Bebådelse av  Hebriana Alainentalo

Rösten som sångens öde

Denna text, vars form och struktur nödvändigtvis är fragmentets, handlar om rösten. Rösten som osynlig del av kroppen. Rösten i sina materiella uttrycksformer. Rösten som begrepp, men också röst i ...

Av: Guido Zeccola | 06 februari, 2017
Essäer om musik

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | 08 juni, 2012
Lund har allt utom vatten

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | 31 Maj, 2013
Essäer

En månad i Kirgizistan

Klockan är ca halv fem på morgonen. En man ligger livlös och övergiven mitt på gatan. Det är fortfarande mörkt ute. Jag är på väg från Manas flygplats till huvudstaden ...

Av: Åsa Gustafsson | 01 september, 2011
Resereportage

  • Essäer
  • Publicerad:

I ljuset av Människoriket



Percival i sin trädgård

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av. Ofta handlar det om en relationsproblematik som borde vara förlegad vid det här laget. Visserligen pågår familjegräl och relationsbekymmer överallt. Men en sann katharsisteater nöjer sig inte med en ytlig eller politiskt färgad spegelbild av samhällets problem.

I antikens ödesdrama finns både himlens och underjordens krafter närvarande. Orestes i Aiskylos trilogi Orestien förföljs av erynnierna, hämndegudinnorna. Men hämnden är inte allenarådande. En högre rättvisa kan ingripa. Gudinnan Pallas Athena uppenbarar sig, och en försoning inträder. Även i min katharsisdramatik finns det, liksom i det antika ödesdramat, flera plan. Och man kan säga att det är människan som har huvudrollen, Människan med stort M, Människan X.

I musikdramat "Vagabond i afrikanskt vagnsskjul", som inleder mitt diktverk "Tema på Tiden" (Dejavubok 2011) framträder en kluvenhet som världen är full av. Vagabonden sitter i sitt skjul i djungeln och upplever en civilisation som har spårat ur. Arketypiska roller står fram och talar. De kan, om man så vill, framträda som hologram men också som tydliga gestalter ur den mänskliga historien. Huvudpersonen Vagabonden ser och hör olika roller som han har inom sig och som han ibland tar avstånd ifrån. En av dessa roller, Någon I, säger: "Jag kom från ett öde rum/ naken och utan föda/ Tärd av knaper näring/ blev fängelsen/ mitt jordelivs möda/ När man släppte mig fri/ kom jag loss för att fritt/ – trodde jag då – / besegla de vida haven/ Men den frihet fanns ej att få/ som j a g ville ha den."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På många ställen framgår det att människan sitter fast som fånge i blinda trosföreställningar. Produktionen, pengarna, religionerna, ideologierna … inramar och begränsar henne. Den frihet hon innerst inne söker är svår att uppnå.

MÄNNISKORIKET AV PERCIVAL

Människan I, Människan II och Människan III är tre profetgestalter och vägvisare som med liv, handling och ord försökt höja upp den mänskliga tillvaron. Men är det tillräckligt? Dramat "Vagabond i afrikanskt vagnsskjul" visar att kanhända inte ens dessa förgrundsfigurer styr sina egna öden.

Någon bränner av ett skott vid synranden. "Ljuset växer …… tidernas malmer klingar nu starkare … en morgonkvinna låter täckelset falla …"

När gångna tiders profeter försvunnit uppenbarar sig Människan X som ett litet tecken som "plirar med sitt ljus vid synranden". Människan X är den eviga gåtan, den eviga frågan, den som vägrar att låta sig fångas och som finner en ny öppning: "hålet till sin världs begynnelse". Det är troligen denna kraft, denna vision, som gör att Vagabonden i sitt skjul, i sin kroppshydda, så småningom upptäcker mer och mer av Konstnären, det glömda jaget i sig själv.

Hur långt kan man gå? Kan man helt och hållet bli herre över sin egen kropp och sitt eget öde?

Under sin nattliga resa ser Vagabonden inre bilder av gångna städer och utgångna civilisationer. Och samspelet med det kvinnliga, som är en delvis utflytande drömverklighet, leder honom ut ur tiden.

Är vår tid enbart ekonomins, konsumtionens, politikens, naturförstörelsens och girighetens tid?

Att färdas på "Nattens flod" kan, som det antyds i "Tema på Tiden", leda fram till en ny gryning. Nattliga skuggor försvinner, och gryningen uppenbarar ett större medvetande och en medvetenhet som inte åsidosätter skapandets villkor, andens frihet.

Historiens vägar är på sätt och vis outgrundliga. Och ännu så länge är Europa och världen i övrigt i stort sett en ekonomisk klubb, där en driftig girighet hyllas. Men om man på scenerna spelade pjäser som "Dagens inbrott", "Statyernas natt" och "Kroppens sista natt" (som kan läsas i böckerna "Människan X" och "Människoriket. En saga som spelar") skulle kanske nya portar öppnas. I dessa spel äger det rum en transformation och en transfiguration som kan föra tanken till teaterförnyaren Antonin Artaud (1896–1948). I hans utmanande och omtalade bok "Le théâtre et son double" står det: "Och med hieroglyfen i ett andetag vill jag återupptäcka den gudomliga teatern."

Personliga relationer och ett småaktigt ägodelstänkande störtar samman, och ett annat medvetande tar form. Detta sker exempelvis i "Statyernas natt", där de ytliga konflikterna som nu härskar i världen upphör att regera. Statyerna faller. Wall Street förlorar sin makt. Penninggudarna detroniseras. Detta märks ännu tydligare i pjäserna "Dagens inbrott" och "Kroppens sista natt", ett av de gåtfullaste skådespelen i mitt verk, ett mysteriespel som tillägnats Federico García Lorca. Denne poet och dramatiker genomskådade redan i slutet av 1920-talet, när han skrev "Poet i New York", vår tids vansinne och råkalla glupskhet.

Painting by Percival inspired by the 16th century sculpture El Señor de la Tercera Orden in Pátzcuaro MexicoI "Kroppens sista natt", ett till stora delar koreografiskt drama, störtar de svartklädda flaxande "kråkdansarna" ned i den tidsgrav som de själva grävt.


Man borrar fortfarande. Man sprider ut gifter. Haven är hotade. Moder Jord och hennes skogar är hotade. Gamla ekonomier vacklar, och nya ekonomier spänner sina muskler. Rymdskrot svävar runt planeten Tellus. Diktatorer faller, och folk demonstrerar för större friheter och större rättigheter. Men tvångsäktenskap finns fortfarande och åtskilliga orättvisa sedvänjor har inte gett upp. Men medvetandet växer. Över hela klotet härskar Sol Invictus, den härskare vi alltför ofta blundat för. Vad betyder alla våra förkrympta lagar och ceremonier i denne härskares ljus? Och var någonstans finns den sanna solteatern, Teater Europa … och den solenergi som skulle kunna ersätta de energimissbruk vi nu ägnar oss åt? 

Förödande krafter: kärnkraft, kolkraft, olja med mera … känner vi till. Vi handlar och köper med huvudet under armen.

I "En fånges försvarstal", som kan läsas i min pjäsbok "I samma säng", äger en rättegång rum i huvudpersonens huvud. Han ställs inför sin egen domare och inför två inkvisitorer och försöker se och försvara det bästa inom den mänsklighet som nu bebor vår planet. Huvudpersonen, "Fången", har inspirerats av renässansfilosofen och soltänkaren Giordano Bruno som inte ville begränsas av rummets och tidens dimensioner. För inkvisitorerna (och sådana finns fortfarande överallt) är Fången ett hot mot den skenbara trygghet man värnar om. Man tror på en världsbild som redan gått sönder. Och den tribunal, den revolutionsdomstol, som Fången ställs inför, har fastnat i en förgången tidsanda. Ja, i huvudsak är detta sant, men den tidsvärld som vi lever i och som i själva verket är den förgångna, vacklar. En av inkvisitorerna, som kan spelas av en kvinna, är medkännande, och även Domaren börjar till slut tvivla på att han eller hon kan skipa rättvisa. Borde inte Fången friges? Borde inte den torterade människan ges möjlighet att resa sig upp? Borde inte maktmaffian till slut släppa sitt grepp?

När man minst anar det sker en vändning, "pachakuti": allt vänds upp-och-ner. Till och med den lovordade borgerliga mentalitetens kulturinbilskhet får krypa till korset. Pachamama (Moder Jord) och hennes sanna innevånare återtar sina rättigheter. Människan X uppstår inom alla. Hon tar hänsyn till vår planets uppbyggande krafter och gräver inte ner sitt pund. Hon blir skapande i Nietzsches mening på det sätt som Albert Camus skriver om i sin bok "Människans revolt" och kan genom detta också bli någon vars handling inte blir en förnedring utan en välsignelse.

Percival

I kväll lyser av Hebriana Alainentalo

FOTNOT

– Teater Tribunalen fick i slutet av år 2010 dramat "En fånges försvarstal" som gåva. Även andra teatrar har fått se detta spel. Åtminstone är detta en bra början. Vem vill inte ta emot en Giordano Bruno-efterföljare som inte bränns på bål?!

År 1968 utkom min dramatikbok "Människan X" som innehåller pjäserna "Duell", "Något vi ser och hör", "Så vitt jag kan minnas", "Dagens inbrott" och "Människan X" ("Performance"). En rättad version av "Performance" (med bilder) finns med i min bok "Time Plays" (2001). Detta pantomimiska och symboliska skådespel hade sin urpremiär på Moderna Museet i Stockholm, år 1969. Monologen "Något vi ser och hör" sändes i Sveriges Radio i november 1977 och framfördes på Kulturhuset i Stockholm hösten 1979. Samma år turnerade teatergruppen "Process 3" med "Duell" i Sydsverige, och år 1997 spelades "Duell" på Teater Påfågeln (Stockholm).

Pjäsen "Människoriket" (trolig speltid: 5–6 timmar), som börjar med akten "Alfa" och slutar med akten "Omega", iscensattes i en förkortad version (kallad "Dömd") av teatergruppen Thalias Barn i maj år 2005. Scenplats: en fabrikslokal i Hällefors kommun i Bergslagen.

År 2003 och 2004 har mitt koreodrama "The Waves. For Mary Magdalene" (egen musik, koreografi och ljusscenografi) uppförts i Kulturhuset i Ytterjärna och i Bibliotheca Alexandrina, Alexandria, Egypten. "Dagens inbrott", som köptes av Dramaten i början av 80-talet, "Vagabond i afrikanskt vagnsskjul" och "Julen på jorden" tillhör de spel som väntar på urpremiär. De senaste åren har dock ett antal uruppföranden ägt rum, bland annat ett i Quito, Ecuador, år 2002. Min nya komposition heter "Time Zero. Bells in the Wind".

Ur arkivet

view_module reorder

Edmund Husserls Experience & judgment. Om erfarenhet, omdöme och andra fenomenologiska grundbegrepp …

 Foucault är bland annat känd för att ha förutspått hur århundradet skulle bli deleuzianskt, men med tanke på Husserl-arkiven i Leuvens utgåva av Husserliana. Edmund Husserl Gesammelte Werke om 42 ...

Av: Allan Persson | Agora - filosofiska essäer | 30 april, 2012

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | Essäer | 31 Maj, 2013

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Hawaii - ett paradis eller en illusion?

Hawaiis tropiska och avlägsna öar är för de flesta människor förknippat med paradiset på jorden. Långa, milslånga sandstränder med vajande palmer, solsken och ständigt leende människor med blommor runt halsen ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 06 april, 2009

Å leve i forbindelsen. Del I

Slik jeg har skrevet om disse anliggender tidligere(i TK), så undersøkte såvel W. Dilthey(1833-1911) som W. Schapp(1884-1965), hver på sin måte, det de forstod som 'livssammenhengen', det vil si at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2012

Vad jag till sist kommit fram till

Vad jag till sist kommit fram till i alla dessa studier, allt detta tänkande, är att världen inte styrs av en Gud, men den är heller inte ett mekaniskt, deterministiskt ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 28 november, 2014

Gilda Melodia

Ett avantgarde av missfoster

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka. I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 Maj, 2016

Den stora resan

Den vilda och hemlösa karaktären hos den sista resan i detta liv kan inte sublimeras. Döden infinner sig som ett otajmat avbrott med prägeln av ett mörkt mirakulum. Den kommer alltid ...

Av: Eugenio Trías | Agora - filosofiska essäer | 05 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.