Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

  • Essäer
  • Publicerad:

Skamlös



Skammen håller hon hårt tryckt mot bröstet som värn mot människorna We have become a shameless society…
the loss of shame threatens our survival
as a civilized society.
(Erich Hoffer: Long Live Shame)

Att vara skamlös innebär inte att man är fri från skam. Tvärt om. Man dignar under skam men i stället för att själv bära bördan stjälper man över den på andra. Man utsätter andra människor för den skam man inte står ut med och får i stället dem att skämmas. Man hånar, kränker och förlöjligar andra människor. Inte sällan handlar det om makt där de underst i hierarkin fjättras av överhetens skam som de skamlöst dumpar på dem under vilket oftast sker osynligt och därför är svårt att värja sig emot. Efter sådana möten eller sammanhang infinner sig ledan, livskänslan går förlorad.

Inom tv och populärpress har skamlöshet länge varit en trend som förhoppningsvis är på tillbakagång, där vi sett hur människor vänder ut och in på sig eller manipuleras till det eller förnedras genom att intimiteter ur deras privatliv offentliggörs, när de inte utsätts för rena elakheter. För att bli kändis säljer alltfler sin själ och sin kropp men frågan är om de insett vilket pris de får betala. På några sekunder raseras anseende och självkänsla som det kan ta år att reparera, om det ens är möjligt. Och känns inte människan vid sin skam urholkas efter hand hennes möjligheter att lyssna till sitt samvete. Medan andra utan egen förskyllan ställs vid skampålen.

Med full kraft breder nu skamlösheten ut sig på nätet i form av förföljelse, förförelse, hot och hat. Enskilda eller samhället blundar för skammens röda varningslampa som berättar att människans inre liv är hotat och att hon är på väg att överträda sina egna eller andras gränser. Till skillnad från den vita paralyserande, traumatiska skammen där övergreppet redan är ett faktum och en konsekvens av olika slags övergrepp som våldtäkt, själamord, misshandel, pedofili, incest, mobbing och tortyr. Här släpar rättsväsendet ohjälpligt efter och de försök som gjorts att exempelvis genom lagen om grooming förhindra att barn och unga av vuxna via nätet utsätts för sexuellt våld har visat sig tandlös. En kriminalare berättar i tv att medan polisen kartlagt flera hundra fall har en enda blivit dömd.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den gömmer  ett barn som aldrig blev hållet därför att hennes hud var outhärdligt mjukÖvergreppen är numer legio i vårt samhälle som oupphörligen tillhandahåller bilder och förebilder vilka överträffar varandra i gränslös sexualitet och aggressivitet. Ju okänsligare och primitivare desto mer upphöjt i kvällspressen som exempelvis kannibalism. Rubrikerna skriker ut sina budskap och placerar hjälteglorior, i form av enorma idolporträtt parat med återkommande intervjuer inifrån fängelserna, ovanför de vedervärdigaste brottslingarnas huvuden, där rättssamhället låter dem diktera villkoren som att hindra Englas mamma från att träffa dotterns förövare medan den norska massmördaren tillåts avgöra om de överlevandes önskemål att slippa möta honom öga mot öga ska bifallas eller inte.

Lögn och förställning premieras där språket döljer eller förvränger verkligheten och förflyttar skammen och skulden från förövaren till offret. En pedofil, vilket betyder ”child lover”, planerar inte att ha ”sex” med barn, utan planerar att kidnappa, kränka, manipulera och våldta dem. Man talar om ”sexturism” när det handlar om internationell barnvåldtäkt. Misshandel kallas äktenskapsproblem vilket uttrycker ett ömsesidigt handlande. Och på vems sida står ordet ”hedersmord”, i varje fall inte på offrens.

Skambärare

Min bok Skammens väg till kärlek är tillägnad skambärarna. Alla bär vi på skam, det är ofrånkomligt och ingår i existensen. Men därutöver härbärgerar skambärarna även andras skam. Det är den bördan som kan bli för tung att bära. Människan orkar förvånansvärt mycket, men när hon också ska bära andras skam kan det bli övermäktigt. Det är nu hon vill dö. I värsta fall tar hon sitt liv. Men egentligen vill hon inte dö, det är skammen som driver henne.

Särskilt drabbade är de som redan som barn fick överta föräldrarnas skam. Över generationer förmedlas i det tysta skammen över sinnesjukdom, mord, lobotomi, homosexualitet, alkoholism, självmord, barnamord, våldtäkter, pedofili, förintelseoffer… Ända tills någon i generationskedjan vill minnas och börjar utforska, intervjuar drabbade och överlevande, skriver en bok, filmar eller berättar. De en gång förnedrade får upprättelse och skamarvet förs inte längre vidare.

Särskilt skamutsatta grupper är barnhemsbarn, handikappade, fosterbarn, arbetslösa, dementa, fattiga, utvecklingsstörda och invandrare, kort sagt alla som inte passar in i rådande norm. Andra av tradition utvalda skambärare är minoritetsgrupper som judar och romer. 

Av hänsyn låtsas du inte se när hon håller händerna hårt tryckta mot bröstetTill skambärarna hör också konstnärerna. Medan den prostituerade säljer sin kropp säljer konstnären sin själ. Bägge är i sina verksamheter exponerade för skam men för konstnären är detta numer inte tillräckligt. Han eller hon måste även marknadsföra sig och sälja sin person. Det är inte längre författarens verk som är utslagsgivande, utan för att nå berömmelse och kunna försörja sig måste denne vara tillräckligt befriad från skam för att aktivt klara av att placera sig i medias strålkastarljus.

I november 1961 genomgår PO Enquist sitt offentliga elddop Han är då tjugosju år och ska tillsammans med författarna Göran Tunström och Lars Görling delta i en uppläsningsafton:

Han hör redan från första meningen att hans röst darrar, och vet att vilken sekund som helst kommer det att brista. I tjugo minuter varar mardrömmen. Han svettas, våldsamt, och vet plötsligt att den text han läser ej ens skulle ha hållit måttet i organ som Svensk Kennel. Det är en skam, och han ökar då tempot, ytterligare, rösten darrar allt våldsammare. Han tänker att någon gång skall vara den första, men det får gärna vara den sista, och brister allt har han ändå försökt.

Till de mest skamutsatta konstnärerna hör skådespelaren. Särskilt påfrestande måste föreställningen efter negativa recensioner vara. En numer mycket känd skådespelare berättar i tv hur han i början av sin karriär bestämde sig för att byta yrke efter att han mitt under en föreställning på Dramatens stora scen förlorade medvetandet. Han föll och låg medvetslös på scenen tills ambulansen kom och förde honom till sjukhus. Efter flera dagars undersökningar hade man inte funnit några fysiska orsaker till kollapsen. Läkaren konstaterade att det måste röra sig om scenskräck. Det var den vita skammen som slog till med full paralyserande styrka.

Offentlig skam

Ute i samhället har löpsedeln ersatt äldre tiders skamvrå och skampåle. Att bli offentligt skändad betyder att alla vet; du har ingenstans du kan gömma dig. Som ringar på vattnet sprids sensationen skvallervägen vidare till dem som ännu inte läst eller hört. Oavsett om det som basuneras ut är sant eller inte är du chanslös.

Att hängas ut innebär att vi blir berövade kärleken från vår omgivning. Och har man, som en av våra största författare Harry Martinson, tidigt blivit berövad den kan en upprepning senare i livet sluta i katastrof. När Harry var sex år dog hans alkoholiserade far i TBC och ett år senare emigrerade modern till USA. Sjuårig ackorderades Harry ut på socknen. Efter att debatten om hans delade nobelpris gått het på tidningarnas kultursidor tog han på Karolinska sjukhuset sitt liv. Med hjälp av en sax begick han harakiri. 

Kanske vet du inte vad du ska ta dig till med alla hennes frågor och hängivna kärlek som om den kom någonstans ifrån där ingen någonsin vistatsSkamskräck

Skamskräck är rädslan för att känna skam. Man undviker situationer där man vet eller anar att man riskerar att utsätta sig för skam. Ofta döljer sig skamskräcken i det som kallas social fobi. Det krävs mod för att övervinna skräcken för skammen, att ge sig ut bland människor – något som kan vara svårt för en skambefriad människa att förstå. Till skillnad från skamlöshet innebär skamfrihet att man har tillgång till den röda skyddande skammen men är befriad från den invaderande vita.

Många isolerar sig. Särskilt vid livskriser som skilsmässa och sjukdom. När författaren Anders Paulrud i romanen Fjärilen i min hjärna skildrar sitt eget döende skriver han att han tillhörde de skamsna resenärerna, de som reser bort för att gömma sig i sin kroppsliga svaghet: ”Jag var sjuk, övertygad om att jag skulle dö, och nu gömde jag mig som en skadad liten katt. För att slicka mig − ”

Skam och skapande

Åtskilligt står skrivet om vanmakt, tomhet och sorg som drivkrafter i det konstnärliga skapandet, där vanmakten vänds i triumf, tomheten utgör det hål som aldrig kan fyllas igen och därför blir till en skapande kraft, och om det förlorade som återfinns i den skapade illusionen. Om skam däremot talas sällan. Undantag finns som Stig Dagerman när han i Ett barns memoarer skriver: ”… ur den skammen, ur den vanmakten och den sorgen föddes något som jag tror var lusten att bli diktare.” Eller Kristian Lundberg när han i Och allt skall vara kärlek skriver apropå barnet som levt i skuggan av vansinne: ”Att jag under så många år har försökt tvätta bort min skuld och skam med ord.”

Kanske är författaren en människa med en särskild begåvning för att skämmas. I de banorna funderade Gunnar Ekelöf och han skrev en gång i en självbiografisk kåserande dikt. ”Få har känt skam som jag/den har halvt gjort mig till krympling/vridit mig i skam.” Sådant publicerade han inte men hans hustru tog med dikten i En självbiografi.

Många författare vittnar om skamkänslor inför sina verk exempelvis Dostojevskij, Stendhal och Kafka. Om sin diktsamling Ångest skrev Pär Lagerkvist: ”Själv visste jag mycket väl att med denna bok började mitt egentliga författarskap. Samtidigt skämdes jag för den, för att den var så ohöljt personlig; jag undvek länge mänskor på grund av denna skamkänsla. Jag har överhuvud skämts för mycket som jag skrivit, ofta just för det bästa. Jag har inte velat skriva så. Jag har varit tvungen.” Och inte gjorde den uteblivna kritiken det lättare: ”… när Ångest kom ut skrevs det bara en enda recension på högst tio rader om den. Och förlaget meddelade mig att nu hade också kritiken förlorat intresse för mig – publiken har ju aldrig haft något, tillade man.”

Men hon mötte dig när du stod med ryggen mot havet och hon såg din sällsamhetJa, det är inte lätt att vara till lags, något som jag själv fick erfara när Ann Heberlein inledde en recension med: ”Else-Britt Kjellqvists bok Rött och Vitt, om skam och skamlöshet och jag kom på fel fot med varandra från början. Kjellqvist presenteras som ”poet och psykoanalytiker” – en kombination som får mig fyrkantig akademiker att rysa.”

Nej, författaren måste sätta sig över skammen och bli skamlös i enlighet med Thomas Bernard i Kylan: ”Om jag skämdes aldrig så litet, skulle jag överhuvudtaget inte kunna skriva, bara den skamlöse är kvalificerad för att hugga tag i satser och packa upp dem och helt enkelt slunga ut dem…” En form av skamlöshet som skiljer sig från den där man dumpar sin skam hos andra. Här blir det nyskapande verket bärare av skammen.

När min andra diktsamling Jordmannen kom ut 1987 blev jag av en kritiker ställd vid skampålen och offentligt avrättad. Han buntade ihop boken med två andra poeters och skrev att detta inte var poesi utan enbart texter med ojämn högermarginal. Men vi befann oss i gott sällskap. När Gunnar Ekelöfs femte samling Färjesång kom 1941 och som av honom själv betraktades som sin genombrottsbok skrev kritikerna: ”Monotona ordramsor.” ”Sida upp och sida ner meningslöst pladder av en människa, som inte har ett dugg att säga, men nödvändigtvis ska prata.” ”Det här är måhända mycket djupsinnigt, men det är alldeles obegripligt.” Nej, det är inte alla kritiker som besitter den självkritik som utmärkte ett av de betydelsefullaste namnen i svensk litteraturkritik – Klara Johanson (1875-1948). Sitt skrivande om diktare kallade hon en gång ”malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till.”

När det gäller kritiken av ett verk undrar jag om inte Simone Weil är något viktig på spåret när hon i Rotlösheten skriver: ”En människa som har något nytt att säga – kan till en början göra sig hörd endast av dem som älskar henne.”

En dikt ur Jordmannen får avsluta.

 

Skammen 

Skammen
håller hon hårt tryckt
mot bröstet
som värn
mot människorna
Den gömmer
ett barn
som aldrig
blev hållet
därför att hennes hud
var outhärdligt mjuk
Av hänsyn
låtsas du inte se
när hon håller händerna
hårt tryckta
mot bröstet
Kanske vet du inte
vad du ska ta dig till
med alla hennes frågor
och hängivna kärlek
som om den kom någonstans ifrån
där ingen någonsin vistats
Men hon mötte dig
när du stod
med ryggen mot havet
och hon såg
din sällsamhet

 

Else-Britt Kjellqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.