Den finska konsten, mellan modernism och tradition

Historiskt är Finland en avkrok, en väg genom skogen mellan Stockholm och S:t Petersburg, en del av Sverige i sex hundra år och under ryskt styre i drygt hundra …Man ...

Av: Niels Hebert | 16 juni, 2008
Essäer om konst

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gioacchino Rossini för trettionde gången

I år firar man 30-årsjubileum av Rossini-festivalen i Pesaro, förra gången jag var där firade man 25-årsjubileum. Jag får väl åka dit om fem år igen för att upprätthålla traditionen ...

Av: Ulf Stenberg | 22 augusti, 2009
Reportage om scenkonst

Några hjältar inom bokbranschen

  Några hjältar inom bokbranschen Nikanor Teratologen porträtterar de tre bokförlagen Murbräckan, Leopard och Historiska Media och deras utgivning under 2007. Det blir enligt min mening allt tydligare att det i Sverige ...

Av: Nikanor Teratologen | 25 september, 2007
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem



Zanzara omicida"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima

Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan igenbommat vindsutrymme i hospitalets östra flygel. I ett minimalt rum fattigt på luft, hemsökt av minnen. Belamrat från golv till tak med allehanda kuriositeter från en svunnen tid. Sinnessjuktrampat linoleumgolv färgat lika vitt som ett sorgflor av duvornas träck. Signaturen lyder: "..." och har efter viss efterforskning visat sig tillhöra en patient inom dåvarande slutenvården, vid namn Aleister. Denne Aleister skall ha kallat dokumentet för "sina profetior". Jag träffade honom som mest under perioden då han började försvinna bit för bit som person, andades ut sig själv i konstant acceleration.

Joan Cesarini, överläkare. Psykiatriska kliniken, Visby, Gotland. 2013-07-07

Bakgrund, av Aleisters livslånga vän John Ness

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Året de upphittades var 2006, Aleister hade då varit död i tjugofyra år. Enligt obduktionsrapporten avled han genom massivt våld mot strupen och det fanns inga spår av sperma. De skar upp honom på det nu helrenoverade sjukhuset vid hamnen där vaktmästarna har hand om både inälvsskådning och tröst av sörjande, och de kremerade kvarlevorna begravdes bredvid hans mormor vid den norra kyrkogården som i folkmun går under namnet "havskyrkogården".

Precis som han önskat jordfästes han bredvid sin mormor, Gunlög. Gunlög hade varit en mycket betydelsefull person för honom, där hade han tillbringat helgerna och vissa veckodagar fram till sina tonår. Under tonåren blev det dock svårt att ha Aleister i sin direkta närhet eftersom han var så outgrundligt oförutsägbar och våldsam. Det var helt enkelt uteslutet att han skulle kunna vistas vid sin mormor, en vänlig och fragil äldre kvinna. En intellektuell gigant precis som hans morfar - ingen av dem kunde mot slutet se åt Aleisters håll utan att det knöt sig i halsen. I samband med att mormodern flyttade till Guatemala för att hjälpa urinvånarna ur den värsta krisen under inbördeskriget upphörde deras kontakt helt. På hennes begravning hade Aleister under fikat efteråt gått igenom jackfickor och där förskansat sig omkring tusen riksdaler, dessa tusen riksdaler brände han under rituella former upp, inne på det nedlagda militärområdet a-7 precis intill en övergiven boulebana där det häckade två par strandskator, för att straffa sig själv, tänkte han. I själva verket var det en återgång till det transliknande tillstånd Aleister som litet barn brukade försättas i efter att ha fått sin veckopeng. Då drogs han som av en osynlig arm av elektrisk röta mot närmaste brunn för att släppa ner det han fått och lyssna efter plurret i det svarta hålet. Det var som att han under stunder av allt mer frekventa nattliga ångestskriksessionerna ansattes av vreden han väckte, den tog sig ut och in, ner i hans porer, förvred färgskalan i hans fysionomi. Hängsnaran han tillverkat av två solkiga sjukhuslakan han stulit i mangelrummet under en dåligt bemannad pingstafton hade gått hårt åt hans nacke utan att bryta av den. Normalt är detta en indikator för att han tyvärr bör ha erfarit en svindlande intensiv smärta innan han förlorade medvetandet. Själv skulle han dock aldrig ha köpt ett påstående som gör gällande att han dött för egen hand: han dog för att han inte blev lämnad ensam till den grad att han inte vågade sluta sin ögon längre än några skunder åt gången.

DetroitKastade han vatten över sin egen gnista då visionerna han nedtecknat kom alltför långt in under hans skinn för att med hotfull lättja närma sig märgen, omsluta denna med självuppfyllande fantomsmärta? 

Likt en delfin som slutar andas av fri vilja hittade Aleister bort från materians förgänglighet och rörde sig som i trance mot galgberget när solen stod i zenit, drucken av rödvinet till lunchen i äppelträdgården och whiskey utan is under lönnträdet som han hade hjälpt till att plantera för en lång tid sedan, stannar där till solnedgången, törsten är sinnlig och i rak marsch färdas han i famnen på naturen, apokalypsens stjärna lyser som en eldröd apelsin av cirkusmusik över natthimlen. Som pånyttfödd är han varken en vindpust eller ett saltstänk från havet utan det är mer passande att benämna honom som tanken om havet, idéen om vinden. Tanken om havet, han är allt som finns för en kort stund åt gången konstant, han är vinden bland molnen som löser upp och försvinner med en djup susning. Fågelperspektiven förtvivlar, allt nedanför går runt, runt och allt ovanför går runt, runt och han kommer aldrig att se något igen, åtminstone aldrig mer som människa. Nej, aldrig människa igen.

Spännbäddar, sprutor med haldol och tung neuroleptika hade inte någon god effekt på Aleister som diagnostiserats med paranoid schizofreni. Under det långsamt slutgiltiga sista året såg det ut som om han hade försökt ta av sig underarmarna, den omfattande ärrvävnaden kunde tvivelsutan låta ett oinvigt vittne komma till en snabb, enkel slutsats gällande hur skadorna hamnat där de hamnat; Aleister måste helt enkelt ha försökt såga av sig armarna men haft tur i och med att hans mor släntrat in på spontanbesök och funnit honom nästan helt utan blod.

Jeroen Toirkens. NomadHan var blek och smal, jagad och hade skrivit på ett papper till "anden" som styrde över hans automagiska blyertsblod: "Jag dödar snart. Säg till dem att jag inte är sjuk men att de skall låsa in mig för alltid, annars dödar jag, jag dödar vem som helst, och de kretiner som har något att säga om detta kan ställa sig i mitt skottfält, för kulorna ljuger inte". Djupt invecklad i en furiös inre dialog som aldrig verkade avta i styrka när man någon sällsynt sekund lyckades möta hans blick. Under dessa fyra år kunde ingen förmå honom att prata.

Svårigheterna med att tyda texten, som är skriven för hand, med blyerts på olinjerade tunna vita papper; Aleisters vilda blandning av grovt differerande handstilar har gjort så att jag själv vid ett par tillfällen tvingats göra en egen tolkning:

Det är hur du uppför dig när du är ensam du måste leva med, sa Aleister under en berusad session tillsammans på galgberget. Att det alltid skulle vara hans sista ord.

Vi var tjugoåriga nynihilister med något att bevisa för det sakrala begreppet "bortom gott och ont", vilket rättfärdigade vad som helst. Vad som helst kunde hända och vad som helst hände. Även om det ofta lutade över åt det negativa, mörka, objektivt beräknande ondska -

"nihlism is nothing or perhaps the impulse to destroy"

(vilket för Aleisters del tids nog övergick i amfetaminets illusoriska klarhet och dyrkan av japanska bushido-ideal.) 

Medvetslösa föraningar våldför morgonblicken, ögonen grusas i tårar av det oerhörda trycket inifrån. Fallen av plötslig förgörelse av vad som helst, psykosliknande tillstånd som närmast kan beskrivas som att den drabbade ser ut och uppför sig som ett apatiskt flyktingbarn, emedan blicken fortfarande skvallrar om att det finns något, något kvar därinnen, ökar dramatiskt. Någon ritar ett rött streck runt hela ringmuren och folk är rasande över detta fullständigt dadaistiska vansinnesdåd, förövaren kan bara svara med att han hade tråkigt eller att det verkade så tabu att det var omöjligt att låta bli. 

Surrogaten som vandrar gatorna är inte av stål. De är av kött och blod, smärta och njutning. Allt är kvar förutom medvetandet. De tassarna på natten som gjorde intoleransen tolerant och tvärtom. Som om månskenet likt den gode Goethe gick på diet - tre liter rödtjut om dagen, och månen var som ett sår, som om alla hade börjat skriva poesi eftersom att skriva poesi är att ha ett sår som aldrig läker.

Gör motstånd när det förs till arkebusering. Något billigt och äckligt över allt. Ett slöseri helt åt fanders, detta med begravningar; människan - den uslaste arten, det vidrigaste släktet; hustrumisshandlarna, sadisterna, pederasterna, intelligentian, träckälskarna och djurplågarna. Tvångsmässigt avsäga dessa nöjen när maran ridit nästan alla och strömmarna som strömmat ut ur halvsovande pannben möts upp i etern och flyr mot andra galaxer. Drogerna, lasterna, inte mig emot. Ät människodjuren, begrav inte kött i onödan då den mörka kontintineten svälter sitt spatiala stora grå åt fanderns i skrivande stund, och så långt tillbaka något kan minnas. Finns massor av kött, kött som förgås. Gällande det själsliga; ett vansinnessvrål från mitt inre tomrum, en absurd motsägelse; det tar emot att inmundiga den egna rasens celluppbyggnad, så är det. Bitter blygsel härjar alltet av oss när det kryps under korset. Dock: allt går. 

Laura El-Tantawy. In the shadows of the pyramidsFörsta gången det mentala viruset lokaliserades var i utkanterna av Wisconsin, därefter dröjde det cirka fjorton dygn innan situationen antagit pandemisk form. Fler och fler föll offer för den mörka kvinnliga gestalten som skrikande suger blodskraft genom den utsattes skräck, i dimensionen mellan dröm och verklighet.

Skräcken är av fullständigt paralyserande natur.

Först springer näsan läck och sedan pannbenet. Den utsatte "strömmar ut".

Hjärnblödningarna härjar vilt. Extrem sömnparalys lyder allt som oftast domen. Chanslösa kastas vi in i ett kaotiskt spel på liv och död, ett dåraktig smutsigt narrkrig om liv och död. Inte på något sätt visare slungas de överlevande genom ett till början svart hål som tids nog går ut i färger som inte existerat tidigare i samband med att tiden som vi känner den ger vika, in i en nukleär öken, ett inre landskap utan hämningar där föredetta "varelser" strövar planlöst mot sin sanna kärlek på en spikrak jordväg kantad av as, urin, blod, sperma, avföring.

Hennes tankar för våra tankar åt hennes infektion mellan benen, åt hennes drömmar till. Hennes avföring är vit säger hon i sömnen och fyller toaletten ända upp och hon frågar mig med frågande, dröjande blick hur det kunde hända, innan hon vaknar och kastar sig blöt av svett i famn. Vi vet inte tänker jag i hennes riktning och hon nickar, släcker ljuset med en viskning och vänder sig om mot mig och kysser minnet av mig. Mittemellan den tidigare energin deras sinnliga krock utgjutit har en cysta av luft blivit kvar, den språkar med sig själv om att väggarna sett alldeles för mycket.

Sinnet leviterar och ansiktet följer i dansen, vandrar in genom glöden, rinner genom stormen; stormen kan känna att det är kallt men fryser inte - över atmosfärens ekivoka utspel lyser det rosa.

Bara mullret av vingarna när jättehumlans skuggkonturer får det att mörkna.

Vad pratade de om?

Vad sa?

Ett oerhört dån.

Sitter på ryggen.

Fanatiskt vingspann.

David Chancellor. HunterRingaren vid domkyrkans oxiderade kopparklockor, klädd tillika död i sträv men transcendent klänning. Tiden flyter men i riktning neråt genom trådarna av energi som skjuter spjärn i fingertopparna och siktar in sig på himlen för att hänga upp en krok; gröna virvlar medan spökrederiernas fanor sjunker. Dagen innan domen fantiserade han att fantasin han inte kunde komma ifrån skulle inträffa om han visualiserade med tillräcklig kraft, böljande tankelyster skulle när omständigheterna var rätt synkroniseras med rytmen i hans ögonlock, med vibrationerna från hans panna, för att nå önskat resultat, hennes guldaktiga lockar, hennes underkläder, hennes vakna timmar till förfogande.

Det har inte med saken att göra, långt in på 3000-talet [,] fick [han] klockorna över sig.

 Duvorna i parken överlevde på kadaver. Heta strömcirkelvindar svepte i drömmar genom nattens hemlighet genom tunna vita gardiner över kroppens skymningen. Maneterna lyser upp natten med rep från andetag till andetag dansar deras fötter, öbornas fötter. Sinnena lägger ut sig själva så att djuren och fåglarna kan nå och gå åt deras lik.

Kråkorna som uppehåller sig vid den västra strandbankens bakre industriregion med bukoliskt lysande ögon färgade av oförståelig genialitet, uppfostrar sina fågelbarn till marmorerade håligheter eftersom deras sovplats befinner sig precis under den plats dit de äldre som inte gått att sedlighetsdistansera stupar för att blöda mot evighetens hymner. Allt som inte inträffat slits i stycken på molekylnivå.

"Ha ha ha, hörde inte vad du sa."

"Det är härligt att vara döende, mina armar är helt kraftlösa, Bruce Springsteen låter som Broder Daniel."

"Du är ju helt borta."

"Så går det nu när alla präster är pedofiler. Din jävla idiot."

"Ha ha ha, ha ha ha."

"Vad sa du?

"Jag vet inte."

carl magnus von seth dikt nr 2Han skrattar. En glad jävel. Och fortsätter.

"Fy fan, det är ett pionjärarbete det här."

"Kalis visioner över sovande havssköka till jur, människa! Då man inte kan ett nu eller två-tre ingenting, ja, två gånger tre ingenting blir det heliga Detet."

"Ok."

"Jag tänker inte på det längre, vad skall jag göra? Vad skall jag göra? Vad i helvete skall jag ta mig till?"

"Ingen aning."

"Återgäldar - den ena har erinrat sig han och hans kompis utlandsresor och kommit fram till att det enda de gjort är att röka gräs. han frågar så sin vän om vad de gjorde i det, det och det landet och kompisen svarar att de rökte gräs, men försöker även att erinra sig om andra med att det ändå var ett delmål för att få röka - avbryter."

"Tyst, din smutsiga hund."

"Vissa monster kan skada ens attribut. Man kan få försämrad vilja. Mitt namn är Abraham Lilja."

"Vad snackar du om? Det går verkligen inte att höra ett ord av vad du säger?"

"Det kommer växa en blomma ur fontanellen. Närsomhelst.

"Vänta! Golvet där borta flöt iväg. Marcel, han kunde skända ett barn - skända skända ett grav."

"Skyll dig själv när kuken ramlar av sedan då. Då finns det ingen återvändo. Svarta hålet tur och retur. Det är barnets skräck. Den primala urskräcken."

"Kan du inte börja med bedrägerier när du kommer hem?"

"Nej Johann, balkongen."

Är på månen för att vi är utsvultna - har vänt på begreppen för att nå hit.

Ungdomar hade skändat den judiska kyrkogården i den lilla staden Phantasm. De hade rökt heroin på plåtar, skrattat, haft en "trevlig kväll".

 
Johann von Fritz









Ur arkivet

view_module reorder

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren

Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig ...

Av: Niklas Törnlund | Essäer om litteratur & böcker | 10 oktober, 2011

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 23 september, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

Inte utan att man undrar hur de tänkte

Platåträskorna klapprade mot stengolvet när slöjdläraren kom springande. Han sög tag i min kompis, ruskade om och slängde in honom bland de brädor som staplats mot väggen i korridoren utanför ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 17 januari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Livet på 60 grader 2

 

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 16 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.