Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | 16 mars, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Lovsång

Tidig morgon vid Gryningens Port Din hand sträcktes ut- möte med min Vi vandrade igenom och - det blev Morgon - det blev Zenit - allt stod stilla Vi voro en - varandras like  

Av: Violet Tengberg | 26 april, 2010
Utopiska geografier

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | 01 Maj, 2013
Stefan Whilde

  • Essäer
  • Publicerad:

Omöjliga intervjuer – Johan von Fritz antar Aleister Crowley, en del av 666



Cioran reinkarnerad som den hund den föddes till.De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

Vad är det här med numret, numret vad är det? – Freke Räihä, ännu ett dödens ansikte

Eftersom han visste att det skulle vara omöjligt att inte bli en litterär skenbild, ett misärlystet babianarsle på stjärnkartan över Mishimas korsrygg i författande av dagbok som han nu började skriva för att han länge varit säker på att han själv och världen närmade sig sitt slut så tänkte han att jag är mannen och mannen får vara jag, det kommer att göra lögnerna lukrativare. Vad fan som än hänt och kommer att hända står skrivet i stjärnorna. Han hatar sig själv. Allt verkar så lätt för andra. Varför säger ingen som det är, för dem, på riktigt? Han hatar stjärnorna, orden, sin omgivning och att han känner så.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Himmelen/bröstkorgen borde vidga sina vyer, öppna sin blygd, krysta ut en måne med ett rep med en krok i, att hänga länge i. Om något kan hjälpa mig, så gör det nu. Jag önskar, önskar mig att jag är kvinna imorgon. Skaffar då likt andra östrogena kreationer barn. Det är en orsak att fortsätta andas och att vara bitter resten av livet likt en uppgiven eld som vet att den kommer slockna även när den brinner som starkast, ett litet minne från kvinnan med det gröna håret, mötet på stålperrongen:

Av Köttet och Johan Söderberg.Det vackraste jag någonsin hade sett ackompanjerat av inre krissymfoni, minns det så väl, hur en bitter gloria på vift i starka färger emanerade förhoppningar och förvandlade mig till en efemär, illusorisk svart fläck som rann in i henne genom kön. Missminner jag mig inte så tog jag dig med storm trots att jag var livrädd. Hade på mig min marinblå rock och har inte tvättat den sedan dess. Du sa aldrig att du förstod eller att du tyckte synd om mig utan förklarade de eventuella kosmiska lagarna när jag spydde galla över den mörka kontinenten. Saknar hela grejen och att vakna med ett tillhörande fastspikat i pannbenet på pissgul post-it. Fast ändå, vad var vi? Kände jag dig? Tror inte det, svårt att inte känna för mycket när man inte känner sig själv. Orden som kom ur mig. Förlåt. Var aldrig meningen att existera som mannen, som visste att det var hans kula som dödade, under arkebusering som egentligen var till för att blåsa bort förnekandet. Tisteldrottning, jävligt min. Glöm inte att publicera dig, säger astrocystan, mintgröna köksluckor som jag först inte hade mycket till övers för började prata, sa sådant som:

”Ta mig, jag är manisk!”

”Allt en behöver är en boksamling, en trädgård och heroin.”

”Korta psykopater föredras.”

”Önskas kaffe på maten, hora?”

”Kan du råna ett äldre par med hammare, för guld och kontanter?”

Mitt namn är Aleister Crowley, mitt namn är Johann Von Fritz, inte av adlig ätt, jag heter egentligen Johan Fritz, kallas för Fritz och jag gillar Crowley, yakuzamentalitet, dödsförakt, män utan öden och projekt som detta;

Crowley är jag, eftersom jag är Crowley, så bör en dagbok över mannens tankar omkring processen bli en del av och kanske hela processen. Spå inte din framtid i gatflickors ärrade tarmvävnad utan min verklighet är magi, magi som kärlek. Kommer att skriva som sig själv, från mig själv, i diverse tillstånd. Ibland är jag Aleister, ibland mig själv och ibland har jag ingen som helst aning. Stryper ungdomar, hugger efter med skruvmejsel, känner en som rånat apoteket med hagelgevär. Har skändat en barngrav, kände inte så mycket annat än att det eventuellt var fel.

Tristessen

Tristess och väntan på inte ingenting, men alltid på andra saker än de som är direkt närvarande. Medvetande. Medvetenhet, som kval och skäl till armveck vilka börjar likna nåldynor, vägen skall vara målet, målet skall vara vägen, det finns alltid en ny botten och den är förkroppsligad i de små glädjestunderna, den unga söta kassörskans liknöjda leende, både jag och mannen ser henne grå, kall och duktigt död i hans seriemördarblommigt psykotiska soffa, knullar henne i röven och munnen

och i ögonen för att hon inte känner längre, hon skriker i en tankebubbla skirt genom masturbationsfantasin med stirrande röda ögon; aj. Det gör ont.

Eller något i den stilen, för hon ler igen när jag köper min sprit. Vidriga luder av det rena livet, han skulle älska att kunna älska på riktigt längre än vad nu var möjligt, låta detta som kissade kort kort kärlek över allmänagonin och förpassade den enkla vaneledan till träsket av konstant accelererande stagnation; svart eller vitt, nej. Långt bortom färgskalor, hus och hem, kulturer och revolutioner sitter det ett enda slags sfäriska skapelser och metkrokar i varje lever av minst halvt levande celluppbyggnad som vågar passera revy och skrika, knäpp, knäpp, knäpp med fingrarna, en vill slå sig fri ur det här vanskapta embryot till leverne, en är inte nöjd med frågorna, med svaren, med tystnaden som följer.

Vet inte om jag var vaken och verkligen såg vad jag såg eller om jag drömde snett för att jag glömt inmundiga mina sömntabletter, har för mig att Lojsta träsk var en flyktingförläggning och att jag i vredesmod tuttade eld på tältansamlingen. Kunde inte tåla hur usla förhållanden dessa krigshärjade araber tvingades leva under så jag valde att ta bort dem. Den natten hette jag Arthur, och min mor lagade fläskkotletter. Vid matbordet, över fyra renätna ben såg hon ut som en blåsvart vind, pinad av sig själv in i ett förnuftsvidrigt nonsenstillstånd där allt gick att greppa på ett ungefär men fullständigheten lyste med sin frånvaro;

Själen hos Johan von FritzFritz C: Har du några av dina teveprogram ikväll?

Mor: Hore! Sa du att hon va en hore!

Fritz C: Ja, men det var några år sedan nu och hon var en han och öppnade dörren med en blankslipad yxa, erektion och en sådan där lädermössa som gick ner över öronen, en sån som de hade, stridspiloterna under andra världskriget.

Mor: Hore! Sa du att hon va en hore!

Fritz C: Nej. Om du syftar på min Clara, kusin Clara, så kallade jag henne bland annat för barnhora, barnstånd, uppfostrad till Metallicas stråkar i ”Barnmorden i Robin Hood Hills”, mor, för i helvete, free the Memphis three!

Mor: Sluta! Du vet din bror Svarta döden aldrig var mitt barn, det var dock min äckeldi som bar cancer i pojkens hypofys, huh, minns hur han grät när de berättade att det måste kraniumborras för att lätta på trycket.

Fritz C: Min bror bor med råttor och ormar nu, jag gillar honom. Han försökte knivmörda mig en gång när jag inte höll med om att Sylvester Stallone är ett komiskt geni. Vi hade skjutit amfetamin om jag inte missminner mig. Han skrev och regisserade ju Oscar. Kan ge honom att han är en stor, stor hjälte som har haft större inverkan på våra personligheter än vad en eventuell far skulle ha kunnat ha, även om vi ofta slagits över det faktum att jag tycker att både Tango & Cash och Cobra är hårdare än Rambo. Fast han är koprofag. Han gör den holländska sovsäcken på sig själv. Uiih. Han bad mig suga av honom en gång, men jag hjälpte honom med handen istället, han har ett jättelitet rött kön.

Mor: Hore! Sa du att hon va en hore!

Dennis Rader, a. k. a. BTK (bind, torture, kill) kallade sina blivande offer för ”Projekt”. Detta är mitt projekt och ni mina offer, jag själv och min omgivning kommer att fara illa, har farit illa, det har aldrig varit syftet, syftet har varit att fly tristessen, oftast genom att tillföra altererande substanser. Gerald Schaeffer, den mordiska snuten i trosor, skrev ”Killer fiction” med utsökta grafiska detaljer kring hur man tillintetgör ett väsens kärna, exmpelvis: att låta ”det” hänga från armarna i ett rep i en tall i skogen, chocka kroppen med knivens kalla stål, skrattretande vrålspruta över de i luften dinglande fötterna när ”det” blir njet, nja, kanske genom att slutligen göra sina behov framför den självutnämde protagonistens hungriga korintögon.

Någonstans där, mellan, i bråddjupets jävla smärta, vill orden finna vila för att eskalera mig, tycks det. Ärlighet står sig inte längst, det som är det är svårt nog enkelt som det är. Mor, om du skall komma till några slutsatser om varför invandrarungdomarna står och sparkar på tanten som bad dem att inte sparka på sin hund får du bortse från att du tycker att det är ”fel”. Sedan kan du lika gärna gotta dig i tanken över att när ni är borta, så finns vi kvar.

Charles Bronson, sex, våld. Knark.

Aleister CrowleyMannen är som mest ensam när han får veta att familjen han inte uppskattar förskjutit honom, då han köper en avskyvärd tavla föreställande en egyptisk horas silhuett då hon rengör sina bröst, en studie i blått heter den. Den får sitta bredvid en tavla som bara sitter i mitt minne, upplösningskontexten i svartvitt, farmor, på sin dödsbädd, apelsinrund kula, ljuset kommer ur mörkret, läser Kerstin Ekman för henne medan farfar pratar kring henne om hur vedervärdigt det är att hon nu är till att hålla på med att kissa ner sig, hon ser, hon hör, hon kan inte röra sig eller så men jag vet, att hon ser när jag stjäl hennes subutexplåster, hennes fentanylplåster, tror det är ok, hon var fin, farmor, farfar besöker hennes grav varje dag, psychic world heter tavlan och den ramlar och slår sig hårt i glaset vid varje tillfälle då jag lämnar den utanför tankekrumsprånget.

Spottar min frätande galla i fejset på Ted Hughes när han försöker vara gullig eller underfundig. Kött och blod, ditt kräk, kött och blod. Hur Stig Larsson beskriver sadomasochistiska samlag har heller aldrig fallit mig i smaken, i så fall med kvinnor jag tycker mycket illa om, annars är det som att slå sig själv.

En har tröttnat sedan minnet la av. Har inte ens några tapeter hemma, gråter i lunden mot havet, av rent uppror, förbi platsen där den första ritualen blev av, där mannen av tjockbottnad marräng förpassade sig till den sälla skara som aldrig skulle komma att höra någon socken till, som skulle kunna bli älskad av vem som helst eftersom han inte var så som de var, men aldrig för det han var. Visste han något därom så skulle ingenting veta mer.

Min mor är feg och rättfärdig, min far är ond och falsk. Mannen är det bästa du varit med om, tills alla begrepp inklusive baksidor är passerade, det gör ont och är inte lätt att andas, där, där inte luft är, men du vänjer dig vid mig och likdoften som man gör med sina andetag och drömmar. Vi väntar. Väntar länge, som de gör i Afrika. Ena natten drömmer jag inflammerat om ett hemligt skrin inuti ett skrin i ett mörkt lila rum inne i flygeln i min ungdomsförälskelses föräldrahem. För varje gång jag kikar in i rummet, jagad av den gröna noshörningen som suddar ut stegen jag redan tagit, ibland innan jag tagit dem, ökar nivån av oljig urin tills den når mig upp till fotknölarna. Urinen tycks komma ur intigheten, ett slags elixir som ruttnat genom dimensionernas stillestånd och trängt ut i sjuka medvetanden för att upprätthålla någon typ av ordning. En androgyn bål sitter uppe i ena hörnet av rummet och skall symbolisera hur jag på meskalin och cubensis lämnade och aldrig kom igen, små svarta ormar simmar kring skrinet, i urin och växer med stanken och volymen, de rör sig ryckigt och minner om hur det är att som barn inte våga besöka toaletten på grund av skräcken över att lämna hjärtat i avföringens ställe.

Solgudars plågor när man tar heroin varje dag och ändå har diarré. Fast dagen börjar alltid, ända sen det började så, med opiumthé, 150 mg diazepam, 10 mg alprazolam, 1100 mg lyrica, 600 mg tramadol – sedan kan en ut och möta världen med ett smil och pistol, redo för cell, våld, sex, litteratur, film, ritual. Världen är löjligt överlistad och visst när erektionen är vek vet jag att slutaren börjar mörkna, blixtrande orgasmer och sufiska uppenbarelser över kritvita källarväggar, sperma i fradgan kring bäckahästens man, men mina kroppsvätskor är som balsam i grekgudkuksugarhalsarnas ömkliga lekamen, som likt minisömnkretin osar obehag, idiotin bereder dödshandske, ögonvattnets rännil att förvandlas till stril, till öken och åter i, i ritual, ut över linsen. Ser mig själv, ser ingenting, blundar. Ser samma sak.

 

Johan von Fritz

 

Ur arkivet

view_module reorder
Stefan Zweig

Stefan Zweig om den politiska människan

Tobias Harding om den  österrikisk-ungerske författaren Stefan Zweigs politiska konservatism.

Av: Tobias Harding | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2015

Ndue Ukaj; Godo

Ndue Ukaj (1977) är en albansk-svensk författare, publicist och litteraturkritiker. Han har varit medarbetare i flertalet litterära tidskrifter och redaktör till ett antal litterära verk. Han har också varit chefredaktör ...

Av: Ndue Ukaj | Utopiska geografier | 30 juli, 2012

 Leandro Erlich“Swimming Pool”  The 21 st. Century Museum of Art of Kanazawa, Courtesy the Artist

Ända in i kaklet! - simbassänger i konsten

Simbassängerna låg uppradade i dalen som en flod som ledde ända fram till huset. När Burt Lancaster dyker upp i början av filmen The Swimmer från 1968 har han bara ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 februari, 2017

En generation som var kåt på att leva! Intervju med Benny Holmberg

Benny Holmberg är en av Tidningen Kulturens portalfigurer. Han har skrivit essäer, recensioner, skönlitterära texter och är aktiv del av Tidningen Kulturens verklighet. Det känns därför konstigt att redaktionen intervjuar honom ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 29 augusti, 2013

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Om divergent tänkande – det spruckna jaget och den dualistiska kulturen

Ordet ”bipolär” kan förklaras och förstås etymologiskt genom att hänvisa till det äldre latinets dvi som är besläktat med svenskans ”tve” (två eller dubbel). Latinets polus har i sin tur ...

Av: Viklas Mossperg | Gästkrönikör | 14 december, 2013

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 17 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts