Bruce eller Loreen?

Sommarmusik är ett kapitel för sig. Sätt begreppet ”sommar” före den alldeles vanliga musiken. Flytta ut konserten i det fria. Rent akustiskt sämre, men närvarokänslan ökar! Och sommaren är kort ...

Av: Per-Inge Planefors | 30 juli, 2012
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Kafka - mellan raderna

Boel Schenlaer porträtterar Franz Kafka utifrån den nyss utgivna boken:" Raderna som Kafka strök" på Bakhåll.  Att Kafkas samlade skrifter – den så kallade kvarlåtenskapen – såväl dagböcker, brev som litterära verk ...

Av: Boel Schenlaer | 04 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | 25 februari, 2013
Essäer om musik

  • Essäer
  • Publicerad:

Esoterik – visdom eller bluff? Reflexioner kring en vishetslära



 All esoterik är ful, säger somliga

Leksand, som ofta varit en samlingspunkt för svenska teosoferTeosofin är en klassisk, esoterisk tradition. Den kan ses som en fascinerande berättelse om universums utveckling och vår egen plats i densamma. Varken vetenskap eller fiktion, ändå på svävande kurs mellan dessa begrepp (och en hel del andra). Uttrycket ockult vetenskap förekommer i dess litteratur. Bluff, pseudovetenskap är andra uttryck, använda av dem som är kritiska till hela företeelsen.

Varje kultursfär har sin elitism, så även den esoteriska. Teosofin inte minst. Där finns fint och där finns fult. Där finns begrepp som mer eller mindre slår fast stora sanningar, och varningsskyltar mot vad som presenteras som missbruk eller avarter. Som om någon faktiskt kunde veta. Inom teosofin och besläktade filosofier presenteras dessa sanningar av olika ”invigda” Mästare.

T.ex. varnar teosofiska författare för spiritism, liksom för fjärrskådande och medialitet i största allmänhet. Det varnas också för vissa meditativa metoder, som att väcka kundalini.

Den tramsiga människan

Vilken världsbild får vi ha? Och kan någon annan bestämma denna världsbild åt oss? Länge avgjorde kristendomen – protestantismen, i vårt land – vår föreställnings gränser. Vi föddes som medlemmar i Svenska Statskyrkan, döptes vid dess dopfunt och dog i dess armar. Om vi inte, förstås, dessförinnan hunnit med att begära utträde, något som noga och odemokratiskt kontrollerades av statsmakten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I dag har andlighet blivit nära nog tabu, den förbjudna zonen. Åtminstone i det offentliga rummet. Dock inte i människornas hjärtan, något jag kan intyga genom otaliga möten och samtal.

Vi lever i vetenskapens tidsålder. Men jag får ofta frågan: ”Tror du på Gud?” varpå ett intressant samtal i bästa fall kan ta sin början. Vad är Gud? Hur menar du? Vad tror du?

Tron kan ses som ett eget fält, en mänsklig dimension i sig där allt tycks kunna hända, bevaras och förklaras. Ofta dock på sällsamt olika villkor.

De vetenskapliga tycks ofta, i debatten, vilja skära allt över samma avfärdande kam. Åtminstone i Sverige, och kanske i västvärlden över huvud taget. De förnuftiga tror inte på ett liv efter detta, inte på spågummor och tarotkort, inte på magiska ritualer eller på mer djuplodande, esoteriska filosofier eller närvaron av osynliga mästare. Ett ofta återkommande ord i sammanhanget är ”trams”. Ett avfärdande som omöjligör såväl djupare analyser som dialog.

Ett dilemma är förstås att tramset är utbrett och präglat människor och kulturer över hela jorden under millenier. Eller sedan hedenhös, som ett uttryck lyder. Eller ”redan de gamla grekerna”. Alltså människan är i allmänhet tramsig.

Jag påstår inte att ”tramset” – kulturer, traditioner, cermonier och ritualer, skulle förtjäna att tas ad notam rakt av. Tvärtom. Jag blir misstänksam om någon påstår sig kunna tala med änglar. Misstänksam, men inte avfärdande. Det är ju faktiskt intressant! I det mänskliga bagaget ingår alltså en uppfattning att det är fullt möjligt att tala med änglar, och att änglar finns. Antingen dessa existerar eller inte ”på riktigt” finns föreställningen om dem, och förtjänar att tas på allvar. Det är människan som skall tas på allvar, menar jag, därmed våra föreställningar.

Hemliga läran (HL) och HPB

Omslag till svenska utgåvan, publicerad av Teosofiska bokförlaget i Stockholm, 1966.Den som söker livsgåtans förklaring inom teosofin får det knappast lätt. Ett av de viktigaste verket ”Hemliga Läran” (HP Blavatsky) anses av många som det mest svårtolkade. Inte blir det lättare av att dess upphovskvinna anklagats för bluff och charlataneri. Ändå, av många, anses som utvald av de andliga mästarna, att förmedla andens subtila budskap till en trevande och skumögd mänsklighet. 

Jag minns när jag första gången fick hennes verk framför mina ögon. Detta skedde genom en god vän, vars föräldrar var engagerade teosofer. Han la fram två tjocka böcker och tyckte att jag borde läsa. Det gjorde jag nu inte. D.v.s. jag började, ambitiöst, att ta mig igenom de första sidorna. Sedan blev det stopp. Jag förstod mindre än noll. Något som, i dag, faktiskt är förändrat.

HL är mindre kryptisk än den vid första anblicken kan förefalla. Det krävs således något mer än denna första anblick för att läsandet alls skall bli intressesant. Där finns en tråd, om än slingrande och labyrintisk. Den som väl får fatt på en trådända kan knappast upphöra att läsa. Jag minns att jag läste trots att jag svårligen kunde greppa innebörden.. Texten grep tag och tvingade mig att fortsätta. Oklarheter skingrades och till slut blev allt glasklart, nästan löjligt enkelt.

Det hade dock tagit några år, för att inte säga decennier. Var det värt besväret?

HPB var religionskritiker, vetenskapskritiker, samhällskritiker. Hon föddes i Ryssland 1831 och dog mot slutet av samma århundrade, 60 år gammal. Hennes liv var en lång räcka äventyr, av vilka sanningshalten inte alltid är belagd. Än sen? Jo, jag menar det, för att hon lämnat efter sig en lång rad publikationer– artiklar, berättelser, reseskildringar, filosofiska betraktelser. Det är bara att läsa. Inte minst har jag haft glädje av att ta del av hennes skildringar från Indien. För några år sedan kom en samling magiska äventyrsberättelser ut på svenska: ”Jag ger mig av, men inte ensam”, på Bakhålls förlag.

Omslag till Jag ger mig av – men inte ensamBerättelsen om hennes liv tycks mig dock överträffa det mesta. Som 17-åring gifte hon sig med Blavatsky, en många år äldre tjänsteman, dock inte av kärlek, men för att bli fri från tvånget i barndomshemmet. När hon upptäckte att det även var klent bevänt med friheten i äktenskapet, gav hon sig av och landade i London, där hon bl.a. hade möjlighet att försörja sig som pianist, anställd av en orkester. Där råkade hon, i en folksamling, få syn på sin andliga mästare – en vacker indisk man med långt vitt skägg. Hon kände igen honom från en dröm, som hon haft i barndomen. Detta blev upptakten till hennes gärning som teosofins grundarinna.

År 1875 grundade hon, tillsammans med f.d. översten Henry Steel Olcott och den unga advokaten William Judge, i New York, Teosofiska Sällskapet. Avsikten var att överbrygga religiös intolerans, genom att bilda en ”kärna av mänsklighetens brödraskap, oavsett religion, kön, ras” etc. Hon var då känd för bl.a. sin mediala förmåga, och ansågs kunna tala med de döda.

Ett sprucket Halleluja?

Med den kärnan gick det som det så ofta brukar: Den sprack.

Men – till HPB:s försvar – den teosofiska traditionen lever fortfarande. HL kommer ut i ständigt nya upplagor, teosofer samlas från alla håll i världen till internationella konferenser, och smärre grupper håller ut och sammanstrålar i vad som kan tyckas vara en andens snålblåst.

Splittringen på 1800-talet resulterade i bla två huvudfåror – en med säte i Pasadena, Kalifornien i USA, och en med säte i Adyar, vid Coromandel-kusten i södra Indien. Nära Madras, nuvarande Chennai.Jag har haft kontakt med båda.

Alla teosoiska sällskap utgår från Blavatsky, som dock inte anses vara allenarådande auktoritet. Känd och populär var tex den indiska avvikaren Jiddhi Krishnamurti och hans brittiska beskyddarinna samt nära lärjunge till HPB, Annie Besant.

Människan en andlig varelse

Teosofins budskap kan sammanfattas så här:

Människan är en andlig varelse, på resa genom såväl tid och rum som bortom tid och rum. Den korta tid vi tillbringar på jorden bör vi använda på bästa sätt, både för att befrämja vår egen utveckling och för att bidra till de större sammanhangen genom insikt, altruism, varsamhet, medkännande och respekt för livet. Därför är etiken, våra handlingar, tankar och ställningstaganden viktigare än om vi har kontakt med våra nära och kära på andra sidan, träffar på änglar eller andliga mästare.

Utvecklingen sker såväl individuellt som kollektivt, genom cykliska förlopp.

Mormors ande – ett tomt skal?

 Teosofiska biblioteket i Altadena, USASpiritismen – i motsats till vad många tror - är ingen självklar del av teosofin. Den som söker sig till teosofiska sällskap för att få kontakt med bortgågnas andar, kan bli djupt besviken. När själen intar sin plats i gudarnas rike – Deva Chan – förloras också förbindelsen med dem som lever kvar på jorden. Det som stundtals uppfattas som kontakt med avlidna, beskrivs som en illusion, eller uppfattning av den avlidnas ”skal”, alltså en död bild utan medvetenhet och liv. Detta skrivet för att visa på problem gällande uppfattningar, som existerar inom teosofin. Det händer också att medlemmar kan bli djupt oense beträffande återfödelse eller inte, något som kan innebära skarpa personliga kontroverser.

Inte heller anses medialitet som fjärrskådande eller fjärrhörande tillhöra de högre mänskliga förmågorna. Tvärtom varnar HPB för detta. Hon tycks dessutom mena, att det många gånger handlar om ett missbruk av krafter, som gör att vi kan råka riktigt illa ut. Ett exempel är huvudpersonen i novellen ”Ett förtrollat liv.” Där skildras fjärrsyn som enbart ångestskapande och destruktivt.

Jag kan bara delvis hålla med henne. Som tarot-tolkare, t.ex., kan jag uppleva kortens symbolik som ett skydd mot alltför öppen medialitet, medan medialiteten i sig varken är ond eller god. Den finns eller finns inte, liksom våra fysiska sinnen.

När ett jordeliv tar slut, fortsätter vi att existera i Deva Chan, sålunda den gudomliga dimensionen. Där kan vi, i drömlikt tillstånd, förbereda oss för nästa jordeliv

 Ingen teosofisk frälsningslära

Trots återkommande begrepp som karma, Deva Chan, återfödelse, har teosofin ingen trosbekännelse eller frälsningslära som tex kristendomen, ingen fastställd dogm, som inom buddhismen uttrycks i ”de fyra ädla sanningarna.” Däremot kan såväl kristendom som buddhism få plats inom det teosofiska tänkandet.

Själv tror jag emellertid att detta hänger samman med gamla vanor eller tidigare trosuppfattningar. Den som fostrats att tro på Gud, Jesus och frälsningen släpper inte detta i första taget. Jag tycker dock att det komplicerar bilden av teosofin i onödan. Dessutom reducerar det människan till ”fattig syndig.” Och kan få oss att, tvångsmässigt, hänga fast vid korset som en ytterst tvivelaktig väg till frälsning.

Jag har också sett teosofer höja varningens finger till de medlemmar av samfundet som anser sig ha kontakt med avlidna och/eller, rentav kan presentera sig själva som allmänt mediala och i stånd att ge andra vägledning. Detta kan tyckas vara onödiga beskäftigheter och moraliserande över vad andra bör eller inte bör göra.

Nåja. Detta är väl ändå mänskliga svagheter, och bör kanske inte tillskrivas den teosofiska filosofin

Hierarki

Den vita lotusen symboliserar HP Blavatsky. Teosofer brukar fira hennes dödsdag, som inträffade i maj 1891Ändå – handlar inte detta om vilka gränser vi människor menar att vi skulle ha rätt ha sätta för andra människor? I kraft av – vaddå? Detta förekommer minsann inte bara inom teosofin. HPB lär ha varnat för psykologiska experiment vad beträffar kontakt med avlidna, högre världar etc, men mig veterligt varnade hon aldrig för den obehagliga besser-wisser-anda, som förvisso också smyger omkring bland teosofer. Ett resultat av detta kan vara att kunniga människor döljer sin kunskap, sina erfarenheter och sitt vetande, för att inte framstå som högmodiga! Medan andra avstår från att yttra sig, för att inte verka dumma.

Teosofin är en hierarkisk filosofi. Visserligen kan vi alla, enligt denna, nå de hösta målen och de djupaste insikterna, men det kan ta några miljoner år. Mästarna har gått före, och vi gör klokt i att lyssna på dem, sägs det. Vilka mästare? Varelser som bemästrat det mänskliga livet och inte skulle behöva återfödas, men som ändå kan välja att göra det. Tänkesättet har sin egen logik och kan säkert vara inspirerande. Själv tycker jag att det knappast kan skada att ta ett steg tillbaka för distansens skull. Om vi-å ena sidan - fördömer en sådan tanke, är det ju, i grunden, det mänskliga tänkandet som vi fördömer. Om vi – å andra sidan - blint följer, berövar vi oss vår tankeförmåga, därmed den utveckling som är ett av teosofins centrala teman. Att avfärda HPB för att vi tror att hon var en bluff, tex, känns improduktivt. Är det inte att göra det lite enkelt för sig? Såväl hon som vi andra förtjänar bättre.

I den svenska offentligheten är teosofin nära nog okänd, något som förmodligen hänger samman med att ryktet om HPB som charlatan också bidrog till att hon hamnade i glömska, eftersom hon förlorade många anhängare.

Jag kan se teosofin som en del av vårt globala kulturarv, men som vi inte får tillgång till. Jag menar inte att det skulle handla om ifall HPB hade rätt eller fel, men att vi har rätt att få veta vilka tankevärldar som påverkat människor under tidens gång.

Trots öppenhet framstår ofta Teosofin som absolut, pekar med hela handen, bygger fästningar kring det fria tänkandet och föraktar personliga erfarenheter. Tillämpar, med andra ord, härskartekniker.

Ändå: där finns, inte bara guldkorn att hämta, men säckar med rejäla guldtackor. Två – eller tre - ting bör vi ha tillgång till: den teosofiska litteraturen och vårt eget kritiska tänkande, samt några stänk fantasi.

Om din vän leviterar – dra ned honom i fötterna.

Det gällde ju också att gå på jorden.

 

Annakarin Svedberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

En julkrönika

I Grönköpings Veckoblad, denna välgörande skrattspegel för helg och söcken i den kungliga svenska demokratin, kunde man för många år sedan läsa, att de kristna kyrkorna och samfunden i Grönköping ...

Av: Thomas Notini | Gästkrönikör | 23 december, 2013

Måndagarna med Maria

Det är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2010

Hög tid att börja ta dataspel på alllvar

Det finns fortfarande en hel del fördomar kring dataspel. De betraktas av de flesta som ett nöje för unga människor som slösar bort timmar framför skärmen istället för att läsa ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 mars, 2010

En ovanlig strateg

General Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur ...

Av: Bertil Falk | Porträtt om politik & samhälle | 08 oktober, 2013

Sakralben

De som saknar ett ben, de som har mer än ett ben, mer än två ben, de som har för mycket av det goda   Halskota, bröstkota, ländkota, korskota, svanskota   De som har förtröstan, de som har ...

Av: Lisa Gålmark | Utopiska geografier | 22 februari, 2010

"Jag är långt radikalare än någon kan ana."

Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.