Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | 05 oktober, 2012
Essäer om konst

Platser i Norden som inspirerar ditt skrivande

Ett välkänt, och väl praktiserat, faktum är att få saker hjälper till att få din kreativitet att flöda likt ett riktigt ordentligt miljöombyte. De flesta vars hjärta slår för skapande ...

Av: Agnes Stenlund | 01 november, 2013
Resereportage

George Gordon, Lord Byron Vi skall inte ströva mer

En "byronisk hjälte" ska vara passionerad, melankolisk och ädel. Bilden är sammansatt av drag ur både Lord Byrons liv (han levde 1788-1824) och hans dikter, särskilt det långa verspoemet Don ...

Av: Lord Byron | 23 juni, 2013
Utopiska geografier

EN TEXT OM KONST AV CARL KÖHLER (1919-2006)

Henry Köhler son till den berömda bildkonstnären Carl Köhler har skickat till oss en artikel som hans far skrev för många år sedan. Vi hedrar minnet av Carl med denna ...

Av: Carl Köhler | 08 september, 2011
Essäer om konst

  • Essäer
  • Publicerad:

Offerjournalistiken når extrema höjder



medianätInom svensk journalistik ifrågasätts sällan offerrollen, temat har i stället tagits till extrema höjder. Offrets prestige tycks därför vara i stigande.

Många är offer för myndigheter, män, potentiella förövare, inbillade förövare eller verkliga förövare. Självklart också för olika vårdinrättningar som fullständigt tar livet av befolkningen. Särskilt den äldre.

Man blir ”utsatt” för någon eller något. På alla tänkbara och otänkbara vis blir man våldtagen, förödmjukad och sårad. Fantasin bleknar.

Man ”hamnar” i en kris utan att själv vara delaktig och ansvarig. Och för en si så där 40-50 år sedan blev man vanvårdad på diverse barnhem runt om i vårt vackra land. Man är kränkt och förödmjukad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Om vi bara känner efter lite extra så finns nog något där som vi glömt och därför inte vågat prata om. Annars är vi ju bara i förnekelse av bortträngda minnen av tidiga trauman som någon som vi så oskuldsfulla var i beroende av utsatte oss för. Inte sällan då något av en på förhand given vuxensexuell och pervers karaktär.

Inom personjournalistiken är vinkeln enkel och given: jag var god och oskuldsfull medan han, hon, dem eller det var dumma mot mig och utsatte mig för kränkande behandling som jag idag har all rätt i världen att få både ersättning och offentlig ursäkt för. Gärna under ceremoniella former i mäktiga salar. Om de som ska ersätta och förlåta mig inte ens var födda då verkar inte ha någon större betydelse. Hallå!!! Behöver man inte längre ha någon personlig relation till den eller dem man anser gjort orätt? Ingen gråter därför längre men det snyftas, gnälls och gnys oavbrutet, dygnet runt i tv-kanaler och i kvälls- och veckopress. Särskilt om kameror, blixtar och mikrofoner finns inom räckhåll ser man lite skenheligt till att vara allestädes närvarande med sina ”hystories”.

Bräckligt hjälps identiteten upp av självbedrägeriets uppsåtliga och sketna knep. Det tycks här inte finnas något annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga för sin omgivning. Det vill säga, ett stackars offer utan eget ansvar för det man så tvärsäkert påstår har hänt. Man är liksom bara drabbad, ett offer, vilket ska uppmärksammas till vilket pris som helst.

Att det är andra som får stå för notan är nog det som gör att man skamlöst tar i lite extra, samtidigt som det egna ansvaret – samvetet - fegt smiter ut bakvägen. I sin ”förkrosselse” ser man till att andra äro mig ordentligt skyldiga. Om de ”skyldiga” äro sedan länge döda spelar ingen som helst roll. Man är sig lik genom att gå över lik så att säga. Inga samvetsbetänkligheter där inte.

Vad är det som säger att lidandet måste låta och oombett och högljutt basuneras ut!? De hämningslösa verkar sakna både takt och ton i sitt instinktiva fabulerande. Men, den vise vet att det bara är ett uttryck för djup osäkerhet. Den fabulerande berättaren vill bara göra sig intressantare än vad han är, förstora upp det som hänt och samtidigt ge intryck av att hans erfarenheter är sanna. Sanningen är på ett eller annat vis dock här alltid sanningen om vår bristfällighet.

Och det verkar vara just det som offerjournalistiken verkar nästintill inkapabel att peta hål på, och in i minsta detalj kritiskt granska med tanke på det påstådda offrets egna roll i det han eller hon så fabulöst basunerar ut har inträffat. Varför är man följaktligen så beredvillig att beröva berättaren hennes egen mänskliga rättighet: att själv ta ansvar för sina handlingar och vara delaktig i sitt eget liv som gör att hon därigenom lär av erfarenhet. Det kan väl inte bara gälla vissa aspekter i livet och när livet ter sig gynnsamt och allt är gott och går på räls.

Hur många reportage görs därför utan insikt i om de påstådda offren verkligen vet vad de pratar om? Och vad hände med den gamla erkända journalistiska principen att låta båda parter få komma till tals? Att som nu bara låta den ena sidan komma till tals är väl inte så stor journalistik. Tänk om den svenska reporterkåren skulle våga visa mod och därmed frångå den utslitna frågan ”hur känns det?” och i stället fråga ”hade du själv någon del i det som du påstår hänt?” Vilka reportage, vilka krönikor, vilka ledare och debattinlägg! Men, som sagt, vill man inte se sitt eget ansvar och sin egen delaktighet i även det svåra och smärtsamma som händer i ens liv fortsätter man bara att upprepa frågan ”Varför drabbas just jag?”.

Och däri lurar ju alltid någon ”hystory” som någon ”offerjournalist” okritiskt kan vinkla och göra om till sin ”hystory” med lösnummer i blick. Med små överraskningar är således berättelsen redan anad och berättad på förhand. Allting kan hända och allting händer eftersom ingenting sker.

Thomas Silfving
Psykolog och Författare
(Senast till boken Kränkta människor – om offerrollens farliga lockelse, 2011)

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Människosyn och natursyn

 Grov modell över vår idag dominerande syn på människan och naturen Vår västerländska kulturs syn på människan och naturen – och relationen dem emellan – har naturligtvis, som alla kulturer, en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 12 september, 2011

Tandgnissel och släktskap: Grupp 8:s 70-tal och feminismen år 2010

Om Ebba Witt-Brattström vore min mormor hade jag gärna krupit upp i ett mjukt soffhörn och andäktigt myst över hennes livsberättelse så som hon framställer den i sin nyss publicerade ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om samhället | 31 Maj, 2010

Som en fjäril vid Guds andedräkt

En intervju med Nanok.Om det finns någonting omedelbart så finns det hos Nanok.Hennes filosofi är språk, såsom för Orfeus, och när Orfeus sjunger då  blir sångerna rum. Tanken är det ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2009

De jämlika

Han var mer fallen för det praktiska än det eteriska; sjukvård, tandvård, en soffa att sitta i. Det var behov han hade sett hos de som varit omhändertagna som barn ...

Av: Per-Henrik Bartholdsson | Gästkrönikör | 10 Maj, 2013

Veckan från hyllan,vecka 29- 2012

Den förträfflige rumänske författaren Mircea Cartarescu har skrivit ett debattinlägg, bland annat publicerat i Det Stora Svenska Morgonbladet, där han kommenterar situationen i Rumänien. Rubriken är ”Den rumänska nationen är ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 14 juli, 2012

Angeren

Innledning I begynnelsen var nektelsen, og så lenge mennesket tviholdt på den, gikk livet på tomgang. Livets ordløse farer skygget for at et nøkternt blikk på omstendighetene kunne oppstå: Mennesket levde ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2014

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | Essäer om samhället | 11 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.