Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Offerjournalistiken når extrema höjder



medianätInom svensk journalistik ifrågasätts sällan offerrollen, temat har i stället tagits till extrema höjder. Offrets prestige tycks därför vara i stigande.

Många är offer för myndigheter, män, potentiella förövare, inbillade förövare eller verkliga förövare. Självklart också för olika vårdinrättningar som fullständigt tar livet av befolkningen. Särskilt den äldre.

Man blir ”utsatt” för någon eller något. På alla tänkbara och otänkbara vis blir man våldtagen, förödmjukad och sårad. Fantasin bleknar.

Man ”hamnar” i en kris utan att själv vara delaktig och ansvarig. Och för en si så där 40-50 år sedan blev man vanvårdad på diverse barnhem runt om i vårt vackra land. Man är kränkt och förödmjukad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Om vi bara känner efter lite extra så finns nog något där som vi glömt och därför inte vågat prata om. Annars är vi ju bara i förnekelse av bortträngda minnen av tidiga trauman som någon som vi så oskuldsfulla var i beroende av utsatte oss för. Inte sällan då något av en på förhand given vuxensexuell och pervers karaktär.

Inom personjournalistiken är vinkeln enkel och given: jag var god och oskuldsfull medan han, hon, dem eller det var dumma mot mig och utsatte mig för kränkande behandling som jag idag har all rätt i världen att få både ersättning och offentlig ursäkt för. Gärna under ceremoniella former i mäktiga salar. Om de som ska ersätta och förlåta mig inte ens var födda då verkar inte ha någon större betydelse. Hallå!!! Behöver man inte längre ha någon personlig relation till den eller dem man anser gjort orätt? Ingen gråter därför längre men det snyftas, gnälls och gnys oavbrutet, dygnet runt i tv-kanaler och i kvälls- och veckopress. Särskilt om kameror, blixtar och mikrofoner finns inom räckhåll ser man lite skenheligt till att vara allestädes närvarande med sina ”hystories”.

Bräckligt hjälps identiteten upp av självbedrägeriets uppsåtliga och sketna knep. Det tycks här inte finnas något annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga för sin omgivning. Det vill säga, ett stackars offer utan eget ansvar för det man så tvärsäkert påstår har hänt. Man är liksom bara drabbad, ett offer, vilket ska uppmärksammas till vilket pris som helst.

Att det är andra som får stå för notan är nog det som gör att man skamlöst tar i lite extra, samtidigt som det egna ansvaret – samvetet - fegt smiter ut bakvägen. I sin ”förkrosselse” ser man till att andra äro mig ordentligt skyldiga. Om de ”skyldiga” äro sedan länge döda spelar ingen som helst roll. Man är sig lik genom att gå över lik så att säga. Inga samvetsbetänkligheter där inte.

Vad är det som säger att lidandet måste låta och oombett och högljutt basuneras ut!? De hämningslösa verkar sakna både takt och ton i sitt instinktiva fabulerande. Men, den vise vet att det bara är ett uttryck för djup osäkerhet. Den fabulerande berättaren vill bara göra sig intressantare än vad han är, förstora upp det som hänt och samtidigt ge intryck av att hans erfarenheter är sanna. Sanningen är på ett eller annat vis dock här alltid sanningen om vår bristfällighet.

Och det verkar vara just det som offerjournalistiken verkar nästintill inkapabel att peta hål på, och in i minsta detalj kritiskt granska med tanke på det påstådda offrets egna roll i det han eller hon så fabulöst basunerar ut har inträffat. Varför är man följaktligen så beredvillig att beröva berättaren hennes egen mänskliga rättighet: att själv ta ansvar för sina handlingar och vara delaktig i sitt eget liv som gör att hon därigenom lär av erfarenhet. Det kan väl inte bara gälla vissa aspekter i livet och när livet ter sig gynnsamt och allt är gott och går på räls.

Hur många reportage görs därför utan insikt i om de påstådda offren verkligen vet vad de pratar om? Och vad hände med den gamla erkända journalistiska principen att låta båda parter få komma till tals? Att som nu bara låta den ena sidan komma till tals är väl inte så stor journalistik. Tänk om den svenska reporterkåren skulle våga visa mod och därmed frångå den utslitna frågan ”hur känns det?” och i stället fråga ”hade du själv någon del i det som du påstår hänt?” Vilka reportage, vilka krönikor, vilka ledare och debattinlägg! Men, som sagt, vill man inte se sitt eget ansvar och sin egen delaktighet i även det svåra och smärtsamma som händer i ens liv fortsätter man bara att upprepa frågan ”Varför drabbas just jag?”.

Och däri lurar ju alltid någon ”hystory” som någon ”offerjournalist” okritiskt kan vinkla och göra om till sin ”hystory” med lösnummer i blick. Med små överraskningar är således berättelsen redan anad och berättad på förhand. Allting kan hända och allting händer eftersom ingenting sker.

Thomas Silfving
Psykolog och Författare
(Senast till boken Kränkta människor – om offerrollens farliga lockelse, 2011)

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.