Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Rebellens taktik och strategi



Unga revolutionarerI sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller gerillan, eller med dagens modeord - terrorister,Theorie des Partisanen (1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att partisanens/terroristens liv och verksamhet består av fyra karakteristika, nämligen irregularitet, starkt politiskt engagemang, militär rörlighet och dubbel lojalitet, det vill säga, å ena sidan lojalitet gentemot det kollektiv, den religiösa tro, det samhälle eller samhällsideal partisanen bekänner sig till, och å andra sidan lojalitet gentemot egna principer, egen individualitet och enskilt agerande. Inte i något fall ser Schmitt partisanens, eller gerillamedlemmens, agerande som ett uttryck för religiös eller politisk fanatism. Det överensstämmer bra med generalsekreteraren för de katolska biskoparna i arabvärlden, fader Pierre Grechs uttalande den 15 maj 2003 angående konflikterna mellan de kristna och islamska världarna, att "vi är inte åsyna vittne till en religiös konflikt, utan till en konflikt av ekonomisk karaktär", att det är "fattigdom och lidande" som är drivkraft till islamisternas terrorism, att "orsaken till hatet finns just där och sällan är religiöst motiverat".

Det är människors "fattigdom och lidande", ja den fattigdom och det lidande som karakteriserar hela samhället och dess politiska system, som var det primära skälet till radikaliseringen av rörelser som tyska raf och de italienska röda brigaderna under 1960- och 1970-talen. I holgers sista brev skriver Holger Meins att "det enda som räknas är  k a m p e n" och Ulrike Meinhof menar i ett brev till  Hanna Krabbe att "massan är principiellt  f ö r  revolt, men den är totalt ovetande, den vill frigörelse, men vet inte hur den ska bära sig åt".

I fortsättningen använder jag ordet rebell och inkluderar i detta ord beteckningarna partisan, terrorist, gerilla och medlemmarna av raf:s stadsgerilla.

ernst jüngerExperter på rebellverksamhet har under de senaste tjugo-trettio åren lyckats ena sig om att rebellen är en krigförande part som dock agerar utanför de reguljära stridskrafternas traditionella agenda. Det gällde såväl för gerillan i Spanien 1808, för franska Franctireurs 1871, som för sovjetiska frihetskämpar mot tyska ockupanter under andra världskriget och för rebellerna i Werwolf som vid andra världskrigets slutskede organiserades av nationalsocialisterna för att ägna sig åt sabotage mot de allierade trupper som passerat gränserna till Tyska Riket. Detta gäller även för raf.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Visserligen är rebellens identitet svårdefinierad därför att skillnaden mellan civilister och soldater i modern krigföring alltmer raderas ut vid väpnade konflikter, men USA står inte, som George W. Bush hävdar i konflikten med islamska länder och islamska rörelser, inför en ny form av stridande motpart som faller utanför ramarna för hur fångar skall behandlas. Interneringen av islamska rebeller på Guantanamo är exceptionell och kan endast jämföras med de av nationalsocialisternas koncentrationsläger vilka ej vara rena dödsläger och med de interneringsläger dit japaner bosatta i USA förpassades under andra världskriget efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour.

Carl Schmitts partisanteorier överensstämmer ganska väl med fransmannen de Jeneys definition av rebellens taktik och strategi i Le Partisan ou l'art de Petit-Guerre (1759). Utifrån dessa båda skärpta analytikers intelligenta propåer går en rak linje till T.E. Lawrence erfarenheter (i bla Seven Pillars of Wisdom) av britternas misslyckade "missioner" och "expeditioner", dvs militära operationer, i arabärlden före-under-och-efter första världskriget, till Mao Tse-tungs militärpolitiska skrifter/idéer, till A. Nuebergs (pseudonym för bla Ho Chi Minh) analyser (i Det väpnade upproret) av befrielsekrigets förutsättningar i Viet Nam, till raf-medlemmen Horst Mahlers politiskt-teoretiska analyser, till Che Guevaras romantiska foco guerilleros, till Frantz Fanons kolonialismteorier och till Ernst Jüngers frihetsnarkomananarken.

Reguljära arméer marscherar på order och kämpar utan att soldaterna agerar utifrån individuellt engagemang för att nå specifika politiska mål. Efter nationalstaternas inträde på den politiska arenan, från 1800-talet, strider soldaterna i reguljära arméer för något så diffust som "fosterlandet"; de är inte längre krigare som slåss för sin egen identitet, för en religiös eller politiskt ideologisk övertygelse eller för hem och familj. Rebellen däremot kämpar av övertygelse och utifrån en befälsstruktur som antingen underordnats en politisk idé, religiös tro, eller som är tvingande nödvändighet för att krossa den makt som är ansvarig för den fattigdom och ofrihet under vilken rebellen tvingas leva. Rebellen menar att militära regler endast systematiserar kampen. I det ögonblick rebellrörelsen övertar reguljära stridskrafters befäls- och orderstruktur minskar dess politiskt eller religiöst motiverade frivillighet, rebellrörelsen förlorar sin irreguljära karaktär och den enskilde rebellen förvandlas till reguljär soldat.

Carl SchmittOm å andra sidan regel- och ordersystem helt avskaffas, förvandlas rebellerna till ett gäng banditer. Det finns åtskilliga exempel från de senaste decennierna på denna deklassering av rebellrörelser, till exempel några av de väpnade islamska grupperna i Filippinerna, vilka innan de banditierades under många år förde en politiskt och religiöst motiverad kamp för befolkningens islamska identitet. Samma deklassering har en del rebellgrupper i Sydamerika råkat ut för.

I boken Der Partisan (1961) ger Rolf Schroer rebellen en etiskt existentiell definition. Schroer menar att rebellen endast existerar i det ögonblick han agerar, när han träder ut ur det dunkel, ut ur den anonymitet till vilken han omgående bör återvända efter slutfört uppdrag. Rebellidentiteten måste alltid förnyas. För att förbli rebell måste rebellen ständigt stå upp till bevis för detta och visa sin närvaro i kamphandling.

För att få grepp om denna rigorösa rebelltolkning, ger klassisk skönlitteratur god hjälp.

Rebellverksamhet och krigarens problem och förutsättningar beskrivs ingående av Friedrich Hölderlin i Hyperion, av Georg Büchner i Hessischhe Landbote och i dramat Dantons Tod av Heinrich von Kleist, av Conrad Ferdinand Meyer, av den tidigare nämnde T.E. Lawrence, av Ernest Hemingway, Ernst Jünger, mfl, mfl, mfl. Författare som skriver om rebeller förvandlas ofta själva till rebeller på samma sätt som Frantz Fanon när han medvetet kämpar för att kolonialiserade folk alltid skall ha rätt att bruka våld mot den kolonialiserande makten. Märk väl att kolonial makt kan utövas på många sätt, inte endast med hjälp av militära medel utan minst lika effektivt med aktiebörserna och andra finanscentra som operationsbas (exempel: WTC i New York).

Medan Mao och Che ser rebellen som en del av den världsrevolutionära processen, menar Jünger och Schmitt att en äkta rebell aldrig bör nedlåta sig till att bli agent för världsrevolutionär aggressivitet. För Carl von Clausewitz (Vom Kriege, 18:e upplagan 16.11.1972,) är rebellens krigföring endast en av många former för väpnad konfliktlösning som kan användas för att nå politiska mål. I det avgörande skedet, menar Clausewitz, förlorar rebellkrigaren sin instrumentella fördel och agerandet antar existentiell form såväl för rebellen själv som för den befolkning han vill befria från tyrannen. När segern ligger inom räckhåll eller uppnåtts är rebellen inte längre det instrument med vars hjälp den politiska ledaren kan nå det förutbestämda målet, rebellen förvandlas till ett politiskt medium i det nya samhället, lojaliteter som uppstått under den gemensamma kampen mot en gemensam fiende ersätts med krav på nya lojalitetsbindningar. Fogar sig rebellen inte i denna nya ordning tvingas han antingen till total underkastelse eller måste börja om från början. Utifrån Clausewitz' analys relativerar Schmitt i detta sammanhang statsbegreppet genom motsatsparet legitimitet och legalitet och exemplifierar med rebellen Raoul Salan.

El CheVem var Raoul Salan? Gemensamt med Charles de Gaulle revolterar Salan mot den faktiskt existerande Vichyregimens legalitet, i övertygelsen om det av de Gaulle utropade Fria Frankrikes politiskt-teoretiska och militärstrategiska legitimitet. Rebellerna de Gaulle och Salan anser att legitimiteten i sig äger legalitet och utifrån denna syn på legalitetsbegreppet beslutarpresidenten de Gaulle många år senare att ge Algeriet frihet. I och med detta förändras relationen mellan de Gaulle och Salan. Salan tolkar fortfarande legalitetsbegreppet utifrån samma erfarenheter som den forne stridskamraten de Gaulle och i kampen för ett fortsatt franskt Algeriet åberopar Salan den legitimitet som båda rebellerna ansåg skulle gälla för det Fria Frankrike. Salan bekämpar för andra gången en bestående legalitet. De Gaulle har som makthavare övergett denna definition.

För Schmitt är det inte den bättre legitimiteten eller legaliteten i sig som är intressant, utan legitimitetens rättsanspråk inom den existentiellt förda kampen. I kampen om Algeriet förlorar Salan och döms som förrädare av de Gaulle, så som båda tidigare dömts som förrädare av Vichyregimen. OAS och Salans irregularitet förvandlas till illegalitet. Salans försök att åberopa motsatsparet legitimitet och legalitet klassas av de Gaulle, som är den för ögonblicket starkare parten, som landsförräderi trots att det aldrig varit rebellens, Salans, avsikt att skada Frankrikes reella intressen.

Rebellen är ofta framgångsrik därför att han bär på löften om en bättre framtid, medan makthavaren tvingas försvara begångna misstag. Om rebellen håller ut tillräckligt länge och genom strategisk jämvikt binder stora reguljära styrkor förlorar makthavaren/ockupanten/usurpatorn kampen. Troligen kommer det att i framtidens krig finnas större och viktigare uppgifter än någonsin tidigare för rebeller, trots att deras militära formationer kommer att ställas mot högteknologiska vapensystem, modernt utrustade elitsoldater, krigsmaskinister och computerdomptörer. Men - rebellen är inte bunden till en på förhand given befälsordning och total lydnad, utan kämpar av egen fri vilja och möter frivilligt döden.

RAF och BRRebellen kan därför inte besegras i strid. Den enskilde rebellen kan dödas men inte själva "rörelsen" som ständigt kan förnyas genom att nya medlemmar engageras .Därför är det meningslöst att försöka utrota rebellen med hjälp av konventionella vapen och soldater. Rebellen kan endast övertalas att ge upp sin verksamhet, genom dialog och förhandlingar som leder till konkreta resultat. Vad gäller konflikter liknande den mellan USA, Israel (och, naturligtvis, Blair) och stora delar av arabvärlden, dvs den islamska världen, insåg påven Johannes Paulus II detta och varnade för att konflikterna kan av människor i såväl den kristna som i den islamska världen komma att felaktigt uppfattas som en konflikt mellan religionerna (Vatikanstaten 1.9.03). Påven Benedictus XVI förtydligade problemet, när han fortfarande var kardinal Joseph Ratzinger, och definierade de då aktuella konflikterna genom att tala om att "vår tids största problem är relativism" (Rom 26.9.03), dvs att "tolerans och respekt" för oliktänkande har lett till att alla åsikter anses bära på ett visst mått av sanning även när de är absolut konträra. Med andra ord: en meningsfull dialog med islam kan inte komma till stånd om inte de kristna företrädarna är medvetna om sin egen identitet. Hur uppnå detta? Steget är inte långt från påvarnas deklarationer till Ulrike Meinhof uppmaning i sitt sista brev, riktat till fångarna i Hamburg, tre veckor innan hon mördades: "klassläget existerar: proletariatet, proletariseringen, deklassering, förnedring, förolämpning, utsugning, ofrihet, fattigdom."

Rebellen, det må sedan gälla påvar och befrielseteologer eller medlemmarna i en stadsgerilla, går alltid till strid medvetna om att de trots materiell och vapenteknisk underlägsenhet segrar över Goliat. Den enda möjligheten att komma i närstrid med rebellerna är genom ordet, dialogen, förhandlingen. Klara fakta, ingen relativism. Rebellerna agerar principfast.


Bo I Cavefors

 

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.