Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | 19 april, 2011
Kulturreportage

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 17 februari, 2011
Filmens porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Psykotexten, del 3



 It is the night of the demonInnan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen;

ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen där han spenderade sina sista år så hade han hörlurar på sig. Ögonen var vidöppna trots att han tycktes befinna sig i ett sömntillstånd. Kroppen var spänd och stel. Kall. Att röra vid hans lemmar fick mig att tänka på rigor mortis. Bårhusfeber; en natt stillade jag min nyfikenhet, tog av Aleister de stora grå hörlurarna och satte dem på huvudet. Ljuden, orden, skrämde mig. Loopat, fram och tillbaka - ljöd kryptiska, dova, oljud som jag inte kunde placera. En trött, långsam mansröst med död stämma upprepade:

"It is the night of the demon, it is the night of the demon."

Efter det tog det mig lång tid att ta något på allvar igen, både privat och inom min läkarprofession.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Aleister berättade under ett märkligt samtal, försatt i ett visköst tillstånd av trådar genom trådar genom trådar, kognitiv beteendeterapi - röd; i hans barnkammarrum stod luften stilla och han följde årstidernas skiftningar från sjuksängen; hur våren stod över de andra årstiderna och till sommaren - systrarnas lekande stämmor från syréndungen utanför fönstret, höstens bitterljuva melankoliska daller i luften och mot fönsterbläcken, hur vinter var mörk och doftade som döden - för honom, Aleister.

/ Överläkare, psykiatriska kliniken i Visby - Joan Cesarini

Nedan väljer jag att publicera ett brev som blivit mig skickat från kvinnan brevet är riktat till. Hon vill vara anonym, hon vill bli omtalad som "Det unga ingentinget" - brevet talar därför om henne som henne. Brevet är inte alls någon trevlig läsning;

det brinner av ett infantilt sårat ego, balanserar på en knivsudd mellan paranoid schizofreni och döden, tanken om att tanken på att avsluta sin existens genom spontan självförnedring håller en vid liv - torterar sin skugga med tungotal, erhåller inre blödning och flyter ut som ett vitare blod över perceptionen och tränger in i sprickorna och väntar och verkar i lönndom.

Brevet är vidrigt, brevet är vackert. Så som Aleister; en vägg som tiger still genom honom men spricker alltid i sprickor; ett hål i ett hål i ett hål and what not.

Uppenbarligen kände sig Aleister dragen vid sin stora näsa, blåst på kärleken av en enligt honom sociopatisk vamp med en treårings behovskala gällande sin relation till ensamhet, det andra könet och närhet. Samtidigt verkar han ha älskat henne mer än han trodde sig förmå, han är upp och ner, svart och vit, underbart omtänksam i tonen, fragil, älskvärd, fantastisk. Näväl, här kommer ingenting igen.

/John Ness

 Hon vill vara anonymDu, ha i åtanke att detta är skrivet i stundens hetta och att jag, även om det säkerligen framstår så med all önskvärd tydlighet, inte vill riva upp ditt inre eller kasta olja och stenar i ditt känslovatten, forcera dina skiljeväggar. Ibland har du beskrivit det som att det är en förbannad cirkus innnför ditt pannben, bakgrunden tjoar och tjimmar, clownar sig, räcker ut tungan, drar ner sina byxor, tar sig till vad som helst. Förstår inte riktigt det. För mig är det snarare ett introvert begravningståg som släpar sig dödstyst längsmed medvetandet och jag sammankopplar det utan vidare med att jag inte kan minnas någon dag då livet inte kändes som ett straff att sitta av.

Kände att eftersom vi inte kommer prata igen, att jag var skyldig mig själv att formulera mitt vansinne, min kärlek, rida ut logiken - ut med en förhoppning om att du skall förstå varför jag inte kan träffa dig igen. Kan tänka mig att du initialt kommer att reagera med att koka till i huvudet och anmärka alla mina brister och dra upp alla idiotiska saker jag sagt dig. Kan du inte göra det någon annan gång?

För det skulle förmodligen vara ett misstag att följa det gyllene krysset, en snabbspolning; kön, till den fullständiga stagnationen. Du får jättegärna skriva ett liknande brev till mig. Skriv precis vad du vil. Eller skicka mig en yxa, en hårtofs eller tänk på mig en stund bara. Gör vad du vill. Har inga problem med att bli synad under lupp eftersom jag inte har något att dölja och är redo att bemöta, arbeta med och ta till mig av all befogad kritik. Hahahahaha! Låter som att det bara är ord? Ja, det är så saker börjar ibland.

Nåväl, poängen, det viktiga, är att brevet uttrycker min uppfattning om något, och inte din. Se förbi att du blir ledsen och skitarg. För även om jag av ren ilska målat upp situationerna som gjort mig förtvivlad med väl starka färger så tror jag icke en mer eller mindre tillförlitlig "sanning" ligger värst avlägset långt bort. Tro vad du vill, det är fan så viktigt.

Älskar dig så mycket att det inte är någon vits med att försöka beskriva det. Ord framstår som tafatta eftersom hela fenomenet du utgjort för mig rubbat tids och rumsbegreppen. Skulle kunna dräpa mig genom att hugga mig med en sax ett par gånger i buken, jag skulle kunna döda dig, vem som helst skulle kunna döda vem som helst. Skrikande behovshål av kaos med hypnotiska egenskaper, är vi inte så säg.

Innan jag somnarDu berättar om nya manliga bekanta med en sådan entusiasm; du får dem att framstå som så mycket bättre än mig, det är det jag hör i alla fall. Din ton skvallrar till mig om att ni nu i princip är bästa vänner och om jag inte säger ifrån kommer du att prata mer och mer om honom, och allt kommer vara över. Jo, jag hör hur det låter. Förmodligen är det oftast extremt bra människor, eftersom du har bra smak gällande det mesta. Svårt att tänka klart när det blir svart framför ögonen och sen rött och sen svart igen. Har tappat koncepten helt, det är för din skull vi inte kan träffas igen.

Det här gör mig galen för jag skulle aldrig, under inga omständigheter säga till dig hur jobbigt det är för mig eftersom jag är medveten om att det är fel på mig. För det här händer ju om och om igen. Någon är världens bästa tills den världen går under och en ny växer upp där den gamla dött. Brister i mina ögon och mitt bröst, skriker ut tårarna. För du kommer dela säng med honom och han kommer att hålla om dig och du kommer att röra dig subtilt sexuellt så att han vill ha dig men ni är bara vänner. Sett till alla regler och regleringar rörande livsspelet som jag aldrig förstått ett dugg av kan jag bara säga en sak: förlåt och/eller sug min kuk, dra åt helvete.

Förintelseångest. Vattnet från din livmoder är alldeles elektriskt efter att det bestigit mig, soffan till sängen där män och kvinnor jag kände såg små gråklädda människor, stora som linjaler. De var borta som om de aldrig varit där och det påverkade mig under lång tid. Förstår du? Det är bara ord, vissa passar bättre ihop än andra, som du lägger hela min betydelse åt sidan, du har gjort alla vokabler genomskinliga genom din underbart bleka hy. Hippies och sataner. Evighetsmaskinens drömska föreställning om hur lätt det skulle vara för dig att byta ut mig.

Havssköka jag älskar dig inte, skrek jag från botten av mina meth-kristalliserade lungor nere vid piren, minns du att jag ringde dig då? Att jag såg dig, ute på sjön, som ett vibrerande vitpepparkorn i horisonten. Hagelstorm med döden i uppsyn. Ett bibliotek där ute i vildvattnet, med dig och bland molnen. Ingen får lämna tillbaka böcker igen, det dör folk i sömnen av. Grät inte hysteriskt men tårarna rann kontrollerat som hos vackra kvinnor, så som jag sett dig gråta. Ljudlöst.

Att röra vid hans lemmar fick mig att tänka på rigor mortisSå exceptionellt vackert skuren och smakar persika, ditt kön. Du vet att det var svårt för mig att gå ner på dig? Skakade som någon av dina dildos. Rädd för att göra fel, rädd för allt jag inte kan, men jag ville verkligen äta dig och det var bättre än att komma själv när du kom med handen panikartat knuten i mitt hår. Alla din juice för att kroppsvallen gjorde mig alldeles "bortom" och jag visste då inte vem du var och glömde bort vad jag hette. Kändes som en typ av atavistisk ryggradsorgasm. Hah, du vet eller nej! Sluta, kom, vi hör ihop... Ja, jag är bitter, förtvivlad och ser så nyktert jag bara kan på situationen. Du skadar dig själv när du skadar mig precis som jag skadar mig själv när jag skadar dig, eftersom vi älskar varandra. Vi kommer aldrig att prata igen och jag kommer att ta mitt liv och när jag är död kommer du få det att handla om dig. Gör inte så mot dig själv. Du föddes och blev som du blev. Du är inte ansvarig för min existens, hade du så varit hade jag kanske varit en bättre människa. Jag föddes som sagt också, men inte av dig utan av en äcklig jävla hora som blev begraven med stängd kista för att någon laddat en avsågad hagelbrakare med spik och skruv och skjutit henne i ansiktet.

("- Mm."

Får tala för

min uppfattning

om vad jag

betytt för dig.)

(Kanske inte

första bästa

tveklöst då:

första

vem som helst.)

Gör extra ont att vara en del av en tärning utan prickar när man älskar handen som spelar så profant jätteledset att du tröttnar och lämnar mig ensam allt oftare, fan, det var aldrig meningen att låta dig bli hela min existens. Förlåt.

FörintelseångestFarhågan och profetian handlar om att jag inte är där hos dig längre utan vem som helst är där istället. Någon du älskar i rött eller blått kort, kort efter syrsorna har tystnat och vår märg börjat vittra ihop. Sedan, efter ett par dagar träffar jag dig sent. Omkring tre på natten, din skugga och sen du i det starka månljuset. Nästan så ljust att det svartnar. Sakralvit pudersnö, djup, överallt reflekteras i ditt ansikte och jag dör lite. Hela situationen. Så vacker. Paroxysmer precist fördelade över existenenergier inställda på lekamlig förening. Vi och den stora själlösheten.

Igår hittade jag vad vi skrev ner tillsammans efter vår första semester ihop, läs, gärna. Gjorde åtminstone mig uppspelt;

Vi övernattade i släktens fjällstuga en gång i kärlekens intensiva begynnelse efter en mycket blöt och angenäm afton somnade han på björnfällen framför brasan som sprakade gemytligt av torr björkved. Han pratade oroligt och jagat i sömnen med ett barnsligt tonläge, och hon lyssnade uppmärksamt, lite roat men med ett stegrande obehag klart tydligt i ansiktsmusklerna. Han upprepade samma mening, tre gånger, sedan vaknade han:

"Jag har honom och mitt namn är Jean Kines som hugger dig bakifrån med fotsulor av färsk honung leviterar jag genom knivmördarnas länder, fem centimeter över marken och någon till så är jag i Afrika och alla är döda men äter på varandra. Har honom som vän! Har honom inte bara som vän där, utan har även språkat med hans eminens åtskilliga gånger - Emanuel Swedenborg, Gehennas profet och min förlösare. Han finns på facebook."

 

Johann von Fritz

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, Vecka 49 - 2012

Göran Rosenberg tilldelades Augustpriset för sin bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Världen må förlåta mig, men jag tycker att det är en så fantastiskt bra och viktig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 december, 2012

På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | Agora - filosofiska essäer | 22 december, 2012

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Violet Tengberg ─ föregångare till den nya andliga konsten

Samhället har alltid fruktat udda konstnärer, diktare, helgon och mystiker. Det främmande och okända är skrämmande och farligt och ofta har man förföljt och på olika sätt försökt tysta ner ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 22 juni, 2009

Biografiskt lexikon för Finland nu på nätet

Numren 710:1-4 i serien Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland är ett imponerande storverk: de fyra mycket bastanta delarna av Biografiskt lexikon för Finland, utgivna 2008-2011 med understöd av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2014

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Den felande länken och amöbans intelligens

Till Birthe, humanist med naturvetenskaplig bakgrund, precis som författaren Erland   Inspirerad av Erich Jantsch, The Self-Organizing Universe från 1980 och Ilya Prigogine och Isabelle Stengers, Ordning ur kaos från 1985 (1979) ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 september, 2010

Roger Scruton om liberalism

Liberalism är inte en enhetlig tradition. Det finns emellertid en uppsättning ställningstaganden som kan sägas utgöra dess kärna och som förenar olika formuleringar av den genom familjelikhet. Av dessa besläktade ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.