Folkets träd. En julbetraktelse

På Capitol Hill i Washington D.C. i USA står den sedvanliga stora julgranen på plats. I år lär den vara huggen i norra Kalifornien och således fraktad tvärs över den ...

Av: Thomas Notini | 24 december, 2014
Essäer om religionen

Cantate domino canticum novum

We, the under signed—musicians, pastors, teachers, scholars, and lovers of sacred music—humbly offer to the Catholic community around the world this statement, expressing our great love for the Church’s treasury ...

Av: Aurelio Porfiri | 09 mars, 2017
Essäer om musik

Petrus de Dacia och Kristina av Stommeln

Medeltiden betraktades länge som en mörk och dyster period i mänsklighetens historia. Det finns en rad bidragande faktorer som har hjälpt till att stärka denna bild. Uppfattningen hos medeltidsmänniskan var ...

Av: Lena Månsson | 21 maj, 2012
Essäer om religionen

På jakt efter kvinnliga regissörer

På jakt efter kvinnliga regissörer   Maria Ahlin och Josefin Thillius Filmbranschen har länge varit en patriarkatisk djungel, där kvinnor i ledande positioner har lyst med sin frånvaro. Problemet uppmärksammades, och när ...

Av: Carin-Maria Dahlberg | 25 maj, 2007
Kulturreportage

  • Essäer
  • Publicerad:

Zeitgeistens förvandlingar: Illusionen och tidsandan



Zeitgeist

På morgonen den 11 september 2001 kolliderade två föregivet kapade flygplan med tvillingskyskraporna på Manhattan. Mammons största katedral hade plötsligt stuckits i brand. Inte ens den mest konspirativt lagde såg väl den gången dock något annat i detta än ett nytt sensationellt terrordåd, iscensatt av en samling spritt språngande araber.

Sedan dess har en hel del hänt. Tillräckligt många samvetsgranna dokumentärer och rapporter har skapats som på goda, för att inte säga oavvisliga grunder, ifrågasätter hela den officiella och av media troget återgivna versionen av elfte-september-attentaten som frukten av en autonom  sammansvärjning bland fanatiska muslimer. Det mesta talar i själva verket för att dessa så kallade ”terrorister” kastats in som staffagefigurer respektive anfallsbönder i en gambit som av allt att döma representerar en ny, åtminstone sällan tidigare prövad, öppning bland världens regerande stormästare. 

Nu hör det emellertid till saken att exempelvis George Bush Jr. är och förblir en nolla, och som sådan omöjligen kan tänkas vara hjärnan bakom den minutiöst planerade aktion som här genomfördes. Vem eller vilka låg således bakom sprängningsattacken av Pentagon (presenterad som en kamikaze-attack av helt osannolik precision), det tomma rykande jordhålet i Shanksville, Pennsylvania (presenterad som en något mindre lyckad kamikaze-attack) samt den kontrollerade demolitionen av inte bara tvillingtornen på Manhattan, utan även av fastigheten WTC 7 som inte ens träffats av något plan eller annan missil?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I vilken mån inom USA självt verkande politiska och ekonomiska krafter var inblandade är naturligtvis frågan par excellence. Det mest sannolika svaret är att inga personer i ansvarig ställning skulle ha kunnat stödja denna aktion om de inte på förhand förmått försäkra sig om att deras medverkan  inte kommer att kunna bevisas. Det troligaste är således att ett antal högt uppsatta personer i USA och på andra håll var medvetna om vad som låg i stöpsleven och inte bara lät det hända, utan på mer eller mindre aktivt sätt understödde de bulvaner som anlitats för utföra dessa ohyggliga dåd.  

World Trade Center 7

Det torde nämligen för varje rationellt tänkande person numera stå klart att den officiella förklaringen till vad som i realiteten hände den 11 september 2001 är ett lika stort korthus som de byggnader som de facto föll samman. Men vårt känsloliv uppreser sig mot de konsekvenser som den logiska tanken och slutledningsförmågan påtvingar oss. Ty de förutsätter att vi accepterar, inte bara som möjligt, utan som absolut troligt, att människor med det yttersta ansvaret för hela det västerländska samfundets militära, politiska, sociala och ekonomiska säkerhet rationellt, överlagt och i tusental offrar ett lands medborgare, ja, kanske rentav sina egna kolleger och anställda, i det hårresande syftet att tillförsäkra sig själva ännu större makt och rikedom inom ett brottets herradöme som får den legendariske Dr. Mabuse att framstå som en vattenkammad söndagsskoleelev.

Vår genom föräldrar, skola och samhälle inpräntade moral ställer sig skymmande mellan oss och objektet för vår betraktelse. Man måste vara som barnet i H.C. Andersens berömda saga Kejsarens nya kläder för att ens upptäcka att kejsaren verkligen är naken, och att det bara är en aldrig utsagd överenskommelse bland hovfolket som gör att han likväl betraktas som klädd.

Det politiska efterspelet till 11 september är inte det första exemplet på hur man med hjälp av massiv propaganda inducerar kollektiv hysterisk blindhet i mänskligheten. Det har hänt otaliga gånger förr i historien att stora människogrupper varit övertygade om att de haft de rätta och naturliga förklaringarna till ett skeende som sedermera visat sig ha lytt helt andra lagar och mekanismer än de officiellt godtagna. Den historiska optiken frammanar vanligen sådana vrångbilder avseende fenomen som bär på en stor emotionell laddning. Om bara motivet är tillräckligt tvingande och trycket på den enskilde att acceptera en allmänt vedertagen sanning, hur osannolik den än ter sig vid närmare anblick, är tillräckligt stort, inträder ett slags psykisk blindhet som gör att människor förnekar att de medvetet registrerar det de faktiskt ser, och istället helt enkelt ser vad de vill se, alternativt, vad andra vill att de ska se. Religionens stora sanningar är så gott som samtliga av det här slaget, ty de motsvarar oerhört starka emotionella behov. 

Leonardo Sciascia

Människan må, som Dostojevskij skriver i sin novell  Anteckningar från ett källarhål, vara ett orsakssökande väsen. Därmed inte sagt att hon alltid söker den rätta orsaken eller ens den som förefaller vara mest rationell, förnuftig och sannolik. Det finns uppenbarligen ett oöverskådligt område utanför den stränga vetenskapens inhägnade landamären där det mänskliga väsendet sedan urminnes tider nöjt sig med att på tämligen specifika frågor få ytterst luddiga svar. I den mån människan alltjämt är religiöst anlagd – och man kan mycket väl tänka sig en vetenskaplig specialist vilken samtidigt som han fordrar strängaste rationalitet och objektiv samvetsgrannhet inom sin egen disciplin, på andra områden, även vetenskapliga, hänger sig åt de mest osannolika spekulationer och vidskepliga föreställningar – så är hon också benägen att låta tro gå före vetande om bara det omedvetna, emotionella motivet är tillräckligt starkt och tvingande. Och det händer att en människa, om bara hennes vilja är tillräckligt stark, kan lyckas övertyga andra människor att se saken på hennes sätt även om dessa vet med sig att det inte egentligen kan vara med sanningen överensstämmande.

Ett fint och mycket underhållande exempel på detta är den häpnadsväckande historia som relateras i den sicilianske författaren Leonardo Sciascias bok Il teatro della memoria (1981). Scenen är Turin i mitten på 1920-talet, det vill säga under den italienska fascismens glansdagar. En man hittas planlöst kringirrande på stadens gator och förmår inte uppge någon sammanhängande identitet. Han förs till en sluten anstalt. För att om möjligt få reda på vem han är låter mentalsjukhusets ledning publicera ett foto av honom i en dagstidning. Medlemmar av poliskåren igenkänner honom då som typografen tillika gravskändaren Mario Bruneri. Med gravplundraren bragd bakom lås och bom föreställer man sig att historien är utagerad. Icke. Ty under tiden har den sörjande änkan till en viss professor Canella, vilken rapporterats saknad redan under Första världskriget, ävenledes sett fotot i tidningen och i Mario Bruneri, till sin stora och glada överraskning, igenkänt sin egen förlorade make. Då hon presenteras för honom i fängelset intygar båda att de är gifta och levt samman som man och hustru före kriget. Bruneri vet vi ju var vi har. Men vad göra då även kvinnan menar sig vara hundraprocentigt säker på sin sak?

 En lång serie processer inleds. Trots att även Bruneris egna familjemedlemmar under ed intygar att polisen fått fatt i rätt person, insisterar änkan så eftertryckligt och under så lång tid på att Bruneri är hennes make, biologiprofessorn Canella, att han försätts på fri fot och ”återtar” sitt äktenskapliga liv med henne. Efter ett antal mycket märkliga rättsliga peripetier – där hustruns kategoriskt positiva identifikation av sin make spelar den avgörande rollen – frias Bruneri slutligen helt från misstankar. Paret lämnar därefter Italien och slår sig ner i Brasilien där Bruneri inte bara fortsätter att klä sig i professorns tofflor och nattrock, utan dessutom bidrar med artiklar till olika biologiska facktidskrifter. Såväl änkan som Brunelli vidhåller livet ut att han verkligen är professor Canella. Uppenbarligen finner heller inte facktidskrifternas redaktörer något att invända mot detta.

Canella och BruneriVi kan bara spekulera i vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom denna absurdistiska fars. Det är troligt att Bruneri mottog erbjudandet att agera professor Canella som en skänk från ovan och snabbt fann sig i en roll som han inte hade någon anledning modifiera, även sedan paret befann sig i säkerhet för det italienska rättssystemet. Änkans agerande däremot är gåtans kärna. Var hon någonsin medveten om att Bruneri inte var hennes man på riktigt? Var det ett flagrant fall av ”hysterisk blindhet” som gjorde att hon tvångsmässigt hängde sig fast vid honom? Var begäret efter att verkligen få sin man tillbaka så starkt att det uteslöt varje rationell invändning? Eller kan det ha varit så att hon helt enkelt blev blixtförälskad i Bruneri och antog att bästa chansen att få honom fri var att envist hävda att han i själva verket var hennes försvunne man? 

Mycket talar för att hon verkligen ville tro att Bruneri var professor Canella och till den änden vidmakthöll illusionen med alla till buds stående medel. Jag har själv intim erfarenhet av kvinnor som uppfinner fullständigt illusoriska historier och händelseförlopp bara för att sedan försvara dem med en glöd som endast vore sanningen värdig. Hur som helst resulterar den emfatiskt upprepade lögnen i ett sådant emotionellt imperativ att sanningen, vare sig den manifesterar sig på medveten nivå eller ej, trängs tillbaka med elementär kraft. Personen vägrar därefter kategoriskt att se sin illusion som en konstruktion i syfte att uppnå ett förvisso dolt men inte desto mindre rationellt fattbart mål. Och ju fler gånger lögnen upprepas, desto sannare blir den, till dess den helt tagit verklighetens plats.

Om nu denna psykologiska process – om än sällan så dramatisk som i fallet med den återfunne professor Canella – äger rum lite här och var bland människor som litar mer på sina ofelbara instinkter än på sitt bräckliga förnuft, hur ter sig inte detta slags psykiska blindhet då det manifesterar sig på kollektiv nivå? Och hur mycket större måste inte just den kollektiva benägenheten ha varit, under tider då kyrkans hand vilade tung över hela världsdelar, att som absoluta och oundvikliga acceptera de sanningar som prästerskapen propagerat?

 Idag inser vi att alla ”religiösa” sanningar som kunnat prövas empiriskt har visat sig vara vanföreställningar eller, för att uttrycka det mer neutralt, myter. Som sådana har de naturligtvis utövat ett mäktigt och poetiskt betydelsefullt inflytande på mänskligheten, särskilt under episkt-heroiska tidsåldrar: de harmonierade således med en annan tidsanda. Man kan exempelvis fråga sig vad en enskild individ som genom iakttagelse och beräkning kommit till samma slutsats som Erathostenes under antiken, nämligen att jorden är rund, skulle ha gjort med denna insikt på låt oss säga 1100-talet? Den var inte strikt nödvändig för att möjliggöra navigationen till Jerusalem och tanken figurerade kanske inte ens hypotetiskt bland tidens främsta intellekt, upptagna som de var med att söka en förlikning mellan hedniskt och kristet vetande, varvid dock kyrkans dogmer alltid tillerkändes den utslagsgivande rollen.

Eratosthenes experiment

Hur enkelt hade det dock inte varit att med de bedrägliga ögonen som enda vittnesbörd komma till slutsatsen att jorden är rund! Det räcker strängt taget med att stå på stranden en klar dag och se ut över havet, för att nästa dag ge sig upp i bergen och därifrån, under snarlika väderleksförhållanden, urskilja en hel närbelägen ö. Enkla trigonometriska överläggningar är tillräckliga för att försäkra sig om att avståndet till den ö som faktiskt ligger därute inte kan vara mindre från berget än från havsnivån. Det skulle i så fall vara att luften är tunnare däruppe. Således... men vänta nu: om luften är tunnare ju högre upp man kommer, vad beror det i sin tur på? Idel frågor och inga svar, åtminstone inte från kyrkans sida.

Jag vill därmed våga påståendet att teorin om jorden som roterande sfär inte riktigt stämde överens med korstågens tidsanda. Med risk för att verka fatalistisk djärves jag anta att tiden själv avvisade denna möjlighet såsom helt oförenlig med den kult av ridderliga ideal och feodala samhällsstrukturer som då befann sig i sin linda. Det var en tid där strålglansen kring myten som personligt öde vida överglänste intellektets bleka reflexer och där handlingen var ett svärd, målet en förnäm kvinna havande med ett gossebarn och medlet därtill skatter av guld och ädelstenar. En rå, oskrymtad tid, förvisso, men också en barnslig och oskuldsfull epok där vuxna män, i varje ögonblick beredda att hugga huvudet av varandra, kunde böja knä tillsammans och i den mest rörande innerlighet tillbe ett litet gudabarn i sin moders famn. Vi kan idag svårligen föreställa oss en tidsålder så ”lyckligt” befriad från varje skeptisk, ironisk tendens. Förmodligen skulle vi, om vi försattes dit med hjälp av en vidunderlig tidsmaskin, uppleva den som på en gång barnsligt sagolik och skräckinjagande brutal och godtycklig. Just som barn möjligen är istånd att lära sig fakta utantill, om det krävs av dem, så hade teorin om den sfäriska jorden möjligen kunnat vinna insteg i en korsriddares sinne, men där hade den inte betytt någonting emedan detta sinne var alltför ”ungt” och ”barnsligt” för att ur detta ”faktum” kunna utvinna någon som helst konkret och praktiskt användbar konsekvens.

 Jag medger att mitt antagande om en på detta sätt tvingande zeitgeist står i motsats till det antropologiska dictum som säger att människan i alla tider har varit sig lik, och att korsriddarna, under andra förutsättningar, lika gärna kunnat vara kärnfysiker och dataoperatörer. Det är möjligt att så är fallet. Jag vill emellertid gärna tro (!) att deras uppdykande sammanfaller med den  västliga civilisationens barndom och tidiga ungdomstid, och att deras temperament följaktligen stod under inflytande av en strid ström sagor, legender och myter, för vilka de i slutänden dessutom var djupt mottagliga.

Grenadas Alhambra

Deras instinktiva traktan efter guld och rikedomar stod alltså på intet sätt i motsättning till läran om en värld ovan molnen i evig frid och endräkt. Kampen här och friden där var delar av samma mytiska berättelse som låg till grund för deras tolkning av vad som skedde i vardagen. Med andra ord: för dessa naiva och ständigt handlingsberedda människor, den tidens action-hjältar, hade denna vetenskapliga sanning varit otidsenlig. Däremot hade den sannolikt i det samtida moriska Grenada, sedan århundraden föremål för en andlig amalgamering av arabisk lärdom, judiskt finansväsende och kristen handlingskraft, lättare accepterats av de sofistikerade lärde som en hypotes värd att åtminstone undersökas, och de i sufisk ironi skolade imamerna hade måhända själva kommit till slutsatsen att Allah inte nödvändigtvis kunde ha något emot om det förhöll sig på det viset.              

Jag vill konkludera detta resonemang med iakttagelsen att det till varje sanning, hur  absolut den än kan tyckas då de obestridliga bevisen för den väl föreligger, hör en historisk horisont. Det som befinner sig nedanför denna kan helt enkelt inte i det ögonblicket manifestera sig, och om det ändå gör det tvingas människan, av tidsandan själv, att göra sig både blind, stum och döv inför den.

Den officiella förklaringen till katastrofen den 11 september 2001 är därför en av våra moderna myter (det finns flera andra), nämligen i så måtto att den i anda och mening överensstämmer med vår zeitgeist. Den kommer sannolikt en dag att få en ”naturlig” förklaring, som då inte längre kommer att te sig särskilt chockerande för någon, eftersom alla de som var inblandade då kommer att vara borta och tidsandan en annan. Trots att vi alltså i denna mening konsekvent styr, manipulerar och censurerar vår egen verklighet, ja, trots att det alltjämt är genom en serie av totem och tabu, genom emotionell inhibition, som även vår högt rationaliserade tillvaro tillåts träda fram ur de ursprungliga myternas dunkel, trots detta, hävdar jag, envisas vi med att tro på vår verklighet och tillmäta den en högre grad av objektivitet än alla de mänskliga verkligheter som föregått den. Vår hysteriska blindhet sammanhänger med andra ord med zeitgeisten själv, vilken därmed närmast antar gestalten av ett metafysiskt väsen, tronande likt en arkont över portalerna i tidens pelargång. 

Grenadas synagoga

Jag är tillräckligt gnostiskt anlagd för att inte a priori avvisa den möjligheten. I och för sig är antagandet av ett sådant immateriellt väsende inte mer uppseendeväckande än det som ligger till grund för alla divinatoriska konster genom tiderna (astrologi, tarot, alkemi, pytior, augurier), nämligen att tid inte bara är ett uttryck för abstrakt förändring, utan oskiljaktigt hänger samman med en viss i tiden själv mer eller mindre innesluten psykisk kvalitet. Att härifrån ta steget till en teleologisk världsförklaring ligger utan tvivel nära till hands. Men jag tror bestämt zeitgeisten själv protesterar mot att på detta flagranta sätt avslöjas i sina intentioner, och detta inte minst för att inte alltför mycket störa oss i vår mycket tidsenliga, för att inte säga, fashionabla uppfattning att ingenting kan eller får ha någon djupare mening.

 Den goda nyheten är omvänt det stora antal historiskt betingade sanningar som i en hypotetisk framtid ännu återstår att upptäcka. Utan tvivel kommer, om mänskligheten som zoologisk art får förmånen att bestå en tid på planeten, en mängd sanningar proklameras i framtiden som på det mest radikala sätt bevisar hur naiva och troskyldiga människorna än gång var. Och de mytiskt skimrande människor och öden som en gång befolkade planeten – det var vi!

 Summa summarum: det spelar ingen roll hur stor eller betydande en sanning i sig är. Om inte tiden är mogen, i betydelsen redo att befruktas, faller även de mest geniala idéer, observationer och upptäckter likt Onans säd på hälleberget. Detta var exempelvis fallet med vikingarnas upptäckt av Amerika för tusen år sedan. Vikingarna påträffade så långt norrut (Anse-aux-Meadows på nuvarande New Foundland) inga spår av de stora indiancivilisationer som den gången hade kunnat väcka de gryende europeiska nationernas byteslystnad till liv. Vikingarnas stora upptäckt låg således i träda under ett halvt årtusende, intill dess tiden plötsligen var mogen.

Grenada.  San Geronimos kyrka

Romarna kände väl till den princip som kunnat ge dem ångmaskinen, men prototypen för den senare, skapad av Heron av Alexandria, förblev en kuriös liten tingest som snart blott tjänade som leksak för barnen. Den bestod av en kopparsfär upphängd på en horisontell axel. I den vertikala omkretsen fanns ett antal pipformade ventiler som förband den omgivande luften med sfärens ihåliga innandöme. Man fyllde på vatten i klotet och eldade under det. Då vattnet inuti kokade började hela sfären rotera kring sin axel under avgivande av livliga visslingar och strida strömmar vattenånga. För en påpasslig romersk ingenjör, eller ett begåvat barn som väntade på sin historiska mission, hade detta kunnat ge anledning till djupsinniga funderingar: förutsatt att man kunde hitta ett sätt att förena denna mekaniska rotation, orsakad av vatten som förångas, med något slags drivaxel, så låg tanken, i princip, inte långt borta att skapa den första hjulångaren eller den första ångdrivna spinnmaskinen.

Romarna var tillräckligt förfarna i metallurgi för att kunna konstruera en sådan motor, och problemet med hur man ersätter det vatten som stadigt går förlorat hade de säkerligen också kunnat lösa. Men nödvändigheten av denna i sanning revolutionerande uppfinning dök inte upp ovanför deras horisont, den fanns inte i deras zeitgeist. Det var således inte förrän under den västerländska industriella revolutionen, många, många sekler senare, då import av slavar inte längre var på modet i Europa, som ångmaskinen blev en mäktig rival till såväl vattnet, vinden, till människan själv och de tålmodiga dragdjuren. 

Även om boskapen fortsätter att beta på sin bibliska kulle, såsom de gjort i tusentals år, går den historiska, specifikt mänskliga tiden obönhörligt vidare. Man ser sig omkring och upptäcker till sin förvåning att den generation man växte upp med faktiskt har åldrats. I en inte alltför avlägsen framtid kommer de flesta av dess angelägna problem och förhoppningar te sig förlegade. ”Tänk att det var så på den tiden...” Och bara den som själv var med den gången blir då och då, abrupt och i förbigående, påmind om doften, klangen, stämningen i en tid som flytt. Återkalla den och betrakta den kan han dock blott i sitt minne. Zeitgeisten själv är stadd i oavbruten utveckling, förvandlande dagens sanning till morgondagens lögn – och inte sällan vice versa.  

 

Lars Holger Holm

Lars Holger Holm är författare, violinist och översättare. Hans senaste utgivna bok, "Provinsen  (Arktos, 2011), tillika den skönlitterära uppföljaren till "Helvetets förgård" och "Tillsammans är vi svaga", förenar bitande satir över det nutida Sverige med en lyrisk kärleksförklaring till det gamla. I stöpsleven ligger nu även hans brett upplagda civilisationskritik (på engelska) under titeln "Homo Maximus", samt boken "Gotisk", om goterna och deras inflytande på den europeiska kulturen, författad i samarbete med den danske författaren och konstnären Kenneth Geneser. 

Länkar

http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspxsearch=quickfirstpage&;;;;quickvalue=Lars+Holger+Holm&title=Lars+Holger+Holm&fromproduct=False
http://www.amazon.co.uk/s/ref=nb_sb_noss?url=searchalias%3Dstripbooks&;;fieldkeywords=Lars+Holger+Holm
http://www.arktos.com/our-authors/lars-holger-holm.html




Ur arkivet

view_module reorder
Ioana Nicolaie. Foto Mircea Cărtărescu

Den kvinnliga kroppens erfarenhet träder in i litteraturen – intervju med den rumänska…

Jag är tung, genomskinlig, med geometriska parker som växer under arkader. Jag trycker stenar mot bröstet, jag tycker jag är en damm av sprucken marmor. I nionde månaden är jag ...

Av: Maria Monciu | Litteraturens porträtt | 15 december, 2014

Född till liv – Vigd åt död

TEMA FINLAND Ett sekel sedan ”ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt”; släckt i förtid av meningslöshet. Krossad av tomheten i de förlorade idealen, begraven i totalitarismens gapande och rullande stupiditet ...

Av: Oliver Parland | Litteraturens porträtt | 09 juni, 2008

Illustration: Hebriana Alainentalo

Marginalnyttan

Melker Garay om den samtida likgiltiga egoismen.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 augusti, 2015

Döden varar i oändliga evigheter

Jag har nog fortfarande inte kommit över chocken. Jag är nog i det som allmänt brukar kallas för CHOCKTILLSTÅND och som kan drabba människor när de har fått reda på ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 22 februari, 2012

Benjamin 29

                   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 mars, 2012

”Genom bråddjup av ovetbarhet” Nära Birgitta Trotzig

I texten 'Från en ort till en annan' i Allt om Böcker nr 1 1982 skriver Birgitta Trotzig om en ort, dels den faktiska fysiska plats som diktaren kan befinna ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2014

Ett världens ljus av is och blått fett

Stefan Whilde om Vladimir Sorokins prosa och en livrädd verklighet. Vad är moral om inte statsmaktens och religionernas pistol mot massans tinning? Dra ner byxorna ute på stan och du ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 02 september, 2008

Vikingatiden slår tillbaka- med ”den nye Röde Orm”

“The Empire Strikes Back” är en klassiker bland alla Star Wars fans. Imperiet kommer alltid tillbaka! Även om Sverige faktiskt en gång varit Stormakt och haft ett Imperium är det ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 15 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.