Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

  • Essäer
  • Publicerad:

Människor kan gå så långt för att uppleva ett mirakel, jag ser flera tusen varje dag.



Bild: Hebriana AlainentaloJag har alltid fäst vikt vid sådant i livet som många andra går förbi – naturen, havet, luften, att kunna springa, älska, prata och skriva. Jag sätter ett okränkbart värde i livets alla små betingelser. Det har underlättat mitt liv något enormt. Jag tror att det är poeten inom mig.

Jag trodde att jag hade tagit slut

Jag trodde att jag hade tagit slut

Jag stod där hopbruten framför den vita gamla kyrkan,

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

tårarna rann och solen glittrade i glansen av ögonens flyktiga kärlek

Men jag kröp upp på mina skälvande fötter igen,

med vattnande snö på mina knän och gruskorn i handflatan

Smältvattnet rann nedför de nylonstrumpklädda vaderna

när jag reste mig mot himlens bleka fond –

likt en nyvaken maskros efter vinternarkosen

Jag gick sedan skörbent genom allén

Det kändes som en lång altargång,

med avklädda rönnbergsträd som omslöt mig på båda sidor

och vattenpölen jag ramlade i var dopfunten där jag pånyttföddes

Jag hörde klockorna slå vördnadsfullt i vinden

Det var som att mitt förlorade språk hade sått en plötslig ton

och stavelserna blev fotnoten till min framtidssång

– en hoppfullt ljus och ödesmättad vers som letade sig in i märgen

Idag kysste nyvåren min kind med senvinterns ljumna läppar

Himmelslärkorna utanför fönstret blev vårens första gråbräckliga budbärare

Med ett hoppfullt ljus bärande i dess vingslag

och jag tror att ringduvorna som flög ovanför mitt huvud byggde bo i min bröstkorg,

bakom mitt ömmande revbensgaller grodde hoppet igen

Allting kändes så löftesrikt idag; marken, luften, dagen

Åh våren, jag vågade nog inte tro på dig förrän du idag drogs fram ur vinterjorden,

tvättades ren i den djupaste fåran och vägdes fram ur den tidiga eftermiddagssolen

Det var ett tecken där trädgrenarna var bokstävarna och himlen var arket:

Jag hade inte tagit slut

Jag skulle fortsätta

Jag är lärd av poesins oefterhärmliga förmåga att synliggöra det outsägliga. Poesin och konstspråket visualiserar inte bara det allra innersta inom en människas själ, poesin återskapar också vardagen i dess helighet. Det har alltid varit min överlevnadstaktik – att söka upp den subtila skönheten i all existens och sedermera sätta ord på det.

Jag ska berätta en liten anekdot ur min barndom. Jag var åtta år gammal. Varje dag efter skolan tog jag en väldigt lång promenad i min ensamhet då jag lät mina livströtta, spelblanka och gråtmilda ögon betrakta naturens alla uttryck. Detta var av två anledningar. Den första var att jag för allt i världen inte ville gå hem. Den andra anledningen var att naturen var så gudomligt vacker, ödmjuk, kravlös och kärleksfullt värmande. Så jag gick där, timtals, mitt i vintervindarnas karga köld bland koltrastarnas vingklot, långsamväxande träd och daggtungt gräs. Allt hade ett expressivt uttryck. Allt var vördnadsfullt. Rört av händer.

Äktheten jag betraktade i naturen skrev den bokstavslösa texten jag såg varje gång jag slöt mina ögonlock om nätterna – skriven med versfötter som hade stämplats i mitt unga hjärta. Jag tyckte redan då att naturen var så vänskaplig och så omhändertagande. Som en öppen famn. En kravlös vän. Som Gud.

Det finns aldrig ingenting

Stenen i min hand

De vackra orden i blindskriftboken

Ögonen som får analfabeten att läsa

Fötterna som får den benlöse att dansa.

Hjärtat som slår i en gammal, döende hund

Lågorna som sprakar i en kakelugn i polarköldens bittra Skandinavien

Efterdyningens solkiga solljus på gatorna i Hebron

Burfågelns imaginära frihet i en himmel den aldrig fick

Skyddsrumsdörren i paniken...

Alla dessa betingelser påminner mig om

Att världen är så mycket mer än dina ögon ser

Allt är större

Det är obegripligt

Oförståeligt

En hand med en sten i är så mycket mer;

det är blod, ben, hud och bergämnen – förenat

Man väljer att man tror att man vet, medvetenhet till trots

Men det finns aldrig ingenting

Man tror att man väljer vad man tror,

men är det så enkelt?

För några veckor sedan besökte jag den gamla kyrkbyn där jag växte upp igen. Det är fortfarande väldigt fint där. Träden brukar såhär års visa sig i sin vitvackraste vinterskrud och slätterna brukar vara blektonade av porös snö. Men det var blott lite rimfrost på gravarna och silverstänkt gräs som knastrade under fotsulorna. Fast det var fortfarande vackert när jag vadade i den genomlysta disen. Jag tog in alla naturens yttringar, solvärmen, fågellätena, glittret från luft och isytor, och njöt med alla sinnen av den levande poesin. Efter promenaden hade det hunnit bli mörkt och kvicksilvret hade sjunkit några millimeter på termometern, det var då jag påminde mig själv om detta:

Det finns inte ett ögonblick i livet som inte är svårgenomträngligt och meningslöst nog att inte uppmärksammas. Det finns ingen känsla som bör värderas högre än någon annan. Det har poesin lärt mig, genom att öppna mina igenklistrade ögonlock och skänka mig allt det subtilt vackra i världen.

Jag har alltid varit trogen livets små företeelser. Jag ser storslagenhet i det som många andra tar för givet. Ibland måste jag säga åt mig själv att stanna upp mitt i min stress mellan skola, jobb, träning och triviala vardagsrutiner för att bara bejaka omgivningens små mirakel. Då blir ingenting annat längre lika viktigt. Alla yttre störningar och krav avlägsnar sig som ett utdraget eko i bakgrunden. Det är därför jag tror att gemene man i detta vintersjuka land behöver lite mer poesi i sina liv – för att öppna sina igenfrusna ögonlock ett tag.

Julia Thoresson Berkquist

Till er asfaltsbarn

Jag känner er väl och jag vet vad ni tänker

Jag ser era sköra drömmar falla isär mellan fingrarna

Ni har nervtrådarna på utsidan av kroppen

Ni har hy av polerat glas, porslinstunn själ

och tunna små frihetslängtande hjärtan

Ni går sönder av minsta lilla beröring

Det finns många som vet hur det är

Sådana som själva har varit där

Men...

Maskrosor kan växa ur asfalt vet ni

Vingklippta fåglar kan också lära sig att flyga

”Res dig upp från marken asfaltsbarn, jag håller i dig”

Låt hoppet bli erat ankarfäste

i detta hav av misstro och förtvivlan

Ni är aldrig ensamma

Känn hur samhörighetens fem fingrar söker ro innanför din handflata

och bildar trygghetens pentagram på utanförskapets himmel

Tro mig, jag kan höra er dräpa livet

Förråda era handleder, skära livet ur era armar

Eran villkorslösa längtan emigrerade långt borta

till en osynlig plats av sinnesro och himmelsk obundenhet

Men det här är till er asfaltbarn:

Sprid era frön av hopp plantera dem i ert kärlekslösa ångestlandskap

Jag lovar er att från en torr och livlös mark kommer ni att växa

Till de vackraste kärleksröda rosor någon någonsin har set

Jag tror att redan som foster när man ligger där sitt varma innanhav, i sorlvattnets brus, är man kapabel till allt det där jag skrev om i första stycket. Vi kan älska, skratta, leka, skriva, läsa och springa. Allt det vi har som människor, är där från första början. Människor kan gå så långt för att uppleva ett mirakel, men jag ser flera tusen varje dag.

Julia Thoresson Berkquist

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.