Knulla döden!

Funderingar kring Diamanda Galás vokala konst. Om det är möjligt att författa en kommentar över döden är det också möjligt att skriva om Diamanda Galás. Min text vill inte informera eller ...

Av: Guido Zeccola | 21 februari, 2010
Essäer om musik

Huliganer, fotboll och utanförskap

Nästan alla har gjort det. De flesta tyckte att det var roligt och spännande. En gång när benen var kortare och somrarna längre var det en enkel och skojig sysselsättning ...

Av: Crister Enander | 13 maj, 2012
Crister Enander

En bemerkning om sorgen

Forord I moderne samfunn handler det meste om kjøp og salg av masseproduserte varer, det vil si varer som kjøpes og selges på et anonymt marked. Før i tiden trakk en ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Turkiet – i Europa men ändå inte europeiskt?

Illustration: Ragni Svensson TEMA ÖST-VÄST Det sägs ofta att Turkiet har varit in Europe men inte of Europe, men finns det en europeisk historia utan Turkiet? Sveriges generalkonsul i Istanbul, Ingmar ...

Av: Ingmar Karlsson | 05 maj, 2008
Essäer om politiken

  • Essäer
  • Publicerad:

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting



Foto  Amanda Eskilsson"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima

Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan igenbommat vindsutrymme i hospitalets östra flygel. I ett minimalt rum fattigt på luft, hemsökt av minnen. Belamrat från golv till tak med allehanda kuriositeter från en svunnen tid. Sinnessjuktrampat linoleumgolv färgat lika vitt som ett sorgflor av duvornas träck. Signaturen lyder: "..." och har efter viss efterforskning visat sig tillhöra en patient inom dåvarande slutenvården, vid namn Aleister. Denne Aleister skall ha kallat dokumentet för "sina profetior". Jag träffade honom som mest under perioden då han började försvinna bit för bit som person, andades ut sig själv i konstant acceleration.

Joan Cesarini, överläkare.
Psykiatriska kliniken, Visby, Gotland. 2013-07-07

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Bakgrund, av Aleisters livslånga vän John Ness

Året de upphittades var 2006, Aleister hade då varit död i tjugofyra år. Enligt obduktionsrapporten avled han genom massivt våld mot strupen och det fanns inga spår av sperma. De skar upp honom på det nu helrenoverade sjukhuset vid hamnen där vaktmästarna har hand om både inälvsskådning och tröst av sörjande, och de kremerade kvarlevorna begravdes bredvid hans mormor vid den norra kyrkogården som i folkmun går under namnet "havskyrkogården".

Precis som han önskat jordfästes han bredvid sin mormor, Gunlög. Gunlög hade varit en mycket betydelsefull person för honom, där hade han tillbringat helgerna och vissa veckodagar fram till sina tonår. Under tonåren blev det dock svårt att ha Aleister i sin direkta närhet eftersom han var så outgrundligt oförutsägbar och våldsam. Det var helt enkelt uteslutet att han skulle kunna vistas vid sin mormor, en vänlig och fragil äldre kvinna. En intellektuell gigant precis som hans morfar - ingen av dem kunde mot slutet se åt Aleisters håll utan att det knöt sig i halsen. I samband med att mormodern flyttade till Guatemala för att hjälpa urinvånarna ur den värsta krisen under inbördeskriget upphörde deras kontakt helt. På hennes begravning hade Aleister under fikat efteråt gått igenom jackfickor och där förskansat sig omkring tusen riksdaler, dessa tusen riksdaler brände han under rituella former upp, inne på det nedlagda militärområdet a-7 precis intill en övergiven boulebana där det häckade två par strandskator, för att straffa sig själv, tänkte han. I själva verket var det en återgång till det transliknande tillstånd Aleister som litet barn brukade försättas i efter att ha fått sin veckopeng. Då drogs han som av en osynlig arm av elektrisk röta mot närmaste brunn för att släppa ner det han fått och lyssna efter plurret i det svarta hålet. Det var som att han under stunder av allt mer frekventa nattliga ångestskriksessionerna ansattes av vreden han väckte, den tog sig ut och in, ner i hans porer, förvred färgskalan i hans fysionomi. Hängsnaran han tillverkat av två solkiga sjukhuslakan han stulit i mangelrummet under en dåligt bemannad pingstafton hade gått hårt åt hans nacke utan att bryta av den. Normalt är detta en indikator för att han tyvärr bör ha erfarit en svindlande intensiv smärta innan han förlorade medvetandet. Själv skulle han dock aldrig ha köpt ett påstående som gör gällande att han dött för egen hand: han dog för att han inte blev lämnad ensam till den grad att han inte vågade sluta sin ögon längre än några skunder åt gången.

Kastade han vatten över sin egen gnista då visionerna han nedtecknat kom alltför långt in under hans skinn för att med hotfull lättja närma sig märgen, omsluta denna med självuppfyllande fantomsmärta?

Likt en delfin som slutar andas av fri vilja hittade Aleister bort från materians förgänglighet och rörde sig som i trance mot galgberget när solen stod i zenit, drucken av rödvinet till lunchen i äppelträdgården och whiskey utan is under lönnträdet som han hade hjälpt till att plantera för en lång tid sedan, stannar där till solnedgången, törsten är sinnlig och i rak marsch färdas han i famnen på naturen, apokalypsens stjärna lyser som en eldröd apelsin av cirkusmusik över natthimlen. Som pånyttfödd är han varken en vindpust eller ett saltstänk från havet utan det är mer passande att benämna honom som tanken om havet, idéen om vinden. Tanken om havet, han är allt som finns för en kort stund åt gången konstant, han är vinden bland molnen som löser upp och försvinner med en djup susning. Fågelperspektiven förtvivlar, allt nedanför går runt, runt och allt ovanför går runt, runt och han kommer aldrig att se något igen, åtminstone aldrig mer som människa. Nej, aldrig människa igen.

Spännbäddar, sprutor med haldol och tung neuroleptika hade inte någon god effekt på Aleister som diagnostiserats med paranoid schizofreni. Under det långsamt slutgiltiga sista året såg det ut som om han hade försökt ta av sig underarmarna, den omfattande ärrvävnaden kunde tvivelsutan låta ett oinvigt vittne komma till en snabb, enkel slutsats gällande hur skadorna hamnat där de hamnat; Aleister måste helt enkelt ha försökt såga av sig armarna men haft tur i och med att hans mor släntrat in på spontanbesök och funnit honom nästan helt utan blod.

Han var blek och smal, jagad och hade skrivit på ett papper till "anden" som styrde över hans automagiska blyertsblod: "Jag dödar snart. Säg till dem att jag inte är sjuk men att de skall låsa in mig för alltid, annars dödar jag, jag dödar vem som helst, och de kretiner som har något att säga om detta kan ställa sig i mitt skottfält, för kulorna ljuger inte". Djupt invecklad i en furiös inre dialog som aldrig verkade avta i styrka när man någon sällsynt sekund lyckades möta hans blick. Under dessa fyra år kunde ingen förmå honom att prata.

Svårigheterna med att tyda texten, som är skriven för hand, med blyerts på olinjerade tunna vita papper; Aleisters vilda blandning av grovt differerande handstilar har gjort så att jag själv vid ett par tillfällen tvingats göra en egen tolkning:

Det är hur du uppför dig när du är ensam du måste leva med, sa Aleister under en berusad session tillsammans på galgberget. Att det alltid skulle vara hans sista ord.

Vi var tjugoåriga nynihilister med något att bevisa för det sakrala begreppet "bortom gott och ont", vilket rättfärdigade vad som helst. Vad som helst kunde hända och vad som helst hände. Även om det ofta lutade över åt det negativa, mörka, objektivt beräknande ondska -

"nihlism is nothing or perhaps the impulse to destroy"

(vilket för Aleisters del tids nog övergick i amfetaminets illusoriska klarhet och dyrkan av japanska bushido-ideal.)

Medvetslösa föraningar våldför morgonblicken, ögonen grusas i tårar av det oerhörda trycket inifrån. Fallen av plötslig förgörelse av vad som helst, psykosliknande tillstånd som närmast kan beskrivas som att den drabbade ser ut och uppför sig som ett apatiskt flyktingbarn, emedan blicken fortfarande skvallrar om att det finns något, något kvar därinnen, ökar dramatiskt. Någon ritar ett rött streck runt hela ringmuren och folk är rasande över detta fullständigt dadaistiska vansinnesdåd, förövaren kan bara svara med att han hade tråkigt eller att det verkade så tabu att det var omöjligt att låta bli.

Surrogaten som vandrar gatorna är inte av stål. De är av kött och blod, smärta och njutning. Allt är kvar förutom medvetandet. De tassarna på natten som gjorde intoleransen tolerant och tvärtom. Som om månskenet likt den gode Goethe gick på diet - tre liter rödtjut om dagen, och månen var som ett sår, som om alla hade börjat skriva poesi eftersom att skriva poesi är att ha ett sår som aldrig läker.

Gör motstånd när det förs till arkebusering. Något billigt och äckligt över allt. Ett slöseri helt åt fanders, detta med begravningar; människan - den uslaste arten, det vidrigaste släktet; hustrumisshandlarna, sadisterna, pederasterna, intelligentian, träckälskarna och djurplågarna. Tvångsmässigt avsäga dessa nöjen när maran ridit nästan alla och strömmarna som strömmat ut ur halvsovande pannben möts upp i etern och flyr mot andra galaxer. Drogerna, lasterna, inte mig emot. Ät människodjuren, begrav inte kött i onödan då den mörka kontintineten svälter sitt spatiala stora grå åt fanderns i skrivande stund, och så långt tillbaka något kan minnas. Finns massor av kött, kött som förgås. Gällande det själsliga; ett vansinnessvrål från mitt inre tomrum, en absurd motsägelse; det tar emot att inmundiga den egna rasens celluppbyggnad, så är det. Bitter blygsel härjar alltet av oss när det kryps under korset. Dock: allt går.

Första gången det mentala viruset lokaliserades var i utkanterna av Wisconsin, därefter dröjde det cirka fjorton dygn innan situationen antagit pandemisk form. Fler och fler föll offer för den mörka kvinnliga gestalten som skrikande suger blodskraft genom den utsattes skräck, i dimensionen mellan dröm och verklighet.

Skräcken är av fullständigt paralyserande natur.

Först springer näsan läck och sedan pannbenet. Den utsatte "strömmar ut".

Hjärnblödningarna härjar vilt. Extrem sömnparalys lyder allt som oftast domen. Chanslösa kastas vi in i ett kaotiskt spel på liv och död, ett dåraktig smutsigt narrkrig om liv och död. Inte på något sätt visare slungas de överlevande genom ett till början svart hål som tids nog går ut i färger som inte existerat tidigare i samband med att tiden som vi känner den ger vika, in i en nukleär öken, ett inre landskap utan hämningar där föredetta "varelser" strövar planlöst mot sin sanna kärlek på en spikrak jordväg kantad av as, urin, blod, sperma, avföring.

Hennes tankar för våra tankar åt hennes infektion mellan benen, åt hennes drömmar till. Hennes avföring är vit säger hon i sömnen och fyller toaletten ända upp och hon frågar mig med frågande, dröjande blick hur det kunde hända, innan hon vaknar och kastar sig blöt av svett i famn. Vi vet inte tänker jag i hennes riktning och hon nickar, släcker ljuset med en viskning och vänder sig om mot mig och kysser minnet av mig. Mittemellan den tidigare energin deras sinnliga krock utgjutit har en cysta av luft blivit kvar, den språkar med sig själv om att väggarna sett alldeles för mycket.

Sinnet leviterar och ansiktet följer i dansen, vandrar in genom glöden, rinner genom stormen; stormen kan känna att det är kallt men fryser inte - över atmosfärens ekivoka utspel lyser det rosa.

Bara mullret av vingarna när jättehumlans skuggkonturer får det att mörkna.

Bild  Amanda Eskilsson

Vad pratade de om?

Vad sa?

Ett oerhört dån.

Sitter på ryggen.

Fanatiskt vingspann.

Ringaren vid domkyrkans oxiderade kopparklockor, klädd tillika död i sträv men transcendent klänning. Tiden flyter men i riktning neråt genom trådarna av energi som skjuter spjärn i fingertopparna och siktar in sig på himlen för att hänga upp en krok; gröna virvlar medan spökrederiernas fanor sjunker. Dagen innan domen fantiserade han att fantasin han inte kunde komma ifrån skulle inträffa om han visualiserade med tillräcklig kraft, böljande tankelyster skulle när omständigheterna var rätt synkroniseras med rytmen i hans ögonlock, med vibrationerna från hans panna, för att nå önskat resultat, hennes guldaktiga lockar, hennes underkläder, hennes vakna timmar till förfogande.

Det har inte med saken att göra, långt in på 3000-talet [,] fick [han] klockorna över sig.

Duvorna i parken överlevde på kadaver. Heta strömcirkelvindar svepte i drömmar genom nattens hemlighet genom tunna vita gardiner över kroppens skymningen. Maneterna lyser upp natten med rep från andetag till andetag dansar deras fötter, öbornas fötter. Sinnena lägger ut sig själva så att djuren och fåglarna kan nå och gå åt deras lik.

Kråkorna som uppehåller sig vid den västra strandbankens bakre industriregion med bukoliskt lysande ögon färgade av oförståelig genialitet, uppfostrar sina fågelbarn till marmorerade håligheter eftersom deras sovplats befinner sig precis under den plats dit de äldre som inte gått att sedlighetsdistansera stupar för att blöda mot evighetens hymner. Allt som inte inträffat slits i stycken på molekylnivå.

 

"Ha ha ha, hörde inte vad du sa."

"Det är härligt att vara döende, mina armar är helt kraftlösa, Bruce Springsteen låter som Broder Daniel."

"Du är ju helt borta."

"Så går det nu när alla präster är pedofiler. Din jävla idiot."

"Ha ha ha, ha ha ha."

"Vad sa du?

"Jag vet inte."

Han skrattar. En glad jävel. Och fortsätter.

"Fy fan, det är ett pionjärarbete det här."

"Kalis visioner över sovande havssköka till jur, människa! Då man inte kan ett nu eller två-tre ingenting, ja, två gånger tre ingenting blir det heliga Detet."

"Ok."

"Jag tänker inte på det längre, vad skall jag göra? Vad skall jag göra? Vad i helvete skall jag ta mig till?"

"Ingen aning."

"Återgäldar - den ena har erinrat sig han och hans kompis utlandsresor och kommit fram till att det enda de gjort är att röka gräs. han frågar så sin vän om vad de gjorde i det, det och det landet och kompisen svarar att de rökte gräs, men försöker även att erinra sig om andra med att det ändå var ett delmål för att få röka - avbryter."

"Tyst, din smutsiga hund."

"Vissa monster kan skada ens attribut. Man kan få försämrad vilja. Mitt namn är Abraham Lilja."

"Vad snackar du om? Det går verkligen inte att höra ett ord av vad du säger?"

"Det kommer växa en blomma ur fontanellen. Närsomhelst.

"Vänta! Golvet där borta flöt iväg. Marcel, han kunde skända ett barn - skända skända ett grav."

"Skyll dig själv när kuken ramlar av sedan då. Då finns det ingen återvändo. Svarta hålet tur och retur. Det är barnets skräck. Den primala urskräcken."

"Kan du inte börja med bedrägerier när du kommer hem?"

"Nej Johann, balkongen."

 Är på månen för att vi är utsvultna - har vänt på begreppen för att nå hit.

Ungdomar hade skändat den judiska kyrkogården i den lilla staden Phantasm. De hade rökt heroin på plåtar, skrattat, haft en "trevlig kväll".

Psykotexten: profetia II


Visst kan jag förstå att det för många inte går att förstå något av de så kallade "profetiorna" som kapitel ett utgjorde. Måhända är det så att han sökte förvirra sina sinnen för att nå fram någonstans och det kan mycket väl ha varit så att det sedan var på detta nya ställe han upphittades med sjukhuslakan kring halsen, blå i ansiktet och likgasuppsvullen.

Av  Amanda EskilssonUppenbarligen är det upp till var och en att forma sin verklighet och en uppfattning om denna. Kan inte påstå att jag förstår dem heller, Aleisters snedvridna ord och meningar känns nästan som ett svärd genom halsen, upp i hjärnan, kittlande förvandlas svärdet till en fjäder vid kontakt med för vassa tankar. De är vackra. Otäcka. Balanserar mellan det sublima och det avskyvärda likt på en hal spång över en malström av exkrement. De spränger blodådror vid tinningarna och tvingar till nya tankemönster, spränger in sig djupt i det stora grå och med flackande rem-ögon sitter man där, vid läsning, och erfar en känsla av att luften inte går att andas men kommer att vara så mycket högre syrehalt i när en väl lyckats omforma, redigera, klippa och klistra sönder det skrivna i verkligheten för att nå den nya sandbanken - ett enormt papper i ständig förflyttning genom vinden.

Tänkte här i del två, ge plats för andra lappar, små brev och anteckningar Aleister försett mig med genom åren. För att nyansera hans personlighet och för att påvisa att han inte alltid varit en apokalyptisk dysterkvist utan under perioder snarare varit en eldig poet, en nihilist sprungen ur kvantfysiken - från språkförfalskare till språkförnekare till mest ingenting.

Inleder med en text om en kvinna, vem berättade han aldrig. Texten går i både han-form och jag-form, vilket är ganska märkligt. Den blev mig skickad 1976, sensommar, tillsammans med en kort dialog Aleister hade drömt att han hade med mig. Dialogen är tyvärr borta. Om kvinnan ens existerat står skrivet i stjärnorna.

Efter denna lyriska och får jag nog lov att säga, för att vara Aleister mycket insiktsfulla text, följer ett kortare alster som tycks sammanfatta hans syn på språkfilosofi. Hans syn på denna är givetvis så pass subjektiv att den nästan tar sig en kollektiv profetisk form vilken tycks kissa på Freges avsaknad av kontext tillika flyter den in i ett poetiskt epos om Oswald Spenglers privatliv. Här är tonen rapp och man känner att han skriver lika snabbt som han tänker. Under ytan bultar även en brutal atavistisk ångest, något som till slut fick honom att säga mig:

"Dra åt helvete John, jag tror att jag är allergisk mot filosfi. Hegel får mig att hata mig själv och skära i mina armar. När Wittgenstein låg med en man talade han om det som ingenting, i förbifarten, tycker att det är vackrare än vad som helst en Kyniker kokar ihop" /John Ness

Jag som skriver nu vill till att börja med berätta att händelseförloppet som utvecklar sig, utvecklar sig just nu. Själarnas godtycklighet uppenbarar sig som plötsliga ärr över iris, och deras själar är gravt deformerade och givna dödsfiender när de borde vara bröder och systrar i krig. Karaktärer kan komma att komma och gå, karaktärer kommer och går - men för att börja något vill jag här ge lite utrymme åt en förklaring över och kommentar till vad som, mestadels i andanom, paralyserade mig genom urfeminina omvandlingsvibrationer.

Dagen hade jag spenderat i förnekelse med hjälp av subutex och bensodiazepiner. Något som jag under den här perioden gjorde varje dag, mitt exotiska apotek var så välfyllt att man i princip bara kunde vrida om nyckeln och öppna munnen, sluta ögonen och försvinna till de vita nätterna i St Petersburg eller de vilda röda dagarna med meskalin i Amazonas. Vid tiosnåret på morgonen ringde telefonen och jag svarade trött; det var hon och hon sa att hon kände sig som en pläd som används en sista gång för att torka könsvätskor innan den kastas på avskrädeshögen som ingen längre besöker eftersom huggormarna som glittrar i silver på våren tycks ha kommit för att stanna. Exakt så sa hon inte, men andemeningen är korrekt återgiven.

När jag har sex med henne, John, kommer jag så hårt att det ibland landar säd i mitt eget ansikte. Det gör mig ingenting. Inte ens att det kom lite i min mun en gång. Känns som att vi är så pass förenade att min säd är en del av henne, till och med när jag är ensam och tillfredsställer mig själv. Skulle inte falla mig in, ens i tanken, att vara otrogen mot henne. Även om vi inte är tillsammans så vill jag tillhöra henne så pass mycket att jag blir ett objekt.

Hon vill inte ligga med mig än, kanske för att hon är rädd för hepatit c, kanske för att hon är kvinna, likblek och livrädd. Kanske kanske kanske av tusen andra skäl som inte går att veta något om. Men du vet, jag har aldrig känt som jag känner nu någon gång tidigare under hela min avbrutna livslinje. Om jag ser en klunga med människor och apekatter och hon är en del av klungan ser jag bara henne.

Hennes stjärt är mjuk som hela hennes hud. Hennes ögon kristallklart blå och hennes fitta smakar nästan ingenting, kanske lite aprikos och den är så oerhört snyggt skuren. Det är en fantastisk fitta, en fitta att dö för och en fitta att leva sitt liv på ett bra sätt för, det är den arketypiska fittan som hänger ner som en vulva av värme kring hela min sfär, hjälper mig med andningen och ligger bredvid mig och rinner när jag skall till att somna.

Det är hennes fitta och den skulle ha kunnat se ut hur som helst och ändå vara perfekt för mig men nu är det så att den är perfekt - och helt perfekt för mig. Lapar hennes vätskor med en luguber rovgirighet i pulsen och hårstråna på armarna sträcker sig genom gåshuden mot stjärnorna, oh, känns så upplyft, hennes fitta på en pidestal och den talar i tungor genom min tunga och jag älskar det, älskar det och henne så ofattbart mycket John. Klöser henne på insidan av låren när hon drar i mitt hår och trycker mig så nära sin klitoris det går, hon ormar sig och kvider i en skrikig orgasm och jag kommer då ibland utan att hon nuddar min kuk eftersom det gör mig så jävla kåt att höra hur det går för henne.

Vi kan bara hoppas att detta inte är dröm - detta nu, ett drömt nu och vokabler av drömsand kliar ögonen. Kanske dags att vakna men det går inte så länge fittan har mig i hypnosvåldet, det komalyriska köttet äger mig och inte bit för bit utan gång på gång hela mig och ädelt vit är skiljeväggen mellan hennes anus och fitta, om man skulle slita bort den blir hon ett hål, ungefär som min själ.

När han hade förstått vad hon menade visste han inte hur han skulle reagera. En häftig kall eld brann till och slukade allt syre han hade i bröstet, han erfor det som om den närmaste utomkroppsliga känslan som kan infinna sig då en bil precis missar att mosa ryggrad samt skallben, hypofys, medvetenhet och smalben eller som känslan när man inser att man tappat Maldoror och/eller sin plånbok, sålt sina slavar och druckit upp allt opiumthé; uppenbarligen visste hans kropp mer än vad han själv var medveten om gällande sin komplexa och plågsamt vackra relation till henne.

Hela hans kropp hade känts trög. Nästan som att han föll, men hade fallit så länge att det inte längre kunde räknas som ett fall. Något i hennes tonläge får det fortfarande att tåras i mina ögon. Med en hemsk tydlighet gick det att urskilja så många lager, nyanser av desperation, självförakt i hennes tonläge. Hemskast var det dock att höra besvikelsen som tydligt trängde sig in i varje enskild vokabel.

När jag slöt ögonen för att andas djupt, för att inte tappa greppet, såg jag henne som ett helt vitt naturligt subversivt moln av godhet, trygghet, fullkomligheten i det ofullkomliga. Såg världen hängande som en bila över hennes nacke och kände att den där världen som inte haft vett att behandla henne som hon förtjänat skulle jag kunna sticka ut ögonen på med en sax, skjuta den i ansiktet så öppen kista på begravningen inte är ett altenativ.

Nu ett halvt dygn senare är jag fortfarande osäker men ett vet jag nu och det är att jag skulle vilja att hon kallade mig för sin man och så skulle jag gå på vatten och dikta en magisk biljett till hennes frihet och släppa henne fri även från mig om så behövs för att hon skall uppnå sin fulla potential. Röker en av hennes fimpar när jag skriver detta till dig John, för att hennes läppstift är kvar.

Efter att jag skrivit och sagt dig det du precis förstått, tror jag, så uppenbarar sig en blå hinna över himlavalvet och i högra hörnet spränger lätt rosa och djupt marinblå tunna, disiga moln när jag nuddar hennes läppstift med mina läppar. Det skälver i fundamenten - John, jag drömde natten till idag att jag hade dödat en elvaåriga flicka, för att hon ville det, uppfattade jag det som. Innan jag kastade ut henne från taket på en industrilokal i ett ruffigt område strax bakom ett barndomshood i norra Visby våldtog jag henne. Hon landade med benen i en onaturlig vinkel, sedan förvandlades hennes tår, en och en, till ormar, som krälade därifrån med resten av henne.

I fängelset som var i sydöstra New Jersey, faktiskt bara ett stenkast från the Sinatras hemstad Hoboken, pratade jag med flickan jag hade mördat, hon var där vid mig hela tiden, viskade goda råd och spred värme. Efter fyra år hade jag varit gift lika många gånger och det fick utföras en operation på mitt rektum eftersom jag sodomiserats så frekvent och brutalt. Vad gör du av detta John?

Eftersom jag har en rem-sömnstörning som uppkom när jag lekte med demonologi - Crowley som husgud och kombinerade detta med mina intensiva studier av varelsen som visar sig och har visat sig under tusentals år under hypnagogi, vilket nu kallas sömparalys - den kliniska vetenskapen har dock helt valt att utelämna det kolletiva i detta fenomen, mytologin, ja, eftersom jag även lider av hypnagogi och är allmänt skör mentalt så är mitt drömliv nog ganska mycket mer intressant än de flesta andras.

Få har nog fått gå igenom vad jag gjort. Dofterna, färgerna. Att kräkas när man vaknar, avföringen, att få kommunicera med färger i andra dimensioner. Att bli offrad av tidiga soldyrkande kulturer, uppäten av råttor. Samurajslagfälten som nästan kommer varje natt och jag får svärden i mig, genom mig, de lemlästar mig, mina ögon slits ut, mina tunga blir sönderbränd, mina testiklar rycks av, om och om igen, natten igenom. Alltid samma slagfält. Där har jag dräpt tusentals och dött fler miljoner gånger. Alltid samma eko av ingenting. John, min vän, jag älskar dig.

Din vän. /Aleister.

Namnteori? Tillåt mig skratta som med halsen avskuren. Förklarar inte direkt några språkliga tillkortakommanden. Ordet "jag" kan enkelt förklaras om du inte syftar på mig, ljuger eller äger mig. Om ord, eller jag vill att alla ord skall vara referenser till varandra så mitt syfte blir att se. (I detta sätt att resonera förutsätts att varelsers perception, arv, middagsplaner och några miljarder andra betingat slumpartade "händelser" skapat identiska associationsmönster hos brukarna av språket) Det betyder något för alla som ser nu, de skulle inte klara sig utan synen för en gurka är en referens likväl som ett åderlåtet kuksubstitut men nu har jag nog uppfattat allt helt fel och det känns jävligt rätt, fy fan vad fel, fick mig själv att tro att en vantolkning av en vantolkning leder framåt i rasande fart, jag blir verkligen vansinnig.

Din vän. /Aleister



Johann von Fritz







 

Ur arkivet

view_module reorder

Farväl till kärleken: Beckett om tid och lycka

I Samuel Becketts I väntan på Godot finner vi ett odödligt uttryck för vad man skulle kunna kalla en av livets kanske största paradoxer (eller aporier): Livet är kort – ...

Av: Carl Magnus Juliusson | Essäer om litteratur & böcker | 28 februari, 2013

Niklas Aurgrunn Date med Björk

Dagens ljus intill en liten sjö i Alperna 62, ett par tultande svartvita år där och nåt cowboyhattsår år i Husqvarna på det, ett rum i ett hus utanför Trollhättan ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 28 oktober, 2013

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | Kulturreportage | 30 maj, 2017

Häxa på praktik flyger in över svenska miljöer

När man är tretton är det dags att flyga ur boet. Bokstavligen, om man är en häxa som Kiki. För alla vet ju att häxor ska göra sin häxpraktik när ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 04 januari, 2017

Hela Sverige inklusive Paret Truxa övar repövning

Idag var jag nere i Järva fältet och ända bort mot Solna. Kulvertarna når så långt, fast det kan ingen tro. När man tar bussen är det ju som om ...

Av: Boel Schenlaer | Kulturreportage | 30 september, 2009

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Nehru omgiven av sin familj, cirka 1927. Foto: Wikipedia

Frigörelse – för vem till vad och sen då?

Jag har läst om och fascinerats av Indiens frigörelse från kolonialt förtryck. Den store hjälten hette Mohindas Gandhi. Rakt och hederligt stred han och gjorde sig känd över hela världen ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om politiken | 04 augusti, 2015

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.