Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 Maj, 2014
Agora - filosofiska essäer

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | 28 augusti, 2008
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | 10 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Renässans för Rönblom

”Råkefårt, sade handlaren på sin flytande franska och svängde med armen.” H.–K. Rönbloms deckare ”Skratta, Pjazzo” från 1956 inleds i speceriaffären på en lantlig ort där ryktena snabbt tar fart ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Amerikansk påsk med Strindberg



Harriet Bosse

Det finns ett vackert foto på Harriet Bosse, Strindbergs tredje hustru, klädd i en sedesamt högkragad sammetsklänning och med blicken blygt nedslagen. Hon håller framför sig en pingstlilja. Bilden är från uppsättningen år 1900 av ”Till Damaskus”. Året därpå spelade hon Eleonora i "Påsk", och hade då en annan blomma. När Strindbergs pjäs kom på Gernandts förlag 1901 hade den ett omslag av Arthur Sjögren, med detta påskdramas bärande symboler: törnekronan, påskriset och påskliljan, mot en bakgrund av något som kan vara tårar. En hel del sådana fälls under de tre akterna som utspelar sig från skärtorsdagen till påskafton. Eller också ska de uppfattas som Kristi blodsdroppar i denna lidandeshistoria. Vad gäller blomman följde Arthur Sjögren författarens regianvisning i första akten:

”ELEONORA (in  från fonden; en sexton års flicka med fläta på ryggen. Hon bär en gul Påsklilja i kruka…)”

Kanske är påsklijor svåra att få tag på i det kylslagna New York nu i mars. I varje fall är påskliljan i krukan ersatt med kallor i en blomvas i den uppsättning av ”Easter” som det relativt nystartade August Strindberg Repertory Theater ger just nu och fram till siste mars på Gene Frankel Theater i New York.  Adressen är 24 Bond Street, nära Bowery som förr var ett beryktat tillhåll för allehanda ölbusar och huliganer, men säkert inte längre, New York har rensats upp betydligt. Den utbytta blomman är den minsta förändringen när pjäsen transponerats över till USA. Mer iögonenfallande är att handlingen förlagts till Harlem längre norrut på Manhattan, att tiden är 1958, att asylen som Eleonora smitit från namnges som Bellevue Hospital, och att alla skådespelarna är färgade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men annars har man hållit sig troget till texten och följt Strindbergs förslag till musik inför varje akt, korta stycken ur Haydns passionsstycke om Kristi sista sju ord på korset. Intrigen är inte tidsbunden, folk som likt familjens fängslade och därmed frånvarande fader har förskingrat andras pengar förekommer i Amerika liksom på alla andra håll. Sonen Elis tar ställföreträdande på sig all synd och skuld, och allt lidande. När han känner sig instängd i småstaden under den sega vårvintern hade Strindberg nog Lund i tankarna. Men vantrevnad kan man känna också i en miljonstad. 

Den föräldralöse skolynglingen Benjamin som är skyddsling i familjen sedan hans arv förskingrats av familjefadern är den som bäst förstår sig på den säregna och synska Eleonora vars förebild var Strindbergs psykiskt labila syster Elisabeth.  Den hotande slagskuggan från fordringsägaren Lindkvist som flyttar in i grannskapet faller över den afro-amerikanska familjen i Harlem. Men katastrofen uteblir, och upplösningen andas samma försoning och ljusa förhoppning inför framtiden som i den svenska texten, i Eleonoras förtröstansfulla slutreplik:

”Vi få komma till landet, Benjamin! Om två månader! O, om de ville gå fort! Ser du hur dagarne gå! April! Maj! Juni! Och solen lyser på dem alla!” 

Solen som lyser över både onda och goda, den bibelallusionen känns igen av en publik som läst Hemingways debutroman ”The Sun Also Rises”.  Så långt fram i föreställningen har familjen – och då särskilt Elis – lidit, prövats och slutligen frälsts, i en pjäs vars handling äger en allmängiltig sanning, oberoende av alla religiösa undertoner och paralleller till Kristi lidandes historia under påsken. Jag kan tänka mig att kyrksamheten både 1958 och nu ett dussin år in på 2000-talet är mera utbredd i Harlem än i det sekulariserade Sverige och att den dimensionen i Strindbergs stycke därför förefaller fullt naturlig för publiken i dagens New York, i en uppsättning som handskas varsamt med texten även om Lindkvist blir Lindy, Elis namn stavas Ellis och Leonora blir Lenora.  På nätet hittar man ett par positiva recensioner som pekar på den tidlösa temat:

”The family is cast as black, and lives in 1958 Harlem. For the most part they behave and talk as any middle-class American family would in a similar plight… Mainly, the world of “Easter” presents one family in a style that could be any family´s“ (Michelle Thiebeaux).

omslaget på PåskEn annan kritiker är inne på samma sak: 

“In truth, except for the race of the actors and just a few local references (the neighborhood asylum is referred to as Bellevue), there is little that roots the play in this particular time and place. That´s just as well” (Jonathan Mandell). 

The August Strindberg Repertory Theater satte för övrigt upp Strindbergs komedi “Leka med elden” i fjol, också då med färgade skådespelare, och med den stockholmska skärgårdsmiljön utbytt mot det välbärgade sommartillhållet Martha´s Vineyard bortom Boston på 1920-talet. Inte långt därifrån, i Provincetown, höll vid den tiden en dramatiker och blivande nobelpristagare till. Han skulle komma att ta starka intryck av just Strindberg.  Eugene O´Neill var både aktör i och regissör för skådspelartruppen The Provincetown Players som höll sina föreställningar i ett dragigt hus i hamnen, med vågskvalp under golvet. (Om man vill följa hur traditionen från Strindberg och O´Neill förts vidare på lysande vis ska man se Lars Noréns pjäser).

Jag passar på att avsluta med ett personligt PS: det stora sinnessjukhuset Bellevue på Manhattan har jag upplevt inifrån för nästan femtio år sedan, dock bara en kort stund. I New York träffade jag på sensommaren 1964 en amerikansk psykiatriker som hade sin tjänst delvis förlagd till detta då nergångna, överfulla och deprimerande mentalsjukhus. Han tog mig med på sin rond som var snabbt avklarad, det var jag tacksam för. Man slussades genom olika portar och hamnade bakom stängsel och rutnät. Ur en gammal förvirrad kvinnas mun vällde en strid ström av ord som varken vårdare eller läkare fattade något av. Jag gjorde det eftersom jag kunde tyska: hon talade jiddisch och lyste upp när någon äntligen förstod något av vad hon sade. Det var ingen roligt tillvaro för henne – inte att undra på att Strindbergs amerikanska Lenora avviker hem,  via blomsterhandeln med kallorna, till mor och bror, svägerska och den förnumstige Benjamin.

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ayodhya sexton år efteråt

1992 jämnade extremistiska hinduer Babru moskén från 1500-talet i Ayodhya till marken, under det att ledare för BJP och andra politiska grupperingar hejade på. Omkring tvåtusen människor mördades i de ...

Av: Pär Fredborn Larsson | Resereportage | 10 februari, 2009

Dagarna bara försvinner

slängt idag ut min enorma samling plank- och bredstumpar från ena lidret, kan inte fatta hur det blivit sådana mängder, och ens varifrån, helt abnormt, men tiotals års mest meningslösa ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 02 augusti, 2012

Sado-masochism - historien bakom ordet

Sado-masochism - historien bakom ordet Donatien Alphonse Francois de Sade (1740-1814) framkallar ett ord. Den stolte markisen, den subversive författaren, den ständige fängelsekunden och den store ateisten är upphovet till ett ...

Av: Agneta Tröjer | Essäer om samhället | 04 augusti, 2007

Samuel Beckett, nobelpristagare 1969. En tillbakablick

Samuel Beckett fick nobelpriset år 1969 och har nått ut till en stor publik, framför allt när det gäller pjäsen I väntan på Godot, just nu aktuell på Stockholms Stadsteater ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2009

Oförkränkta sinnen

Jag levde före revolutionen sovande med fagra kärleksbon i lindor runt hårsvallet och skuldrorna. Duva, nu när du kommer dråsande, kommer du sent men du kommer efterlängtad.Ömmande lust och ömhet ...

Av: BOEL SCHENLÆR | Essäer om religionen | 07 september, 2009

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om film | 25 oktober, 2014

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | Kulturen strippar | 28 augusti, 2011

Oliver Knussen, foto Mark Allan

Orkesterns man! - Oliver Knussen i Stockholms konserthus

Tonsättarporträtten i Stockholms konserthus är inne på sin trettioförsta vända. Nu kan man hänga upp ytterligare ett porträtt - på den engelske tonsättaren Oliver Knussen - bredvid de andra trettio ...

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 01 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.