande och stark”, förmögen att älska sin man ”utan svartsjuka”. Budet att bejaka sin sexualitet och göra sig av med borgerlighetens konventioner gällde uppenbarligen alla kvinnor utom fru Brandes.

Att den ”radikale” Brandes skulle ha så reaktionära idéer om manligt/kvinnligt måste ha varit ganska chockartat för Benedictsson som i liv och dikt försökte göra upp med myten om den passiva, känslomässiga och allt uppoffrande kvinnan. I det förhållande med Brandes som så småningom utvecklade sig, tvingades hon in i den tålmodigt väntande kvinnans roll. Brandes spelade en föga smickrande roll i detta sammanhang. Är det av rädsla för att en skugga ska falla över Brandes mäktiga gestalt som manliga litteraturskribenter genom åren ägnat Benedictssons person mer uppmärksamhet än hennes författarskap?

Med stor energi har de ägnat sig åt att försöka rekonstruera hennes personlighet och har bl a kommit fram till att hon var hypokondrisk, hysterisk, våldsam och –nästan det värsta av allt – ointresserad av sina barn. Att få en sådan människa på halsen när man omsätter sina idéer om den fria kärleken i praktiken måste betecknas som otur. När manliga litteraturhistoriker skildrar deras förhållande framstår Brandes inte sällan som det verkliga offret. Victoria Benedictsson fick uppenbarligen vad hon förtjänade när hon i kontakten med Brandes blev av med sin livsvilja. Ett lysande undantag är den franske litteraturkritikern Lucien Maury, som före nordiska forskare och litteraturhistoriker redan 1945 publicerade den intressanta boken L’amour et la mort d’Ernst Ahlgren. Maury räds inte att lyfta fram Brandes cynism, översätter delar av hennes skrifter – det enda av Benedictsson som än så länge finns översatt till franska – och har grundligt studerat hennes efterlämnade papper.

Med barnbarnen Gerda och Georg PhillipBrandes syn på Benedictssons skapande? Han avger sitt omdöme om hennes roman Pengar (1885) som gestaltar just det som han efterlyst i sin tids litteratur, nämligen en belysning av kvinnans ställning i det dåtida samhället: ”Pengar är en riktigt duktig bok, men den slutar med en uppgörelse, och vi har haft så många uppgörelser mellan man och kvinna i litteraturen att vi inte orkar med fler.”

Brandes har betydligt mer till övers för Strindbergs Fadren, som ju faktiskt också gestaltar en uppgörelse mellan man och kvinna. Samma år som han fäller sitt ringaktande omdöme om Pengar skriver han att Strindbergs pjäs är en ”oförglömlig själsskildring av kvinnans speciella könsbundna svagheter och laster.” (Laura är en representant för de diaboliska kvinnor, som han själv säger sig vara specialist på att skildra).

Den kritik som förefaller ha punkterat Benedictssons skaparkraft avlevererades av Georg Brandes då romanen Fru Marianne publicerades 1887. Den var hånfull, för att inte säga mördande. Brodern Edvard Brandes visade samma förakt för romanen i en recension i Politiken, där den avfärdas som en ”missroman.” Benedictssons självförtroende förefaller Brandes helt ha lyckats knäcka genom att utförligt informera henne om alla erövringar som hanns med vid sidan av verksamheten som litterärt orakel. 1888 tog Victoria Benedictsson livet av sig, 38 år gammal.

Det är lätt att förstå Pil Dahlerups vrede, men varför dessa horder av åhörare? Kanske många åhörare tyckte att den problematik som fokuserades verkade bekant. Att osynliggöra en människas insatser kan ha en svåruthärdlig, ibland dödande effekt, även för människor som lever i vår tid och även utanför författarkretsar. En annan reflektion, som ett närgånget studium av Georg Brandes väcker, är vissa frisinnade mäns benägenhet att inte omsätta sin ”övertygelse” i praktisk handling. Vad är egentligen skillnaden mellan en läpparnas bekännelse och en verklig övertygelse? När nu flera politiska partier i Sverige inför valet öppet deklarerar sin ”feminism”, är det naturligtvis intressant att veta om denna bottnar i en övertygelse eller om det är fråga om taktik. Ett historiskt perspektiv exempelvis på kvinnors krav att försöka göra sig hörda inom arbetarrörelsen väcker vissa farhågor.

Eva-Karin Josefson
 

Ur arkivet

view_module reorder

Din klara sol går åter opp

I dag såg jag solen gå upp, d v s jag såg den översta röda kanten sticka upp över horisonten, en underbar syn. Och jag sade till min fru: ”Tänk ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 25 oktober, 2011

Att finna skönheten i vardagens oljud

Johanna Rosenqvist skapar musik som trotsar till och med industrimusikens numer rätt förutsägbara mallar. Med avstamp i en futuristisk anda konstruerar hon bombastiska verk som baseras på inspelningar av vardagsljud ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 07 januari, 2011

Whilde Stefan

Den kustlinjen är mitt blod

Mina släktband går tillbaka till vallonerna och dom nordtyska sjörövarna som plundrade längs kusten här i slutet av 1300-talet. Albrekt av Mecklenburg var kung i Sverige på den tiden men ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 02 februari, 2016

En fri kvinna

Salivsträng. Annat. Drömmar om säd. Hon ligger utsträckt på bordet. Serverad. Precis som hon vill ha det. Allt är minutiöst förberett med tanke på hur det gick förra gången. Det ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 06 maj, 2012

HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

"P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo14 juli 1933 År XI i Fascismens EraInterntelegramÄrade herr förste PretorÄrade herr KvestorPalermo Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel ...

Av: Leonardo Sciascia. översättning: Torbjörn Elensky | Utopiska geografier | 05 oktober, 2009

Göran Palm. Foto  Johan Ljungström Sverigesradio

Om Göran Palm, havet och Louvren

Till de tacksamma dikterna att ta upp till diskussion i en klass med pigga elever, svenska såväl som utländska, hör Göran Palms ultrakorta Havet, ur samlingen Världen ser dig (1964): ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 13 april, 2016

Torsten, mera borsten!

Jag ser Johan August Strindberg promenera i ett stockholmskt snöfall. Snart nog ska han återvända till Blå tornet för att jaga bort kräftan med morfin. Bibeln lägger han på bröstet ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 09 december, 2010

The Promise

Turkiet, folkmordet och Hollywood

Att det aldrig tidigare gjorts en stor Hollywoodfilm om det armeniska folkmordet beror inte bara på bristande intresse, utan också på turkiska påtryckningar. Och när en sådan film nu ser ...

Av: Svante Lundgren | Essäer om film | 04 maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.