Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

  • Essäer
  • Publicerad:

Avgrunden att vara människa: fallet Artaud



homage to ArtaudJag ser på två foton av Antonin Artaud. Det ena fotot togs 1926 av Man Ray då Artaud var 30 år gammal. Han blickar snett över axeln rakt in i kameran: hög panna, tjockt hårsvall, skarpa drag, kraftig haka. Det är fotot på en ung man som vet vad han vill och som tänker få som han vill. Det andra fotot togs 1947 på den psykiatriska kliniken i Ivry strax utanför Paris. Det är bilden på ett mänskligt vrak: ihopsjunken, långt stripigt hår och sänkt blick, tandlös och utmärglad med ansiktet stelnat i en grimas. Tidsmässigt ligger det bara tjugo år mellan de båda fotona men existentiellt vidgar sig den avgrund att vara människa som heter drogmissbruk, paranoia, tio års inspärrning på mentalsjukhus, elchocker och tvångsmedicinering. Ändå var det just under sina två sist år i livet efter att han 1946 hade blivit frisläppt från mentalsjukhuset i Rodez som Artaud skrev sina viktigaste verk. Anden var fortfarande brinnande och levande i detta vrak till människa som grimaserade mot ödet.

 

 

1

 Antonin Artaud foto Man Ray 1926För Artaud fanns det ingen åtskillnad mellan liv och konst utan han gjorde konsten till en intensifiering eller exaltering av livskänslan. Han skrev inte litteratur utan led litteratur. Han levde sin egen myt: lidandet som ett konstverk där gränsen mellan galenskap och esoterisk kunskap suddades ut. Den brinnande anden var allt, den ande som förvandlar genom att förinta och bränna till aska. Hans konst utgör därför en förtvivlad och nästan fysisk kritik av den moderna civilisationens artificiellitet och värdetomrum. Vad Artaud försöker göra är att återerövra det metafysiska medvetandet som har gått förlorat i det moderna samhället. 1936 gjorde han en resa till tarahumarafolket i norra Mexiko där han fick delta i en urgammal solrit, den så kallade peyotedansen. Här var ett indianfolk som levde utanför civilisationen och som fortfarande hade kontakt med naturens urkrafter. Enligt dem bestod det onda i förlusten av en sådan medvetenhet. De levde som om de vore döda i en sorts metafysisk trans. De trodde inte på någon gud utan åkallade en översinnlig naturprincip som var både manlig och kvinnlig. Det var tankar som fick en avgörande betydelse för Artauds författarskap.

1928 spelade Artaud munken Massieu i Carl Dreyers klassiska film La Passion de Jeanne d’Arc. Filmen bygger på de autentiska protokollen från rättegången mot Jeanne. En genomgående teknik är att filma med underifrånperspektiv, vilket ger karaktärerna ett monumentalt intryck. Ansiktsuttryckens dramatik utnyttjas mästerligt av Dreyer. I en av slutscenerna besöker munken Jeanne i fängelset och uppmanar henne att förneka sin kallelse från Gud att befria Frankrike. Men hon vägrar. Då frågar han: ”Och den stora segern?” Hon svarar: ”Mitt martyrium”. Han undrar: ”Och din frigivning?” Jeanne svarar: ”Döden”. Därefter leds hon till bålet. Egentligen fick Artaud ett liknande öde att stötas ut ur samhället och genomlida en sorts död därför att han hade hört det metafysiskas röster i ett sekulärt samhälle som förnekade all slags metafysik.

Artaud var en mångsidig konstnär: poet, skådespelare, regissör, essäist, teoretiker, dramatiker, tecknare. Underifrånperspektivet var också hans då han sökte sig till existensens, jagets och kroppens mörka regioner. Hans seger blev martyriet och hans befrielse döden. I fängelsescenen i La Passion de Jeanne d’Arc var det i själva verket sitt eget öde som han utfrågade. Et la grande victoire? Mon martyre. Et ta délivrance? La mort. Den 4 mars 1948 hittades han död sittande på sängkanten på den psykiatriska kliniken i Ivry med sin sko i handen. Hans författarskap fortsätter att vandra och oroa in på 2010–talet. Jag slår följe med honom. Det han säger är viktigt i vår tid. Artaud är viktig därför att han försöker återknyta kontakten med de elementära krafterna i tillvaron. Hos honom är människan inte en hjärna utan nerver, mage, blod, drifter. Livet är inte socialt eller moraliskt utan grymt och kaotiskt. Det är ursprungets och förnyelsens kaos. Hans författarskap är rituellt schamanistiskt såtillvida att han ägnar sig åt demonutdrivning. Enligt honom är den moderna civilisationen sjuk och botemedlet består i en konst som renar genom avgrundens apoteos: ett nytt metafysiskt medvetande via den fysiska lidande kroppen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Maison de santè. Foto:  Docteur DelmasArtaud debuterade som poet 1923 med en ganska konventionell diktsamling. Därför uteslöt han debutboken ur utgåvan av sina samlade verk. Hans egentliga debut skedde 1925 då två böcker kom ut: L’Ombilic des limbes (Navel-Limbo) och Le Pèse-nerfs (Nervvågen). L’Ombilic des limbes inleds med en sorts programförklaring som pekar framåt mot det fortsatta författarskapet. Här menar Artaud att han inte har för avsikt att skriva litteratur utan att han vill ”bränna frågor”. Hela sitt liv avskydde han professionella författare och litterära kotterier, även om han tillhörde den surrealistiska rörelsen under en period på 20-talet. Vidare säger han i sitt förord att han lider av att ”Anden inte är i livet och att livet inte är Anden”. Här sammanfattar han sitt författarskap, vars syfte är att spiritualisera en endimensionellt materialistisk verklighet. Texterna i boken domineras av ett surrealistiskt bildspråk men där förekommer även absurdistiska dramatiska stycken. Såväl poeten, pjäsförfattaren som essäisten Artaud gör sig påmind i L’Ombilic des limbes.

Le Pèse-nerfs består av ett slags prosalyrik som utforskar tillståndet att vara ”rena avgrunden”. Texterna dissekerar jagets mentala konstitution på jakt efter ett nytt magiskt tänkande. Nyckelorden är punkt och nivå. Artaud söker i dessa texter den förvandlingspunkt där den metafysiska verkligheten bryter in i jaget. Negationen och upplösningen av rationalitetens kategorier utgör metoden.

 

Om man bara kunde smaka sitt intet, om man kunde vila

sig gott i sitt intet, och att detta intet icke är ett särskilt

slags vara men heller ej är fullständig död. (Övers. Roger Fjellström)

 

L’Ombilic des limbes, Le Pèse-nerfs och Fragments d’un journal d’enfer (Fragment ur en dagbok från helvetet) utgiven 1927 kan läsas som experiment med olika medvetandetillstånd. Artaud skrev troligtvis böckerna under inverkan av droger. Särskilt Fragments d’un journal d’enfer är profetisk i sin beskrivning av jagets känsla av att bli kvävd och vara förstelnad. Sådana känslor kommer senare att prägla Artauds upplevelser sedan han hade tagits in på mentalsjukhus 1937. Han gör sig avsiktligt till en dåre och utstött för att alkemiskt omvandla sitt medvetande till vision och tungomålstalande. En av hans sista böcker heter just Artaud le Mômo (Dåren Artaud). Det är en helig dårskap som vänder upp och ner på alla värdeskalor och som utgör en anklagelseakt mot moderna människors sätt att leva.

I sin bok Van Gogh, le suicidé de la société (Van Gogh självmördad av samhället) publicerad 1947 ser Artaud van Goghs liv och konst just som ett exempel på en visionär apokalyptiker som hotar samhällets etablerade ordning. Han skriver där att världen styrs av ett sjukt medvetande och att van Gogh tillhör naturens läkande urkrafter. Han besvärjer det sjuka medvetandet genom sin eruptiva konst. Van Gogh lever bara för det metafysiska och han återförenar sig med det metafysiska genom självmordet. Självmordet blir därmed en frihetsakt och den yttersta konstnärliga gesten i den rena avgrunden.

Man Ray. Antonin Artauds händerDet är därför helt logiskt att Artaud i sin bok identifierar sig med den holländske målarens tragiska öde eftersom han själv har upplevt det lidande och den stigmatisering som det innebär att spärras in som vansinnig. Resonemanget om vad som kan betraktas som normalt eller onormalt i Van Gogh le suicidé de la société förebådar Foucaults senare studier av vansinnets historia. Boken belönades med Sainte-Beuve-priset 1948, det enda litterära pris som Artaud fick under sin livstid. Han går även så långt som att påstå att vi alla moderna människor är självmördade av samhället eftersom ingen vågar leva det sanna livet. Vi är alla besatta av modernitetens demon: kapitalismen och materialismen.

Teatern blev Artauds medium för att rituellt förvandla livet, människan och samhället. 1926 grundade han Théâtre Alfred Jarry där han bland annat satte upp Strindbergs Ett drömspel. I manifestet till sin nya teater skriver Artaud att teatern som underhållning måste ersättas av en ”ren teater” där varje föreställning är en verklighet, en händelse. Teatern ska drabba och skaka om åskådarna som ska gå dit som till en kirurg för en livsnödvändig operation. I sitt andra manifest från januari 1927 säger han att syftet med Théâtre Alfred Jarry inte är att spela pjäser utan att ge materiell gestalt åt ”allt dunkelt, begravt och oavslöjat i sinnet”. Iscensättningen och skådespelarnas rörelser utgör tecken för ”ett osynligt eller hemligt språk”. Vidare vill han återföra teatern till sitt ursprung som magisk-rituellt drama där drömmar och drifter får fritt utlopp. Här skymtar embryot till teorin om grymhetens teater som utvecklas i essäsamlingen Le Théâtre et son double (Teatern och dess dubbelgångare) utgiven 1938. Denna bok har utövat ett enormt inflytande på 1900-talets teaterkonst. Susan Sontag konstaterar att modern teater kan indelas i två perioder: före Artaud och efter Artaud.

Den direkta impulsen till teorin om grymhetens teater fick Artaud när han besökte en föreställning som en balinesisk teatergrupp gav vid Kolonialutställningen i Paris 1931. Det blev en livsavgörande upplevelse. I den essä där han återger sina intryck säger han att den balinesiska teatern inte i likhet med europeisk teater är psykologisk utan den är metafysisk. Den bygger inte på dialog utan på ett fysiskt scenspråk bestående av rörelser, mimande, musik, dans, sång och affekterat tal. Dess gester söker det absoluta. Karaktärerna avpersonaliseras och blir instrument för metafysiska makter genom att utföra en helig ritual.

 ett manuskriptAtt söka det absoluta blir också målet för grymhetens teater där syftet är att återupprätta kontakten med de kosmiska krafter som skapar och utplånar, plågar och exalterar, upplyser och fördunklar. Det är samma krafter som under antiken kanaliserades genom Dionysoskultens riter eller mysteriereligionerna. Snarare än en iscensättning av våld och blodsutgjutelse innebär därför grymhetens teater att i sin kropp inkarnera tillvarons urkrafter. I sitt berömda manifest för en grymhetens teater menar Artaud att metafysiken måste tränga in i medvetandet via kroppen. Livet är smärta och lidande och teaterns uppgift är att skapa metafysiska myter inspirerade av olika kulturers kosmogonier. Det är en teater utan författare och text som är inriktad på exorcism, ett scenspråk mellan gesten och tanken. Fruktan utgör grundkänslan eftersom människans situation utgör en existentiell utsatthet för död och lidande. Skådespelarna måste lära sig en viss andningsteknik och rörelsemönster för att kunna gestalta scendramat. Den bästa konsten närmar sig kaos genom att gestalta transcendensens princip. I en annan essä i Le Théâtre et son double jämför Artaud teatern med pesten. Likt pesten är teaterns syfte att ”tömma varbölder” både på ett individuellt och samhälleligt plan. Likt pesten utgör teatern ett kristillstånd som slutar antingen med död eller tillfrisknande. Teatern avslöjar människans faktiska livsvillkor och bara genom teatern kan den moderna människan relatera sig till sin egen existens.

Artaud misslyckades med att omsätta sina idéer om grymhetens teater i praktiken. Istället blev han själv huvudpersonen i sin egen grymhetens teater efter att ha låsts in på mentalsjukhus 1937. När Le Thèâtre et son double kom ut 1938, befann han sig i ett katatoniskt tillstånd oförmögen att känna igen vare sig sina vänner eller sin mor. Hans lidandesvandring under de följande åren fram till frisläppandet 1946 fick sitt uttryck i den litteratur som han skrev mot slutet av sitt liv. Det är märkliga texter som är en blandning av poesi, profetia, paranoiiska utbrott, essä, teater och pamflett. Egentligen rör det sig inte om litteratur utan här är det den existentiella avgrunden som viskar och skriker, förbannar och jämrar sig.

2

Antonin Artaud ritade i Yvry Urtexten för den artaudiska grymhetens teater är Pour en finir avec le Jugement de dieu (För att göra slut på guds dom), ett dramatisk-lyriskt radioprogram för fyra röster och slagverk som spelades in i november 1947. Programmet skulle sändas den 2 februari 1948 men det stoppades i sista stund av radiochefen med motiveringen att det var blasfemiskt. Artaud medverkade själv med sin pipigt skrikig röst. Att Pour en finir avec le Jugement de dieu förbjöds var helt följdriktigt med tanke på hans livslånga konflikt med samhällets maktstrukturer. Det bevisade än en gång att de artaudiska texterna utgjorde ett hot mot den etablerade ordningen. En månad senare var Artaud död troligtvis på grund av en överdos opium sittande på sängkanten på den psykiatriska kliniken i Ivry med skon i handen, en emblematisk scen för gåtan Artaud.

Den kreativa kontexten till Pour en finir avec le Jugement de dieu utgörs av två andra verk som Artaud gav ut 1947: Ci-gît (Här vilar) och Artaud le Mômo (Dåren Artaud). Alla tre verken utgör en sista reningsakt för att nå det absoluta i avgrunden att vara människa. De kan läsas som en triptyk för människans befrielse. Om han i Artaud le Mômo agerar ut vansinnets anklagelseakt mot existensen och ”elchockens Bardo”, så uttrycker han i Ci-gît sin närmast patologiska avsky mot sexualiteten och fortplantningen för att istället söka ”människan ännu oskapad”. Hos indiankulturerna finner han en liknande strävan. Vansinnet och samlaget representerar den mänskliga existensens båda ytterlighetsfall. Och däremellan finns ”Tomheten” som Artaud talar om i Les Nouvelles Révélations de l’être (Varats nya uppenbarelser) från 1937. Här säger han sig vara avskild från världen och tillägger:

 

Om man av mig har gjort ett bål, var det för att bota mig

från att vara till i världen.

Och världen har fråntagit mig allt.

Jag har kämpat för att försöka existera, för att försöka

samtycka till former (till alla formerna) varmed den vansin-

niga illusionen av att vara i världen har beklätt verkligheten. (Övers. Percival)

 

Antonin Artaud ritade i Yvry Existensen är en illusion och lidandet, att vara ett brinnande bål, utgör frigörelsen från denna illusion. En högre initiation genom Anden kommer att ske efter det att Dåren/ Den Torterade förkunnat förintelsen. Les Nouvelles Révélations de l’être är en apokalyptisk profetia om världens undergång och i slutet av 30-talet fanns det många mörka tecken i skyn med krisförberedelser runt om i Europa.

Jaget hade för Artaud varit ett brinnande bål sedan tonåren men just året 1937 intensifierades hans lidande i och med äventyret med hans magiska käpp. I Les Nouvelles Révélations de l’être spelar denna käpp med tretton kvistknölar en avgörande roll för Artauds apokalyptiska vision genom bruket av kabbalistisk talmystik och tarotkorten. Han hade av en okänd flicka fått käppen som han menade tillhörde Sankt Patrick, Irlands skyddshelgon. Den magiska käppen skulle vara med i Yttersta Domen och därför reste han till Irland för att återlämna den. Resan slutade med en katastrof. Artaud råkade i bråk med polisen i Dublin och skickades i tvångströja tillbaka med båt till Frankrike. Framme i Le Havre internerades han av myndigheterna på ett mentalsjukhus. Den magiska käppen kom bort under tumultet med polisen i Dublin.

Lidandet får hos Artaud mystisk-rituella innebörder. Lidandet är sanningen. Det är en idé som förekommer i de flesta av världens religioner och mytologier. Hos tarahumaraindianerna träder dansören under peyoteriten in i det ondas cirkel och dansar till ljudet av sexhundra bjällror fästade på hans dräkt. Syftet är att rena medvetandet. Den ultimata reningsakten utför Artaud i sitt sista verk Pour en finir avec le Jugement de dieu. I ett brev daterat den 9 augusti 1946 säger han att han alltid vetat att livet grundas på svart magi och att han reste till Mexiko för att lära sig metoder att bryta förtrollningen. I ett annat brev från samma år riktat till redaktören för den amerikanska tidskriften Hudson Review poängterar Artaud att hans verk är ett uttryck för viljan att inget säga, inget göra, inget tänka, det vill säga icke-varat. Vidare menar han att det innebär ett brott att träda in i existensen och andas ”dödens rot”. Här låter Artaud nästan som en buddhistmunk eller en modern gnostiker.

Pour en finir avec le Jugement de dieu utgör en iscensatt demonutdrivning av det som brukas kallas existens och vara men som bara är ett skenvara. Besvärjelseakten börjar med en sorts åkallan ackompanjerad av tungomålstalande.

 

kré Man måste ordna puc te

kré allt puk te

pek på ett hår när li le

kre i en dundrande ljungande pek ti le

e ordning. kruk

pte (Övers. Percival)

 

Denna ordning består av flera faser. Det första avsnittet fördömer den amerikanska imperialismen och kapitalismen som strävar efter världsherravälde genom krig och produktion av konsumtionsvaror. Det är en demonisk civilisation. Som mothandling utför Artaud den ”svarta solens rit” i tarahumarafolkets anda. Riten består i att den nya solen passerar genom sju punkter innan den strålar fram ur natten. Sex män symboliserar solens passage genom natten och en sjunde ”klädd i svart och i röd nakenhet” kommer ridande på en häst. Syftet är ”avskaffandet av korset”, det vill säga befrielse från tron på den gud som hat lett till den moderna civilisationen. Det är första fasen av besvärjelseakten.

Den andra fasen, ”Exkrementforskningen”, fokuserar på människans hunger efter varat, vilket ingenting annat är än ett begär att skita och knulla. Avsnittet inleds med orden: ”Där det luktar skit / luktar det vara.” Men sanningen är att människan och världen ännu inte har blivit till. Därför gäller det att göra uppror mot ”flatlusguden” för att till sist befrias från den gudomliga domen och kunna skapa sitt eget öde. Tredje fasen av besvärjelseakten kommer till uttryck i sektionen ”Frågan inställer sig om…”, utan tvekan det starkaste avsnittet i Pour en finir avec le Jugement de dieu. Där sägs det att det existerar en annan ordning än denna världens: oändligheten. Det är medvetandets öppnande mot det möjliga. Och vad är då medvetande? Artauds svar lyder:

 

vidga min inre natts kropp,

mitt jags

inre intighet

 

som är natt,

intighet,

tanketomhet,

 

men som är explosiv bekräftelse

att det finns någonting

att bereda plats för:

 

min kropp. (Övers. Percival)

 Artaud i Ivry 

Kroppens smärta är det som bevisar oändlighetens ordning. Smärtan är det som låter medvetandet träda in i det möjliga. Smärtan är det som utgår ur den illusoriska existensen.

Pour en finir avec le Jugement de dieu avslutas med sektionen ”Slutledning”, en dialog mellan Artaud och en intervjuare där det sägs att människans behov av en gud beror på hennes omedvetna djurnatur. I den moderna civilisationen har amerikaner och ryssar uppfunnit en ny gudsidé – atombomben som håller världen i skräck. Även om det rör sig om en ny gudsidé, är medlen för dominans desamma: skräck och fruktan. Dåren Artaud (Artaud le Mômo) förkunnar att det nu är dags att göra sig kvitt gudsidéer för att istället tro på människan. Men först måste hon avkönas. Intervjuaren utbrister då att han är galen och borde bindas. Det är nödvändigt att operera bort människans organ som är skapelsen, det vill säga gud. Då kan hon – en kropp utan organ – bli fri till sist och börja dansa. Det är den kosmiska metafysiska dansen.

”Slutledning” är ett ironiskt ifrågasättande av var gränsen går mellan galenskap och rationalitet. Är världen galen som har uppfunnit atombomben eller är Dåren Artaud galen som förkunnar människans slutgiltiga befrielse från gudsföreställningar? Är den amerikanska aggressiva imperialismen galen eller är de förkolumbianska indianfolken galna som utvecklat en civilisation som bygger på ”grymhetens exklusiva princip”? Vilken slags grymhet är allra mest galen?

Radioprogrammet Pour en finir avec le Jugement de dieu är en profetia om den nya fria människan som provocerar och utmanar ännu idag 65 år efter det att texten skrevs. Att läsa denna text är att lära känna existensens de profundis och höra en röst som frammanar visionen av den absoluta friheten.

Bo Gustavsson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.