Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | 09 juli, 2012
Övriga porträtt

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 oktober, 2017
Essäer om politiken

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn

Först så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både ...

Av: Ulf Stenberg | 29 november, 2010
Reportage om scenkonst

 On Kawara på Twitter

Bloggar på avigan och twitterkonst

Det finns miljontals bloggar runt om i världen fyllda med politiska åsikter, existentiella funderingar, skvaller, vardagsnoteringar, sex och spam, så varför skulle inte även världens mest kända New Media-konstnärer, Joan ...

Av: Mathias Jansson | 26 februari, 2016
Essäer om konst

Övriga porträtt

Pièta och den röda hästen

Den röda hästen badas, oljemålning av Kuzma Petrov-VodkinThomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio år sedan for jag till USA just efter studenten, med MS Kungsholm på en av hennes sista resor. Från Amerika-kajen i Köpenhamns Frihavn tog det sex dagar innan vi ankrade utanför New York, en varm och sammetsmörk augustinatt. Skyskraporna glittrade som de skulle, lagom höga, med Chrysler Buildings Art Deco-torn och Empire State Buildings mera rektangulära (långt senare både kom och gick de överdimensionerade tornen i World Trade Center).

Jag hämtades upp av föräldrarna till den som under de följande veckorna skulle bli min introduktör på Dartmouth College, Ivy League-universitetet i New Hampshire dit jag hade haft lyckan att få ett stipendium genom Sverige Amerika-stiftelsen. De kom i en många meter lång svart Lincoln Continental. Bilar med sådana mått hade jag aldrig skådat i den skånska småstad där jag växte upp, förutom den Tatra som ägdes av konservfabrikschefen Herbert Felix och som hade motorn bak, med kylflänsar på sidorna så att den liknade en urtidsödla. Dr. Mangelsdorff var företagsläkare på ett stort försäkringsbolag och av bilen att döma högt upp i hierarkin. De hyste mig gästfritt i en vecka i deras villa i Plainfield, New Jersey, inte långt från Manhattan.

Mike Nichols 1931-2014

Mike Nichols”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa raden av filmer som Nichols regisserade (sammanlagt tjugoen) är särskilt sevärda. Men fyra av dem minns man länge. Liksom flera andra föregångare i Hollywood, som Ernst Lubitch och Billy Wilder, var han tysk, född i Berlin. Fader var en rysk-judisk läkare, modern tyska. Familjen räddade sig undan nazisterna i sista stund och tog sig till New York. Då var Michael Igor Peschkowsky som han från början hette sex år gammal, och tolv när fadern dog och familjen fick det knappt.

Men den unge Mike Nichols var både klipsk och hade framåtanda. Han såg till att få stipendier så han kunde läsa vid University of Chicago samtidigt som han provade på en mängd olika jobb, kom sedan att gå i Lee Strasbergs berömda teaterskola i New York utan att det ledde till några roller, och blev bekant med den snabbtänkta Elaine May. De turnerade samman och slog igenom på Broadway i början på sextiotalet, kvicka i repliken och fenomenala på improvisationer. Några år senare regisserade han flera framgångsrika pjäser på Broadway, bland dem Barefoot in the Park och The Odd Couple.

Han kom att hålla sig mest i New York, med utflykter till Kalifornien bara när det var nödvändigt. Edward Albees pjäs Who´s Afraid of Virginia Woolf var en pyramidal succé på Broadway 1962.Jack Warner köpte filmrätten och tänkte sig Bette Davies mot James Stewart som det äkta paret Martha och George som älskar varandra och slåss med samma iver. Efter olika turer blev det Elizabeth Taylor och hennes man Richard Burton som kom att göra dem på film (mot gott arvode, en miljon dollar vardera). Också olika regissörer var på tal, men huvudrollsinnehavarna propsade på Mike Nichols. Det blev hans debutfilm 1966, och Oscarsstatyetterna haglade. Den har stått sig, ett äktenskapsdrama där nog både Strindberg och Eugene O´Neill kan anas som Albees förebilder.

Ernst Toller - ett försök att få ishundarna att tystna

Ernst Toller”Orden Jag är stolt för att jag är tysk eller Jag är stolt för att jag är jude låter för mig lika dumma som om en person skulle säga Jag är stolt för att jag har bruna ögon. Skall jag hemfalla åt samma vansinne som förföljaren och i stället för ett tyskt högmod skaffa mig ett judiskt? Stolthet och kärlek är inte detsamma. Om någon frågade mig var jag hör hemma skulle jag svara: En judisk mor har fött mig, Tyskland har närt mig, Europa har format mig, mitt hem är jorden, världen är mitt fosterland.”

Denna reflexion av en kosmopolit återfinns i Ernst Tollers Eine Jugend in Deutschland, en av de klassiska tyska självbiografierna, därtill ett centralt dokument för förståelsen av mellankrigstiden i vårt södra grannland och uppladdningen som ledde till det nazistiska maktövertagandet den 30 januari 1933. Boken finns i många upplagor på tyska där den nog aldrig saknats i tryck. Ungdom i Tyskland, den svenska översättningen av Karin Löfdahl som kom 1981 på Norstedts med Thomas von Vegesacks efterord, är utgången sedan länge. Men man skaffar den lätt på Bokbörsen där det just nu finns tretton exemplar till varierande priser. I von Vegesacks essäsamling Makten och fantasin från 1978 finns för övrigt ett utförligt kapitel om Toller.

Det är en märklig bok om ett märkligt liv. Slutraderna försöker att inte låta resignerade: ”Jag är trettio år. Mitt hår blir grått. Jag är inte trött.” Annars hade Ernst Toller vid den tidpunkten anledning att känna sig trött. Det han kämpat för var besegrat och slaget i spillror. Framtiden var utomordentligt mörk 1933. Den tionde maj det året brändes Tollers verk på bokbål i Tyskland, och framåt hösten miste han sitt tyska medborgarskap.  Några år senare försökte han samla in pengar till de regeringstrogna trupperna i inbördeskrigets Spanien och kom i det ärendet till Sverige sent på året 1938. I efterskriften avslöjas hur tyskdominerande de större stockholmstidningarna var och hur illviljan mot Toller präglade många av artiklarna om honom.

Alma – Vindens brud

Alma Mahler Gropius Werfel 1879-1964Alma föddes Schindler, men är för eftervärlden mest känd som Alma Mahler, efter giftermålet med den böhmiske-judiske tonsättaren Gustav Mahler.

Hon var dotter till bildkonstnären Emil Jakob Schindler och Anna von Bergen. Alma hade rykte om sig att vara Wiens vackraste kvinna, ett epitet som i sig kanske kan verka banalt men som tvärtom döljer en mycket invecklad och fascinerande personlighet. Alma hade många beundrare och fick med åren flera benämningar, däribland ”Vindens brud” och ”Seklets musa”. Almas far dog när hon var liten och mamman gifte då om sig med konstnären Carl Moll, som sedan var den som introducerade henne för några av tidens mest gränsöverskridande konstnärer och artister, däribland Gustav Klimt. Alma var bara arton år när hon träffade Klimt och förälskade sig i honom. Kärleken var besvarad, men när modern kom över Almas dagbok, fulltecknad av passionerade beskrivningar av relationen, bröt hon omedelbart familjens kontakt med Klimt.

Alma lärde också känna Burgtheaters direktör, Max Burckhard, och med hans hjälp bekantade hon sig närmare med litteraturenoch musik: hennes favoriter var Schubert, Schumann men framförallt Wagner. Alam var en kvinna som väckte starka känslor vart hon än kom; en av tonsättaren Arnold Schönbergs vänner, Alexander von Zemlinsky, blev galen i henne. Det var också genom honom, och med hjälp av en väninna, som Alma kom att träffa en av de mest kända tonsättarna i Wien under den där tiden: Gustav Mahler.

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

Ailo Gaup. Foto KnutNär människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ska hantera. När Ailo Gaup dog, i torsdags den 24 september, blev allt tyst och stilla. Han var en stor lärare på den stilla schamanvägen. Han samlade de personer som var intresserade av det ”verdensarv” som han ansåg att schamanismen och de samiska myterna förvaltade. Han delade med sig av sin kunskap på alla nivåer, med en obeskrivlig värme och subtil insiktsfullhet. Att ge röst åt det obeskrivliga i stillhet blev hans väg, hans identitet, den som bars upp av hans enorma skaparkraft och smittande lust.

 Han föddes i Kautokeino under mycket speciella omständigheter. Det var denna historia som han var på väg att berätta i en ny bok när sjukdomen tog honom. Kanske hann han skriva klart? Kanske får vi ännu en gång läsa de livsbejakande intressanta ord som Ailo har burit i sin famn. Eller så förblir hans ord en gåta att söka i norrskenet, där han i sin poesi såg en möjlig fortsättning efter döden.

Symbolisk lyxrepresentation ekar genom århundraden -från Sofonisba Anguissola till Carrie Bradshaw

Sofonisba AnguissolaDet droppar vatten från takräcket och löven har sakta börjat ändra färg. Jag sitter på en sliten bänk och väntar på pendeln, dinglar med benen samtidigt som jag lätt uttråkad bläddrar igenom instagramflödet. Plötsligt fastnar ögonen på en bild av en pälsklädd Sarah Jessica Parker, eller närmre bestämt hennes karaktär Carrie Bradshaw. Parker har något drömskt i blicken samtidigt som hon drar pälsen närmre kroppen. Jag kunde inte släppa bilden då jag visste att jag sett något liknande förut. Det gick några dagar tills det slog mig som en blixt från ovan,  Sofonisba Anguissola.

Sofonisba Anguissola föddes ca. 1532 i staden Cremona i Norra Italien. Hennes far var ovanligt modern för sin tid eftersom han såg till att alla hans döttrar fick en humanistisk utbildning samt fortsatta studier i ett konstnärligt ämne. Anguissola visade sig tidigt ha konstnärlig talang. Hon skapade framförallt porträtt, det mjuka allvaret som ligger likt en slöja över verken är ett av hennes främsta kännetecken. Målningen jag kopplade samman med Carrie Bradshaw heter Ladyina Fur Wrap och är ett porträtt av en italiensk adelskvinna. Lyx genomsyrar de båda bilderna. Päls, smycken och dyra tyger. Den svarta färgen i originalet signalerar pengar, då svart var den absolut dyraste färgen under den här tiden. Det jag fascineras över är hur otroligt lika lyx och exklusivitet framställs idag jämfört med 500 år bak i tiden. Hur är detta möjligt? Då utvecklingen går allt snabbare och våra liv idag inte ens går att jämföra med bara 100 år bakåt är det minst sagt märkligt att denna röda tråd fortsättningsvis sitter i. Kommer aldrig de klassiska symbolerna att ändra?

Grundbehov som mat, pengar och kärlek har genomgått otroliga förändringar genom århundradena. Bytt både form och mening flera gånger om. Men fortfarande kvarstår de mänskliga behoven, vi behöver mat och kärlek för att fungera. Och pengar för att ha ett tak över huvudet. Är det därför den klassiska representationen av exempelvis ekonomisk välfärd fortfarande är aktuelle? Att vi så uppenbart kan tolka Anguissolas original utgående från 2000-talets människas referensramar är intressant, det får mig onekligen att undra hur en 1500-tals människa skulle tolka fotografiet av Carrie Bradshaw.

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with Kaia Hugin

Kaia HuginKaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed her genuine talent between the contemporary trend of intersections among performance, art, and what one may define as modern – or postmodern – filmmaking grammar. In Norway and abroad.

Hitherto her research has resulted in an attempt at reframing certain connections between physical performance and audiovisual image into original shapes. The title is a neologism she coined, and it is reminiscent of an impression – or sensation – of a movement, that is vague as well as polymorphic.

In each video we watch her, the artist (therefore author-actress on the scene) in situations which put her under a certain estrangement effect or through disruptive actions (due to different reasons), situations and actions able to indicate – every time – a challenge within the limits of corporeality, between nature and culture, in terms of tension and transformation towards postures, figures or even other habitus.

 Kaia has kindly replied to some questions I posed about her background and work...

Patricia Petibon – ett porträtt

Patricia Petibon« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på gott humör. Visserligen vet du att du kommer att konfronteras med en musik som rymmer både allvar och så starka känslor, att du till och med kan röras till tårar – ändå prisar du dig lycklig över att få sitta där. För ett ögonblick kan du helt glömma bort livets vedermödor”.

Den franske barockspecialisten Philippe Beaussants reflektion framkallas av en inspelning av arior ur italiensk barockopera, där den franska sopranen Patricia Petibon spelar huvudrollen i samarbete med Venedigs Barockorkester under ledning av Andrea Marcon. Den är högst sannolikt en stor glädjekälla för många personer och kom ut för ett par år sedan under beteckningen Rosso (Deutsche Grammophon).

En av inspelningens förtjänster är att den tydligt visar att ”klassisk” musik inte bara är en angelägenhet för sparsmakade musikälskare, i det här fallet med italiensk barockopera som specialitet. Den lyfter fram de djupt mänskliga erfarenheter som gestaltats i en musik som skapades för sekler sedan och som en sångerska som Patricia Petibon är rätt person att förmedla – hon har för övrigt själv bestämt repertoaren.

Sitt internationella genombrott fick hon med sin inspelning Amoureuses fran 2008 med musik av Mozart, Haydn och Gluck. Den belönades med det prestigefyllda priset BBC Music Magazine Award och med kritikerreaktioner som ”a voice which can be described only as truly amazing.” Roller som har lockat henne är speciellt impertinenta unga kvinnor, exempelvis Suzanna i Mozarts opera Figaros bröllop.

Ett exempel på samma näsvishet figurerar i inledningsarian i Rosso, där hon gestaltar Cleopatra i Sartorios opera ”Julius Cesar i Egypten”. Cleopatra försöker hjälpa sin bror som retat upp Julius Cesar genom att lägga ut sina krokar för honom. Suggestivt inleds hennes aria med orkesterns gestaltning av ett bultande hjärta. Därpå följer en uppvisning av Cleopatras förförelsekonst, som hon med en oförblommerad självbelåtenhet redovisar för sin förtrogna, uppenbart tillfreds med att hon lyckas förvrida huvudet på alla män som råkar komma i hennes väg. Hennes attityd är pa samma gång roande, lätt chockerande och samtidigt tidlös.

Ur arkivet

view_module reorder

Den fenomenale Klaus Rifbjerg

Den femtonde december fyller Klaus Rifbjerg åttiotvå år. Om Svenska Akademien ska ge honom ett Nobelpris fem dagar tidigare får de snart bestämma sig. Han blir inte yngre även om ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 mars, 2013

Klassisk homeopati – medicin & filosofi och om konsten att bli botad från…

Varje vetenskaplig sanning har en motsanning. När Svenska Tandläkarförbundet säger att vi behöver fluor för att få starka, friska tänder finns det oberoende forskning som visar att nervgiftet fluor bryter ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juli, 2014

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Veckans från Grekland

Det är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 juni, 2011

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2015

Hund och katt --- livskamrater till döds? Crister Enander om husdjuret

Kattmamman och Kattpappan kallade vi dem. Några andra namn hade de inte. Ingen sade någonsin något annat. Men Kattmamman och Kattpappan visste alla vilka de var. Mannen hade en ständigt ...

Av: Crister Enander | Essäer | 30 juli, 2012

Tystnaden i kosmos

Första gången jag ledde en julotta hörde jag tystnaden i kosmos. Över mittgången brann bågar av trä med levande ljus. Heidenstam hade ristat på en tegelplatta i golvet.  illustration: Berit ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts