Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Tatuerade folk



nakna tatueringarI åtta episoder minns Vladimir Oravsky folk han träffat och deras tatueringar

 Inledning plus minne nummer ett

Jag hörde på radio att Stockholmarna är världens mest tatuerade folk. Nej, det var inte P4 eller P3 som delade med sig denna troligen inte oviktiga samhällsinformation, utan P1, den hundraprocentiga sanningens garant.

Vem som stod bakom denna statistiska research och varför, fick jag inte veta. Inte heller fick jag vetskap om hur undersökningen gick till och om denna grundar sig bara på uttalanden, eller om de kartlagda fick styrka sina svar genom att förevisa sina tatueringar respektive sin kroppsliga tabula rasa.

Till skillnad från fiskar, andas vi herredjur, som Carl von Linné kallade oss primater, genom huden. Effektivt och kompromisslöst. I filmen ”Goldfinger” är karaktären Jill Masterson behjälplig den oförstörbare hjälten James Bond, varpå multimillionären och skurken, den förgänglige Auric Goldfinger, sörjer för att hon hudkvävs till döds genom att hon målas med guldfärg över hela kroppen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men evolutionen tilldelade huden även flera andra arbetsuppgifter: den skyddar oss mot bakterier, virus och nötning, den håller vår kroppstemperatur på rätt nivå, den förhindrar att vi förlorar för mycket vätska, den utsöndrar vatten och salter genom svettning och avdunstning, den lagrar vätska och fett, den skyddar kroppen mot skadlig ultraviolett strålning, den bildar D-vitamin med solens hjälp…

Och naturligtvis bör jag här åtminstone vidröra, att herredjurens hud är ett känsligt sinnesorgan som med evolutionens lätthet känner kyla, värme, tryck, smärta och all slags beröring.

Apropå beröring: huden ålägger sig att signalera till omgivningen när vi människor äro upphetsade och generade, genom att den rodnar och sväller.

Det är således inte att undra på att huden tvingar oss att känna vissa förpliktelser gentemot den. Exempelvis, den mer eller mindre kräver att vi sminkar den, piercar den, bodypaintar den, och naturligtvis, tatuerar den.

Det är denna hudens fåfänga som är den avgörande anledningen till att hud är våra kroppars största organ: den vill erbjuda så mycket plats åt tacksamhetens graffiti som bara är möjligt. En medelreslig fullvuxen svensk, begåvas således med en hudyta på nästan två kvadratmeter och du som har svårt att föreställa dig hur mycket det är, tänk på Anders Zorns monumentala oljemålning ”Självporträtt i rött” och så fördubbla den.

Nästan varje människa har någon eller några erfarenheter förknippade med tatuering intatuerade i minnets förvaringsrum och jag är inget undantag. Jag skall teckna ned dessa, innan minnesrenhållningens idoga tjänare, demens och Alzheimers skrubbar bort dem.

Jag skall inte rada dem i någon som helst betydelsebärande ordning, det vore meningslöst. Inte minst med hänsyn till att tatueringars agenda nästan alltid är kodad.

Minne nummer ett

den skrifta kroppenMin pappa var kåkfarare. Han hade inte hunnit släppas ut ur finkan, när han återigen släpades dit. Det var i Tjeckoslovakien under det tidiga 50-talet, då kommunismen hade fullt sjå med att försvara sig mot de borgerliga elementens aggressiva destruktivitet. Sade någon att det regnade och att det var dåligt väder, då tolkades det av det alltid vaksamma partiögat, som en ironiskt, utsträckt tunga åt den alltid leende och soliga socialistiska framtiden. Och min far var en otursförföljd vädergubbe…

Efter varje återkomst hem, hade han en ny tatuering med sig och alltid en sådan som jag som tre-fyra-årigt barn, hade kul med.

Vi hade det inte så fett och jag hade ingen tillgång till målarböcker. I stället fick jag färgsätta hans tatueringar på nytt och nytt. Efter varje målarsession tog pappa bad i en balja med sparat regnvatten, och han var som en nyinköpt målarbok. Så nu vet du även, vem det är som uppfann återvinningstrenden.

Minne nummer två och tre

Varför skulle inte jag skryta när alla andra gör det. Exempelvis i radioprogrammet ”Sommar i P1”. Det är inte klokt vad många överbegåvade människor det finns i Sverige. Inte undra på, att vi svenskar har det så bra och är bäst på det mesta, inklusive surströmming. Inte undra på att alla utlandssvenskars dröm är att återvända till Sverige. Åtminstone under sommaren. Åtminstone under en vecka. Men bara om det inte regnar då.

 Jag kan också skryta: Jag är frisk, välbyggd, muskulös, kvicktänkt, och intelligent. Dessutom tjänar jag bra, inte minst på grund av att mina bokstäver översätts till språk som talas och läses av flera, än det finns färgklickar i Paul Signacs pointillistiska mästerverk ”Det gröna seglet”. Dessutom, pryds min skalle av en man som även Fredrik Reinfeldt skulle vara avundsjuk på, om han inte var av den övertygelsen att var och en bör vara tillfreds med det som hen förtjänar.

 Jag är således inte alltför chockad när jag får en invit av någon representant för det motsatta könet, att spendera en herdestund i hennes sällskap. Och det händer att jag faller för frestelsen, dock alltid i hopp om att så har skett för sista gången. [Försök dock inte tillskriva denna frivolitet min karaktärssvaghet eller något liknande. Att gilla att vara omtyckt och beundrad är en lika svårbärbar sjukdom som fetma, alkoholism, drogmissbruk, kleptomani, hustrumisshandel, hypergrafi, det vill säga ”okontrollerbar” drift att skriva, och hyperlexi, ”okontrollerbar” drift att läsa.]

 Jag var hemma hos Nona, som i verkligheten heter något annat (som det brukar heta). Vi har precis kommit från en fin restaurang, eftersom jag vägrade att följa henne till hennes föräldrar som enligt Nona själv ”förberedde världens godaste middag…” Jag la mig på hennes prinsessäng för att utreda om den gömde någon störande ärta. Nona skulle under tiden göra sig i ordning, det vill säga avklä sig samtliga guldpåhäng och smink och jag vet inte vad annat. Utan allt detta var hon till och med mer tilldragande – jag kände det, och hon såg det.

Hon tog av sig sin morgonrock och sade att jag måste använda preventivmedel. ”Hoppas att du inte misstycker”, tillade hon.

Hon var slätrakad, hela hon. Och så hade hon en relativt stor tatuering på framsidan. En rovfisk, en piraya, upplyste hon. Dess svans var under hennes solbrynta bröst och Nonas blygdläppar var tatuerade med en trogen avbildning av pirayas tandförsedda rovmun.

”Du har rätt Nona, jag behöver skyddsmedel”, sade jag, ”har du ett penisfodral av stål!?”

Men oss emellan: inte ens den skulle klara av att hålla min förmåga uppe.

Visst är det märkligt att en snopp kan lyftas av en tanke, när den är på det humöret, samtidigt som inte ens en lyftkran kan klara av att få upp den.

 Efter denna episod, blir det lätt att tillskriva mig en uråldrig manschauvinistisk inställning till tatuerade kvinnor. Låt mig bemöta denna potentiella anklagelse i grind. Så är inte fallet. Verkligen inte. Som bevis vill jag anföra Diana, som jag mötte i Australien. På ena skinkan hade hon intatuerat en gullig mus, och på den andra en förargad katt. När hon rörde sig, jagade katten Tom musen Jerry på ett mera förföriskt vis än jag sett på någon av William Hannas och Joseph Barberas odödliga, animerade filmer.

Diana och jag var som gjorda för varandra och inte undra på att vi var oåtskiljbara ända fram till dess att hon skulle flyga till Rom och jag till Port Moresby påPapua Nya Guinea, tatueringarnas ursprungs- och huvudstad.

 Minne nummer fyra

 Salvador DalìKerstin, jag och våra barn satt på en folklig restaurang i Manila. Det var en nyårsnatt. Varje restaurangbord var upptaget, men vid en rad av borden satt bara två eller tre personer, med flera stolar tomma. Publiken var ung, det kändes som om jag var äldst av alla. I högtalarna hördes lokala filippinska band, Eraserheads, Jaya, Ella May Saison med flera, de var hur bra som helst.

Plötsligt upphörde musiken, dansen, sorlet och alla ögon glodde på ett nyanlänt par. Att de inte var filippinare syntes på långa vägar. Men att de var resvana var klart eftersom de styrde sin kos först till den lokala befolkningen och undrade om de fick slå sig ner. Inte en enda ville tillåta detta.

Vi erbjöd paret att sätta sig vid vårt bord, trots att det var ett bord för fyra och vi var just fyra. Det gjorde de och det var vi mäktigt glada för.

Parets kvinna var bedårande vacker, fast jag antar att det inte var därför, folket stirrade på henne. Vad var det då, undrar du kanske, trots att du vet att denna betraktelse handlar om tatueringar. Just det, det var hennes tatueringar. Det fanns inte en enda kvadratcentimeter på henne som inte var tatuerad.

Eftersom vi spenderade nyårsnatten och nyårsdagen i varandras sällskap och eftersom våra barn frågade varför tanten var dekorerad från topp till tå, fick vi så småningom veta följande. Kvinnan hette Abegayle och var judinna, något som hennes förnamn antydde. Hon var tjugotvå år ung, bodde i Philadelphia, Pennsylvania, och där jobbade hon med narkomaner, som en mycket engagerad socialarbetare. Hennes familj var tillräckligt småborgerlig för att inte vara glad över att hon hoppade av medicinestudier…

Abegayle kunde några fraser på polska, detta på grund av att hennes familj härstammade från Polen. De var koncentrationslägeröverlevare och farfadern var under kortare tid ofrivillig patient hos Der weisse Engel, det vill säga doktor Josef Mengele i Auschwitz.

Nazisterna tatuerade nummer i sina fångars underarmar. Dessa fångnummer ersatte fångarnas namn och berövade dem deras mänskliga identitet. Det var den minst djävulska planen bakom detta tatueringstvång. Det mest allvarliga, det värsta, var att nazisterna visste att en jude inte fick tatuera sig eller på annat vis befläcka sin hud, om han ville bli insläppt i den judiska himmeln. ”I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är Herren”, citerade Abegayle Tredje Moseboken 19:28 utantill, fast på gammalengelska. Och så lade hon till ”Das also war des Pudels Kern.”

Därför tatuerar jag mig över hela kroppen. Jag trotsar nazisterna. Därför hjälper jag svaga och narkomaner. Jag trotsar nazisterna. Varje ny tatuering är en seger över dem… mina tatueringar är ämnade att lindra och trösta. De skapas inte för skönhetens skull...

 Abegayles man Zev, lyssnade och nickande jakade. Han var 23 år äldre än Abegayle. Abegayles kropp, vars varje centimeter var tatuerad, verkade vara ödslig på tatueringar i jämförelse med Zevs som hade tatueringar även på ögonlocket och vem vet, kanske även på dess insidor.

Abegayle och Zev var par sedan sex år tillbaka, och kärlek och samförstånd strålade ifrån dem. Just nyårsnatten var den dag de träffades för första gången, i Christchurch på Nya Zeeland, berättade de. Sedan dess tatuerar de varandra var årsdag. Men var frågade jag, finns det något jungfruligt hudställe på era kroppar, undrade jag kanske en smula taktlöst. ”A palimpsest, my dear Vladimir, a palimpsest”, blev svaret.

Minne nummer fem

i Christchurch på Nya ZeelandVisst är det lite lustigt: I morse hade jag inte minsta aning om att mitt minne är belastat med så mycket som ens med en enda berättelse om tatueringar och nu, en och en halv timme senare, är det som om min hjärna drabbades av Montezumas hämnd och det bara väller fram självupplevda berättelser om och kring tatueringar.

OK. Jag skall skriva ytterligare en timme och sedan tar jag Loperamid.

Simone visade intresse för min teatermonolog ”AlieNation”. (Yes, titeln stavas så.) ”AlieNation” handlar om ett banalt missförstånd med fatala konsekvenser och oprovocerat våld. Den är skriven för en man, men jag höll med Simone att en kvinna skulle kunna spela den lika trovärdigt.

Jag brukar inte träffa alla dem som spelar i mina pjäser, långt ifrån, men Simone insisterade på en träff.

Just då medverkade hon i en teaterproduktion i London och skulle jag kunna tänka mig att träffa henne, så skulle hon ordna att jag fick en tur och retur flygbiljett mellan Köpenhamn och London.

En vecka senare var jag inkvarterad på samma, centralbelägna hotell som hon.

Simone lät mig begrunda den tatuering som hon blev färdig med kvällen innan. Vid första anblicken skulle man kunna tro att den föreställde två ormar under deras parningsakt, men all sann konst är som homonymer och polysema, all sann konst är som Hermann Rorschachs bläckplumpar, som plägas vid perceptuellt kognitivt personlighetstest.

Simones tatuering föreställde DNA:s dubbelhelix. Varje atom var färgkodad efter dess atomslag. Syre blev därför rött, fast det både i fast som vätskeform har en blå färg. Kväve blev blått, väte vitt, kol grått, och fosfor blev gult. Ryggraden hos de båda strängarna blev, även det som brukligt, orangefärgad.

Det var en lika stor som i hög grad detaljrik tatuering. Helixens ena spiral började vid tårna på Simones vänstra fot och krängde sig uppåt längst hennes vänstra ben, för att förenas med den andra helixen, den som prydde hennes högra ben, vid hennes navel, och sedan drog sig båda tillsammans högre och högre upp, för att ”försvinna” under hennes haka.

Tatueringen var fortfarande lite svullen och Simone sade att den ömmande på några få ställen.

Jag märkte att atomernas mätta färg var en aning blekaktigare vid hennes könsöppning. Så hon fyllde dessa ställen med sin tatueringspenna med nya portioner av rött, blått, grått, vitt, gult och orange bläck. Sedan torkade hon av blodet som sipprade ut ur de myriader mikroskopiska stick. ”A T C G. Yes, I’ve been kissed by God, yes, I fed my horses with brown sugar, yes, I pimped my Cadillac…”, ropade hon och fortsatte: ”But look at me now Vladimir. Look at Simone. I’m heroine. From heroin to heroine. H J Ä L T I N N A in your native language Vladimir”. Look at me. I’m the warrior. S i m o n e ! T H E W A R R I O R!”

Minne nummer sex

nummer i DakauJag var hos veterinären med vår katt. Vi var bara två i väntrummet. Han och jag.

”Vad glor du på?” angrep mannen mig. ”Är det kanske något märkligt med mig?”

”Nej!” ljög jag, eftersom jag egentligen tyckte, att lite konstig var han allt.

”Då så. Sluta glo då!”

Jag la mina tassar på mitt ansikte som om jag tänkte, men jag betraktade mannen mellan mina klor. Att han var, ta mig fan, tatuerad precis överallt kunde vem som helst se, men att han var lik en öppen bok som ropade massor av meddelanden till omvärlden såg jag först nu. Fast jag har inga fördomar, inte mot poesi eller vad det nu var han var garnerad med. Han kanske ville få hjälp med att ömsa skinn, tänkte jag medan jag läste:

”Vi s-s-s-s-s-stammar, vi ha-ha-ha-ha-haltar, vi se-se-se-se-ser inte, vi hö-hö-hö-hö-hör inte, vi va-va-va-va-vad sa du? Jo, Ni du-du-du-duger. Ni ha-ha-ha-har så ro-ro-roligt och skra-skrattar.”

”Jag ser att du glor”, sa mannen på nytt.

”Vad?” sa jag, som om han stört mig i mina djupaste tankar, medan jag läste vidare: ”Råndy wåndy sratsa patsa, kåcka låra peta såra, Moser Moser, fifta fifta, Socco Socco vifta skifta!”

Det var något i hästväg, eller hästspråk. Det var kanske det som djurdoktorn skulle översätta till människospråk, fabulerade jag.

”Kom hit missen”, sa han, ”du får läsa i lugn och ro. Vi behöver inte leka katt och råtta-leken med varandra”, inbjöd mannen.

”Va snällt!” sa jag. ”Det har alltid varit min dröm att kunna läsa andras tatueringar på ett djursjukhus. Är du bussig och öppnar skjortkragen då?”

”Jag undrade just var du ville börja”, sa han och knäppte upp skjortan. Hans bringa var full av texter utformade som labyrinter, ornament och olika figurer. Det var säkert meningen att texten skulle paras ihop med utformningen och att olika texter och olika figurer tillsammans skulle bilda ett nytt, kanske hemligt och kodat, meddelande.

Jag var tvungen att vända och vrida på huvudet när jag läste, eftersom jag knappast kunde vrida på mannen som en bok eller ett ark papper.

”Det finns hundra miljoner miljarder gevärskulor som drömmer om högsta vinsten, sex miljarder människohjärtan. Tänk om bara var tjugomiljonte får fullträff”

”van Goghs kängor hänger fastspikade på väggen, människan stönar på grund av spiken hon fick i foten”

”All offentlig makt utgår från folket. Invandrare verkar inte räknas in i det”

”Möjligheten att rösta bort demokratin bör vara förbjuden i lag”

”Megerexi är motsats till anorexi, avtalsstridig strejk är en nödvändighet”

”Ett ändlöst ögonblick av ingenting är lika genomförbart som effektivitet utan demokrati”

”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”

”Framgång är en väg till undergång. Är man framgångsrik så väcker man kritik, missund och avund. Vill man däremot leva i lugn och ro bör man hålla sig under genomsnittet”

”Väderprognos: Svenskarna är heta på gröten, de brinner för att avskaffa utlänningar. Sverige är ett synnerligen kallt land”

”Svenskar tål inte kritik! Men om du håller med mig, så har jag fel”

”Hitler sa: ’Inget i Partiet försiggår utan min vilja’”

”Ordspråket säger: ’Den som ger narren goda råd, han häller vatten i ett såll’”

”Du verkar va extra tjockhudad”, kommenterade jag det lästa. ”Såna djupsinnigheter får knappast plats på ett vanligt skinnfodral.”

”Jag gillar din ärlighet. Du får läsa mitt film­manuskript. En filmmusikal.”

”Jaså, du är filmregissör? Oau? Mjau?”, kommenterade jag ledigt. ”Vad heter musikalen?”

”Århundradets kärlekssaga! Vad annars!” svarade han.

”Vad annars?” bekräftade jag.

Minne nummer sju 

japansk kalligrafiKillen hette Trier och var en filmfreak. Han bodde ihop med Myrjam, även hon en freak. Myrjam vägde 120 kg styvt, men trots det var hon vacker tyckte jag. Fast det är klart, hon skulle kanske sett något mindre annorlunda ut om hon inte varit tatuerad precis överallt.

”Det är Myriam”, sa Trier och gav henne en av de två kartonger med en stor och varm familjepizza i som han hade med sig hem. Han pussade henne på mun och strök henne längs håret.

”Trier vill att jag skall gå upp ordentligt i vikt”, sa Myrjam. ”Det är viktigt för vårt manuskript, ’Århundradets kärlekssaga’. Annars får det inte plats på mig. Jag odlar liksom nya skrivytor åt honom.”

”Nä, men kära du”, undrade jag ”är det verkligen nödvändigt?”

”Det stjäls väldigt mycket i den här branschen. Spielberg, Brecht, Widerberg, Tarantino, till och med Trier själv. Var du än tittar så stjäls det. Vi säkrar materialet på det här viset.”

”Men vad händer om du möter en prins Paris?”

”Trojanska kriget, så klart”, svarade Trier.

Myrjam klädde av sig naken och började tugga i sig pizzan. Jag tog oxå en bit och började dessutom tugga i mig Triers och Myrjams ”Århundradets kärlekssaga”. Jag läste inte från början, eftersom den var nertecknad vid Myrjams vackra slätrakade könsöppning, och jag tyckte inte att jag kände henne så pass väl än att jag kunde be henne sära på benen.

I TRIERS VILLA: Trier är naken. Stora delar av hans kropp är tatuerade. Det finns olika händelser och meddelanden på den. Bredvid varje teckning står ett tillblivelsedatum.

Myrjam, en mycket vacker kvinna av uppenbarligen judiskt påbrå och bara 20 år gammal, tatuerar Trier med en surrande tatueringsapparat. Trots den smärtsamma stora tatuering Myrjam utför, är det tydligt att Trier njuter av den och att akten har sexuella övertoner.

Trier och kvinnan älskar med varandra. De är helnakna och eftersom Myrjam oxå är tatuerad så bildar teckningarna på deras kroppar nya konstella­tioner.

Kameran följer det älskande paret, samtidigt som vi hör de älskandes läten vilka lika väl kan hänföras till smärta som till njutning.

En enda golvlampa belyser scenen. Sängen slår rytmiskt i takt med de älskandes rörelser och lampan kommer i rörelse, balanserar och kastar skuggor. I utlösningens ögonblick faller den i golvet och förorsakar kortslutning. I det ljusstarka kortslutningsögonblicket ser vi Myrjams skräckslagna ögon och vidöppna mun.

INNE I EN SYNAGOGA OCH UTANFÖR DEN: Synagogans böneplats består av ett rum, inte större än ett stort vardagsrum. I bönesalen finns färggranna mosaikfönster som i allegorins form, eller bara rakt och naivistiskt, föreställer scener ur människans (konst)historia, t.ex. ett med Chagalls flygande älskande. Synagogan är proppfull med människor. Rabbinen håller ett påsktal. Hans röst låter stark och övertygande. Den är eggande och hoppingivande.

UTANFÖR SYNAGOGAN: Människor kramar varandra. Myrjam kramas med ett flertal, så även rabbinen. Vi märker en tatuering runt hennes överarm som hon inte hade när vi såg henne sist.

Myrjam går tillbaka in i synagogan till ett litet rum fyllt med böcker och med bara två stolar som enda möblemang. Rabbinen kommer in, han sätter sig mitt emot Myrjam. Han är bekymrad över henne. Ser på hennes nya tatuering som föreställer en kedja med en sprucken länk. Han predikar för henne att hon troligen inte kan komma in i himlen eftersom judar inte får skymfa sina kroppar genom tatuering.

Tårar rinner längst rabbinens kinder och Myrjam suger av hans penis där han sitter i en obekväm ställning. Myrjam är helt påklädd.

”Jag skäms så mycket”, säger han, och hon svarar: ”Människor måste hjälpa varandra.”

ungersk tatooTRIERS TATUERINGSSALONG: På väggarna i det lilla väntrummet i Triers tatuerings­salong hänger inramade bilder på ett 60-tal olika tatueringar. Även lampan som belyser rummet har en skärm med tatuerade bilder. Trier tatuerar Helene, en ung piercad kvinna i höga svarta kängor. Strax under bikinilinjen har hon tatuerat meningen ”Bara för dig” och en blå rektangel med vilken hon täckt över ett namn. Ovanpå rektangeln står det ”Adde” och nu håller Trier på med att omvandla även detta till en rektangel och skriva ’Jokke’ ovanpå den.

”Du bör hålla dig med färre killar, annars blir du snart tvungen att bära heltäckande baddräkt”, påpekar Trier. Medan Trier tatuerar henne så tittar hon i en voluminös bok med olika teckningar och symboler som folk kan välja bland, för att bli tatuerade efter. Det finns allt ifrån spindlar och flugor, ormar och änglar, jungfrur och dolkar till kristna kors, davidsstjärnor och svastikor där.

”Fast folk brukar veta i förväg vad dom vill ha när dom kommer in”, menar Trier.

”Ska du inte elda i ugnen?” Kommenterar Helene den massiva kakelugnen i salongen.

”Kanske, om du bidrar med bränslet”, svarar Trier.

EN BUSSTATION I EN STORSTAD OCH I STATIONENS OMNEJD: Bussen spyr svart rök ur avgasröret. Det är natt. Helene och en som kallas Jokke stiger av bussen. De pussas och hånglar med varandra. Jokke vill ha ett fix. Hon visar honom en liten påse med vitt pulver i. Han ger henne en örfil. Hon förbereder fixet åt honom. Hon sprutar in vätskan i hans underarm. En polisbil kör förbi och stannar bredvid busshållplatsen. Rutan åker sakta ner. Myrjam sitter i baksätet:

”Det är helt OK, jag känner dom”, säger hon till poliskonstapeln i framsätet. Polisbilen kör iväg. Jokke säckar ihop. Helene sparkar på honom några gånger, sedan vränger hon hans fickor och tömmer ut innehållet. Hon hittar bland annat en Rambokniv. Den kastar hon i en papperskorg och springer iväg.

Utanför en stor neonreklam som kastar sitt röda ljus på henne stannar hon, och springer sedan tillbaka samma väg som hon kom. Hon stannar vid en Jakt och fiskeaffär, kastar in en papperskorg i skyltfönstret så att glaset brakar ihop och tjuvlarmet sätts igång. Hon stjäl en Rambokniv och springer därifrån, till busstationen. Jokke ligger där fortfarande, men nu finns där även en helt vit katt som nosar på honom. En 80-årig kvinna i nattlinne, sliten morgonrock och massor av ansiktskräm närmar sig katten och lockar på den. Katten lyssnar inte på henne, så hon går fram och lyfter upp den. Hon sparkar på Jokke som ligger på marken och säger till honom:

”Ser jag dig en gång till leka med min Lasse så skär jag kuken av dig, din djävla bögabög! Capisce!” Hon går sin väg med långsamma steg och med katten Lasse i sin famn. Helene kommer till Jokke och sprättar upp hans byxor med Rambokniven. Där hans könshår slutar har han en tatuering ”Bara för Dig Kirsten, Inger, Helene”.

Helene griper tatueringen mellan tummen och pekfingret, drar ut skinnet så långt det går från kroppen och skär sedan bort det med ett enda snitt. Hon springer iväg.

Tjuvlarmet tjuter fortfarande när hon passerar Jakt och fiskeaffären, men det finns inte en enda människa där. Hon kastar in den blodiga kniven genom det sönderslagna skyltfönstret och larmet upphör omedelbart att tjuta.

Den vita katten kommer tillbaka till Jokke. Den nosar lite på det blödande såret och så börjar den slita små köttbitar av Jokke och äta dem. Kattens vita päls är snart dränkt i blod.

Längst ner på gatan går två spelemän med var sin flöjt och spelar var sin melodi. Ett fönster öppnas och belyser scenen starkt. Den 80-åriga kvinnan ropar:

”Jag ska flå skinnet av er levande om ni inte slutar med oljudet omedelbart! Capisce! Era djävla bögabögar!”’

PÅ ETT SOLBELYST BERG: Flöjtmusik. Voyager II flyger i rymden. Två satyrer spelar flöjt. Den ene, Apollon, kastar sig plötsligt över den andre, Marsyas och börjar flå honom levande. Triers röst:

”Sagan om Marsyas som understod sig att tävla med Apollon i flöjtspel och blev besegrad och flådd av denne. 'Varför flår du mig?!' skrek han. 'Ack, vad jag ångrar mig nu! Detta pris är för högt för en vallflöjt!' O, vilket jämmer när skinnet drogs av hans bål och hans lemmar! Hela hans kropp var ett blödande sår, blod dröp ifrån kroppen. Naket låg musklernas kött, de skälvande ådrorna spritte utan att täckas av hud. Man såg hur hjärta och lungor flämtade, såg i bröstets organ de finaste flikar.”

Voyager II flyger och man ser vår jord ur fågel­perspektiv. Så vacker den är. Kinesiska muren slingrar sig som en orm över bergmassiv; figurer av djur, fåglar och människor har etsats i ökensanden i Nazca; djur strövar fritt i naturen, floder är fyllda med fisk, barn springer med sina håvar efter fjärilar. Samtidigt fortsätter Triers röst sin berättelse:

”Skogarnas åbor, faunerna, begräto djupt hans öde, så ock alla hans bröder, satyrernas flock, och vännen Olympus, nymfernas skaror och alla andra män som uppe i bergen vallade hjordar av ulliga får och hornprydda oxar. Frygiens bördiga jord blev våt, då den tog emot deras många tårar i sin famn och sög in dem djupt i sitt sköte; vatten och sprudlande källsprång blev till av tårarnas strömmar. Därför forsar en älv mellan sluttande stränder till havet, Frygiens klaraste flod, som ännu har namn efter Marsyas.”

ETT SOCIALKONTOR: Myrjam samtalar med en nergången kille, rabbinens son Salomon. Hon berättar för honom hur oerhört ledsen han gör sin far. Inte bara det att han har brutit med fadern, utan fadern är oxå djupt bekymrad över att ingen av dem släpps in i himmelriket på grund av detta. Salomon försvarar sig med att det ser ut som om inte heller Myrjam kommer att släppas in dit, inte ens om hon slipar bort alla sina tatueringar. Myrjam svarar:

”Behöver du pengar eller något? Jag kan ordna ytterligare en avgiftningskur.”

”Är det fars pengar?”

”Han betalar väl skatt som alla andra som inte står utanför samhället, eller hur?”

”Du kan behålla hans skitna pengar!”

”Det är du som är kung!”

De står tysta mot varandra. En klocka på en kyrka slår. Myrjam ser på sin klocka och sedan i sin almanacka:

”Du måste gå, jag har många kunder i dag.”

Han springer mot dörren, låser den, stoppar nyckeln i fickan och tar fram en stor kniv:

”Jag vill att du suger av mig!”

”Javisst”, svarar hon, ”bara du betalar så.” Hon kommer fram till honom och sparkar honom i skrevet så att han säckar ihop. Så tar hon kniven ifrån honom och öppnar hans gylf, drar fram hans penis och lägger kniven på den.

”Vad var det du beställde? En omskärelse, kanske?” Hon pussar honom lätt på penisen och säger vänligt:

”Så här kommer du inte att vinna en kvinnas hjärta, Salomon. Vi är mödrar innerst inne allihop och ni är våra söner.” 

Fortsättningen av texten försvann mellan Myrjams skinkor, och jag funderade på var jag skulle ta upp berättelsen på nytt. Jag tyckte om Myrjams bröst, så jag började läsa på nytt där.

kropparTRIERS TATUERINGSSALONG: Trier tatuerar Helene. Tatueringen föreställer en scen med två flöjtspelande satyrer.

”Hur går det med Jokke?” frågar Trier.

Helene: ”Han är död.”

Trier: ”Kärleken kan dö snabbt i vissa fall.”

Helene: ”Det är inte kärleken som är död. Det är Jokke.”

Trier: ”Så kan det gå.”

Helene: ”Han gick hos din kärring och ändå tog han en överdos.”

Trier: ”Myrjam är inget helgon. Men hon är det bästa som hänt mig.”

Helene tar av sig helt.

Helene: ”Ta bort Jokkes namn och så får jag dit ditt i stället!”

Trier: ”Så här vinner du inte en mans hjärta, Helene. Vi är fäder innerst inne allihop och ni är våra döttrar.”

Helene sparkar honom i skrevet och när han viker sig av smärta så drämmer hon till honom med den tunga tatueringsmönsterboken i huvudet. Trier svimmar.

Han ser Voyager II och hör tatueringsmaskinen samt barnskrik. Helene tatuerar honom på hans penis.

Helene: ”Här får du mitt telefonnummer, du kan ringa precis när du vill. Dessvärre har jag ingen e-mail, Liebling.”

Trier ser på sin blodiga kuk och hur hon tatuerar siffra efter siffra i den. Genom den röda färgen ser han små barn som sträcker ut sina armar och får ett flersiffrigt nummer tatuerat i dem. Den gamle Adelsten står vid sidan om, och beordrar ett barn att sluta gråta:

”NU!”

Den vuxne Trier säger till barnet: ”Sluta, snabbt!”

Barnet slutar men håller på att kvävas av gråten.

Adelsten: ”För sent!” Han drar fram sin pistol och skjuter barnet i huvudet. Blodet sprider sig över dukens hela synfält.

Trier torkar av blodet från golvet och väggarna. Den massiva kakelugnen är tänd, Trier ser och hör hur intensivt det brinner i den. Hans blick går närmare och närmare elden. Den är inne i elden och tillsammans med den svarta röken fortsätter den att tränga sig upp genom skorstenen. Den stiger upp med röken ända tills den möter Voyager II.

Trier håller på att spänna en skinnbit i en ram. Det finns en scen med två flöjtspelande satyrer tatuerade i skinnet. Någon försöker komma in i hans salong, rycker i dörren och tittar genom dörrens glasruta. Det är den tatuerade polisen.

Trier ser sig omkring och får syn på en av Helenes svarta kängor som sticker fram under ett förhänge. Han sparkar snabbt in kängan så att den inte syns längre och öppnar dörren för polisen.

Polisen: ”Det var på tiden! Håller du på att mörda någon eller har någon sugit av din omskurna kuk?”

Han kollar vant rummet och tar en snabb titt bakom förhänget. Och ser kängan.

Polisen: ”Blir du upphetsad av sån’t?”

ZlatanInnan han får svar på frågan, får han syn på den spända och något blodiga skinnbiten som Trier jobbat med innan polisen kom. Han tar den i handen, och luktar på den.

Polisen: ”Och vad i all fridens namn är nu detta? Det är ju fortfarande ogarvat! Har du nyss flått det från någon?”

Trier: ”Vet du något annat sätt att få tag i det på? Djävla röra! Håller just på att bränna resterna.”

Polisen: ”Rena koncentrationslägret! Skulle inte förvåna mig om allt det på väggarna oxå är for real.”

Trier: ”Vad vet du om koncentrationsläger?”

Polisen: ”Fan, vilken djävla familj. Bruden silar när hon i stället bör hjälpa knarkare att sluta med det och du garvar människohud till lampskärmar som en annan djävla nazi. Man kan skita på sig för mindre.”

Trier: ”Ska du få skaftet på ormen någon gång, eller ska den va lika huvudlös som du?”

Polisen: ”Det är inte jag som ränner. Sätt i gång!”

 Vi ser salongen genom skyltfönstret.

Trier: ”Får jag se?”

Tatueringsmaskinen börjar surra. Polisen skriker som en stucken gris:

”Mengele, djävla, förbannade, judeMengeledjävel! Jag skall fan ta mig ordna att du blir inspärrad livet ut!”

Trier. ”Lugna ner dig. Annars tatuerar jag tand­emaljen på dig som i Maratonmannen!”

ETT GRÖNT OMRÅDE: Trier springer genom ett grönt område mot en med hög mur och taggtråd försedd villa.

ADELSTENS VILLA: En orm i ett terrarium ömsar skinn.

Jag befann mig vid Myrjams mage. Den var jung­fruligt ren. Tabula rasa. Trier märkte att jag funderade över det:

”Jag skriver bara det jag är 100 procent säker på. Myrjam är ingen PC. Jag kan knappast deletea något på henne om det blir fel, eller kan jag?”

”Nej, du har rätt”, sa jag.

”Så ät din pizza! Eller är du rädd att smutsa ner sidorna?”

”Det är skitspännande. Jag skulle gärna vilja låna hem henne!”

Vi skrattade alla tre. Myrjam strök mig över håret och särade lite på benen. Jag befann mig utanför en grotta.

UTANFÖR GROTTAN I ETT KARGT BERGLANDSKAP: Det finns snö överallt, men det har upphört att snöa. Trier ser sig omkring. Han lägger sig i snön och ligger där en stund. Sedan gör han en snöängel.

I GROTTAN: Adelsten försöker klättra upp på linan, men faller ner efter bara en kort stunds klättring. Han ropar i riktning mot grottans öppning:

”Trier, du har inte besegrat djävulen, du! Tvärtom – du är själv en djävul, mycket duktig på djävulens taktik!”

UTANFÖR GROTTAN I ETT KARGT BERGLANDSKAP: Trier reser sig och stoppar sin högra hands pekfinger i munnen, biter till och spottar ut den yttersta fingerleden. Han blöder. Med det blödande fingret skriver han i snön: ’Meddelande till er…’

Blodströmmen från fingret har stannat. Han stoppar sin högra hands långeman i munnen, biter av en bit och fortsätter att skriva: ’…som är intresserade av den mänskliga rasen på planeten Tellus.’ Trier hör mässan och han ser hur Myrjam sträcker fram sitt ringfinger för att få en ring på det. Trier ser på sitt ringfinger och säger till det:

”Du är skonad från det heliga äktenskapets tjänst.”

Han biter av sitt lillfinger.

TRIERS TATUERINGSSALONG: Den tatuerade polisen står utanför salongen och läser på dörren: ”Stängt tills vidare.”

östeuropeisk penis”Smart. Och när slutar tills vidare? Han kan i princip vara borta i två evigheter.”

UTANFÖR GROTTAN I ETT KARGT BERGLANDSKAP: Trier fortsätter att skriva i snön med sitt eget blod, samtidigt som det börjar snöa kraftigt och snön lägger sig över det blodiga meddelandet. Blodet färgar den nyfallna snön.

I SYNAGOGAN: Myrjam trampar på ett glas för att krossa det, så som är brukligt vid judisk-ortodoxa bröllop, och i samma ögonblick spricker mosaikfönstret med Chagalls flygande kärlekspar och mosaikens glasskärvor trotsar tyngdkraften och flyger rakt upp.

YTTRE RYMDEN: Tidskapseln Voyager II seglar genom rymden. Plötsligt flyger Trier förbi som en ängel. Han saktar ner och då kommer oxå Myrjam fram, även hon flygande som en ängel. De färdas genom rymden som Chagalls flygande älskande.

Trier och Myrjam är tatuerade överallt, även på sina änglavingar. Efter en stund bleknar dock tatueringarna helt bort och deras vingar blir obefläckat vita på klassiskt vis. Så småningom, under det att vi hör olika nationers barnröster, tonas filmen bort i vitt.

Jag var på väg ut när Myrjam frågade:

”Var råkades ni två?”

”Hos en veterinär. Fast jag fick aldrig veta Triers ärende dit.”

”Han går dit med sin binnikemask.”

Äntligen på gatan igen. Frisk luft. Det är beckmörkt. Då öppnas ett fönster ovanför mig. Jag ser Triers svagbelysta överkropp, och hans osynliga huvud ropar: ”Min agent, min producent, min psykoanalytiker, min mor, älskarinna, hustru, bror, syster och far, alla har dom sin teori och tycks veta bättre än jag varför jag vill göra film. Skälet är dock bara ett: Jag är mörkrädd!!!!

Kultur mörkrädd”

Minne nummer åtta

Även detta har hänt. På riktigt. Based on actual event, som man bruka skriva.

Jag var kulturchef i Umeå. En atypisk sådan. Jag ville tjäna kulturen, och det tyckte inte mina chefer var den rätta inställningen. Kulturen skall tjäna chefernas intresse, tyckte de och gav mig ett uppdrag som de var säkra på att jag inte skulle klara av, ungefär som när den skurkaktige kung Pelias skickade sin brorson Jason att hämta det gyllene skinnet. Sedan var det lätt att kicka ut mig, antingen på grund av ett misslyckande eller arbetsvägran.

Mitt uppdrag var att tatuera såpbubblor. Förstå det rätt: jag skulle inte tatuera bilder av såpbubblor, utan uppdraget var att tatuera på såpbubblor.

Och de kulturpolitiska såpbubblorna sprack.

 

Vladimir Oravsky
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Oravsky

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.