Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

På tröskeln mellan två världar



Nattvarden, målning av Salvador DalíDet är möjligt att mänskligheten har nått fram till en tröskeltid, men fortfarande tar man mer än man ger. Utsugning tycks vara en mänsklighetslast som är svår att utrota. Den rike ger sällan till den fattige, medan den fattige ibland kan ge något till en utfattig individ. Och ofta är det bedragare som kammar hem spelet. Det talas visserligen om fria fonder och fria pengar, men det är sällsynta företeelser. Den som vill skapa i frihet, som t.ex. Vincent van Gogh en gång gjorde, har inte stora chanser att överleva, om nu inte någon mecenat, fond … eller någon välvillig medmänniska bidrar till detta konstskapande.

Konstnären Fra Filippo Lippi kunde under den italienska renässanstiden säga till sin uppdragsgivare Lorenzo de Medici: "En konstnär är ingen packåsna, utan en skänk från himlen." Var finns den nutida skapande människa som vågar säga samma sak och som dessutom tror på det hon säger?

Den verkliga historien är historien om medvetandet och medvetenheten. Den andra historien är i stort sett ett spel för gallerierna. Historien upprepar sig, det vet vi. Och den är hela tiden full av meningslösheter. Vi krigar, erövrar, besegrar, hamnar i rampljuset och kastas ut på sopbacken.

Den oförliknelige poeten Federico García Lorca, som sa att han tillhörde Livets parti, sköts i augusti 1936 av de fascistiska falangisterna i en ravin utanför Granada. Platsen där han begravdes är okänd. Hur är en optimistisk livshållning möjlig med tanke på alla övergrepp som sker överallt, övergrepp och förnedringar? Ändå kanske vi kan tala om en tröskeltid. Hänsynstagandet till Moder Jord har ökat. Och om man har tur kan man överleva, även om man är nedtystad. Vissa sanningar är kanhända omöjliga att uttala i en kultur som måste vara säljbar för att få en klapp på axeln av en rådande regering.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hela tiden har vi talat om åldrar och tidsåldrar. Men nu är det dags att lämna åldrarna och tidsåldrarna, ställa tiden på noll och beträda tröskeln till något som anas: en annan medvetenhet. Det som har ägt rum kan visserligen suddas ut av minnet, men ett tu tre uppstår det på nytt. Du ser in i dödsriket och kämpar för att överleva. Orden drar förbi som fågelstreck. En del landar i ditt medvetande och skrivs ned. Du kallar dem Words, Words from My Cave, Crosswords m.m. – tidsord i ditt diktande om tiden, i ditt tidsskapande.

Öknen bor i ditt sinne, i ditt minne, en själsläkande öken men inte ett dödsrike. Tidsåldrar har passerat. Den gamla tiden har sagt sitt och ändå inte ... Återigen sitter du där med "skrivbordstunnan" framför dig och ett foto av Salvador Dalís Nattvarden på din skrivmaskin. I Dalís framställning är nattvardsrummet närmast himmelskt. Ljuset strömmar in uppifrån, från ett fönster till synes utan slut. En välsignelse vilar över hela bilden. Men dödens närhet upptar dig ännu, och du kan inte förstå och inse historien, din och andras historia. Hur kan man se en mening i allt detta som tycks vara utan mening? Befinner vi oss verkligen på tröskeln mellan två världar?

GibraltarklippanPå en av väggarna i de två vitkalkade rummen, som är min bostad, kan jag se ett foto som visar Uppståndelsen, en del av konstnären Mathias Grünewalds berömda triptyk Isenheimaltaret, som sägs ha målats åren 1510–1515. I det andra rummet finns en enkel väggmålning som nästan täcker hela väggen, och nära målningen ett fönster som vetter mot öster. Genom detta fönster kan man se solen gå upp ovanför ett rödskimrande slott som heter Malabata. Målningen föreställer portar inuti portar. I den innersta och mittersta porten hänger en spegel. I den spegeln kan du spegla dig själv om du t.ex. sitter vid ditt skrivbord (en uppochnedvänd trätunna) och skriver om den tröskel som du upplever. Tröskeln är tidslinjen mellan de två världarna. Du befinner dig i Marocko intill Herakles stoder. Det är inte långt till Gibraltar med dess brittiska butiker, sällsynta apor och imponerande befästningsverk. Här på den afrikanska sidan finns Herakles eller Herkules grotta. Från denna grotta kan du se ut över Atlanten och kanske upptäcka båtar på väg mot Spaniens kust.

Tillhör Tanger och berbernas Höga Atlas och Anti-Atlas den nya världen? Vad har du här att göra? Hur långt kommer du med dina "guideböcker" Watt och How It Is av Samuel Beckett och Finnegans Wake av James Joyce? Ja, man säljer faktiskt How It Is i Tanger, men inte Watt och Finnegans Wake.

Watt kommer till en station och söker upp Mr. Knotts hus, där han tjänstgör en tid tills en ny betjänt kommer och avlöser honom i detta gåtfulla hus, som kan vara en dröm och samtidigt är världen. I slutet av boken Watt har huvudpersonen Watt kommit till en station för att köpa en tågbiljett. Och när man frågar honom vart han vill resa med det tåg som man väntar på, svarar han: "To the end of the line." I ett tillägg till romanen Watt kan man läsa utkast och idéer som författaren avstått från att sätta in i sin romankomposition, t.ex. dessa ord: "Watt will not/ abate one jot/ but of what/ of the coming to/ of the being at/ of the going from/ Knott's habitat" …

Boken Watt som Beckett fullbordade år 1945, efter att ha deltagit i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget, utkom först 1953 på det lilla Parisförlaget Olympia Press. En ny upplaga utgavs tio år senare av Londonförläggaren John Calder som i skrivande stund (år 2013) fortsätter att ägna sig åt Becketts verk.

Uppståndelsen. En del av Isenheimaltaret av Matthias Grünewald (1480? - 1528)Watt kan uppfattas som en ordmässa som har musikalisk och rytmisk karaktär. Det är nästan så att man måste dansa när man läser den högt. Men vi ska inte förlora oss i dansens virvlar, utan återvända till skrivbordstunnan, skriva engelska ord på en skrivmaskin (Lettera 22) och sedan titta in i spegeln i den innersta porten. Här lämnar vi, i det gryningsljus som nu lyser runt Malabataslottet vid horisonten, den gamla världen. Vi tillhör inte längre dödsriket. Watt i romanen Watt tycks aldrig ha klivit upp på det tåg som han väntade på, men han försvann och förblev försvunnen. Kanske kan vi också, om vi har tur, försvinna in i den spegel som finns i den mittersta och innersta porten och som leder till den andra världen.

Vid försvinnandet var Watt klädd i en gammal ärvd hatt och en sliten långrock och bar två väskor i händerna. Man kan, om man så vill, likna honom vid Lucky, som spelar en betydande roll i Becketts pjäs I väntan på Godot. Lucky kan både dansa och tänka. Men i slutet av pjäsen återstår ingenting av den parodiska uppvisning som finns i första akten.

När Watt försvunnit finns gryningen. Ja, gryningen ökar sitt ljus, ett ljus som hälsas av en man som undrat vart Watt har tagit vägen. Watt blir misshandlad och hånad på en station som är hans sista före försvinnandet.

Becketts romangestalter är ofta både luggslitna och utanför samhällsnormen. De tillhör de mer eller mindre utstötta, men har ändå roller som påverkar den omgivning där de uppträder. Utstötthetens historia är central i den kristna historien. Mästaren själv tillhör de utstötta och utsatta. Isenheimaltarets lidande Mästare är det svårt att vara likgiltig inför. Men Uppståndelsen finns där. Törnekronans tid är räknad. Spikarnas tid är räknad. Du kan inte lida hur länge som helst. Du dör, du stiger ned i dödsriket och övervinner dig själv. Sedan framstår den av alla mer eller mindre glömda uppståndelsen: Solen stiger upp. Och inskriven i solen ser man på Isenheimaltaret en Kristusgestalt som befriats från allt lidande.

Om nu dödsriket även är Europa, är det inte långt dit. Ett litet kliv i tanken, och du står på Gibraltarklippan och ser ut över de blodiga slagfälten. Kelter besegras av romare. Inte alla av Hannibals stridselefanter överlever snön och kylan i Alperna. Rom härskar vidare … Och senare kommer morerna, som efter en lång härskartid, som inte saknar kultur och poesi, besegras av det katolska Spaniens härar. För poeten Federico García Lorca betydde det moriska Granadas undergång en tillbakagång i kulturellt avseende. Denna tillbakagång har pågått länge. Kättarbål, häxor som bränns, nationskrig, världskrig, radioaktivt avfall, berg av sopor …

Nu har du sett nog och återvänder till din pall och din skrivtunna. Du skriver engelska ord som upphäver tiden medan du ser in i den innersta porten. På en vägg bakom ditt huvud finns en liten bild av en medeltida muralmålning i en nordspansk kyrka. Denna muralmålning, målad av den s.k. Tahüllmästaren år 1123 i Katalonien, föreställer inte en lidande Kristus utan Kristus som Pantokrator, Världshärskaren: "Ego sum Alfa et Omega Primus et Novissimus." Vad är det denne världshärskare upplever när han genomskådar tiden och alla kulturers misshälligheter och bedrägerier? Är det, som det står i romanen How It Is av Beckett, en ständig plågoakt, en infernoerfarenhet i Dantes anda? I How It Is pågår ett kravlande i gyttjan från syndsäck till syndsäck på en väg som måhända leder till Skärseldsberget och Reningens tid.

Du ser in i spegeln. Du som är jag som är vi som är alla som ännu tror på en möjlighet i en värld som tycks förbereda sin undergång. "Ett nedgångsskede detta, utslocknande i blixtsken" står det i Saint-John Perses diktepos Vents (Vindar). Ja, varför inte!? Blixten slår ned. Åskan skräller. Hela det familjära teknik-springa-runt-utvecklings-bank-vansinnet går under, och några som överlevt ser förvånade ut. Nej, så lätt försvinner inte likkistan eller sopstationen civilisationen. Och den uppståndelse som gryr i vissa sinnen kan anas i den poesi där hoppet lever kvar och inte låter sig besegras av tvivlet.

Men kanske tvivlar du. Du är sårad, slagen av demoner, misshandlad som Watt när han nått sin sista station. Du går din Golgatavandring, och plötsligt glimtar det till i spegeln: Uppståndelsen.

När du försvunnit in i den innersta porten befinner du dig i bortomvärlden och där hör du denna världs herre tala. Du har läst Finnegans Wake och vet vad han säger. Han säger bland annat: "Vah! Suvarn Sur! Scatter brand to the reneweller of the sky, thou who agnitest!" Ordet "agnitest" för tanken till Agnus Dei, Guds Lamm som borttager världens synder, och till sanskritordet agni, som betyder eld. Agnitest: skärseld, eldprov. Du prövas av elden medan demonerna fortfarande skriker i dina öron. Du säger: "Jag tillhör inte längre någon. Jag är Ingen." Liksom Watt har du försvunnit. Du har upphört att vara. Kärlek, hat, demonanfall, vansinniga utbrott, förödelse, krig … är en slocknad verklighet. Vad är nästa steg? Har du något medvetande kvar, någon medvetenhet? Ja, vi kan åtminstone inbilla oss att det finns ett sinne bortom sinnena: bortomsinnet, ett sinne som, i stället för att förbanna och utslunga glåpord, prisar den sol som stiger upp vid horisonten, ja, hyllar den dag som gryr, "dagen vars like aldrig skådats", som Samuel Beckett skriver i sin roman Watt.

Finns det en värld bortom världen, en värld bortom kommers och penningtjänande? Jag tjänar. Alltså är jag. Jag tjänar inte. Alltså är jag inte. Non serviam.

Pantokrator. En Katalansk muralmålning (1123) av Tahüllmästaren

Vilsna själar finns det gott om. Överallt kastar man sig över det liv som spirar och gror. Kan vi förlåta dem? Kan vi stiga uppför det berg som heter Skärseldsberget och visa vägen för dem som ännu inte hunnit fram? Det finns många avsatser. Och port efter port. Kan du känna hur du, liksom Dante, ledsagas av någon? Är det William Blake? Är det Vergilius? Eller någon helt okänd? När du nått Skärseldsbergets topp öppnar sig paradisets dimension, det stora kvinnliga mysteriet, den skapelseakt i vilken allt virvlar runt.

Den som har oändligheten som sin innersta tanke kan, på samma sätt som renässansfilosofen Giordano Bruno, le på vägen till kättarbålet.

Här i Marocko har man under våren låtit sig renas genom att hoppa över små eldar. Man har spelat på panflöjter och keramiktrummor. Ja, man har till och med kunnat känna en närvaro av den store Pan, som sägs ha gått hädan men vars närhet kan förnimmas i den natur som höjer sig upp mot ett allt starkare ljus. Dofterna sprider sig: orangeblommor, liljor … Och bland friska barrträd som växer i de höga Atlasbergen smyger ett "skogslejon" över en väg som leder till ett heligt kloster.

Kommer den gamla världen att leva kvar när vi står på krönet av det skärseldsberg där en ny tid öppnas? Nej, ingen vill väl påstå att sömnens eon, "Somnionia" enligt Joyce, är förbi. Den dagliga kampen fortsätter. Man vill överleva. Man vill leva. Man vill ha pengar, bröd, vin, kärlek som inte dödar, och mycket annat som ingår i kommersen. Det är där vi befinner oss. Här och nu. Var och en kämpar sin egen kamp och glömmer ofta att räcka ut en hjälpande hand. Vi levererar. Vi levererar ord som ibland betalas, om de nu innehåller de rätta ingredienserna, de rätta kryddorna, de rätta smaksensationerna. Det måste ju löna sig. Men vem vill påstå att hela vår civilisation lönar sig?

Du läser Finnegans Wake och hör "the lord of risings" (uppstigningarnas herre) uttala orden: "Vah! Suvarn Sur!", sanskritord med den ungefärliga betydelsen: Led oss, gyllene sol! Ja, det är den gyllene solen vi hoppas på, vi som har överlevt, som tillhör de överlevande, de som har levt utan att leva, vi som tillhör de förtryckta, de nedtystade, de nertrampade, de utkastade … Vi som löst en biljett "to the end of the line" och som nu inte kan återfinnas vare sig i denna tid eller i nästa. Vi är kanske de osynliga, de som, liksom Watt, tjänat tillräckligt länge i Knotts hus för att slutligen ha rätt att upphöra att vara ett tjänstehjon, ett mål för spott och spe, en som man till vilket pris som helst inte tål att se i vitögat.

Porten, den innersta porten, leder inte bara till bortomvärlden, utan också till ett icke kartlagt land, ett icke-land. Och vem är det som härskar i detta land? Är det Pantokrator och hans osynlighetsänglar? Eller är det först som sist: Någon som är Ingen?

Här på denna tröskel finns det en möjlighet att uppleva den värld som har varit och den värld som kommer. Du speglar dig i spegeln i den innersta porten efter att ha sett in i Salvador Dalís upphöjda nattvardsmålning. Att kliva över tröskeln och försvinna, det är lätt gjort. Att stanna kvar på tröskeln är svårare. Men i detta läge är det ingenting annat du kan göra … eller vill göra. Ändå måste något göras. Därför vänder du dig om och betraktar den bild som du satt upp på väggen. Det är ett foto av Tahüllmästarens muralmålning: Pantokrator. Världshärskaren sitter på sin tron med en uppslagen bok i handen. Där står det: "Ego Sum Lux Mundi". Du står länge kvar och betraktar denna målning innan du återvänder till den plats där du kan se den innersta porten. Du ser dig själv i portens spegel i väntan på Dagens inbrott, dagen vars like aldrig skådats.

 

Percival

 

FOTNOT

På den "skrivtunna" som nämns i ovanstående text, och som kanhända fortfarande finns kvar i rummet med portarna i närheten av Herakles stoder, har det skrivits en hel del. Bl.a. ord som kan läsas i följande böcker: Words, Crosswords, Time Plays, Vagabond-eposet, Människan X, Horistontessäer, Tema på Tiden, Tjugonio texter och Den nya människans historia – Lasarustecknet. En del av dessa ord finns f.ö. med i musikkompositioner (cd-skivor). T.ex. Time Space Music, Dreams and Ballads och The Waves. For Mary Magdalene. Se hemsidorna www.percival.nu och www.artdistribution.se

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.