La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

  • Essäer
  • Publicerad:

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies



the Glamour of New Yorks Jazz Age”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som bekant blev det inget förbud, till skillnad mot USA där förbudseran inletts två år tidigare – ett av den nye presidenten Roosevelts första och mer populära beslut var att avskaffa Prohibition 1933. Kring det amerikanska spritförbudet, smugglingen, rumrunners, speak-easies och gangsterväldet handlar mycket i David Wallaces underhållande krönika Capital of the World. A Portrait of New York City in the Roaring Twenties (Lyon Press). Några kapitel nystar upp den invecklade härvan av uppgörelser i maffiavärlden med Lucky Luciano som centralfigur, ett annat berättar om Polly Adler som drev bordeller vars intäkter till stor del gick åt till den korrumperade poliskåren som hon var tvungen att hålla sig väl med.

Korrupt var också den man som både inleder och avslutar boken, stadens borgmästare Jimmy Walker som var oerhört populär, också under sin nedgång och sitt fall.  David Wallace som skrivit böcker om Hollywood är bra på avslöjande personporträtt, här bland många andra av skvallerjournalisten Walter Winchell och Grover T. Whalen som länge var stadens PR-man och som var fenomenal på att ordna ticker-tape parades när confetti regnade ner över Einstein eller flygaress som Charles Lindbergh och Amelia Earhart. Toscanini finns med på ett hörn tack vare sin långvariga affär med sopranen Geraldine Farrar, liksom Dorothy Parker och hennes kvicka författarkolleger kring det runda bordet på Algonquin Hotel som alla drack för mycket, trots förbudet. De skrev i New Yorker vars legendariske chef Harold Ross får dela ett kapitel med Henry Luce på Time. 

Galjonsfigurerna Zelda och Scott Fitzgerald (det har just kommit en ny roman om henne) trängs med andra författare som Edith Whaton, Anita Loos och Eugene O´Neill, och tennisstjärnan Bill Tilden delar sidor med baseballesset Babe Ruth. Gemensamt för de allra flesta figurerna som passerar förbi – de är många – var deras dystra senare år när festen väl var över. Hur bluesstjärnan Bessie Smith omkom har Edward Albee skrivit en indignerad pjäs om. Hon dog av blodförlust sedan hennes arm slitits av i en bilolycka och ett vitt sjukhus vägrade ta emot henne, påstod han. Men det motsägs här: hon kördes direkt till ett sjukhus för färgade där hon genast opererades, fast utan framgång. Chrysler Building finns med på omslaget och i bokens epilog, men inte heller för arkitekten av den eleganta art déco-skyskrapan, William Van Allen, gick det särskilt bra när The Jazz Age gick över i The Sugarbag Years. 

Bokens avslutande litteraturförteckning tar upp klassiker som Frederick Lewis AllensOnly Yesterday: An Informal History of the 1920s, Polly Adlers roliga A House is not a Home, och Edmund Wilsons dagböcker från tjugo- och trettiotalen. Två böcker saknar jag på listan: Ann Douglas Terrible Honesty – Mongrel Manhattan in the 1920s (om The Harlem Renaissance), och The Encyclopedia of New York City, redigerad av Kenneth T. Jackson som på sina nära femtonhundra trespaltiga sidor säger allt man någonsin behöver veta, bland annat att Gotham City som New York ofta kallas från början var ett skällsord. Förleden har med getter att göra, och uttrycket användes av Washington Irving i satiriskt syfte ”to suggest a city of self-important but foolish people [but] the pejorative connotations were gradually lost.”                                                                                                                                                          

Ivo Holmqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Men det här är Serbien

  Kvinnor i Nis. foto Sophie Malmros Men det här är Serbien Tåget från Belgrad till Nis ser ut som tågen i Sverige på 1970-talet. Jag har tur och får plats i en ...

Av: Sophie Malmros | Resereportage | 05 december, 2009

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 13 maj, 2017

TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 04 november, 2015

Karnevalståg från Moderna Museet 1968

Art Distribution – en omöjlig historia som fyller femtio år

Vi vet att vi lever i en värld där marknadskrafterna styr och ställer. Du måste, om du vill överleva, göra dig själv till ett varumärke, det vill säga om du ...

Av: Percival | Kulturreportage | 13 augusti, 2016

Pirater i etern och på nätet

  Onsdagen den 8 mars 1961 klockan tio på förmiddagen började radiopiraterna sina sändningar från Radio Nord på internationellt vatten i Östersjön ombord i skeppet Bon Jour. Det var nyheter varje ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 26 februari, 2011

Om en yngling som inte borde ha sett Wagners opera Rienzi

Till Guido Zeccolas eleganta och synpunktsrika essä om Wagner och det musikaliska dramat här på sidan kan läggas en rekommendation för vidare läsning: essäerna, betraktelserna och breven i Thomas Manns ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 06 mars, 2013

Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 23 november, 2013

Meningsfullheten är alltid angelägnare

Från att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 30 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.