av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies



the Glamour of New Yorks Jazz Age”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som bekant blev det inget förbud, till skillnad mot USA där förbudseran inletts två år tidigare – ett av den nye presidenten Roosevelts första och mer populära beslut var att avskaffa Prohibition 1933. Kring det amerikanska spritförbudet, smugglingen, rumrunners, speak-easies och gangsterväldet handlar mycket i David Wallaces underhållande krönika Capital of the World. A Portrait of New York City in the Roaring Twenties (Lyon Press). Några kapitel nystar upp den invecklade härvan av uppgörelser i maffiavärlden med Lucky Luciano som centralfigur, ett annat berättar om Polly Adler som drev bordeller vars intäkter till stor del gick åt till den korrumperade poliskåren som hon var tvungen att hålla sig väl med.

Korrupt var också den man som både inleder och avslutar boken, stadens borgmästare Jimmy Walker som var oerhört populär, också under sin nedgång och sitt fall.  David Wallace som skrivit böcker om Hollywood är bra på avslöjande personporträtt, här bland många andra av skvallerjournalisten Walter Winchell och Grover T. Whalen som länge var stadens PR-man och som var fenomenal på att ordna ticker-tape parades när confetti regnade ner över Einstein eller flygaress som Charles Lindbergh och Amelia Earhart. Toscanini finns med på ett hörn tack vare sin långvariga affär med sopranen Geraldine Farrar, liksom Dorothy Parker och hennes kvicka författarkolleger kring det runda bordet på Algonquin Hotel som alla drack för mycket, trots förbudet. De skrev i New Yorker vars legendariske chef Harold Ross får dela ett kapitel med Henry Luce på Time. 

Galjonsfigurerna Zelda och Scott Fitzgerald (det har just kommit en ny roman om henne) trängs med andra författare som Edith Whaton, Anita Loos och Eugene O´Neill, och tennisstjärnan Bill Tilden delar sidor med baseballesset Babe Ruth. Gemensamt för de allra flesta figurerna som passerar förbi – de är många – var deras dystra senare år när festen väl var över. Hur bluesstjärnan Bessie Smith omkom har Edward Albee skrivit en indignerad pjäs om. Hon dog av blodförlust sedan hennes arm slitits av i en bilolycka och ett vitt sjukhus vägrade ta emot henne, påstod han. Men det motsägs här: hon kördes direkt till ett sjukhus för färgade där hon genast opererades, fast utan framgång. Chrysler Building finns med på omslaget och i bokens epilog, men inte heller för arkitekten av den eleganta art déco-skyskrapan, William Van Allen, gick det särskilt bra när The Jazz Age gick över i The Sugarbag Years. 

Bokens avslutande litteraturförteckning tar upp klassiker som Frederick Lewis AllensOnly Yesterday: An Informal History of the 1920s, Polly Adlers roliga A House is not a Home, och Edmund Wilsons dagböcker från tjugo- och trettiotalen. Två böcker saknar jag på listan: Ann Douglas Terrible Honesty – Mongrel Manhattan in the 1920s (om The Harlem Renaissance), och The Encyclopedia of New York City, redigerad av Kenneth T. Jackson som på sina nära femtonhundra trespaltiga sidor säger allt man någonsin behöver veta, bland annat att Gotham City som New York ofta kallas från början var ett skällsord. Förleden har med getter att göra, och uttrycket användes av Washington Irving i satiriskt syfte ”to suggest a city of self-important but foolish people [but] the pejorative connotations were gradually lost.”                                                                                                                                                          

Ivo Holmqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.