Malin Bergman Gardskär

Jag medicinerar, därför finns jag

Jag har inget emot alternativa behandlingsmetoder även om jag inte sträcker mig alltför långt inom dess ramar i hopp om att finna bot och bättring. Nej, jag vill slå ett ...

Av: Malin Bergman Gardskär | 18 september, 2015
Gästkrönikör

Han gör det här för att han måste

Musikartist, radiopratare, skribent och nu senast programledare för SVTs "Filmkrönikan". Navid Modiri har hunnit med mycket.  Till hösten släpper han en tredje skiva tillsammans med bandet Gudarna.

Av: Tim Sterner | 25 juli, 2008
Musikens porträtt

Det är vår..!

Snön smälter blöt på marken. Kommit små vårblommor, Krokus eller Snödroppe. Dagarna blir långa nu, skönt att va ute mer. Solen värmer mycket mer. Varmare luft, det är härligt. Knopparna på träden ...

Av: Suzan Yassine | 11 april, 2011
Utopiska geografier

Freddie Wadling avled den 2 juni 2016 sextiofyra år gammal. Foto: Michael Winnerholt.

Själssångaren

Peter Sjöblom berättar om minnen, musiken och sorgen efter Freddie Wadlings bortgång.

Av: Peter Sjöblom | 06 juni, 2016
Musikens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Unga människor och gamla Essä i form av aforismer



 Vilhelm EkelundFör den sene Vilhelm Ekelund är ålderdomens visdom underlägsen den unga människans bottensäkra uppfattning att världen visserligen är dårskap och rackar­spel men att den både för poeten och för hjälten rymmer outforskade möjligheter. Det gäller att genom måttfullhet bevara spänsten i förhållande till det man tycker om. Tantaluskval blir något positivt. Ty den som frivilligt uppskjuter tillförs en förväntan som ger ledighet åt vardagens uppgifter och bestyr. Vi finner att de dagliga småsysslorna inte behöver bli lakuner utan är tillräckliga i sig. ”The way you do anything, is the way you do everything” (Zenbuddhistiskt ordspråk) I det förhållnings­sättet ligger möjligheten till bevarad livslust, inte till det forever young som idag till dunkande popmusik och en ström av ”uppdateringar” förklaras vara livets mål..

Den åldrade Tora Dahls suckar om vintern i en italiensk stad är inte bittra, de är suckar av en åldring, med krämpor och minskad ork, som får nittio år att sjunka till klockan nio på morgonen så att hon blir jämngammal med dagen. Ödet skriver våra liv, eller gör åtminstone utkast till dem, och hos Dahl – liksom hos Ekelund – tycks det mot slutet uppstå en ekonomi som gör att de frivilligt låter ödet skriva deras verk. Deras karaktärer förenklas, både antipatier och sympatier; vänskapens eros och agape i renad form.

I Ekelunds senare böckerna är frågan, som har funnits sedan tjugotalet men nu tätnar, om den bevarade vitaliteten (ungdomligheten). Skamliga impulser har kraft att bli kultur. Revanchebegäret är ett lusttecken, en ”mistral” som svalkar, ger kyla. – det fula en del av vitaliteten.

Inte vill du en försoffad, däst trygghet? Den pojkaktiga drömmen om segrar. Att vara ”god förlorare” är inte dra sig ur striden, det är att ha fått del av revanschens stimulans, vilket gäller såväl förhållandet till en sjukdom som till en motståndare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

All närvaro och allt vidare utgår från att vi i grunden känner trygghet. (Ekelund säger något liknande.) Som unga kastar vi oss in i äventyret och faran i den omedvetna övertygelsen att livet lika litet som vi kan ta slut. I det finns tonen. Leva efter de fysiska lagarna; att kroppen är med, att den är oskyldig; och att det finns ledsagare utanför de fysiska lagarna som vill oss väl.

Att undvika ”kulturarbetet”, med sneglingar på aktualitetens vågskålar och vikter, och istället skriva sant för dig. – Vilket inte betyder att vända sig från det aktuella. Vi är samtida, vi är i olika cirklar med om att göra historia. Korn finns mångenstädes. Men ha tillgång till det avstånd som en blick för det mänskligt väsentliga ger.

Måste en människa för att tillvarata dagen ha framtiden på sin sida? Nuet är ju detsamma för barnet som för gamlingen. Samma evighet omger oss alla. Filosofi-konst: attack mot grinigheten. Fränhet, ”spottloska”; båge; och utan båge ingen lyra. Attack, hårdhet mot din otacksamhet.

Tora DahlsLiksom Ekelund (”Divide et impera”) delar John Cowper Powys, i det han följer naturens ordning, upp sin dag. Powys är inte aforistiker utan värms upp under skrivandets gång, brevskrivare också i essäer och romaner. Större delen av hans produktion, påstår han, finns liksom essäisten Charles Lambs i vännernas byrålådor. Powys har en vid och adresserad generositet. Skrivandet är ett naturligt ohögtidligt tillstånd. En morgon, när han på grund av sitt magsår bara fått varm mjölk utan té, somnar han under skrivandet av ett brev.

Montaignes visdom är erfarenhetsvisdom, se Om övningar och Om utseenden, inte läsarvisdomd. Den gången han föll från hästen respektive då han togs fånge av protestantiska terrorister fick honom att mindre frukta döden respektive ”slumpen”.. Goethes sjukdomsperiod som ung, ledde, enligt Vilhelm Ekelund, till detsamma; vilket fanns med under ett långt liv. I Kampanj i Frankrike beskriver Goethe hur han på det öde slagfältet i soldis råkade ut för visslande kulor från Napoleons artilleri. ”Det gav en extraordinär livskänsla.”

Maturity is all (Shakespeare, citerad av både Powys och Ekelund), och till mognad hör den kvietism som gör tillvaratagandet av dagen till det första.

”Det första bildningsljuset.” Jämför med ditt eget, Täckmarks, Krums, Jan Fride­gårds, Ekerwalds, Thomas Nydahls. Olikhet är en förtjänst, samma kraft däri för alla.

Lynne, temperament, intelligens, smak, förmåga till stor blick förbinder ändå enskilda med olika första bildningsupplevelser. – Vad som fanns i miljön är också ungdom, början – som jazzen.

I tonåren, då intellektet vaknar, då skriften blir älskad och tydbar, tränger en ny sorts strålar genom molnet av konventioner och färdiga sanningar. Spinoza. De strålarna finns alltid. Denna sol, var är ditt ursprung?

I de åren gör man upp med traditionen, sakför den föregående generationen, och i det damm som uppgörelsen rör upp försvinner barnets syn för natur och män­niskor. När dammet lagt sig ser man sig själv i historien. När dammet lagt sig återkommer naiviteten. Sol och träd.

Dagens Rapport – synd om människorna! – varpå i nästa program, efter några ”trailers”, följer underhållning efterlämnande kvalm och sömnighet. Det centrala i en människa, där hon i första hand har att ta tillvara sin dag, skyms, försvinner i den kompakt influerande atmosfären.

Dock kvarstår att det är en konst att trots underhåll­ningssociabiliteten se den enskilde, se människan. Som Bengt Nerman på ett schavigt kafé: ”Låt dessa människor få finnas…”

I informationssamhället intigas, släppa sitt – sätta själen i skydd, som under en glaskupa, i vintertemperatur – intigas, för att inte törnas, tumlas, skadas, med kramp­hand om sitt.

Det finns en proletär kvietism, genstörtig och subversiv. Mot hyckleriet, ap­konster­­na på scenen, mot borgerligt samlande och sparande. Pot-latch. Rucklaren med förakt för allt framstående bildat.

Men vi behöver också traditionens goda seder, och det soldatiska, stoiska, det som fanns hos våra förfäder, de som ännu inte läst Rousseau och Montessori, Buddha och Ghandi. Montaigne: seder och tradition var värn mot inbördeskrigets fundamentalism.

Kanske har själen melodier, och det finns tillfällen, i studier, vid ett möte, på en promenad, då de samstämmer; där har vi vår inriktning. –. en samstämmighet som bidrar till konfliktberedskap i dissonanta lägen(som är till för vår bildning). Det viktiga är det ”tysta”, något outtalat, det som finns utan att synas.

”Man lär bara av det man älskar” (Goethe till Eckermann). Och Ekerwald: ”Sympati och antipati – irrationellt, obegripligt, okontrollerbart, styrt av intuition, instinkt. Här är själva fundamentet.” (Stilla dagar i Grez)

Men det går även att, som Montaigne (liksom James Boswell) lära av dåliga exempel; Ekelund lär av sina fiender, och av sin reaktion, som avund och småsinthet. Han gör en nytolkning av ”Älsken edra fiender.”

Det finns skröpliga gamlingar med större visdom än Zenon utan att ha läst stoikerna. En gammal kvinna, min granne, lever för dagen. Hon behandlas för cancer och läkaren har skrivit i sjuk­journalen: ”Tar inte åt sig av sjukdomen. Patienten munter” Släktingar och vänner har gått bort, hon lever på övertid, vilket Marcus Aurelius såg som en filosofisk hållning, och ska snart, som hon säger, ”Nicka till Moses”. Anhöriga och nära som gått bort är, samtidigt som hon saknar dem, som träd vilka huggits ner och gjort sikten fri – .

Inte det missnöje med personlig Fortuna som vänder Fortuna mot oss! Fånga slumpen, följ dess kast…Varför studera de stora? För att se hur de levt med sina öden, som till skillnad från flertalets (kanske motsvarande rika i sin anonymitet!) är väl dokumenterade.

Sällskap, övning, genom studier. Inte visdom. Vi kan lära, påminnas, aktiveras i något centralt, i ett område där vi finner ett nytt veck, en ny vinkel; ha den inte­gritet som obekymrat stöter bort, negligerar och glömmer, det som inte är vårt. Den inställningen är saklighet.

Den poesi som finns i flykten; ett sant i flykten; på liknande sätt som i jazzim­provisation. – Aldrig utföra ett tema på samma sätt. Vi är ombytliga; leva med ombytligheten, ta svackorna ironiskt (hur lätt är det inte att se dig som en komisk figur), ha en inriktning i sitt liv. Och – som livet nu ser ut – därtill en Jeeves omdöme, klokhet. Ha en inriktning är inte nog.

En god vän och jag intar lunch tillsammans på vårt stamlokus. En sexa Skåne har runnit genom strupen, därpå följer en tyst andakt som sluts med att han säger: ”Det är märkligt, ju äldre man blir desto mer uppskattar man detta.” När han går att hämta kaffe ser jag hur han bugar artigt för två kvinnor vid kaffe­pet­tern. Vi går ut på stan. På trottoaren hasar sig en gamling fram, i takt med sin fysiska långsamhet. Det är alltid uppförsbacke. Medan andra springer som i nedförslut tycks han vara på väg mot ett krön. Andra skyndar som till en stor fest, han ensam är på hemväg.

 

Gunnar Lundin

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimir Oravsky

Några meningar om något som du är välbekant med men som du av…

Många, riktigt många, hörde av sig som en reaktion på mina rader betitlade ”Hur och varför jag minns Ingvar Holm”. Så här kunde reaktionerna lyda: ”… Jag fick Ulf Gran i ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 februari, 2017

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 januari, 2014

Wittgenstein och civilisationen

”Den tidigare kulturen kommer att bli en ruinhög och till slut en askhög, men andar kommer att sväva över askan” Ludwig Wittgenstein (1889-1951) är, hur man än ser på saken, en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 20 december, 2012

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

Finns det liv på Mars?

Bilden av planeten Mars har förändrats under det senaste århundradet. Denna mystiska planet som tyckes gömma många mysterier är idag inte lika intressant för gemene man. Men det kan komma ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer | 24 september, 2011

Alexander Fleming Penicillinets upptäckare

Alexander Fleming, föds6 augusti1881, och växer upp tillsammans med sju syskon på fårfarmen Lochfield i Darvel, Skottland.Han gifter sig 1915 med Sarah Marion McElroy. De får sonen Robert Alexander Fleming är ...

Av: Kjell Ekborg | Kulturreportage | 28 april, 2014

G.K.Chesterton (1874-1936) Dikter i översättning av Erik Carlquist

G.K.Chesterton (1874-1936) är mest känd för sina berättelser om Fader Brown, den okarismatiske prästen som löser svåra detektivgåtor genom sina teologiska insikter. Själv konverterade Chesterton till katolicismen 1922. Chesterton var dessutom ...

Av: G.K.Chesterton | Utopiska geografier | 12 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.