Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dr Krabba 9

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 02 december, 2011
Kulturen strippar

En tysk MED humor och massor av god karma

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer ...

Av: Belinda Graham | 14 november, 2013
Övriga porträtt

  • Essäer
  • Publicerad:

Offerjournalistiken når extrema höjder



medianätInom svensk journalistik ifrågasätts sällan offerrollen, temat har i stället tagits till extrema höjder. Offrets prestige tycks därför vara i stigande.

Många är offer för myndigheter, män, potentiella förövare, inbillade förövare eller verkliga förövare. Självklart också för olika vårdinrättningar som fullständigt tar livet av befolkningen. Särskilt den äldre.

Man blir ”utsatt” för någon eller något. På alla tänkbara och otänkbara vis blir man våldtagen, förödmjukad och sårad. Fantasin bleknar.

Man ”hamnar” i en kris utan att själv vara delaktig och ansvarig. Och för en si så där 40-50 år sedan blev man vanvårdad på diverse barnhem runt om i vårt vackra land. Man är kränkt och förödmjukad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Om vi bara känner efter lite extra så finns nog något där som vi glömt och därför inte vågat prata om. Annars är vi ju bara i förnekelse av bortträngda minnen av tidiga trauman som någon som vi så oskuldsfulla var i beroende av utsatte oss för. Inte sällan då något av en på förhand given vuxensexuell och pervers karaktär.

Inom personjournalistiken är vinkeln enkel och given: jag var god och oskuldsfull medan han, hon, dem eller det var dumma mot mig och utsatte mig för kränkande behandling som jag idag har all rätt i världen att få både ersättning och offentlig ursäkt för. Gärna under ceremoniella former i mäktiga salar. Om de som ska ersätta och förlåta mig inte ens var födda då verkar inte ha någon större betydelse. Hallå!!! Behöver man inte längre ha någon personlig relation till den eller dem man anser gjort orätt? Ingen gråter därför längre men det snyftas, gnälls och gnys oavbrutet, dygnet runt i tv-kanaler och i kvälls- och veckopress. Särskilt om kameror, blixtar och mikrofoner finns inom räckhåll ser man lite skenheligt till att vara allestädes närvarande med sina ”hystories”.

Bräckligt hjälps identiteten upp av självbedrägeriets uppsåtliga och sketna knep. Det tycks här inte finnas något annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga för sin omgivning. Det vill säga, ett stackars offer utan eget ansvar för det man så tvärsäkert påstår har hänt. Man är liksom bara drabbad, ett offer, vilket ska uppmärksammas till vilket pris som helst.

Att det är andra som får stå för notan är nog det som gör att man skamlöst tar i lite extra, samtidigt som det egna ansvaret – samvetet - fegt smiter ut bakvägen. I sin ”förkrosselse” ser man till att andra äro mig ordentligt skyldiga. Om de ”skyldiga” äro sedan länge döda spelar ingen som helst roll. Man är sig lik genom att gå över lik så att säga. Inga samvetsbetänkligheter där inte.

Vad är det som säger att lidandet måste låta och oombett och högljutt basuneras ut!? De hämningslösa verkar sakna både takt och ton i sitt instinktiva fabulerande. Men, den vise vet att det bara är ett uttryck för djup osäkerhet. Den fabulerande berättaren vill bara göra sig intressantare än vad han är, förstora upp det som hänt och samtidigt ge intryck av att hans erfarenheter är sanna. Sanningen är på ett eller annat vis dock här alltid sanningen om vår bristfällighet.

Och det verkar vara just det som offerjournalistiken verkar nästintill inkapabel att peta hål på, och in i minsta detalj kritiskt granska med tanke på det påstådda offrets egna roll i det han eller hon så fabulöst basunerar ut har inträffat. Varför är man följaktligen så beredvillig att beröva berättaren hennes egen mänskliga rättighet: att själv ta ansvar för sina handlingar och vara delaktig i sitt eget liv som gör att hon därigenom lär av erfarenhet. Det kan väl inte bara gälla vissa aspekter i livet och när livet ter sig gynnsamt och allt är gott och går på räls.

Hur många reportage görs därför utan insikt i om de påstådda offren verkligen vet vad de pratar om? Och vad hände med den gamla erkända journalistiska principen att låta båda parter få komma till tals? Att som nu bara låta den ena sidan komma till tals är väl inte så stor journalistik. Tänk om den svenska reporterkåren skulle våga visa mod och därmed frångå den utslitna frågan ”hur känns det?” och i stället fråga ”hade du själv någon del i det som du påstår hänt?” Vilka reportage, vilka krönikor, vilka ledare och debattinlägg! Men, som sagt, vill man inte se sitt eget ansvar och sin egen delaktighet i även det svåra och smärtsamma som händer i ens liv fortsätter man bara att upprepa frågan ”Varför drabbas just jag?”.

Och däri lurar ju alltid någon ”hystory” som någon ”offerjournalist” okritiskt kan vinkla och göra om till sin ”hystory” med lösnummer i blick. Med små överraskningar är således berättelsen redan anad och berättad på förhand. Allting kan hända och allting händer eftersom ingenting sker.

Thomas Silfving
Psykolog och Författare
(Senast till boken Kränkta människor – om offerrollens farliga lockelse, 2011)

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika IX Nu måste han ändå vara respektfullt tyst och stilfullare

Illustration: Guido ZeccolaLyxpoeten har (äntligent) slutat skriva underdåniga allehanda dekorerade lyxkärleksbrev yttringars till Emma, enär hon senast var rasande som en spindel och slängde luren i örat på honom lyx ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 januari, 2009

Möten med diktare

Moa Martinson skrev en gång en bok som hon kallade Jag möter en diktare vars titel förleder en att tro att det rör sig om en redogörelse för alla kolleger ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2012

Keepalive (2015), skulptur av Aram Bartholl

Den trådlösa konsten

I fotografiets barndom, när tekniken ännu inte var fulländad, uppstod ibland tekniska fel på kameror och film som gjorde att när filmen framkallades i mörkrummen så upptäckte fotografen att det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 september, 2016

Frågor som för evigt kommer att slå följe med mig genom livet

Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 16 december, 2013

Giotto di Bondone. Jesus död

Johannes evangelium 19:17-37

Den svarta färgen är tydlig. Det finns ingen återvändo.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 03 april, 2015

Filmkrönika: Från ”Twilight” till ”The Host” – numera vill vi bli vän med…

I tidiga vampyrfilmer spetsas vampyrer på pålar av rättrådiga människor, eller bränns av solljuset, i sci-fi filmer klubbas utomjordingar ner, eller skjuts, eller förgås när de kommer i kontakt med ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 september, 2013

Tre sorters ondska

Bakom all skönhet ligger något omänskligt: kullarna, den ljuva himlen, trädens konturer, allt förlorar den illusoriska mening som vi tilldelade den. Hädanefter är de oss mer fjärran än ett förlorat ...

Av: Hugo Kuhlin | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2017

Ska gatumusikanterna utvisas från Göteborg?

Ur Sveriges framsida hörs nu en bräcklig klagosång. Den ljuder från Gator och torg med en styrka som få tycks förstå. Tvåtusennio är det år då De folkvalda politikerna i ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.