En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

  • Essäer
  • Publicerad:

Toleransens dilemma del 1 av 2



Intolerance

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor överallt. Patriarkatet. Fundamentalism av såväl religiös som politisk art och karaktär. Självcensuren inom den svenska journalistkåren. Lögnen om ”sionismen”. Lögnen om Koranen. Lögnen om Jesus. Ateismens överdrifter i vårt kära Sverige. Identitetspolitiken. Rasismen. Judarna som inte går att tala med. Deras muslimska och kristna likar. Hindunationalisterna i Indien. Vitryssland. Alla fobier. Tintin-debatten.

Hur började det hela? Var är vi nu – och vart är vi på väg? Det är sannerligen inte lätt att uttala sig om dessa bedrövliga förhållanden, utan att raskt bli beskylld för både det ena och det andra. Och i en andra omgång: för motsatsen, eller för det tredje och det fjärde.

Låt mig med en gång slå fast: jag är kristen humanist, för all ekumenisk verksamhet, tror mig förstå både israeler och palestinier i världens kanske allra mest infekterade och olycksbådande

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

situation: den i Israel/Palestina. Umgås mycket med folk från många läger. Sådana med vilka man kan upprätta civiliserade, nyanserade och intellektuellt hedervärda samtal. Samtal.

Häromnatten såg jag en utomordentligt intressant – och respektfull – redogörelse för Medinastatens konstitution runt år 622 och några år framåt. Alltså den konstitution som reglerade relationerna mellan judar, muslimer och kristna i den toleranta gemenskap, den ”umma” (som inte alls bara bestod av muslimer eller blivande muslimer), som Muhammed upprättade vid tillträdet som både profet och statschef i Medina på arabiska halvön.  

Naturligtvis gick det åt helvete

Lillian Gish i Intolerance

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor överallt. Patriarkatet. Fundamentalism av såväl religiös som politisk art och karaktär. Självcensuren inom den svenska journalistkåren. Lögnen om ”sionismen”. Lögnen om Koranen. Lögnen om Jesus. Ateismens överdrifter i vårt kära Sverige. Identitetspolitiken. Rasismen. Judarna som inte går att tala med. Deras muslimska och kristna likar. Hindunationalisterna i Indien. Vitryssland. Alla fobier. Tintin-debatten.

Hur började det hela? Var är vi nu – och vart är vi på väg? Det är sannerligen inte lätt att uttala sig om dessa bedrövliga förhållanden, utan att raskt bli beskylld för både det ena och det andra. Och i en andra omgång: för motsatsen, eller för det tredje och det fjärde.

Låt mig med en gång slå fast: jag är kristen humanist, för all ekumenisk verksamhet, tror mig förstå både israeler och palestinier i världens kanske allra mest infekterade och olycksbådande situation: den i Israel/Palestina. Umgås mycket med folk från många läger. Sådana med vilka man kan upprätta civiliserade, nyanserade och intellektuellt hedervärda samtal. Samtal.

Häromnatten såg jag en utomordentligt intressant – och respektfull – redogörelse för Medinastatens konstitution runt år 622 och några år framåt. Alltså den konstitution som reglerade relationerna mellan judar, muslimer och kristna i den toleranta gemenskap, den ”umma” (som inte alls bara bestod av muslimer eller blivande muslimer), som Muhammed upprättade vid tillträdet som både profet och statschef i Medina på arabiska halvön.  

Intolerance

Likafullt kan man naturligtvis spåra ett stort mått av tolerans inom alla de abrahamitiska religionerna – och många andra. Liksom inom många politiska rörelser.

“Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torhan. Det övriga är förklaringar. Gå och läs!” (Torah - Hillel, Shabbat 31a)

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt. 7:12, Bibel 2000)

Abu Hamza Anas ibn Malik, profetens Muhammeds medhjälpare, berättade att profeten sa: Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv. /Hadith 13

Abu Dharr Jundub ibn Junada och Abu ‘Abd ar-Rahman Muadh ibn Jabal berättade att Muhammed sa: Frukta Gud varhelst ni är och låt en ond gärning efterföljas av en god för att den onda ska utplånas. Och uppträd på bästa sätt inför andra människor. /Hadith 18

Ändå gick, och går det, åt helvete. Man kan sannerligen fråga sig varför.

 

Alexander den Store

Intolerance

Alexander den Store (356-323 fvt) bad explicit om ”endräkt och gemensamhet i väldet för makedonier och perser” (Arrianos VII, 11). Denna strävan efter samförstånd är den äldsta kända tanken om hela mänsklighetens broderskap. Men inte ens hans allra närmaste förbundna förstod hans avsikt. Före Alexander ansåg man att idealstaten med nödvändighet måste bygga på klassuppdelning, men ganska snart efter honom säger Theophrastos (ca 371-ca 287 fvt) att alla människor tillhör samma familj och är släkt med varandra, och Iambulos (200-talet fvt) skildrar i sin klasslösa solstat ett samhälle där samförstånd är högsta vishet och där jämlikhet och broderskap är förverkligade. Iambulos inspirerade långt senare bl.a. Thomas Mores Utopia (1516) och Tommaso Campanellas Solstaten (1623). Något av toleransens embryon, kan tyckas. Men sedan då? Frågan är inte enkel.

”Att vara tolerant är något eftersträvansvärt. Men det finns en gräns också för toleransen.

Möjligen finns rentav ett olösligt etiskt dilemma: att det finns en gräns för toleransen. Den skiftar hos olika personer, men också programmatiskt toleranta människor kan råka i svårigheter när de konfronteras med intoleranta. Toleranta människors handlingar uppfattas ofta som intoleranta av människor som vill försvara intolerant beteende. Intoleransen är verkligen svårtillfredsställd. Dess representanter klagar till och med när de verkligen behandlas tolerant, de anser att det inte är rent spel därför att motpartens tolerans bryter udden av intoleransens aktionsmöjligheter. Detta har kallats repressiv tolerans och anses vara ett illvilligt beteende (Järv, Enfald eller mångfald, Atlantis, 1982, s. 17).   

Den religiösa toleransen under antiken

Intolerance

Man kan kanske formulera det verkliga dilemmat ungefär så här: Kan och bör och får man tvinga människor till tolerans?

Religiös tolerans existerade under antiken på ett naturligt och måhända naivt sätt. Undantagen var få, och ofta mer politiskt än religiöst motiverade. Ett exempel är dödsdomen över Sokrates. Nej, det var kristendomen som på allvar införde intoleransen, och den har ju tidvis – och tyvärr – förvaltat det arvet med fruktansvärt nit – ställvis och lokalt ända till idag.

Att (även) islam odlar ålderdomliga och intoleranta inslag påminns vi tyvärr om stundligen. Det räcker med att titta på TV. Hur exempelvis med synen på kvinnor i Saudiarabien eller Somalia; hur med synen på homosexuella i Iran; hur med synen på kristna i Irak och Egypten (åtminstone punktvis)? Hur är det då med judendomen och judarna (i religiös mening)? Ja, inte är dessa alltid bättre. Ortodoxa och fundamentalistiska krafter inom judendomen förefaller mig synnerligen fördömande visavi exempelvis kvinnor, muslimer och etniska grupper på det hela taget utanför den egna bubblan.

Kan man i toleransens namn försvara något alls av detta? Preliminärt måste väl svaret vara nekande. Men finns det då ”förmildrande” omständigheter? I grunden NEJ – men vissa beteenden kan med viss ansträngning ev. gå att förstå.  

Cassiodorus

Det finns en del tidiga kristna kyrkofäder och helgon som har fördömt intolerans, men den första myndighetsperson – mig veterligen – som kunde sätta kraft bakom sina ord var Cassiodorus (ca 490- ca 585 vt): ”Vi får inte påtvinga någon en tro, ty ingen kan tro mot sin vilja”. Cassiodorus var hög ämbetsman i östgoten Teodorik den stores tjänst. Bland annat

Voltaire

Intolerance

Voltaire (1694 -1778) är väl något av den moderna toleransens själva ursprung. Och även om han ev. inte är upphovsman till just det yttrande, som ofta tillskrivs honom, är det betecknande för hans inställning: ”Jag ogillar vad Ni säger, men jag kommer in i döden att försvara Er rätt att säga det” (första belägget för detta yttrande finns i en bok av Evelyn Beatrice Hall, som gavs ut först 1907).

Voltaire var fruktad av sin tids makthavare; ity han ”kunde göra mer skada med en enda mening än hans motståndare med en hel bok” (jfr Alfred Noyes och Harry Järv, aa). Voltaire skrev också ett av humanismen allra mest klassiska verk: Traktat om toleransen (1763). Här stod affären Calas i centrum, men den har jag inte utrymme för att gå in på här (den är rätt komplicerad). ”Affären” är faktiskt så komplicerad, när det kommer till kritan, att man måhända kan ”anklaga” Voltaire för att använda vilka medel som helst för att uppnå ett gott ändamål. Hursomhelst var Voltaire förmodligen den störste humanisten under 1700-talet, och en banérförare åt toleransen. Ett föredöme med andra ord.

Hobbes

Åtminstone tre viktiga personer, som uppträdde på den nu aktuella scenen, var födda innan Voltaire: Hobbes, Spinoza och Locke. Sålunda togs toleransproblemet upp till förnyad diskussion av bl.a. Thomas Hobbes (1588 – 1679), eftersom naturrätten då på nytt aktualiserades. Hobbes filosofi utmynnar i en sorts statsabsolutism som inte lämnar någon frihet åt den enskilde individen.

Samlevnad är grunden för mänskligt liv, vilket innebär ett krav på ömsesidig tolerans och att man i viss mån avstår från den egna rätten till förmån för andras. MEN! Hobbes löser frågan – om huruvida ömsesidig hänsyn skall kunna åstadkommas – så, att individen uppgår i staten; vilket i praktiken leder till intolerans: individen måste överlåta sin naturliga rätt på makthavaren; det enda undantaget är självförsvar (De cive V, s. 2).   

Spinoza

Intolerance

Baruch Spinoza (1632 – 1677) menade, att syftet med staten är friheten. Senare måste han emellertid modifiera denna ståndpunkt så, att syftet med staten var säkerhet, medan han lät friheten förbli slutmål för det mänskliga samhället. Han hade upptäckt det problematiska med fria åsiktsyttringar, nämligen att massans omdömen kan vara oförnuftiga. Och oförnuftiga människor kan inte ges full frihet, eftersom det skulle vara skadligt för helheten. Spinoza har här förstås hamnat i ett olösbart dilemma. Numera har alla rösträtt i demokratiska stater, också oförnuftiga människor, men problemet med vem som skall avgöra vad som är förnuftigt finns kvar.

Spinozas krav att staten skall bestämma över tron och kulten är ett intolerant inslag i hans teori. Men det är en konsekvens av hans toleranssträvan. I samma svårigheter hamnade också Hobbes, Voltaire och – Alexander.

”Till en del – teoretiskt – krävde alltså Spinoza oinskränkt frihet för meningsyttringar. Till en annan del – praktiskt – var han samtidigt beredd till inskränkningar, men hans indifferens i fråga om bestämda religiösa världsåskådningar är också här ett tolerant drag. Också Spinozas filosofi visar således hur svårt det är att entydigt lösa toleransproblemet” (Järv, aa).

 

Locke

Empirikern John Locke (1632 – 1704) förnekade Spinozas utgångspunkt, att människan har en inneboende föreställning om GUD; många folk saknar gudsbegrepp, och ateister finns ju också hos kulturfolk. Existerande religioner betraktar dock Locke som filosofiskt likvärdiga, vilket leder till principiell tolerans gentemot alla trosriktningar, också förkristna som hedningar och utomkristna som judar. Hedningar, judar och muslimer skall därför åtnjuta oinskränkt religionsfrihet. Att ateister – och bara de – är uteslutna ur denna tolerans motiveras med att de är religionsnedbrytande, och därför inte kan göra anspråk på tolerans i religionens namn. Politiskt är det omöjligt, menade Locke, att inordna ateister i samhället, då de inte kan hålla löfte (!) och inte kan gå ed.

 

Lessing

Intolerance

Gotthold Ephraim Lessing (1729 – 1781) var påverkad av Locke i toleransfrågan. Moses Mendelsohn (1729 – 1786) formulerade sitt krav på tolerans i motsättning till Hobbes. Rousseau (1712 – 1778) var starkt påverkad av Spinoza; Kant (1724-1804) i sin tur av Rousseau.

Alexanders idé om tolerans har alltså bestått. Vår tids toleranskrav gäller emellertid både religiösa och politiska idéer. Men vi konfronteras dagligen med toleransgränsens problem på en mängd olika områden av mänskligt liv.

Skall bevisligen skadliga sedvänjor åtnjuta ett slags diplomatiskt immunitet? NEJ, påstår jag. Och nu närmar vi oss vår tids eldfängda kriser. Tolerans är tecken på självförtroende och styrka, på öppenhet som inte räds att pröva sakliga argument i öppen debatt på lika villkor. Tolerans är inte detsamma som flathet. Eller borde åtminstone inte vara det! 

 

Om bubblor

Det allmänna tillståndet i världen förskräcker. Inte minst ur toleransens synvinkel. Men man behöver inte gå längre än till sin egen umgängeskrets – menar jag – för att uppmärksamma märkliga förhållanden.

I världen just nu

Indianerna i stora delar av Sydamerika förföljs fortfarande pga. något som liknar förakt för djurliknande människor.

I Afrika – främst i Sahelområdena söder om Sahara - pågår en lång rad fasansfulla krig och ”konflikter”. Muslimska fundamentalister utövar ett våld som trotsar beskrivning i ex. Mauretanien, Nigeria, Sudan, Niger, Mali, Tchad. Kristna fundamentalister (nja, idioter!) härjar på ett lika obeskrivligt sätt i Kongo Kinshasa, Centralafrikanska republiken och – ev. – Uganda (det är i alla fall just där som LRA, ”Herrens motståndsarmé”, har sitt ursprung). I Sydsudan, Etiopien, Somalia, Eritrea (Dawit Isaak), Sydafrika har man det inte heller särskilt trevligt för tillfället.   

Intolerance

I Mellanöstern – så ofta detta Mellanöstern; numera inklusive Maghreb*området norr om Sahara; vid Medelhavet – har den s.k. ”arabiska våren” utvecklats till en än mer infekterad och hotfull situation. I Marocko förtrycks Västsaharierna, i Algeriet råder despoti, vad situationen i Tunisien och Libyen för tillfäller handlar om är svårt att analysera, i Egypten förföljs kristna kopter på ett sätt som det var längesedan man såg - detsamma gäller de kristna församlingarna i Irak, Syrien osv. Armeniska och assyriska kristna har sedan länge levt trångt i Turkiet. I Saudiarabien förföljs en lång rad grupper – inte minst kvinnor. I Iran förföljs likaledes en lång rad grupper – inte minst homosexuella. Och så har vi naturligtvis Israel/Palestina. Alltjämt en varböld inte bare regionalt utan även, vill jag påstå, globalt.

*Maghreb ("platsen där solen går ned", "landet i väst") är den del av Nordafrika som ligger norr om Sahara det vill säga Marocko, Algeriet och Tunisien (ofta även Västsahara, Mauretanien och Libyen; de två senare är medlemmar i Maghrebunionen). Befolkningen i Maghreb består främst av araber men det finns även minoritetsgrupper som till exempel berber. Begreppet ställs ibland mot "Mashreq", den arabiska östern, som löst hänvisar till såväl Levanten(främst nuvarande Libanon, Syrien) som Gulfstaterna.

I Asien – inklusive det asiatiska Ryssland – finns en mängs etniska, religiösa och politiska konflikter: i Tjetjenien, Dagestan, Tartarstan, Uzbekistan, Indonesien (Ache), Filipinerna (kristna mot muslimer), Thailand (buddhister mot muslimer), Burma (invecklade konflikter med många ingredienser och grupper), Indien, Pakistan, Kashmir, Afghanistan, Kina, Tibet osv. Och så vidare.

Uttryckt mha av vår tidigare terminologi – om tolerans och intolerans – handlar det här, som vi ser, inte alltid om religiösa konflikter. Men officiellt gör det trots allt ofta just det – mer eller mindre. Samtidigt är nästan alla kränkta. Om det inte vore för de ohyggliga praktiska konsekvenserna kanske man kunde skratta åt detta. Men skrattet har en tendens att fastna i halsen. Men var är alltså toleransen? Det har inte alltid varit så här. Historiskt finns det ju storartade exempel på motsatsen: i Alexandria, i delar av det ursprungliga Israel (Palestina, d.v.s. på Moses tid för ca 3200 år sedan eller så), i Babylon, inom kristendomen innan biskopsmötet i Nicea 325 vt, i Muhammeds Medinastat (åtminstone under de första åren), i det spansk-muslimska kalifatet Cordoba (inkl. Alhambra), i Bysans efter år 1500 osv. I USA. 

Innan vi går vidare skall jag säga några ord, som jag tror kan bli betydelsefulla, utifrån mitt eget lilla liv.  

I min bekantskapskrets lever vi/jag i ett begränsat antal bubblor, som dock i stort sett kan koncentreras till två (med några gråzoner emellan): en politisk och en religiös. Den som dominerar i mitt liv är den politiska. I denna bubbla förväntas vi – mer eller mindre programmatiskt – rösta ”vänster”, vara kritiska mot USA, vara kritiska mot Israel, leva ekologiskt (så långt det går), vara litterärt intresserade inom en begränsad kanon, vara ateister osv. I den religiösa bubblan, som naturligtvis inte på långa vägar är helt kontant med den politiska, handlar det om att vara kristen. I detta sammanhang måste jag delvis upprepa något om mig själv, som förhoppningsvis kan hjälpa till att klargöra ett och annat (inte för att framhäva mig själv, utan för att peka på realia). Jag är alltså i huvudsak en ”vänstermänniska” (vad det nu betyder), jag är aktiv inom fredsrörelsen och några organisationer på vänsterkanten, jag köper ekologisk och rättvisemärkt mat, jag har blivit mer och mer intresserad av ekosofi och ”nyandlighet” med inslag av inte bara ekumenik utan ävenså – hu! – synkretism. So what?

Jag röstar på vänsterpartiet eller miljöpartiet – men tycker det är mer intressant att – förutsatt att vi behandlar varandra med ömsesidig respekt - diskutera med människor som har andra politiska synpunkter än jag. Annars händer det ju ingenting! Jag är på många punkter kritisk till USA:s förehavanden i världen; och jag är kritisk till mycket av den amerikanska inrikespolitiken. Likafullt ser jag en hel del som är positivt i och med USA. Jag är starkt kritisk till judiska fundamentalister, liksom till muslimska fundamentalister, men kan samtidigt förstå (åtminstone delar av) problemkomplexet i Israel-Palestina-frågan. Polisong-judarna på Västbanken har jag lika lite till övers för som för Hamas (och Hizbolla, Iran osv.). Ja, jag är för att leva ekologiskt. Ja, jag är mycket litterärt intresserad – men inte inom en begränsad kanon som inte ser längre än bubblan tillåter. Jag är alltså kristen – inte ateist.

I den andra huvudbubblan – den religiösa - ägnar jag mig främst åt läsning, meditation och försök att ”vidga mina vyer”. Detta är inte populärt hos företrädare för den första bubblan. Inom sociala media – också Facebook – har jag å andra sidan funnit en hel del meningsfränder. Men också människor som ler milt överseende åt begreppet ”kristen” eller för den delen ”jude” eller ”muslim” mm. Här finns istället en annan bubbla: den nyandliga minoritet här i världen, som, enligt min mening, ”köper allt” som produceras direkt eller indirekt från tidiga avsändare i ”österlandet”. Inte heller här är jag alltså fullt ut accepterad – även om jag är ganska accepterad (förmodligen till följd av min synkretistiska ådra, och mina arbeten om buddhism, hinduism, Zarathustra osv.). Den ateistiska falangen inom svensk media – så rörande i sina anspråk – kan här knappt nämnas.

Vad som är verkligt intressant, är dock vad som händer – i termer av just tolerans och intolerans – om någon typ av ”konflikt” (den behöver inte vara så blodig) uppstår. Några exempel är kanske här på sin plats.

Intolerance

Förutsättningarna

 

1. Jag är mycket imponerad av vad Dilsa Demirbag-Sten har att säga om vikten av att värna det svenska förhållandet mellan stat och individuella rättigheter. Jag är mycket imponerad av vad exempelvis Torbjörn Elensky har att säga om islamismen och Ingmar Karlsson (vilket inte hindrar att jag också är intresserad av den sistnämnde). Jag är mycket imponerad av det mesta av Göran Rosenbergs författarskap. Jag är mycket imponerad av delar av professor Tariq Ramadans idéer. Jag tycker att förre ärkebiskopen KG Hammar i Sverige på många sätt är beundransvärd.

2. USA är en ”skurkstat” i en del avseenden (Guantanamo, entreprenad-tortyren, Chile-kuppen, Irakkriget osv. osv.), men samtidigt ett föredöme i andra (det verkliga försvaret för tryck- och yttrandefrihet, den religiösa tolerans som i praktiken är USA:s grund, tendensen att tvätta sin byk offentligt).

3. Det finns en rad judiska och muslimska intellektuella värd all respekt – och mer (med tanke på omständigheterna): Amos Oz, Edward Said, en rad egyptier och amerikanska judar).

4. Jag läser med glädje Solzjenitsyn, Vargas Llosa, VS Naipaul, Mahfouz osv.

5. Jag läser min Bibel (även GT) var och varannan dag, men också delar av Koranen.

Konflikterna

Demirbag-Sten, Elensky, (delvis) Rosenberg, Hammar är alla persona non grata inom vår bubbla inom fredsrörelsen här på Orust (som i sig på många sätt annars är värd aktning). Varför? De är ju folkpartister, SvD-skribenter, islamofober (!, Elensky), löjliga i största allmänhet (Hammar). Att i något enda sammanhang nämna USA som föredöme är här närapå en hädelse. Amoz Oz var ju någon gång kritisk till fr.a. Hamas. Solzjenitsyn, Vargas Llosa och VS Naipaul har ju – över tid – alla visat sig vara ärkekonservativa. Både Bibeln och Koranen är bludder-bladder.  

Intolerance

Men hur då med Ramadan, Said, Mahfouz? Ja, de har i varje fall alla en någotsånär rättrogen inställning (!). Har de? I alla stycken menar jag? Högst tveksamt. Har man ö h t läst dem i grunden?

 Fallet (B) och (A) och fredsrörelsen på Orust. De märkliga relationerna till Gandhi, Tutu, Jesudsan osv.

 En av Orusts fredsrörelses Valkyria – (B) – höjde under en middag sitt glas, bad alla att ställa sig upp och utbringade en skål mot EU. Hennes – mycket beläste man – (A) ställde sig inte upp, och fick naturligtvis frågan – beledsagad av en mörk blick: VARFÖR? Svar: Jag är för EU. Det kanske inte ens behöver nämnas, att (A) aldrig varit medlem i denna vår bubbla.

 ”Helgon” i vår fredsrörelse är bland andra Mahatma Mohandas Gandhi, Desmund Tutu och den indiske jesuitpatern, teologen, sociologen, filosofen mm Ignatius Jesudsan (i Chennai, f.d. Madras). När jag lite illvilligt vid tillfälle sa, att det är väl fantastiskt att så många stora män (och kvinnor!) är religiösa, blev svaret en fnysning. Så är det alltså här, i Fredsrörelsen på Orust. Hur kan man, med sådana erfarenheter, annat än förbli oförvånad (men inte oberörd) över hur tillståndet i världen i stort ser ut?

 Eller som David Eberhard uttrycker det i en artikel på Newsmill:

 "Därför är det fanatikern som sätter agendan. För en fanatiker blir kränkt av allt. Det är fascinerande med fanatiker. De verkar ha en sak gemensamt, oavsett vad deras fanatism går ut på. En total avsaknad av humor. Dessutom förefaller de inte kunna ignorera minsta sak. Därför blir fanatikern rasande av att se en patetiskt usel film om Mohammed. Därför gör fanatikern en patetiskt usel film om Muhammed. Därför försöker säkert någon ytterligare humorbefriad fanatiker tumma på västerlandets tryckfrihet, åsiktsfrihet och demokrati bara för att inte kränka andra.För den moderna människan blir ju alltmer tolerant, eller hur? Vi är nu snart så toleranta att vi inte längre kan tolerera minsta antydan till avvikelser från den toleranta vägen. Än mindre bekämpa verklig intolerans när den finns där på riktigt - utanför seriealbumens värld".

 

Carsten Palmer Schale 

Bilderna som illustrerar texten är fotogram ur Intolerance som D. W. Griffith  regisserade 1916.  

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts