John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | 10 mars, 2012
Kulturen strippar

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | 25 mars, 2013
Stefan Hammarén

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | 20 februari, 2013
Litteraturens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Migrationens metaforer



emigranterTill Marco Kurtz

Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas begynnelse. Att människan, liksom växterna, är en produkt av jorden, av ett antal tidlösa koordinater vars bestämmer vars och ens idiosynkrasi och karaktär. Därifrån uppstår vissa individers och gruppers vilja att skapa fasta identiteter, fortvarande, ovillkorliga essenser. Det finns vårt och de andras, och skillnaden mellan det ena och det andra presenteras för oss som motsättningar och oöverbryggbart. De nationella, etniska, religiösa myterna grundar sig på denna föreställda identitet, "bevisad genom årtusenden" som för alltid bosatt sig på något område på den lilla planet där vi lever.

Men människan är inte ett träd: hon har inga rötter, hon har fötter, hon går. Sedan Homo erectus tid förflyttar hon sig i sökandet efter betesmarker, behagligare klimat, efter platser där hon kan skydda sig mot bistra väderleksförhållanden och sina likars brutalitet. Det fysiska utrymmet inbjuder till rörelse och inskriver sig i en miljö som är mycket mer vidsträckt och i oupphörlig expansion, en miljö där stjärnorna och planeterna beskriver sina banor och kretslopp, ritar upp polygoner och trädliknande konstellationer, algebraiska och alfabetiska uttryck. Våra förfäder strövade kring under denna skyddande kupa och lade sina öden i dess händer i sitt irrande.

Allt tyder på att våra förfäder rörde på sig. De emigrerade kollektivt från söder till norr, och tvärtom. I alla väderstreck. Till fots och utan vare sig guide eller kompass. De drevs av ingenting annat än sin instinkt att överleva och av sin önskan att tillfredsställa sina grundläggande behov: jakt, boskapsskötsel, natthärbärge, en skyddande konkav struktur för klanen. Den tekniska utvecklingen, från stenålder till järnålder och bronsålder följdes enligt vad vi vet av nya former av våld. Det finns en direkt relation mellan mer avancerade civilisationers uppkomst och ökat våld. Folkgrupper och samhällen emigrerar inte bara i enlighet med sina behov: de trycker ned och förintar andra civilisationer, de bygger en ny värld på ruinerna av en tidigare. Fem tusen år av mänsklig historia inskriver sig i en palimpsest läsning: denna läsning av lager som ger oss möjlighet att göra en tidlös lektyr av våra storstäder, från Istanbul till Mexiko.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Människorna flyttar på sig och med dem flyttar orden: det oändliga antalet orala historier som förvandlar sig i takt med att de byts och cirkulerar. En del av dem stelnar i de monoteistiska religionernas grundläggande legender. Flertalet undviker att styvna till och breder ut sig i en galax av berättelser, som inte kräver en upphovsman utan sin överföring. Muterande fabler och berättelser, med oändliga anpassningsmöjligheter, som mossor, lavar och ormbunkar som reser från Kina till Indien, och därifrån till Persien, till Babylon, till Grekland, från Egypten till Rom, på dessa "vindens landsvägar" som sprider ordens frön till avlägsna marker, genom ett sätt som når längre än bina och pollineringen.

Havet gav Havet togJag nyanserar: män och kvinnor kan rota sig i den jord de uppfattar som deras egen, men också lämna den i sökandet efter ett bättre liv eller frihet, efter att berika sig eller av tvingande skäl. Navigationen och kompassen gjorde avstånden kortare, bekräftade vår litenhet och sfäriska tillstånd. Under mer än fyra sekler planterade européerna sina växter på alla kontinenter, öar och arkipelag över hela världen. Vi tog med oss våra kunskaper och tekniska framsteg, men också våra dogmer och uppfattningar som vi tvingade på andra utan pardon. Kort sagt, kreativiteten och storheten, och med dessa, våldförandet och vanhedern i det så kallade koloniala äventyret. Överväldigande arkitektoniska storverk och urbanistiska uppfinningar, som gick hand i hand med slaveri och utnyttjande i global skala, som förvandlade tidigare civilisationers dito till dekadenta eller eftersackande dvärgar. Den världsomspännande deklarationen om mänskliga och medborgerliga rättigheter från 1789 var ett svagt fladdrande ljus som inte förhindrade vare sig erövringskrig, nedtryckandet av hela kontinenter eller folkmord, som Joseph Conrad beskriver i Mörkrets hjärta.

Vår civilisation har gett upphov till två stora litterära myter om resor: Odyssevs i Odiseen och Robinson Crusoes på ön Juan Fernández. Huvudpersonen i historien om Penelopes make, innan han återvänder till Itaka, och Daniel Defoes hjälte, som står inför utmaningen att mot alla odds skapa en värld i en fientlig omgivning. Om den förstnämnde var fröet - medvetet eller inte - till de stora reseskildringarna, från Ibn Battuta till Marco Polo till plejaderna av berättelserna från de senaste två seklerna - en konstform som idag genomgått ett förfall på grund av transporternas lätthet och massturismen - söker inte den skotska sjömannen i Defoes verk äventyret utan överlevnaden, som ett offer för sitt eget vanskliga öde. Berättelsen om den skeppsbrutne är idag densamma som för miljoner kvinnor, män och barn som har fallit ner i misärens, förtryckets och brutalitetens hav i de fromma länder som falskeligen kallas för "utvecklingsländer" Alla är de Robinson. Alla söker envist sin överlevnad till priset av mängder av svårigheter och av risken att dö i sina försök.

emigranter New York 1910Migrationsrörelserna - och nu inte de som innebar erövring, utan de som beror på många samhällens förfall i en globaliserad värld, vars herrar agerar som förmän för de gamla koloniala besittningarna - är objekt för uppfattningar och metaforer som på sitt eget sätt återkallar gamla djurfabler. En del ser dem som "moln av afrikanska gräshoppor", glupska termiter, gnagare som fortplantar sig ohämmat. Jag föredrar att hålla mig till berbernas legender om storkarna, som jag gjorde i ett kapitel i en av mina böcker. Som Domènec Badia - förklädd till abasisk prins på resa i Marocko för 200 år sedan - noterade var storkarna på den tiden lika respekterade som mänskliga varelser och det fanns gästvänliga städer som uttryckligen hade grundats av storkar. Människor förvandlade sig till fåglar i syfte att resa och lära känna världen. De flög till Europa för att tillfälligt installera sig, innan de återvände till sitt hemland och tog tillbaka sin ursprungliga form. Idag emigrerar storkarna till det europeiska fortet från sina bon i Marrakeshs murar och flyger över Schengenområdet medan männen och kvinnorna som betraktar dem inte gör det. Vi lever i en tid när tillgångar, kapital och varor kan förflyttas utan kontroll medan människorna drömmer om ett visa som är omöjligt att få tillgång till eller riskerar livet för att nå den förbjudna stranden. Många fångas in på de spanska och italienska stränderna och andra, mindre lyckligt lottade, ligger på havsbotten. Storkarna är turligare lottade: migrationsmetaforen handlar här om en onåbar eller bruten dröm. Alla vill vi vara storkar, men de flesta av oss kan inte. Och de som lyckas uppfattas av många som invaderare: främlingsfientliga metaforer om gräshoppor, termiter och råttor som bryter ned våra gemensamma strukturer, besmittar vår mark genom sin omvälvande annanhet.

Vi har berövats vårt minne. Vi emigrerade också. Och inte bara som äventyrare och erövrare, utan på jakt efter ett bättre och värdigare liv. Vi tvingades utomlands av våra egna landsmän 1939 eller som offer för underutvecklingen som följde på den materiella och mänskliga förstörelsen som ägde rum under inbördeskriget och den påföljande obarmhärtiga diktaturen. När min dröm att resa till Paris och njuta av en frihet och de rättigheter som den dåvarande autokratin förvägrade mig gick i uppfyllelse gjorde jag det på ett tåg som var överfullt av landsmän. Paris var fullt av spanjorer. Männen arbetade i byggindustrin eller i fabrikerna; kvinnorna som pigor i borgerliga familjer: de kallades efterlåtande för "conchitas". Och på samma sätt såg det ut i Genève, Bryssel och i större tyska städer. Vi var storkmänniskor, även om del såg oss som gräshoppor, råttor eller termiter. När väl den europeiska drömmen modellerats färdigt återvände större delen av våra emigranter och integrerade sig i dynamiken av de stora sociala förändringar som likt gammal bråte skyfflade undan den bibehållande strategi som diktatorns efterträdare tänkt ut.

Unga emigranter från Italien"Världen är hemmet för dem som inget har", kan vi läsa i Tusen och en natt, och de som saknade ett hem eller inte fördrog hemmets rovgiriga gränser, lärde sig att resa, att förvandla sig till andra, inför sig själva och inför andra. Lite i taget, förvirrade, utanför, lärde de sig nya sätt att vara och vanor: inte bara de i staden där de vistades utan också andra främmande samhällens som etablerat sig på samma plats. Afrikanska, arabiska, västindiska, turkiska och hinduiska som i successiva migrationsvågor försökte skapa sig ett Robinsonliv. Jag levde själv under årtionden i denna värld och lärde mig lika mycket av den som av läsningen av Cervantes. Kropparnas rörelser förändrar ett område. Min stadsdel förändrades kontinuerligt samtidigt som den förblev densamma. Jag deltog i den ständiga uppkomsten av personer, språk, klädedräkter, vanor, kulinariska praktiker. Genom att anstränga mig uttydde jag nya språk och alfabet; jag fick min ökade inre beblandning bekräftat för mig, min underbara tillägnade komplexitet. De enhetliga, kompakta städerna blev från och med den tiden mig fadda och främmande. I mina favoritstadsdelar i Paris, Berlin och New York fick jag bekräftat för mig giltigheten i Élie Faures fantastiskt vackra fras: "Spiritualiteten har aldrig knoppats i koncilierna, i föreskrifterna eller i dogmerna, utan i innandömet av ett liv i kreation och rörelse.

En civilisation kan inte existera utan rö­relser, migrationer, överföring av bruk och kunskaper. Vi samlar ihop oss i stora städer, men vi kommer från olika platser och bär på olika erfarenheter. Vi lär oss, vilket Baudelaire visade, läsa städernas verklighet utifrån ett perspektiv av förändring som bryter ned stabiliteten. Vi ser världen som en kontinuerlig process av dekonstruktion och konstruktion, och kulturen som summan av influenserna som den tillägnar sig genom sin historia.

Rörelsen, migrationerna, går inte att stoppa och massmedierna driver på dem. Miljoner och åter miljoner parabolantenner återger bilder av en värld som förefaller vara nära till hands, en värld av magnifik rikedom och underbart välstånd, en värld där, som en alban som häktades när han gick iland på den italienska kusten uttryckte sig, "man matar hundarna med silversked". I förhållande till parabolantennernas överväldigande magnetism saknar paraboler och ord relevans. I Latinamerika, Maghreb, Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, den hinduiska underkontinenten och i det fjärran Kina, vill fattigdomens skeppsbrutna vara Robinson och flyga som storkarna till Fortet Europa. De är medvetna om att de framgångsrikt måste klara av de besvärliga prov gudarna ställer dem inför, i hopp om att förr eller senare finna en plats att bygga sitt bo på. Naturen tål inte tomrum, och arbetstillfällena som inte tas i bruk av de infödda blir oundvikligen tillsatta av dem som emigrerar. Betyder detta att jag anser att vi borde öppna våra gränser på vid gavel och av humanitära skäl ta emot hur många som helst av dem som söker arbete hos oss? Detta vore lika kontraproduktivt och utopiskt som den oupphörligen reviderade utlänningslagen som under PP:s mandat applicerades småsint och kaotiskt.1 Egenintresset och respekten för europeiska lagar och förordningar råder oss att istället befordra en legal migration, av immigranter med klart definierade rättigheter och skyldigheter. På så vis skulle man undvika senare års tilltagande villfarelser och enfald, som att systematiskt låta bli att förlänga tiotusentals människors arbets- och uppehållstillstånd, vilket förvandlade de som tidigare innehade sådana tillstånd till illegala invandrare. Och en fientlig politik gentemot Maghreb, som baserade sig på framhävandet av påstådda "kulturella affiniteter" – läs religiösa dito – vilka, som jag skrev nyligen, risum teneatis (Håll er för skratt ) skulle förvandla Litauen eller Ukraina till två länder med närmare band till Spanien än våra grannar i söder.

svenska emigranterEtt utrymme förändras av människors rörelser. Migrationerna som har kommit, kommer och kommer att komma till vår halvö, pollinerar vår mark med sina språk, vanor, sin musik, kryddor och maträtter, likt mossor, lavar och ormbunkar.

Raval, La Rambla eller La Ribera i Barcelona är redan som stadsdelarna i Paris vilka jag brukade besöka för fyrtio år sedan eller det turkiska Berlin i Kreusberg där jag bodde några månader 1981. Fröna och sporerna på "vindens landsvägar" befruktar stadslandskapet och skapar nya former av liv. Min egen erfarenhet säger mig att samlevnaden i den urbana vävnaden blir till en databank av försök som vi alla kan dra nytta av. Att köra ut immigrationen från stadskärnorna där den funnit sin plats, till förorterna som snabbt förvandlas till getton, är att offra en social samlevnad till förmån för en blind spekulation. Vad som idag händer i Paris, Lyons och Marseilles konfliktfyllda banlieues är en uttrycklig varningssignal för oss alla. Utanförskapet är grogrunden för brottslighet och steget tillbaka till myten.

Immigranterna kan och bör lära sig mycket av oss: idén om medborgarskap, jämlikheten mellan könen, de mänskliga rättigheter som är universellt erkända men sällan praktiserade i deras hemländer. Globaliseringens katastrofer, som står i de välbärgades skenande och självmordsartade egoisms tjänst, fördjupar oförenligheten som skapats av kapitalets och varornas fria cirkulation å ena sidan och de defensiva gränserna, i form av vårt Forts skyddande murar å den andra. Av detta skäl bör vi i allt större utsträckning försöka förstå och försvara vår egen möjliga Robinsonidentitet. Alla är vi potentiella skeppsbrutna och alla kan vi komma att längta tillbaka till storkarnas fria flykt.

Den ena paradoxen efter den andra: i vår tids teknologiska revolution av omedelbar kommunikation på distans (internet, mobiltelefoner, etcetera) bevittnar vi hur verklig kommunikation hotas av en ökad spekulation på stadsutrymmet, och hur en uniformerad kultur tvingar en del regeringar att åkalla ett kulturellt undantag i syfte att bevara mångfalden av såväl språk som finkultur. Som Octavio Paz påpekade kommer vår tid också att bli en tid av de partikulära intressenas hämnd: en tid av interaktion mellan staters strävan efter assimilering och perifera reaktioner som försöker stå emot.

I den lysande och inträngande essän Perpetuum mobile anstränger sig den belgiske antropologen Christiane Stallaert att ta gadden ur "illusionen om att de (statliga) etniska och samlevnadsstrategierna skulle leda till en vilopunkt eller att påstått orörliga gränser skulle vara förmögna att hejda den nyckfulla rörelsen av skapandet och medskapandet av en kollektiv identitet". Därför, tillägger hon, måste vi "avstå från en utopisk vision av mångetnisk och mångkulturell samlevnad och se framtiden realistiskt i ögonen, utifrån en medvetenhet om att identitets- och socialiseringsprocesserna som ingår i en sådan samlevnad är inneslutna i en ständig rörelse, utan slut."

stork Detta är den stora utmaningen vi står inför: inte den multikulturella utopin eller homogena etniciteten, utan något mycket skörare och något som är underkastat ständig revision – en dynamik som skapas av genomsläppligheten mellan två modeller som antas vara antagonistiska, förmögen att undvika att inkapsla sig i gettot och de inneboende farorna i utanförskapet. Barcelona och Madrid liknar alltmer Paris, Berlin eller Bryssel. De färgrika frukterna av den mänskliga mångfalden visar att om det svarta är fläck på det vita så är också, som Quevedo observerade, det vita en fläck på det svarta. Vårt samlevnadsprojekt måste underkasta sig en konstant kritisk omtolkning. Massmordens och utdrivningarnas långa historia i alla hörn av vår planet visar på nödvändigheten av kompromisser och tillfälliga överenskommelser. Vi måste alla vara Robinson mitt i vårt eget samhälle och bygga om det dag för dag. Och inte inom ramen av gigantiska urbana spekulationsprojekt, utan genom det fruktbara utbytet av erfarenheter och kunskaper – som löper parallellt med spänningar och friktioner – inom stadens sociala väv.

Barcelona, med sina invandrare först från andra delar av vår halvö, sedan från Amerika, Maghreb, Pakistan, Filippinerna och Afrika söder som Sahara, visar oss mångfalden av situationer mellan assimileringsprojekten och de centrifugala strategierna. Precis som i Bryssel eller i Quebec möter de som kommit under det senaste decenniet oklara och porösa kulturella och etniska gränser. En del kommer att försöka integrera sig – inte en i stort sett omöjlig assimilation – genom att lära sig och behärska katalanska, och får hjälp att göra detta av La Generlitat och dess utbildnings- och sociala institutioner. Andra kommer att lära sig spanska, med de fördelar detta för med sig i andra områden av Spanien. Bägge grupperna föranleds att definiera sig lingvistiskt, även om de inte berörs av det nationella identitetsproblemet. Det kommer att finnas människor från Maghreb och från Afrika söder om Sahara som talar katalanska och spanska medborgare som vägrar göra det. Många äldre och nya katalaner, vare sig de känner sig kopplade till sina etniska och lingvistiska identiteter eller inte, kommer att göra gemensamt motstånd mot de nyanlända från muslimska länder, människor som vi numer vet är objekt för attacker från en hård kärna av "aznartänkare" – ursäkta motsägelsen – som kanske omedvetet upprepar den europeiska antisemitismens mest uttjatade, förutfattade meningar under de två senaste seklerna. Motståndet mot dessa etniska och religiösa reaktioner kommer att ge upphov till identitetssökande slutenhet i de konfliktfyllda gettona och stadsdelarna, vilket i sin tur kommer att leda till mekanismen av avståndstagande bland övriga sektorer av befolkningen.

Allt detta kommer att bli en källa för spänningar av högst skiftande grad och färg, och som inte går att lösa upp genom vare sig förordningar eller lagar, utan genom taktiska kompromisser. Stadens sociala och kulturella dynamik kommer att skapa fjädrande mekanismer inom det civila samhället, mekanismer som kommer att ta upp stötarna från den felaktigt benämnda "konflikten mellan civilisationer". Dagligdags måste vi återuppfinna nya samlevnadsformer, förvandla oss till Robinson i ett stadslandskap i ständig förändring. Den sociala och gemensamma vävnaden i mestisstadsdelarna är överens med det udda och kommer sams med det motsatta. Gaudí brukade säga att man måste lägga till, alltid lägga till. Låt oss således vägra ta till oss de giftiga metaforer som glider från de lingvistiska skillnaderna över de etniska till de rått rasistiska. En människas liv roterar ständigt, även om hon inte rör på sig. Alla är vi potentiella storkmänniskor, eller barn och barnbarn till dem. Låt oss inte lägga till diskriminerande hinder för dem som redan landat hos oss.

 

Juan Goytisolo
Översättning: Anders Forsberg

Ur arkivet

view_module reorder
Roman Anthin. Foto: Gotlands Tonsättarskola

Kejsarens nya kläder – Möte med Ramon Anthin

Tonsättareleverna lärde sig att hantera hela processen för komponerande från den första idén, från embryot, till framförandet av det egna stycket. Komponerande och dirigerande skulle gå hand i hand, en ...

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 24 juni, 2015

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Turbulenta skyar – ett porträtt av Vincent van Gogh…

Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen ...

Av: Jonas Wessel | Konstens porträtt | 24 maj, 2013

Huset som kay fisker ritade 1930

Om ett märkvärdigt hus, ritat av Kay Fisker

I Köpenhamns burgna norra stadsdelar finns mängder av vackra villor. Häromdagen var vi bjudna på lunch i en av de intressantaste, i Charlottenlund på en behaglig villaväg kantad av kastanjeträd ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 oktober, 2017

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

Fragment av surrogatpyret XII

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 18 december, 2007

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.