Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

  • Essäer
  • Publicerad:

Deadwood – inget slår högre – ingen serie kommer närmre …



horornaSom ung var det serier som gällde, inte televisionens serier, utan böckernas. Det var ”Biggles”, ”Tre deckare” (Papegojans gåta, favoriten), ”Bröderna Hardy” (Spionerna på klippön, vilka minnen) och ”Fem-böckerna” (Fem på mystiska heden). Idag går läsningen bredvid tv-serierna där de två allt mer närmar sig varandra, och dagen till ära, skall jag för tredje gången kliva in i, vad jag tycker är den Tv-serie som, i sin form, kommit närmast romanen, nämligen Deadwood.

Bara första mötet med huvudkaraktären Al Swearengen, överdådigt spelad av Ian Mc Shane, är som en direktpassage in i romanens värld, och räcker för att vilja fortsätta följa serien. Jag menar med Swearengen: intelligensen, den bittra nihilismen varvat med ett hjärta som är större än kausalitetens bundna förlopp, råhetens urkraft, aforismernas bistra överstekung, sarkasmens vittra retoriker men inte utan självdistans och viljan till att leva – överleva, spelet och manipulationens mästare, människokännarens cyniska värdenormsspridare, och dess totala motsats i E. B. Farnum, vars förlaga E. B. Farnum, spelas av William Sanderson – kanske den mest lismande karaktären som gjorts på förlaga i en tv-serie.

Eller ondskan själv vars dödsskräck får honom att ta till bibeln de gånger han blir sårad, mannen som styr sitt (lilla) hor-imperium med fruktan och skräck, som både är viljestark och hundlik, manipulativ på ett sätt som omgivningen genomskådar och som alla vet säljer ut vem, eller vad som helst, för pengar. Ja, jag talar om Cy Tolliver, otäckt överspelad av Powers Boothe, vars motsats, i serien, kan ses i horan Joanie Stubbs, verklig förlaga är Dora DuFran, och här suveränt spelad av Kim Dickens. Joanie är en kvinna som Tolliver ”ägt” sedan hon var i de tidiga tonåren men som trots ett helt liv som prostituerad lyckats behålla sin integritet, och i Deadwood försöker återvinna sin värdighet genom att frigöra sig från Tolliver, en stark kvinna som vill förändring och finna det som är människans inneboende godhet, vilket hon också gör i Calamity Jane (djupt vilse efter Wild Bill Hickoks död).

Nej, det här går inte, det finns en hel ensemble kvar, lika väl värda att få presenteras, dock detta med utrymme (vad rör mig utrymme) …

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Seriehistorik:

Calamity JaneBara för en drygt femton år sedan var det en karriärförlust, för amerikanska karaktärsskådespelare, att agera i en TV-serie. Serierna sågs som början på slutet slutet av filmkarriären och en förvissning om att hamna i skådespeleriets B-lag. En gång TV alltid TV och drömmen om att hålla Oscar-statyetten för all tid krossad.

Nu, med sikte från 2000-talets början är det, som alla vet, helt annorlunda och man kan utan vidare inblick påstå att TV-seriens status skjutit i höjden. Detta bland annat genom vattendelaren och redan ”klassiska” Sopranos, samt serierna Six Feet Under, The Wire, och Breaking bad vilka banat väg för den högkvalitativa Netflix-producerade serien House of Cards, gjord på engelsk förlaga med Shakespeare i botten, och Oscars-vinnaren Kevin Spacey i huvudrollen, och givetvis HBO:s Game of Thrones baserad på George RR Martins Romaner.

Men jag nämnde visst Shakespeare och ”engelsk förlaga”, ber att få återkomma ang. detta.

Åter Deadwood:

Serien, på 3 säsonger (12 avsnitt i varje), utspelar sig på 1870-talet i Deadwood, South Dakota, före och efter områdets annektering av Dakota Territory. Vi följer alltså Deadwoods tillväxt från läger till en amerikansk småstad, vars tema är bildandet av ett normerande samhälle efter mall av den västerländska kapitalismen. Här har den mest övergripande av seriens flera skapare, David Milch, vid upprepade tillfällen i intervjuer påpekat att hans intention med serien var att undersöka eller studera hur ett laglöst läger i kaos kan övergå till ett självorganiserat samhälle genom att knyta an till symbolvärden (i detta fall främst guldet). Och parallellen finns i kristendomen där den senromerska civilisationen vidareutvecklades genom korset som symbol (År 313 förklarade kejsar Konstantin kristendomen laglig).

Som grund för Deadwood köpte Milch bl. a. rättigheterna till Watson Pakers bok Deadwood: The Golden Years. Watson Parker var historiker och hade specialiserat sig på historien om Black Hills.

Seth BullockVad Deadwood (serien) gör är att inkludera historiska ”sanningar” med korsningar av fiktiva element, och Milch har även använt sig av verkliga dagböcker och tidningar från 1870 med Deadwoods verkliga invånare som referenspunkter till sina karaktärer och deras händelseförlopp just för att skapa en känsla av den autensitet som utgör seriens fond. Med detta sinnrika får även de karaktärer som är helt fiktiva, drag av att ha baserats på verkliga personer.

Dock, inget av detta hjälper om det inte finns ett starkt manus med levande dialoger, plus skådespelare som når upp till detta. Deadwood fick allt! Det känns som alla är på toppen av sin förmåga, hela tiden på gränsen till överspel men ändå aldrig nära, en dialog full av cynismer och bitterhet över människans ondska men den blir aldrig pekoral, aldrig offer för sin truism, och med regi och foto som trots sin nedtoning ändå hela tiden bländar (som det guld de söker) …

Namedropping (again): Doc Cochran spelad av Brad Dourif … AW Merrick av Jeffrey Jones… Calamity Jane av Robin Weigert … och titanen Jack Langrishe gudomligt spelad av Brian Cox …

Vet inte varför men en association jag får av Deadwood är Jag, Claudius en helt underbar men tyvärr något underskattad serie, en brittisk lågbudget med ett suveränt manus och stort skådespeleri, det är alltså inget nytt fenomen, detta med hårdsatsande serier, snarare geografiskt. Skillnaden är ju bara att de kvalitativa serierna tidigare producerades i Storbritannien och ett lysande exempel på brittiskt drama när det är som bäst är just Jag, Claudius med Derek Jacobi i huvudrollen (andra minnesvärda brittiska drama-serier i axplock är: Pennies from heaven, Den sjungande detektiven, Herrskap och tjänstefolk och En förlorad värld).

Kanske är det mixen av historia och fiktion som gör att jag spontant kopplar ihop Deadwood med Jag, Claudius. Kanske för känslan i dialogen och ett skådespeleri i världsklass, vilka står över de grovhuggna språkanakronismerna i Deadwood, och de skymtande el-sladdarna i Jag, Claudius

Styrkan i Deadwood, trots ett lager av anakronismer, är att inget är som det tillsynes verkar, alla är korrumperade eller låsta på ett eller annat sätt, alla bär på något som inte visas upp, allt är gråzon, här finns varken svart eller vitt bara driften att överleva och komma upp sig i den sociala hierarkin, och detta med ett ofta brutalt maktspråk. Det primära är att ”lyckas” i ”möjligheternas land”, och moralen är något sekundärt som får komma efter hand när fasaderna ska putsas och mutorna utdelats till rätt händer. Eller så är den så fastslagen i det individuella att den brister i sin samhällsnorm

TrixieNej, fel. På ena sidan, i ljuset, står Seth Bullock – Charlie Utter – Sol Star – Hostetler – Doc Cochran – A. W. Merrick – Calamity Jane och pastor Smith

I mittenrikets gråzon finner vi Joanie Stubbs – Trixie – Whitney Ellsworth – Samuel Fields – Jack Langrische och Wild Bill Hickok

Till sist på andra sidan, ”the dark side”, hämtas Al Swearengen – Dan Dority – E. B. Farnum – Cy Tolliver och George Hearst

Det intressanta är att under vissa omständigheter skiftar alla plats, vilket gör att fiendeskap i stunden omvandlas till vänskap i stunden, fördomar övergår i respekt och vice versa.

Just det att alla tidvis ligger i konflikt med varandra och tillsynes är helt utan sammanhållning får sin kvintessens då gruppen av fast boende pressas utifrån och direkt i ryggmärgskänsla sluter sig samman som en familj i nöd, om än som en något dysfunktionell familj.

Anakronismen som medvetet val:

EB: ”Some ancient Italian maxim fits our situation, whose particulars escape me.”

Wolcott: ”Is the gist that I'm shit outta luck?”

EB: ”Did they speak that way then?”

 

Göran af Gröning 

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.