Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | 21 december, 2012
Essäer

Porträtt av Yeats, utfört av fadern John Butler Yeats

En dikt av W.B. Yeats

W.B. Yeats i översättning av Erik Carlquist.

Av: W.B.Yeats | 21 december, 2015
Utopiska geografier

Hon kände igen mig, och bjöd hem mig

Har ni förresten hört, att jag i tiden försökte få köpa en mycket vacker urgammal designskrivmaskin från Karin Smeds Typsnitts- och skrivmaskinsskolae, i Borgå, låg belägen dessutom granne till Runebergshemmet ...

Av: Stefan Hammarén | 21 oktober, 2013
Stefan Hammarén

Rehabilitering av moralisten

Innledning Artikkelen min er om gjenreisning av det moralske menneske – moralisten. Sokrates var moralist(etiker) og den første filosofen som innførte etikkprinsippet (Hegel). Nøkkelord: Moralisme, moralisere, moralist, moral, moralitet.

Av: Thor Olav Olsen | 09 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales



Chaucer som pilgrim från Ellesmeremanuskriptet (Wikipedia) “Whether saistou this in ernest or in play?”
Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”
Ur ”The Knight’s Tale”

 And eek men shall not make ernest of game.
Ur “The Miller’s Prologue”1

 

Historiska traditioner är seglivade saker. De påverkar vårt minne bakåt, utgör strukturer och rutiner som format och fortsätter att forma vår självförståelse, vårt sätt att vara och skriva. Även om de flesta idag kanske inte läser Tegnérs Fritiofs saga och rycks med i dess medeltidsromantik, har man antagligen vid något tillfälle fastnat på medeltidsbloggen Gycklargruppen och klickat runt bland deras ironiska utläggningar om ringbrynjor och alvsex.2 Eller så har man besökt medeltidsveckan på Gotland eller skämtat om att Ivanhoe valde fel brud i år igen. Kort sagt, vi förhåller oss hela tiden till historien och den äldre litteraturen, speglar oss i den, skapar och omskapar våra föreställningar om den. Oavsett om vi nostalgiskt vurmar för sådant vi saknar i vår samtid, eller ironiserar över det vi finner komiskt förlegat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Medeltidslitteraturen är full av uppgörelser med traditionen, såväl det antika som kristna arvet. I sin numera klassiska studie Rabelais och skrattets historia (1965, på svenska 1986) diskuterade Michail Bachtin hur skrattet, det karnevaliska, burleska och groteska var medeltida sätt att rubba på normer.3 Men också mer subtil ironi och självmedvetet lekfull metafiktion spelar en viktig roll för hur kanoniserade författare som Chaucer, Cervantes och Shakespeare förhöll sig lekfullt fritt och lagom respektlöst till traditionen. Att det i det feodalt hierarkiska och religiöst reglerade medeltida samhället fanns ett behov av att vända upp och ned på rigida ordningar är inte så konstigt. Ironin fyller i det sammanhanget en viktig funktion, med sitt tvetydiga syftande och sin förmåga att osäkra och underminera etablerade ordningar. Oavsett om vi pratar om relationen mellan högt och lågt, höviskt och osedligt, eller himmelskt och jordiskt – allt kan ironiskt vändas till sin motsats. I sin mest banala form handlar ironi om att säga motsatsen till vad man menar, exempelvis ”vilket kap” om en självupptagen tölp som beter sig ohyfsat. Ironikern utnyttjar och drar uppmärksamheten till att utsagan – hur man tror eller påstår att något eller någon är – inte korresponderar med hur han eller hon egentligen är. Skillnaden mellan ideal och verklighet blir därigenom tydlig och det absurda i ett rådande tillstånd framstår desto skarpare.4

Medeltidslitteraturen är full av ironi, och den som kanske framför andra utvecklar ironin till konst är Geoffrey Chaucer, som i Canterbury Tales (1386-87) skapat en hel pilgrimskavalkad av berättelser om hövisk kärlek, otrohet, kättja, girighet, skuld och ånger. Allt uppbyggt kring den ironiska känslan att de äldre, chevalereska riddaridealens dagar var slutgiltigt förbi – endast indirekt nåbara på nostalgisk väg. Chaucers ärende är dock inte nostalgiskt, tvärtom driver han med alla uppriktiga, oironiska försök att vurma för svunna dagar och återupprätta arkaiska samhällsordningar. Det England han skildrar är ett hierarkiskt, kristet samhälle som blivit alltmer instabilt och rörligt, präglat av lågkonjunktur och osäkerhet – ett samhällstillstånd som inte går att bemöta med något annat än ironi.

The Canterbury talesExemplen på hur ironin används och präglar Canterbury Tales är många. Eftersom pilgrimerna berättar historier för varandra, och dessa historier är hämtade ur olika litterära traditioner och genrer, så finns en inbyggd ironi i verkets struktur; ett polyfont, splittrat uttryck, öppet för lek och självmotsägelser. Man kan säga att Chaucer ägnar sig åt självmedvetet, litterärt experimenterande där stilar och genrer blandas, kommunicerar, förnyar och förändrar varandra. Historierna är anpassade efter sina berättares varierande personligheter och samhällsbakgrunder vilket ger spelrum åt skiftande berättarröster, och berättelsenivåer att tala med och säga emot varandra. Att verket består av flera historier inom ramen för en övergripande reserapport gör att det glider mellan olika fiktionsnivåer, där drömmar, berättelser, fantasi och verklighet existerar parallellt och inget är mer sant än något annat. Genomgående understryks diskrepansen mellan gamla tjusiga samhällsideal och den krassa verkligheten. Kort sagt, verket är genomsyrat av en ironisk känsla av att inget är ensidigt beständigt, och att skenet, den officiella versionen och illusionen av något, alltid bedrar.5

Efter att pilgrimerna presenterats och enats om att “storytelling” ska knyta dem samman och vara tidsfördriv under färden mot Canterbury, får riddaren – den mest förnäme i sällskapet – inleda berättandet. Hans högstämda romans utspelas i arkaisk miljö i kung Teseus rike i Athen, där två unga ädlingar och krigsfångar, Arcites och Palamon, slåss om den unga amazonen Emelys gunst. Knight’s tale och den därpå följande Miller’s tale kan ses som två sidor av samma berättelse. Med parallellisering och motpoler skapar Chaucer en strukturell ironi som relaterar dem till varandra och tydliggör det övergripande temat genom att peka ut kontraster och diskrepanser. I Knight’s tale ber Arcites till Mars och Palamon Venus om hjälp för att vinna Emely, som i sin tur ber om att få förbli oskuld och ingen mans fru. Medan Mars och Venus rustar för strid, lägger sig åldringen Saturnus i konflikten och förklarar att Arcites med Mars hjälp kommer att vinna striden, men att den av Venus beskyddade Palamon ändå blir den som får gifta sig med Emely. Det hela ordnas med en jordbävning som får segraren Arcites att ramla av sin häst och såras dödligt. Hans sista ord på dödsbädden är att Emely inte kan få en bättre make än Palamon. Emely fogar sig nu lydigt i detta och riddarens romans slutar med bröllop.

Hela historiens patriarkalt ideala högstämdhet har irriterat mjölnaren. Han avbryter med en burlesk fabliauxversion till triangeldrama. I mjölnarversionen bedrar den illsluga snickarhustrun Alisoun sin make med den astrologiskt kunnige klerken Nicholas, samtidigt som hon också uppvaktas av hans fåfänge rival Absalon. Ungdomarna lurar den gamle snickaren att syndafloden är på väg och att han måste vara beredd på översvämning och sova i en eka fastsurrad med rep uppe i hustaket. Med gubben borta från den äktenskapliga bädden kan Nicholas och Alisoun förlusta sig bäst de vill tills den andre kärlekskranke klerken, Absalon dyker upp. Han knackar på fönstret med trutande mun, men allt han får kyssa är Alisouns nakna arsle. I vredesmod återvänder han med ett glödhett järn för att skålla hennes rumpa, men istället är det nu Nicholas som sticker ut baken, bränns och skriker på hjälp och vatten. Vilket förstås får snickaren att vakna och kapa repen till sin farkost som dråsar med ett brak ner på alltihop. Allt slutar i kaos men det unga paret undkommer och tutar i gubben att han blivit sinnesförvirrad. Mjölnarens historia kan läsas som en direkt kommentar och ironisk parallell till riddarens. Genom kontrasten mellan hög och låg genre, samt att mjölnarens prolog består av en buffligt berusad reaktion på det riddaren berättat, blir Miller’s tale en plumpt realistisk nyansering av riddarens idealistiska bild av kärleken. Den höviska konventionen undermineras, allt tas ner på jorden.

Geoffrey Chaucer the Knights Tale  Gudomligt helgad kärlek i Knight’s tale motsvaras av otrohetens lusta hos mjölnaren. Patriarken Teseus får hos riddaren hjälp av åldringen Saturnus att upprätthålla en harmonisk, äktenskaplig ordning, vilket motsvaras av det kaos som mjölnaren menar uppstår när kvinnans och ungdomens sexualitet triumferar över den bedragne gamle snickaren. Riddaren och mjölnarens berättelser utgör såtillvida två delar av en helhet, likt Cervantes Don Quijote och Sancho Pancha utgör de ett symboliskt par, de är inte bara exempel på sina olika samhällsklasser, gammal adel och framväxande borgerskap, utan står för idealism och realism, själ och kropp. Deras historier skapar en dialog om kärlekens roll i människornas liv, en dialektik mellan gammalt och nytt, ordning och kaos, eller stillastående och förändring.

Knight’s Tale utspelas i arkaisk miljö, den skildrar ödets och de antika gudarnas orubbliga makt över människorna. Traditionens makt markeras av att det är åldringen Saturnus som skrider in och fäller avgörandet i den avslutande kampen mellan Venus och Mars. Den gamles överlägsenhet går inte att ta miste på: ”As sooth is said, eld hath greet avantage:/ In elde is bothe wisdom and usage;/ Men may the olde atrenne, and not atrede”,6 där den sista raden modernt blir ungefär ”One can outrun the old, but not outwit them”. Det ålderdomliga patriarkatets triumf understryks också i Teseus avslutande tal, där Emely beordras att äkta Palamon, trots att hon från början bett om att få förbli jungfru. Den äktenskapliga plikten framför allt är det adliga receptet på kärlekslycka. Den unga kvinnan har bara att foga sig efter traditionen, ge upp sin egen vilja och föda fram ättlingar åt släkten.

Miller’s tale, å sin sida, är full av Bibelallusioner och här är det istället ungdomen, framför allt den listiga, sexuellt utlevande, unga kvinnan som bedrar åldringen. Att ställa Emely och Alisoun mot varandra illustrerar effektivt Chaucers antitetiska framställningssätt i de två berättelserna. Emely, en ljuv och kuvad amazon, tvingas underordna sig Teseus lag och ordning, samt gudarnas önskan att hon ska göra sin kvinnliga plikt; ingå äktenskap och föda barn. Alisoun å sin sida är på många sätt en typisk medeltida misogyn nidbild av den ungdomliga, kvinnliga sexualitetens demoniska kraft. Åtrån till Alisoun ställer till det för alla män i närheten, medan hon själv kommer ostraffat undan. Hon är en kvinnlig trickster, på ett plan en omogen, komisk figur som låter sig styras av sin ytliga sexuella aptit, samtidigt slug nog att undkomma bestraffning. I Knight’s tale är kvinnans sexualitet inordnad och tyglad, i Miller’s är den okontrollerad och lössläppt, driven av slug och segrande överlevnadsinstinkt.

Motsättningen mellan kontroll och ordning å den ena sidan, och otyglad, frigjord instabilitet å den andra, återfinns i bildspråket i de två berättelserna. V.A. Kolve har skrivit om hur fängelset/trädgården är en återkommande metafor för kärleken i The Knight’s tale. Arcites och Palamon sitter i fängelse när de förälskar sig i Emily, som de ser spatserande i trädgården utanför. Kolve påpekar hur Chaucer upprepade gånger understryker att Emily rör sig i trädgården, de fängslade ynglingarna blir alltså kära i, eller fängslas av, hennes fria rörlighet. De vill äga henne och därmed den fria rörlighet hon står för, men denna rörlighet är samtidigt begränsad, trädgården är tuktad och inhägnad, hennes roll inordnad. Tack vare kärleken – Arcites och Palamons nya bitterljuva fängelse – sker också en omkastning av värden, där friheten, då Arcites släppts ut ur arresten, blir ett fängelse och fängelset frihet, på grund av dess närhet till Emilys trädgård.7

Geoffrey Chaucer the Knights Tale I motsats till fängelsets upprätthållande av lag och ordning, dess fasthållande, inlåsande funktion, är det i Miller’s Tale istället tanken på framvällande vatten och den stora syndafloden som präglar berättelsen. Nicholas tilltag att lura snickaren att en enorm översvämning är på väg möjliggör det unga parets sexuella förening, och den brännskadade Nicholas skrik efter vatten utlöser kaoset på slutet då snickaren vaknar och dråsar i golvet i tron att det är syndafloden som kommer. Vattensymbolik kan vara både djup och mångbottnad, men syndaflodens bibliska funktion är ju att dränka en existerande ordning till förmån för något helt nytt. Vatten representerar dessutom feminina, fertila krafter, vi föds alla ur fostervatten och genom dopet är vatten associerat med födsel och förnyelse.
I fabliauxerna, den litterära tradition som Chaucer knyter an till här, var olika former av framvällande vatten vanligt förekommande. Vatten fungerar både för att svepa bort riddarromansernas högtravande stil, fin‘amor, i flödande komiska obsceniteter, och för att låta usla figurer ta sig vatten över huvudet eller helt enkelt dränka alla inblandades förhoppningar om att kunna göra sig märkvärdiga.8 Det tvättar rent och tvättar bort. Det står för framforsande kaoskrafter, på ett plan hotfullt sexuella, men också med förnyande undertoner, i kontrast till fängelset och den slutna trädgården i Knight’s tale. Vattnet skrämmer den åldrige snickaren som gjort felet att gifta sig med en mycket yngre kvinna. En ny ordning etableras med Alisouns och Nicholas förbund.

Går man till sekundärlitteraturen om Canterbury Tales betonas ofta Chaucers beroende av traditionen, hur han använder välkända genrer som romansen och fabliauxen, men leker med, och utvecklar, deras etablerade genreordning med subtila glidningar och nya inslag. Chaucer avfärdar aldrig det gamla, den äldre litterära traditionen helt, utan använder den tvärtom aktivt, sätter den i arbete, leker med och förändrar den.9 Riddarens och mjölnarens berättelser, det gamla och det nya, etablerad ordning och juvenilt kaos, kan därför tillsammans ses som en metafiktiv, ironisk kommentar till Chaucers egen berättarteknik. Fast förankrad i en viss betydelsebärande kontext, förändrar Chaucer den rådande ordningen genom att tillföra nya och oväntade element. Riddarens och mjölnarens berättelser är även på ett språkligt plan uppbyggda enligt detta mönster. Typiska ord återanvänds hela tiden på ett sätt som illustrerar språkets förmåga att bli något nytt och något annat. Riddarens historia avslutas: ”And thus with alle bliss and melodye/Hath Palamon y-wedded Emelye.”10 Bröllopsklockorna ljuder, ljuv musik uppstår. Men strax därpå, i mjölnarens skildring, smyger Nicholas upp bakom Alisoun, drar upp hennes kjolar och tar ett fast tag om hennes rumpa: ”He kist hir sweet, and taketh his sautrye,/And playeth fast and maketh melodye.”11 Äktenskapets ljuva harmonier övergår i otrohetens olovliga stackato ― melodin förändras.

Leken med ordens betydelse drar uppmärksamheten till det som kan kallas språkets grundläggande ironi. Detta att skrivande och språk alltid kräver en kontext, en struktur för att fungera, samtidigt som varje ord och yttrande också pekar utöver, har en mening bortom varje rådande kontext, struktur eller norm.12 Språk är system och struktur, det bygger på en etablerad tradition och ordning av betydelsebärande och –skiljande enheter; morfem, fonem, grafem, ord och syntaxer. Men varje gång vi talar med varandra, varje gång vi skriver en dikt, svär och skriker i frustrerat vredesmod eller jollrar av kärlekslycka utvecklar vi och omförhandlar rådande tradition och språkliga ordning. Ordens mening är aldrig helt fast, sanningen är aldrig evig, den är alltid föränderlig, mer eller mindre undanglidande utom räckhåll för våra försök att fånga den med språket. Knight’s och Miller’s tale illustrerar detta, med sin sammanlänkning av ordning och kaos, av specifika uttryck och ord som får förändrad betydelse, har Chaucer skapat en allegori över språkets ironi.

Geoffrey Chaucer The Miller’s taleHandlingen i både Knight’s och Miller’s tale kretsar dock framför allt kring det betydligt grymmare ödets ironi. All ironi bygger förvisso på att det finns en kontrast mellan hur något sägs vara och hur det egentligen är, en diskrepans mellan sken och verklighet. Men ödets ironi har ett offer, någon som intet ont anande går omkring och tror att sakerna är precis som de verkar vara, trots att de egentligen är helt annorlunda.13 Att skenet bedrar – att sakernas tillstånd är ett annat än vad de först verkar vara – är en grundläggande förutsättning för intrigen i både Knight’s och Miller’s tale. Framför allt är det männen som drabbas; Arcites, Absalon, Nicholas och John Carpenter faller alla offer för ödets nyckfulla ironi. I den patriarkala riddarromansen ber Arcites krigsguden Mars om seger i duellen mot rivalen Palamon. En seger på slagfältet är lika med kärleksseger och vinst av den älskade Emilys hjärta och hand, tänker han, intet ont anande och i enlighet med rådande ordning. Han vinner striden, men ådrar sig dödliga skador, och tvingas på dödsbädden konstatera att Emily paradoxalt blivit: ”Mine hertes lady, ender of my lif!”14 I mjölnarens berättelse är det ingen som dör, men den minst framgångsrike älskaren, Absalon, förbereder sig för kärleksmötet genom att tugga lakrits för att lukta gott ur munnen. Han tänker sig en kyss av den åtrådda, föreställer sig hur hans lakritsdoftande andedräkt ska få henne på fall. De andäktiga förväntningarna kommer dock på skam. Uppfylld av het längtan trycker han istället sin väldoftande mun rakt i Alisouns arsle som hon elakt och hånfullt sticker ut genom fönstret. Chaucers cynism är att bedragarna och bedrägligheten triumferar. De förväntansfulla blir grymt varse att inget någonsin är vad det synes vara.

Härmed säger Chaucer något om fiktionens sätt att verka och sin egen roll som författare och diktare. Hans berättarteknik går ut på att dölja sig själv och sina åsikter bakom olika masker, förutom pilgrimernas varierande berättarröster återfinns såväl pilgrimen Chaucer, reporten Chaucer och poeten Chaucer i Canterbury Tales. Sin egen kritiska ståndpunkt som författare skyler han bakom olika medeltida konventioner och nivåer av berättande – som drömmar, eller låtsat naiva, enkelspåriga resonemang och nonchalanta översättningar av saker. I återkommande självreflekterande kommentarer utger sig han sig för att vara dummare, mer ignorant och ofarligare än vad han egentligen är, bara för att sedan, med desto större kraft, kunna slå underifrån. Hans sätt att presentera sig själv som “[...] slow on the uptake, socially clumsy, a book-worm knowing nothing of love or life, a mere versifier unable fully to understand the stories he is turning into English” är ett typexempel på sokratisk ironi.15 Samtidigt talar Canterbury Tales sitt tydliga språk om sin upphovsman – långt ifrån någon inskränkt, instängd bokmal krävs det en insiktsfullt perceptiv kännare av livets och kärlekens alla nycker för att ligga bakom ett verk som Canterbury Tales. Med andra ord, skenet bedrar, ironikern Chaucer är inte den platta figur han i kommentarerna utger sig för att vara.

Det svårgripbart oåtkomliga i den chaucerska berättarrösten är också vad som gör den så fascinerande. Pilgrimernas val av genre är ofta i linje med deras bakgrund och sociala status. Men tack vare illusionsbrytande inpass från andra berättare, och obekymrade glidningar mellan olika fiktionsnivåer, är det lätt att bli osäker och börja fundera över, vems röst man egentligen hör. Robert M Jordan har hävdat att Canterbury Tales –till skillnad från den moderna romanens obrutna illusion– är mer som ett postmodernt verk som hela tiden på ett självmedvetet sätt drar uppmärksamheten till sin fiktiva status.16 Chaucer är en självmedveten fiktionsskapare, han framkallar illusionen bara för att strax därefter underminera den. Paradoxalt nog blir det till ett hyllande av fiktionens kraft, ett slags utsträckt hand till läsaren att se det skickliga bedrägeriet och uppskatta artisteriet bakom. Den läsare som inte gör det har ohjälpligt gått i den chaucerska fällan – ’and taken game for earnest’.

Geoffrey Chaucer the Knights Tale (slutet)Men om ingen etablerad verklighet, ordning eller tradition är att lita på, vad leder denna ironiska insikt leder till? Är ironikern fri att skapa nytt och bryta upp från alla förlegade normer och traditioner, eller fast i nihilistisk disrespekt inför alla högre värden och ordningar större än det egna egot? Leder ironin inte bara till en cynisk nonchalans inför de enskilda människornas öden? Visst finns en subversiv kraft i ironin, dess kritiska udd och vändande-upp-och-ned på vedertagna normer möjliggör ett ifrågasättande och distanserande ifrån förlegade ideal man vill förändra. I de två berättelser jag diskuterat här kan man se en emancipatorisk rörelse, Miller’s tale kan förvisso läsas som en uppgörelse med den adliga, manliga samhällsordningen. Mjölnaren raljerar över hur såväl äktenskapet som männens offentliga tuppfäktande bara är ett löjligt marionettspel där den bakomliggande kraften som styr allt är kvinnans slughet och sexuella makt. Samtidigt är just det en uråldrig misogyn konspirationstanke. Fabliauxen är en i allra högsta grad misogyn genre och Alisoun en misogyn stereotyp.

Ironikern iakttar, men deltar aldrig helt och fullt i något, där finns alltid en väg ut, en bakdörr att komma undan genom. På så vis är ironikern feg, skyddad bakom oändliga dimridåer av “jag är och menar egentligen något annat”, vilket gör honom på samma gång subversiv och konservativ. Genomgående i Knight’s och Miller’s tale finns en distanserad brist på empati för de olika figurerna. De är inte mer än patetiska brickor i ett spel, och Chaucers blick ner på spelplanen är den upphöjde ironikerns, någon som småler oberört och bara anas som den evigt föränderliga skapandekraft, det illusionsmakeri hans dikt består av. Ironikern Chaucer framstår som precis lika svåråtkomlig som den kärlek hans diktning skildrar. Han leker sin lek, lika upphöjt distanserad som den listiga Venus grymma lek med människorna i de två berättelserna. Kärlekens illusion får där ödesdigra konsekvenser, leken visar sig egentligen vara dödligt allvar. Leken är allvar, fiktionen är verklig och verkligheten är fiktion, i Chaucers värld är ingenting någonsin vad det synes vara.

“Whether saistou this in ernest or in play?”

“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”

Ur ”The Knight’s Tale”

 

Aviseth you, and put me out of blame—

And eek men shall not make ernest of game.

Ur “The Miller’s Prologue”

 

Katarina Båth

 

 

 

Litteraturförteckning

 

Birney, Earl, Essays on Chaucerian Irony, edited with an essay on irony by Beryl Rowland, (Toronto, Buffalo, London, 1985)

Chaucer, Geoffrey, The Canterbury tales, Penguin Popular Classics, (London, 1996)

Colebrook, Claire, Irony, (London, New York, 2004)

Gaunt, Simon, Troubadours and Irony (Cambridge, New York, 1989)

Jordan, Robert M, ”The Unity of the Canterbury Tales”, ur Chaucer, [ed.] C. Saunders, (Oxford, 2001)

 Kierkegaard, Sören, Om begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates diss. [1841] Samlade væerker, Bind I, (Köpenhamn, 1994)

Knox, Dilwyn, Ironia. Medieval and Renaissance Ideas on Irony, (Leiden, New York, 1989)

Kolve, V.A., “The Knight’s Tale and Its Settings”, Chaucer and the Imagery of Narrative: The First Five Canterbury Tales. (London, 1984), ur Chaucer, [ed.] C. Saunders, (Oxford, 2001)

Levy, Brian J., The Comic Text. Patterns and images in the old french fabliaux, (Amstedam, 2000)

Muecke, D.C., Irony. The Critical Idiom, (London, 1970)

Rowland, Beryl, “Seven kinds of Irony”, ur Earl Birney, Essays on Chaucerian Irony (Toronto, Buffalo, London, 1985)

Ruggiers, Paul G., The Art of the Canterbury Tales, (Madison, Milwaukee, London, 1967)

Saunders, Corinne,“The Canterbury Tales: An Overview”, ur Chaucer, [ed.] C. Saunders, (Oxford, 2001)

 

 Fotnoter

1 Geoffrey Chaucer, The Canterbury Tales, (Penguin Popular Classics, London, 1996) s. 45 resp. s. 106

3 Michail Bachtin, Rabelais och skrattets historia (1965, på svenska 1986)

4 För mer om ironi se exempelvis Claire Colebrook, Irony, London & New York 2004, D.C. Muecke, Irony. The Critical Idiom, London 1970 eller Kierkegaards avhandling: ”Om begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates” diss. [1841] Samlade væerker, Bind I, Köpenhamn 1994.

5 Saunders, Corinne, [ed.], “The Canterbury Tales: An Overview”, ur Chaucer, (2001), s. 189–190, s. 193. Se även Earl Birney, Essays on Chaucerian Irony, edited with an essay on irony by Beryl Rowland, (1985) samt Paul G. Ruggiers, The Art of the Canterbury Tales, (1967).

6 Chaucer, s. 84.

7 V.A. Kolve, från “The Knight’s Tale and Its Settings”, Chaucer and the Imagery of Narrative: The First Five Canterbury Tales. (1984), ur Saunders, (2001), s. 245–246, s. 248.

8 Brian J. Levy, The Comic Text. Patterns and images in the old french fabliaux,(2000), s. 157.

9 Birney, s. 17.

10 Chaucer, s. 103. Min kursiv.

11 Ibid, s. 110. Min kursiv.

12 Colebrook, s. 97.

13 Muecke, s. 30.

14 Chaucer, s. 94.

15 Muecke, s. 57.

16 Jordan, Robert M, ”The Unity of the Canterbury Tales”, ur Saunders,s. 205, 206, 208 .

Ur arkivet

view_module reorder

Belinda Graham. Några dikter

Belinda Graham is a bilingual poet/artist, who has a weakness for numbers and patterns. She considers all numbers equally fascinating, though there are patterns to prove that apparently all numbers ...

Av: Belinda Graham | Utopiska geografier | 02 september, 2013

En telefonintervju med Royal Republic

Lena Lidén träffade för en intervju med Malmöbandet Royal Republic Varför är RRs snuskiga humor så ovanlig i svenskt musikliv? Var kommer dessa fantastiska texter ifrån? - Alltså. Vi vill inte ...

Av: Lena Lidén | Musikens porträtt | 18 augusti, 2011

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2016

Matreklamens pris

Det står inte ”INGEN REKLAM. TACK!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” på min dörr. Eftersom under den tid som jag skyltade med denna vädjan, var den ignorerad. Så jag gav efter och släpar sedermera kilovis ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 18 april, 2013

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.