Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | 16 april, 2012
Essäer om religionen

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | 15 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus



Jesus kom tillbakaDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

Det var en dag i april. Jag satt och väntade på bussen och iakttog en man bredvid mig. Han påminde så starkt om någon, att jag blev tvungen att ogenerat titta på hans ansikte och hälsa. Han lyfte på huvudet, log och hälsade tillbaka. Jag blev för första gången på länge nervös, samtidigt exalterad. Jag tvivlade om jag hade sett rätt. Mannen var samma man jag sett på tusentals bilder i söndagsskolan, historieböcker och religiösa gruppers broschyrer. Kring honom låg det ett slags märkligt ljus, som elektriska vågor, en aura av dis, som strålade.

– Är det verkligen du … Jesus? Frågade jag. Färgen avvek från mitt redan bleka ansikte.

– Ja, svarade han lugnt, med sitt leende.

– Jesus från Nasaret? Jag ville övertyga mig själv om att det verkligen var samma man. Jag kände mig yr, tankarna snurrade, jag hade svårt att få grepp om vad som var logiskt och inte. Mannen framför mig var verklig, den saken var klar.

– Den samme, svarade han och vände sig mot mig. Han hade trasiga Converse, en anonym jacka och håret och skägget var långt.

– Jag kommer precis från ett uppdrag.

Jag vågade inte fråga vilket uppdrag, jag tänkte febrilt på olika frågor att ställa. Är det OK om jag intervjuar dig? frågade jag snabbt.

– Självklart, sade Jesus.

Jag tog fram min mobiltelefon och började spela in samtalet. Min hand darrade när jag tryckte på inspelningsfunktionen.

– Har du återuppstått?

– Det beror på hur man ser det, förklarade Jesus vänligt. Man kan säga att jag hela tiden följt händelseutvecklingen från sidan, så att säga, uppifrån. Vi skrattade till. Jesus hade visst humor. Men nu känner jag att det är dags att träda fram, fortsatte han. Det har gått för långt med korruptionen, dödandet och självrättfärdigheten. Någon måste se efter de minsta.

Jag nickade allvarsamt, och försökte desperat att komma på frågor, frågor av vikt, av universellt intresse.

– Är det på grund av att det är påsk?

Jesus såg road ut men svarade allvarligt:

– Det är en slump att det blev den här årstiden. Det har mer att göra med världshändelser och sådant som kommer att ske.

– Vad är det som kommer att hända? Frågade jag ängsligt, obehagliga bilder från apokalypsen svävade för min inre syn.

– Det är ingenting du behöver vara orolig för, lugnade han mig. Det hela är sekretessbelagt så jag kan tyvärr inte tala om just den saken. Men ställ gärna fler frågor? Jag ser i dina ögon att du har många.

– Hur kommer det sig att du hamnat just här i Sundsvall av alla platser på jorden?

– Här var hopplösheten och tristessen värst, i kombination med de vardagliga orättvisorna.

Han mötte mig Jag kunde bara hålla med. Det bekräftade vad jag i mina bittraste stunder kommit fram till. Jag började känna mig allt mer övertygad om att det var Messias jag hade framför mig.

– Dog du när du blev korsfäst och återuppstod? Dog du på riktigt? Frågan kändes lite dum och enkel men samtidigt viktig.

– Döden är svår att förklara … man kan säga att det är som en dröm. När jag återuppstod var det som att vakna från en dröm. Förstår du? Jag nickade fast jag förstod inte, jag fick liksom på ett abstrakt plan grepp om vad han sade men det var ändå svårt att förstå. Jag valde en ny riktning på frågorna.

– Är du Guds son? Det ville jag verkligen veta, det kunde avgöra hela historien, bli en religiös fråga som skulle avgöra otaliga frågetecken.

– Vi är alla Guds barn, svarade Jesus. Jag mindes hur irriterad han blivit på människor som ifrågasatte honom och ställde sådana frågor, jag ville inte förarga honom och släppte hela den teologiska bevisningsdelen för att istället ge mig in på moralfrågorna och politiken.

– Jag och säkert många andra undrar vad som är rätt sätt att leva? Hur lever man rättfärdigt?

– Det hela är egentligen väldigt enkelt, men samtidigt det svåraste som finns. Lyssna alltid till ditt hjärta, ditt samvete och din inre röst. Du känner inombords när du gör det som är rätt. Du måste alltid stå upp för det som civilkuraget uppmanar dig att göra.

Jag fylldes av många motstridiga känslor, jag försökte ju att göra som han sade, men det var inte alltid lätt, eller ens möjligt.

– Jag ser att du tvekar. Men hör på mig; det är inte alltid lätt, det kan rentav verka omöjligt. Samvetets röst är alltid den sanna.

– Men om man nu ser en orättvisa, säg att du bevittnar ett folkmord, men du är rädd för att säga ifrån därför att du själv kan bli dödad och torterad, ska man ändå stå upp för sin sak?

– Du måste göra det som känns rätt för just dig, menade Jesus.

– Men om man fegar ur, om man är så rädd att man inte vågar, vad händer då?

– Den hårdaste domen fäller man egentligen över sig själv. Gud förlåter människorna, men det svåra för människorna är att förlåta sig själva. Det är därför vi uppmanar till en kamp mot orättvisor. Det värsta som kan hända en människa är egentligen inte att dö; döden existerar inte. Det är alla de fel vi kan begå under vår levnadstid som är den tyngsta bördan vi får bära.

Jag förstod vad han menade, det lät helt logiskt.

– Vad ska man göra med brottslingar eller sjuka människor? Är det rätt att låsa in dem? undrade jag.

– Det är aldrig rätt att straffa en annan människa, däremot måste man tillrättavisa och bland skydda människor från farliga personer. Men om samhället var mer solidariskt så skulle färre människor begå brott, brottsligheten skulle nästintill utplånas. Alla skulle ha kvar sin fria vilja, men få skulle vilja skada andra, ja, knappt någon skulle vilja bära hand på en annan i ett friskt samhälle.

– Men varför ingriper inte Gud och sätter stopp för allt våld och krig nu genast?

– Han vill att alla människor frivilligt ska ta till sig budskapet. Han vill inte tvinga någon att samarbeta, han hoppas att människor självmant ska visa kärlek och medmänsklighet.

– Är Gud mer vänsterorienterad, liberal eller syndikalist?

– Det är svårt att säga. Det finns delar av allting. Men låt mig ändå förtydliga, att Gud menar, att ansvaret vi har för varandra och oss själva är mycket större än människor idag förmår att förstå. Många tar väl tillvara på sig själva, men inte sin nästa. Då talar jag inte om de nära vännerna och familjen, utan människan bredvid dig, intill dig. Den du inte känner. Den som är utstött, fattig och eländig.

Sedan åkte han vidare med fyran– Men vad anser han om den högerriktning som skett de senaste åren?

– Ett stort problem för oss är just nyliberalismen. Den får människor att fokusera på sig själva och förkasta de svagaste och minsta.

– Det låter ändå som att Gud sympatiserar med vänstern, sade jag. Jesus såg lite fundersam ut och fyllde i:

– Ja, på många punkter. Men kärleken till ens nästa måste komma inifrån, den bör helst bestå av mer än politisk övertygelse. Om man uppnår det, så har man kommit väldigt långt. Mycket närmare Guds syfte med allting.

– Jag är med i vänsterpartiet, sade jag.

– Det är alltid en bra början, nickade Jesus.

– Vad är Guds syfte med livet? Det var en kärnfråga, som många nog skulle vilja ha svaret på.

– Vad är fåglarnas syfte med att mata sina ungar? Vad är blommornas syfte med att växa, med att de behagar oss att se? Gud vill att människor ska leva lyckliga. Men för att uppnå verklig lycka måste vi uppoffra mycket. För en del blir det kanske för mycket, det förefaller så stort att avstå från sin personliga lycka, rikedomar, ära.

– Det låter som ett ganska stort krav, medgav jag. De flesta har nog inte styrkan att leva så idealistiskt som du förespråkar.

– Det kan förefalla så, men styrka kommer inifrån och alla människor har tillgång till en oändlig källa av visdom och kraft, det gäller bara hitta rätt sätt att nå dit.

– Känner du till Jung? Han har en teori om det kollektivt omedvetna. Det påminner om det du talar om.

– Det är ingen slump att han kom fram till just den teorin, sade Jesus lite hemlighetsfullt. Solen glittrade på asfalten, några duvor gick omkring oss och åt små stenar eller korn från marken.

Vi började tala om Jung, Freud, Buddha och dagens politik, börsen, Internet, mobbing, hälsa, livsfrågor, rätt och fel, open source-society idéer och syndikalism. Det visade sig att Jesus var inne på tanken att ha gemensamma källor för information, musik och konst, eftersom all inspiration kom från Gud. Jag undrade om hur det låg till med att Gud kunde straffa människor, gjorde han det eller var det bara som vi trodde. Jesus förklarade att Gud inte straffar människor utan lyfter bort välsignelser från dem som bär sig väldigt illa åt, vilket kan upplevas som ett straff. Jag undrade vilka dessa välsignelser var och fick till svar att de kunde bestå av god hälsa, god ekonomi, skydd från otur och en rad andra saker. Jag blev naturligtvis nyfiken och undrade om all otur då berodde på att man blivit av med sina välsignelser, men så enkelt var det förstås inte. Det fanns en rad olika skäl till att man råkade ut för saker och ting. Kärnan i det hela kunde sammanfattas med att man alltid skulle sträva efter att låta varje prövning göra en till en bättre människa.

När jag såg upp på klockan hade en timme passerat.

– Varifrån kom du just nu, var har du varit idag? Frågade jag lite försiktigt.

Jesus drog en djup suck och svarade sorgset:

– Jag följde med en hemlös man till socialtjänsten. Han behövde hjälp med bostad, mat och vård för sin tandvärk. Socialtjänsten nekade honom hjälp. De ansåg att han inte fyllde kraven för en formell ansökan. De bad honom att återkomma, men situationen var akut. Jag helade mannen framför dem, och talade om för dem att nästa gång en person ber dem om hjälp, så ska de öppna sin egen dörr för den som inte har ett hem, låna sina kläder till den som inte har några, och ge den mat som är hungrig. De hänvisade till socialtjänstlagen, men jag svarade att Guds lag står över alla lagar. Jesus vände sitt ansikte uppåt, mot solen, och fortsatte:

– Samma personer har själva i sin nöd bett till vår Fader i himmelen, och blivit bönhörda. Nu prövas deras tro på riktigt. Det är i handlingen mot sin nästa som tron verkligen visar sin styrka, inte alltid när man själv är i behov av hjälp. Det är en vanlig missuppfattning. Man kan inte bara hänvisa till byråkratiska regler när det är frågan om att hjälpa sin nästa.

Jag kände mig så upplyst av Jesus kloka ord att jag saknade egna. Jag funderade på om han var en skicklig bedragare, mannen framför mig, eller Messias. Samtidigt strålade han liksom av ett underligt inre ljus på ett sätt som barn kan göra. Jag kunde inte heller misstro honom.

– Nu måste jag gå vidare, sade Jesus. Varifrån går fyrans buss?

Jag pekade ut hållplatsen åt honom.

– Har du tjugo kronor att låna till mig – till bussen? Frågade han.

Jag grävde fram min sista tjugokronorssedel och räckte fram till honom.

– Behåll den, sade jag.

 

Milla-Elina Bylund-Lepistö

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 25 juli, 2013

Les Murray

Rabulisten och sanningssägaren Les Murray

Australiens enfant terrible, Les Murray, har nyligen åter hamnat i hetluften efter en litteraturpolitisk dispyt med landets premiärminister, Tony Abbott. Vem är denne poet, ofta nämnd som en möjlig nobelpristagare ...

Av: Michael Economou | Litteraturens porträtt | 23 januari, 2015

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 25 juni, 2009

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.