Bilder av Alvar Aaltos arkitektur

Entrétak i Villa Mairea, 1937-39 På två utställningar på Arkitekturmuseet i Stockholm kan man fundera över vad som är essensen i skapandet av en byggnad eller en möbel eller en... Vad ...

Av: Leif Carlsson | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

Paul Verlaine var kung i baren

Paul Verlaine – ”och allt det övriga är litteratur”

Den symbolistiska skolan, med Baudelaire som förelöpare (Verlaines första kontakt med poesin och stora inspiration var Baudelaires "Ondskans blommor") och Rimbaud, Mallarmé och Verlaine som främsta företrädare, inledde en ny ...

Av: Göran af Gröning | 09 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | 03 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 10 maj, 2017
Utopiska geografier

  • Essäer
  • Publicerad:

Deadwood – inget slår högre – ingen serie kommer närmre …



horornaSom ung var det serier som gällde, inte televisionens serier, utan böckernas. Det var ”Biggles”, ”Tre deckare” (Papegojans gåta, favoriten), ”Bröderna Hardy” (Spionerna på klippön, vilka minnen) och ”Fem-böckerna” (Fem på mystiska heden). Idag går läsningen bredvid tv-serierna där de två allt mer närmar sig varandra, och dagen till ära, skall jag för tredje gången kliva in i, vad jag tycker är den Tv-serie som, i sin form, kommit närmast romanen, nämligen Deadwood.

Bara första mötet med huvudkaraktären Al Swearengen, överdådigt spelad av Ian Mc Shane, är som en direktpassage in i romanens värld, och räcker för att vilja fortsätta följa serien. Jag menar med Swearengen: intelligensen, den bittra nihilismen varvat med ett hjärta som är större än kausalitetens bundna förlopp, råhetens urkraft, aforismernas bistra överstekung, sarkasmens vittra retoriker men inte utan självdistans och viljan till att leva – överleva, spelet och manipulationens mästare, människokännarens cyniska värdenormsspridare, och dess totala motsats i E. B. Farnum, vars förlaga E. B. Farnum, spelas av William Sanderson – kanske den mest lismande karaktären som gjorts på förlaga i en tv-serie.

Eller ondskan själv vars dödsskräck får honom att ta till bibeln de gånger han blir sårad, mannen som styr sitt (lilla) hor-imperium med fruktan och skräck, som både är viljestark och hundlik, manipulativ på ett sätt som omgivningen genomskådar och som alla vet säljer ut vem, eller vad som helst, för pengar. Ja, jag talar om Cy Tolliver, otäckt överspelad av Powers Boothe, vars motsats, i serien, kan ses i horan Joanie Stubbs, verklig förlaga är Dora DuFran, och här suveränt spelad av Kim Dickens. Joanie är en kvinna som Tolliver ”ägt” sedan hon var i de tidiga tonåren men som trots ett helt liv som prostituerad lyckats behålla sin integritet, och i Deadwood försöker återvinna sin värdighet genom att frigöra sig från Tolliver, en stark kvinna som vill förändring och finna det som är människans inneboende godhet, vilket hon också gör i Calamity Jane (djupt vilse efter Wild Bill Hickoks död).

Nej, det här går inte, det finns en hel ensemble kvar, lika väl värda att få presenteras, dock detta med utrymme (vad rör mig utrymme) …

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Seriehistorik:

Calamity JaneBara för en drygt femton år sedan var det en karriärförlust, för amerikanska karaktärsskådespelare, att agera i en TV-serie. Serierna sågs som början på slutet slutet av filmkarriären och en förvissning om att hamna i skådespeleriets B-lag. En gång TV alltid TV och drömmen om att hålla Oscar-statyetten för all tid krossad.

Nu, med sikte från 2000-talets början är det, som alla vet, helt annorlunda och man kan utan vidare inblick påstå att TV-seriens status skjutit i höjden. Detta bland annat genom vattendelaren och redan ”klassiska” Sopranos, samt serierna Six Feet Under, The Wire, och Breaking bad vilka banat väg för den högkvalitativa Netflix-producerade serien House of Cards, gjord på engelsk förlaga med Shakespeare i botten, och Oscars-vinnaren Kevin Spacey i huvudrollen, och givetvis HBO:s Game of Thrones baserad på George RR Martins Romaner.

Men jag nämnde visst Shakespeare och ”engelsk förlaga”, ber att få återkomma ang. detta.

Åter Deadwood:

Serien, på 3 säsonger (12 avsnitt i varje), utspelar sig på 1870-talet i Deadwood, South Dakota, före och efter områdets annektering av Dakota Territory. Vi följer alltså Deadwoods tillväxt från läger till en amerikansk småstad, vars tema är bildandet av ett normerande samhälle efter mall av den västerländska kapitalismen. Här har den mest övergripande av seriens flera skapare, David Milch, vid upprepade tillfällen i intervjuer påpekat att hans intention med serien var att undersöka eller studera hur ett laglöst läger i kaos kan övergå till ett självorganiserat samhälle genom att knyta an till symbolvärden (i detta fall främst guldet). Och parallellen finns i kristendomen där den senromerska civilisationen vidareutvecklades genom korset som symbol (År 313 förklarade kejsar Konstantin kristendomen laglig).

Som grund för Deadwood köpte Milch bl. a. rättigheterna till Watson Pakers bok Deadwood: The Golden Years. Watson Parker var historiker och hade specialiserat sig på historien om Black Hills.

Seth BullockVad Deadwood (serien) gör är att inkludera historiska ”sanningar” med korsningar av fiktiva element, och Milch har även använt sig av verkliga dagböcker och tidningar från 1870 med Deadwoods verkliga invånare som referenspunkter till sina karaktärer och deras händelseförlopp just för att skapa en känsla av den autensitet som utgör seriens fond. Med detta sinnrika får även de karaktärer som är helt fiktiva, drag av att ha baserats på verkliga personer.

Dock, inget av detta hjälper om det inte finns ett starkt manus med levande dialoger, plus skådespelare som når upp till detta. Deadwood fick allt! Det känns som alla är på toppen av sin förmåga, hela tiden på gränsen till överspel men ändå aldrig nära, en dialog full av cynismer och bitterhet över människans ondska men den blir aldrig pekoral, aldrig offer för sin truism, och med regi och foto som trots sin nedtoning ändå hela tiden bländar (som det guld de söker) …

Namedropping (again): Doc Cochran spelad av Brad Dourif … AW Merrick av Jeffrey Jones… Calamity Jane av Robin Weigert … och titanen Jack Langrishe gudomligt spelad av Brian Cox …

Vet inte varför men en association jag får av Deadwood är Jag, Claudius en helt underbar men tyvärr något underskattad serie, en brittisk lågbudget med ett suveränt manus och stort skådespeleri, det är alltså inget nytt fenomen, detta med hårdsatsande serier, snarare geografiskt. Skillnaden är ju bara att de kvalitativa serierna tidigare producerades i Storbritannien och ett lysande exempel på brittiskt drama när det är som bäst är just Jag, Claudius med Derek Jacobi i huvudrollen (andra minnesvärda brittiska drama-serier i axplock är: Pennies from heaven, Den sjungande detektiven, Herrskap och tjänstefolk och En förlorad värld).

Kanske är det mixen av historia och fiktion som gör att jag spontant kopplar ihop Deadwood med Jag, Claudius. Kanske för känslan i dialogen och ett skådespeleri i världsklass, vilka står över de grovhuggna språkanakronismerna i Deadwood, och de skymtande el-sladdarna i Jag, Claudius

Styrkan i Deadwood, trots ett lager av anakronismer, är att inget är som det tillsynes verkar, alla är korrumperade eller låsta på ett eller annat sätt, alla bär på något som inte visas upp, allt är gråzon, här finns varken svart eller vitt bara driften att överleva och komma upp sig i den sociala hierarkin, och detta med ett ofta brutalt maktspråk. Det primära är att ”lyckas” i ”möjligheternas land”, och moralen är något sekundärt som får komma efter hand när fasaderna ska putsas och mutorna utdelats till rätt händer. Eller så är den så fastslagen i det individuella att den brister i sin samhällsnorm

TrixieNej, fel. På ena sidan, i ljuset, står Seth Bullock – Charlie Utter – Sol Star – Hostetler – Doc Cochran – A. W. Merrick – Calamity Jane och pastor Smith

I mittenrikets gråzon finner vi Joanie Stubbs – Trixie – Whitney Ellsworth – Samuel Fields – Jack Langrische och Wild Bill Hickok

Till sist på andra sidan, ”the dark side”, hämtas Al Swearengen – Dan Dority – E. B. Farnum – Cy Tolliver och George Hearst

Det intressanta är att under vissa omständigheter skiftar alla plats, vilket gör att fiendeskap i stunden omvandlas till vänskap i stunden, fördomar övergår i respekt och vice versa.

Just det att alla tidvis ligger i konflikt med varandra och tillsynes är helt utan sammanhållning får sin kvintessens då gruppen av fast boende pressas utifrån och direkt i ryggmärgskänsla sluter sig samman som en familj i nöd, om än som en något dysfunktionell familj.

Anakronismen som medvetet val:

EB: ”Some ancient Italian maxim fits our situation, whose particulars escape me.”

Wolcott: ”Is the gist that I'm shit outta luck?”

EB: ”Did they speak that way then?”

 

Göran af Gröning 

Ur arkivet

view_module reorder

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Andrei Tarkovskij. Filmaren som tänkare

Den 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.  Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck ...

Av: John Andersson | Filmens porträtt | 15 april, 2012

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Albert Edelfelt

Dödsdans och likfärder i konsten

”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 08 april, 2016

Kajsa Antonsson, Miriam Engdahl, Ylva Fred, Daniel Möllås, med mera. Foto: Ineta Svärd

Alla idéer har sina födslovåndor

Ineta Svärd återvänder som tidigare elev till Tonsättarskolan och rapporterar från Ljudvågorfestivalen 2015 i Visby.

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 30 maj, 2015

Erotisk krönika V – bittra safter rinna i trosorna.

Uppmaning. Fordrande. Dina ögon ser åt annat håll, jag känner blicken sticka. Speglar död i mina pupiller. Vidgade. Utan skydd släpps allt ljus in. Ögonbottnen kastar tillbaka, så bländas du ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 07 juni, 2012

MAERZMUSIK – Ett västerländskt slagverkverksdrama med etniska inslag

Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 27 mars, 2013

Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 30 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.