Operasångare är också människor - Festtage Berlin 2010

Först var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen ...

Av: Ulf Stenberg | 15 april, 2010
Reportage om scenkonst

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | 03 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Loveninjas - nu utan masker

Artist: Loveninjas Titel: Johnny C Loveninjas - nu utan masker Jag kommer ihåg ett stort hjärta och tre killar utklädda till kärleksfulla Turtles. Jag kommer ihåg tokroliga låtar om brutna penisar ...

Av: Sofia Lundgren | 27 oktober, 2006
Musikens porträtt

Bruno Kreisky 1983 foto Wkipedia

Bruno Kreisky och Sverige

Vad har Arne Carlsson med Wien att göra? Den frågan ställde jag mig hösten 1978 när jag var gästlärare i Österrike; uppdraget innefattade skolbesök och deltagande i fortbildningskurser för österrikiska ...

Av: Kurt Bäckström | 26 februari, 2017
Porträtt om politik & samhälle

  • Essäer
  • Publicerad:

Offerjournalistiken når extrema höjder



medianätInom svensk journalistik ifrågasätts sällan offerrollen, temat har i stället tagits till extrema höjder. Offrets prestige tycks därför vara i stigande.

Många är offer för myndigheter, män, potentiella förövare, inbillade förövare eller verkliga förövare. Självklart också för olika vårdinrättningar som fullständigt tar livet av befolkningen. Särskilt den äldre.

Man blir ”utsatt” för någon eller något. På alla tänkbara och otänkbara vis blir man våldtagen, förödmjukad och sårad. Fantasin bleknar.

Man ”hamnar” i en kris utan att själv vara delaktig och ansvarig. Och för en si så där 40-50 år sedan blev man vanvårdad på diverse barnhem runt om i vårt vackra land. Man är kränkt och förödmjukad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Om vi bara känner efter lite extra så finns nog något där som vi glömt och därför inte vågat prata om. Annars är vi ju bara i förnekelse av bortträngda minnen av tidiga trauman som någon som vi så oskuldsfulla var i beroende av utsatte oss för. Inte sällan då något av en på förhand given vuxensexuell och pervers karaktär.

Inom personjournalistiken är vinkeln enkel och given: jag var god och oskuldsfull medan han, hon, dem eller det var dumma mot mig och utsatte mig för kränkande behandling som jag idag har all rätt i världen att få både ersättning och offentlig ursäkt för. Gärna under ceremoniella former i mäktiga salar. Om de som ska ersätta och förlåta mig inte ens var födda då verkar inte ha någon större betydelse. Hallå!!! Behöver man inte längre ha någon personlig relation till den eller dem man anser gjort orätt? Ingen gråter därför längre men det snyftas, gnälls och gnys oavbrutet, dygnet runt i tv-kanaler och i kvälls- och veckopress. Särskilt om kameror, blixtar och mikrofoner finns inom räckhåll ser man lite skenheligt till att vara allestädes närvarande med sina ”hystories”.

Bräckligt hjälps identiteten upp av självbedrägeriets uppsåtliga och sketna knep. Det tycks här inte finnas något annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga för sin omgivning. Det vill säga, ett stackars offer utan eget ansvar för det man så tvärsäkert påstår har hänt. Man är liksom bara drabbad, ett offer, vilket ska uppmärksammas till vilket pris som helst.

Att det är andra som får stå för notan är nog det som gör att man skamlöst tar i lite extra, samtidigt som det egna ansvaret – samvetet - fegt smiter ut bakvägen. I sin ”förkrosselse” ser man till att andra äro mig ordentligt skyldiga. Om de ”skyldiga” äro sedan länge döda spelar ingen som helst roll. Man är sig lik genom att gå över lik så att säga. Inga samvetsbetänkligheter där inte.

Vad är det som säger att lidandet måste låta och oombett och högljutt basuneras ut!? De hämningslösa verkar sakna både takt och ton i sitt instinktiva fabulerande. Men, den vise vet att det bara är ett uttryck för djup osäkerhet. Den fabulerande berättaren vill bara göra sig intressantare än vad han är, förstora upp det som hänt och samtidigt ge intryck av att hans erfarenheter är sanna. Sanningen är på ett eller annat vis dock här alltid sanningen om vår bristfällighet.

Och det verkar vara just det som offerjournalistiken verkar nästintill inkapabel att peta hål på, och in i minsta detalj kritiskt granska med tanke på det påstådda offrets egna roll i det han eller hon så fabulöst basunerar ut har inträffat. Varför är man följaktligen så beredvillig att beröva berättaren hennes egen mänskliga rättighet: att själv ta ansvar för sina handlingar och vara delaktig i sitt eget liv som gör att hon därigenom lär av erfarenhet. Det kan väl inte bara gälla vissa aspekter i livet och när livet ter sig gynnsamt och allt är gott och går på räls.

Hur många reportage görs därför utan insikt i om de påstådda offren verkligen vet vad de pratar om? Och vad hände med den gamla erkända journalistiska principen att låta båda parter få komma till tals? Att som nu bara låta den ena sidan komma till tals är väl inte så stor journalistik. Tänk om den svenska reporterkåren skulle våga visa mod och därmed frångå den utslitna frågan ”hur känns det?” och i stället fråga ”hade du själv någon del i det som du påstår hänt?” Vilka reportage, vilka krönikor, vilka ledare och debattinlägg! Men, som sagt, vill man inte se sitt eget ansvar och sin egen delaktighet i även det svåra och smärtsamma som händer i ens liv fortsätter man bara att upprepa frågan ”Varför drabbas just jag?”.

Och däri lurar ju alltid någon ”hystory” som någon ”offerjournalist” okritiskt kan vinkla och göra om till sin ”hystory” med lösnummer i blick. Med små överraskningar är således berättelsen redan anad och berättad på förhand. Allting kan hända och allting händer eftersom ingenting sker.

Thomas Silfving
Psykolog och Författare
(Senast till boken Kränkta människor – om offerrollens farliga lockelse, 2011)

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Skallmätningen som ideologi

År 1900 hade var femte svensk utvandrat. Oroliga prognosmakare tolkade samhällsutvecklingen i Sverige och utvandringen utifrån rena rashygieniska aspekter. "Det är bättre, att en svensk familj under primitiva förhållanden tar sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 31 juli, 2009

The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | Essäer | 10 juni, 2013

Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2010

Att slå näven i bordet när det behövs

Man ska vara bestämd. Man ska veta vad man tycker och följa upp det i handling. Man ska slå näven i bordet om det behövs. Man ska visa i kroppsspråk ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2011

Batik -Buddha från Sri Lanka. Nu på min balkong

Buddhist i Miljonprogrammet

Min sons lekkamrat såg sig omkring med förundran. Vi var på historiska muséet i Stockholm och befann oss i en sal där det hängde krucifix från olika epoker och med ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 07 augusti, 2017

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 26 Maj, 2014

Poul Bjerre av Carl Milles

Om skapandets läkande kraft

Eva-Karin Josefson om allkonstnären Viking Dahl och samhället omkring honom.

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 18 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.