Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Offerjournalistiken når extrema höjder



medianätInom svensk journalistik ifrågasätts sällan offerrollen, temat har i stället tagits till extrema höjder. Offrets prestige tycks därför vara i stigande.

Många är offer för myndigheter, män, potentiella förövare, inbillade förövare eller verkliga förövare. Självklart också för olika vårdinrättningar som fullständigt tar livet av befolkningen. Särskilt den äldre.

Man blir ”utsatt” för någon eller något. På alla tänkbara och otänkbara vis blir man våldtagen, förödmjukad och sårad. Fantasin bleknar.

Man ”hamnar” i en kris utan att själv vara delaktig och ansvarig. Och för en si så där 40-50 år sedan blev man vanvårdad på diverse barnhem runt om i vårt vackra land. Man är kränkt och förödmjukad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Om vi bara känner efter lite extra så finns nog något där som vi glömt och därför inte vågat prata om. Annars är vi ju bara i förnekelse av bortträngda minnen av tidiga trauman som någon som vi så oskuldsfulla var i beroende av utsatte oss för. Inte sällan då något av en på förhand given vuxensexuell och pervers karaktär.

Inom personjournalistiken är vinkeln enkel och given: jag var god och oskuldsfull medan han, hon, dem eller det var dumma mot mig och utsatte mig för kränkande behandling som jag idag har all rätt i världen att få både ersättning och offentlig ursäkt för. Gärna under ceremoniella former i mäktiga salar. Om de som ska ersätta och förlåta mig inte ens var födda då verkar inte ha någon större betydelse. Hallå!!! Behöver man inte längre ha någon personlig relation till den eller dem man anser gjort orätt? Ingen gråter därför längre men det snyftas, gnälls och gnys oavbrutet, dygnet runt i tv-kanaler och i kvälls- och veckopress. Särskilt om kameror, blixtar och mikrofoner finns inom räckhåll ser man lite skenheligt till att vara allestädes närvarande med sina ”hystories”.

Bräckligt hjälps identiteten upp av självbedrägeriets uppsåtliga och sketna knep. Det tycks här inte finnas något annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga för sin omgivning. Det vill säga, ett stackars offer utan eget ansvar för det man så tvärsäkert påstår har hänt. Man är liksom bara drabbad, ett offer, vilket ska uppmärksammas till vilket pris som helst.

Att det är andra som får stå för notan är nog det som gör att man skamlöst tar i lite extra, samtidigt som det egna ansvaret – samvetet - fegt smiter ut bakvägen. I sin ”förkrosselse” ser man till att andra äro mig ordentligt skyldiga. Om de ”skyldiga” äro sedan länge döda spelar ingen som helst roll. Man är sig lik genom att gå över lik så att säga. Inga samvetsbetänkligheter där inte.

Vad är det som säger att lidandet måste låta och oombett och högljutt basuneras ut!? De hämningslösa verkar sakna både takt och ton i sitt instinktiva fabulerande. Men, den vise vet att det bara är ett uttryck för djup osäkerhet. Den fabulerande berättaren vill bara göra sig intressantare än vad han är, förstora upp det som hänt och samtidigt ge intryck av att hans erfarenheter är sanna. Sanningen är på ett eller annat vis dock här alltid sanningen om vår bristfällighet.

Och det verkar vara just det som offerjournalistiken verkar nästintill inkapabel att peta hål på, och in i minsta detalj kritiskt granska med tanke på det påstådda offrets egna roll i det han eller hon så fabulöst basunerar ut har inträffat. Varför är man följaktligen så beredvillig att beröva berättaren hennes egen mänskliga rättighet: att själv ta ansvar för sina handlingar och vara delaktig i sitt eget liv som gör att hon därigenom lär av erfarenhet. Det kan väl inte bara gälla vissa aspekter i livet och när livet ter sig gynnsamt och allt är gott och går på räls.

Hur många reportage görs därför utan insikt i om de påstådda offren verkligen vet vad de pratar om? Och vad hände med den gamla erkända journalistiska principen att låta båda parter få komma till tals? Att som nu bara låta den ena sidan komma till tals är väl inte så stor journalistik. Tänk om den svenska reporterkåren skulle våga visa mod och därmed frångå den utslitna frågan ”hur känns det?” och i stället fråga ”hade du själv någon del i det som du påstår hänt?” Vilka reportage, vilka krönikor, vilka ledare och debattinlägg! Men, som sagt, vill man inte se sitt eget ansvar och sin egen delaktighet i även det svåra och smärtsamma som händer i ens liv fortsätter man bara att upprepa frågan ”Varför drabbas just jag?”.

Och däri lurar ju alltid någon ”hystory” som någon ”offerjournalist” okritiskt kan vinkla och göra om till sin ”hystory” med lösnummer i blick. Med små överraskningar är således berättelsen redan anad och berättad på förhand. Allting kan hända och allting händer eftersom ingenting sker.

Thomas Silfving
Psykolog och Författare
(Senast till boken Kränkta människor – om offerrollens farliga lockelse, 2011)

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.