Första stenen är kastad i Estland

   Första stenen är kastad i Estland I Östeuropa har religiösa och nationalistiska rörelser gjort livet surt för den icke-heterosexuella befolkningen. Våld och uttalanden från stater om det icke-naturliga i homosexualitet är inget ...

Av: Kristofer Andersson | 29 september, 2006
Reportage om politik & samhälle

33 meter över havet

Vi skulle stråla samman. Frågan blev var ses vi? Vi kom från lite olika håll och skulle senare ut på middag på Tabac i gamla stan respektive föreställningen ”Knitting Peace” ...

Av: Per-Inge Planefors | 21 februari, 2014
Gästkrönikör

Stan kan emellanåt verkligen påminna om Amsterdam...

En helg i Göteborg

En weekendresa till Göteborg är alltid lika trevlig. Själv provade jag MTR:s nya expresståg Stockholm—Göteborg; en linje som har mycket bättre punktlighet än SJ-tågen och som dessutom, i 1 klass ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2017
Resereportage

Carol Rama. Ögon

Med språkets flöde. Tankarna. Upphöjda.

Det ser ut som det blir en tidig morgonskrivarstund. Klockan är ställd på 03.30. Och jag känner redan de första tankens trötthet men med lite starkt kaffe och öppnandet av ...

Av: Göran af Gröning | 09 juli, 2017
Agora - filosofiska essäer

  • Essäer
  • Publicerad:

Svartmetall i teori och praktik: En essä kring några aktuella böcker om black metal



Elisabeth Báthory (1560-1614)”Bathory” är namnet på ett svenskt rockband som ofta hyllas som föregångare inom black metal. ”Bathory” är också namnet på en ungersk grevinna, Elisabeth Báthory (1560-1614), som enligt legenden bokstavligen badade i blod med förhoppningen om att därigenom bromsa sitt åldrande. Fullt så blodig är inte historien om black metal, men ingen som berättar den kan underlåta att uppehålla sig vid de mord, självmord, kyrkbränder och gravskändningar som på 1990-talet gjorde svartmetallen till en ökänd subkultur. Idag är black metal etablerad huvudfåra och ryktet om kriminalitet och våldsamhet framstår med några få undantag som ganska överdrivet. Vissa gärningar i det förgångna har dock med tiden fått en i det närmaste mytisk status och fortsätter att en aning osunt bidra till lockelsen kring genren.

Särskilt mytomspunnet är det norska bandet Mayhem. Under nittiotalet drabbades gruppen av ett par spektakulära dödsfall – först sångaren Per ”Dead” Ohlins självmord i april 1991 och sedan mordet på gitarristen Øystein ”Euronymous” Aarseth i augusti 1993. Beryktat är när Aarseth påträffar Ohlin skjuten i huvudet med ett hagelgevär och får infallet att fotografera kroppen i promotionsyfte – ett av fotona hamnar senare på ett skivomslag. Omtalat är också hur Aarseth samlar på sig benbitar från den sönderskjutna skallen, för att sedan dela ut dem som något slags reliker bland utvalda personer i svartmetallkretsen. Två år senare inträffar vad som ska bli en av svartmetallens mest beryktade händelser, när Aarseth blir brutalt knivhuggen till döds av Varg Vikernes i enmansbandet Burzum.

Själva namnet ”black metal” myntades av det brittiska Venom i början på åttiotalet och avsåg då bandets primitiva hårdrock. Men namnet kom sedermera att genrebeteckna metalband som i likhet med Venom gör betydande bruk av en satanistisk tematik och symbolik. Venoms satanistbuskis utspelade sig emellertid långt från det gravallvar som präglade den norska svartmetallscenen vid nittiotalets början. Norsk black metal var delvis en reaktion på den besläktade genren death metal, vilken börjat vinna en i vissas tycke oklädsamt stor publik. (Att black metal kom att bli minst lika mainstream som sin kusin kan därför betraktas som ironiskt.) Ljudmässigt markerade svartmetallen avstånd gentemot dödsmetallens jämförelsevis polerade produktion genom ett rått och primitivt sound, frambringat under enkla tillkomstbetingelser. 

Norsk black metal var delvis en reaktion på den besläktade genren death metalMan hade heller inte lika nedstämda gitarrer, vilket resulterade i ett tunnare ljud. Sångtekniskt var olikheten mellan döds- och svartmetall påfallande: på dödsmetallens mörkt gutturala så kallade ”growls”, svarade svartmetallen med ångestridna skrik. Svartmetallen lade därutöver stor vikt vid de sataniska, misantropiska och för örat paradoxalt nog ganska svåruppfattade sångtexterna. Därtill fanns markanta skillnader av visuell art: dödsmetallmusikerns alldagliga jeans och T-shirt framstod med ens som en påver scenkostymering vid sidan av svartmetallmusikerns svartvita ”liksmink”, blod och benknotor, rostiga spikar och kromade benskydd.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Trots att black metal lätt framstår som en ganska snäv genre rymmer den ett betydande mått musikalisk variation. Stilbildande för en rå garagerocksvariant med tydliga Bathoryinfluenser var Darkthrone med skivan ”A Blaze in the Northern Sky” från nittiotalets början. Gruppen Emperor utvecklade istället en melodiös variant med inslag av keyboards och stråkar. Det kommersiellt framgångsrika Dimmu Borgir har fullföljt denna linje – ett pampigt arrangemang med inhyrda symfoniorkestrar för tankarna till dramatisk filmmusik. Sedan finns förstås en mängd ytterligare varianter som med avseende på spelstil och/eller tematisk inriktning klassificerats i småskurna subgenrer. Så har exempelvis de band som lämnat satanismen till förmån för en fornnordisk tematik hamnat i kategorin ”hednisk black metal”.

Filmdokumentärer om black metal saknas sannerligen inte – tillströmningen på det området har fått vissa att börja tala om ”blackumentaries” som en egen genre. På senare år har också en rad böcker i ämnet utgivits. En första omfattande redogörelse i bokform för svartmetallkulturen såg dagens ljus mot slutet av nittiotalet med Michael Moynihans och Didrik Søderlinds blandning av rockjournalistik och true crime-reportage i Lords of Chaos: The Bloody Rise of the Satanic Metal Underground (Feral House 1998, reviderad och utökad upplaga 2003, 404 s). 

NasjonalsatanistenMed romanen Nasjonalsatanisten (Cappelen Damm 2005, 154 s) av den före detta Molested- och Gorgorothtrummisen Erlend Erichsen fick norsk black metal en (tyvärr ganska platt) skönlitterär gestaltning. I kaffebordsboken True Norwegian Black Metal (Red. Johan Kugelberg, Vice Books 2008) förevigades svartmetallens karaktäristiska estetik med Peter Bestes fotografier. Svartmetallen är nu åter bokaktuell och på flera håll.

Till Moynihans och Søderlinds översikt kan sedan förra året fogas ytterligare en renodlad black metal-biografi: Innfødte skrik: Norsk svartmetall (Schibsted, 312 s) av den norske författaren och kritikern Håvard Rem. Liksom med föregångaren ”Lords of Chaos” handlar det om lika delar rock- och kriminalhistoria. Som sig bör inleder Rem sin betraktelse över svartmetallen med Venom. ”Black Metal” hette skivan från 1982 som kom att ge namn åt en hel genre. Med ett krampaktigt försök att klamra sig fast vid sedan länge passerade glansdagar ger Venom år 2006 ut en skiva med namnet ”Metal Black”. 

Året därpå befinner sig författaren till ”Innfødte skrik” på en Venomkonsert (anmärkningsvärt nog den första att någonsin äga rum i Norge) med ett band som är historia i dubbel mening – namngivare åt en genre och därmed garanterad en plats i rockhistorien, men samtidigt historia i betydelsen slut, finito. Rem bevittnar hur sångaren, basisten och kroppsbyggaren Conrad ”Cronos” Lant rör sig på scenen med ”de muskulösa armarna hängande som en parentes kring sig själv”.

Om Venomkonserten år 2007 är parentetisk svartmetallhistoria framstår en konsert med det amerikanska dödsmetallbandet Morbid Angel år 1991 som desto mer betydelsefull. När gruppen spelade i Oslo 91 var samtliga personer där som skulle komma att bli betydande för scenen, skriver Rem, och betraktar kvällen ifråga som den norska svartmetallmiljöns födelse. Med Rems historieskrivning inträffade den norska svartmetallens musikaliska födelse när Mayhem började repa tillsammans på åttiotalet, medan dess mediala födsloögonblick ägde rum i mars 1993 i samband med att rocktidningen Kerrang! ägnade norsk black metal en uppmärksammad artikel. Frågan är förstås om miljö, musik och medial representation låter sig så lätt särskiljas när man, som i det här fallet, har att göra med en genre som till så stora delar lever på den mediala myten om sig själv.

 Blod eld död: En svensk metalhistoriaEn annan aktuell bok kring ämnet, som både skärskådar och traderar svartmetallens kända och mindre kända myter, är Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs rockreportage Blod eld död: En svensk metalhistoria (Alfabeta, 364 s). Självmord är ett för boken återkommande tema, från Mayhemsångaren Per Ohlins död till Shiningvokalisten Niklas Kvarforths tonårsflicksliknande självskadebeteende. Kring självmordet kretsar också kapitlet om gruppen Dissection, vars frontman Jon Nödtveidt dömdes mot slutet av nittiotalet för medhjälp till mord på en homosexuell man. 

Efter att ha avtjänat ett långt fängelsestraff gör han en succéartad comeback med bandet, varpå han mitt i framgångarna tar sitt liv, synbarligen under något slags rituella former. Åtminstone till det yttre rör det sig om något så anmärkningsvärt som ett metafysiskt motiverat självmord. I boken presenteras en sista intervju med Nödtveidt, under vilken han betecknar sin övertygelse som ”aggressiv satanistisk gnosticism” och talar i gnostiska ordalag om det ”kosmiska fängelset” från vilket han planerar att bryta sig fri.

Trots en många gånger uttalad religionsfientlighet blir det religiösa inslaget inom black metal ofta slående.

Samtidigt som journalister och kritiker dokumenterat svartmetallhistoria i ett mer eller mindre distanserat utifrånperspektiv visar sig behovet av summering också inom scenen. I år har Jon ”Metalion” Kristiansen, upphovsman till det för svartmetallkulturens framväxt betydelsefulla norska fanzinet ”Slayer Mag” gett ut en minnesbok i vilken samtliga nummer samlats. Den digra luntan med namnet Metalion: The Slayer Mag Diaries (Bazillion Points, 720 s) liknar till omfånget en mindre gravsten, och innehållsmässigt är kontrasten stor till vad som får tjäna som ett sista exempel på den senaste tidens bokutgivning kring black metal.

I New York hölls vid slutet av 2009 en konferens på temat ”black metal theory” och resultatet finns sedan förra året publicerat i antologin Hideous Gnosis: Black Metal Theory Symposium 1 (Red. Nicola Masciandaro, Createspace, 281 s), där ettan i titeln talar för att fler volymer är att vänta. (Den 20 november i år äger den tredje konferensen på temat rum i Dublin.) Mot kulturfilistrar som menar att ämnet ifråga inte förtjänar akademisk uppmärksamhet och rockskribenter som anser att den inte behövs intar konferensarrangörerna en dubbel försvarsposition. 

lords of chaosLyckas då antologin övertyga om det meningsfulla i att lägga pannan i djupa veck inför svartvitsminkade män som sjunger Satans lov och kastar ut ruttna grishuvuden i publiken? Bara fläckvis. I antologins mindre teoretiskt preciösa delar märks några bidrag som drar religionshistoriska paralleller till svartmetallen. Ibland dras parallellerna för långt, som när germanisten Erik Butler försöker leda i bevis att black metal är en form av ”krypto-katolicism”. Det muntliga framförandet av den lika djärva som orimliga tesen kan avlyssnas på nätet, men lyser med sin frånvaro i den skriftliga versionen av föredraget och man inser lätt varför. Den långtifrån vattentäta bevisföringen sträcker sig egentligen bara till några vaga analogier med jesuiterna. 

Att gruppen Gorgoroth parafraserar jesuitordens motto ”Ad majorem Dei gloriam” (Till Guds allt större ära) när de döper en skiva till ”Ad Majorem Sathanas Gloriam” är visserligen klart som korvspad, men på vilket sätt detta skulle göra dem till kryptokatoliker förblir i bästa fall kryptiskt. Mer belysande är Butlers idémässiga distinktion mellan death metal och black metal: dödsmetallen har genom sitt förhärligande av blod, gore och kroppsfunktioner en världslig orientering, där sångtexterna om kroppsligt förfall och monstruösa missbildningar pekar i riktning mot den obeständiga materien. Svartmetallens symbolspråk närmar sig tvärtom det varaktiga, bestående eller transcendenta: den arktiska tundran, det obevekliga nordiska nattvintermörkret, orörda skogar och sterila ökenlandskap, stenar, berg, månen och stjärnorna.

 

Jonas Andersson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Satanboken

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, Vecka 14 - 2012

 På fredag fyller Ingvar Kamprad år. Jag visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 31 mars, 2012

Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | Konstens porträtt | 04 augusti, 2007

Konstens komplott

Om begärets illusion har  gått förlorad i den allestädes närvarande pornografin, så har inom samtidskonsten begäret efter illusionen försvunnit. I porren finns inte längre någonting kvar att begära. Efter orgien ...

Av: Jean Baudrillard | Essäer om konst | 06 april, 2011

Jobbcoachen från Arbetsförmedlingen

Jag har aldrig träffat en sådan där jobbcoach från Arbetsförmedlingen som regeringen just nu satsar så stort på, men föreställer mig att deras uppgift går ut på att hjälpa människor ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 10 september, 2009

Om Lars Wivallius Klagevisa över denna torra och kalla vår

Gott majregn giv, lät dugga tätt ner, lät varm dagg örterna fukta.Oss torkan bortdriv, lät frosten ej merDe späda blomsteren tukta.Var nådig, var rådig!För dem jag ber,Som Herran tjäna och frukta.Ur ...

Av: Birgitta Milits | Essäer | 31 maj, 2013

Søren Kierkegaard 200 år den 5 maj 2013

Det är 200 år sedan Søren Kierkegaard föddes den 5 maj 1813 och hans verk är i hög grad aktuella idag. Idéerna, konflikterna och existensmöjligheterna som framträder i hans skrifter ...

Av: Ingmar Simonsson | Agora - filosofiska essäer | 05 maj, 2013

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Fulke Greville

Fulke Greville. En dikt

Pessimistiska dikter kan vara uppmuntrande av olika skäl. De ger t.ex. anledning till motsägelse ("så illa är det väl ändå inte"), och om de är välskrivna påminner de om språkets ...

Av: Fulke Greville | Utopiska geografier | 06 april, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.