Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Min mor



Anna Hildur Christina AnderssonHon hette Hildur. Anna Hildur Christina Kjöllerström, född år 1904 i Stackebo, Mossebo socken, den äldsta flickan i en syskonskara på åtta barn.
År 1933 gifte hon sig med en pojke från grannbyn Guldbrandsbo i Tranemo socken. Han hette Luther. Frans Luther Andersson. De fick sex döttrar varav jag är den andra i ordningen. Som nygifta flyttade till en gård i byn Fiås, Grimsås och där bodde jag till jag var sexton år. Då var det dags för mig att ge mig ut i världen för att skaffa mig utbildning.
Att jag är så noga med att skriva namn på byar och gårdar beror på att en stor del av min mammas personlighet växte fram i den kontinuitet som fanns i familjen, i släkten och bland grannar i bygemenskapen.

Ofta ser man inte sin egen omgivning. Inte förrän Alex, min blivande man, steg över tröskeln till mitt föräldrahem och mötte henne såg jag det som varit uppenbart hela tiden.
"Ni tror att det är er pappa som bestämmer i er familj. Så är det inte alls. Det är er mamma som bestämmer."

Likaså var det han som i en av sina delvis självbiografiska böcker med en enda mening gav en bild av henne.
"Modern sysslade tyst vid spisen."
Den formuleringen drabbade oss så starkt, att en av systrarna halvt förskräckt sa: "När ska det bli min tur?"

Min mor var tystlåten medan min far talade gärna, högt och mycket. Han sa bra saker för han var en begåvad man. Jag är talför och det har jag efter honom men det var min mor som genom sitt exempel lärde mig vad jag skulle säga. Efter en bjudning någonstans kunde hon säga:
" Jag såg att du talade med x. Det var bra. Hon/han är så tillbakadragen."
Det var emellertid min morbror, professor vid teologiska fakulteten i Lund, som påpekade något mycket viktigt:
"Den mest begåvade av oss alla syskon är Hildur."
Jag har förstått att hennes syskon brukade fråga min mamma om råd och lyssna på henne. Men varför fick hon då inte studera? I början av 1900-talet var det stort nog att en pojke i en syskonskara på landet fick läsa vidare och blev, som det kallades, bondestudent.
Jag minns inte att min mor någonsin var sjuk. Hon måste ju ha varit förkyld någon gång men det lät hon i så fall inte märka. Däremot var min far sjuk i tuberkulos och även tre av oss barn. Hur hon klarade att sköta gården med hjälp av en drängpojke under han första sjukdomsperiod får bli en annan historia. Hon var inte bara stark mentalt utan måste även ha varit det fysiskt, fast hon var liten och spröd. Hennes gudstro var stark.

Mamma Hildur hade många förtjänster. Hennes mat var den godaste och bästa man kunde tänka sig. Hon hade utmärkta varor att tillgå. Potatis, morötter och rödbetor såväl som bönor och ärter odlades hemma. Brödet bakade hon av råg som växt hemma på åkern. Jag minns att hon, när hon så småningom blev tvungen att köpa rågmjöl i affären, tyckte det var svårt att få tag i rent rågmjöl, sådant som inte var blandat med andra mjölsorter. Äkta skulle det vara.
Hon var mycket skicklig på att sy kläder, brodera, väva, sticka och virka och sist men inte minst, att lappa och laga. En gång skodde hon en kavaj nedtill på ärmarna med mocka samt satte mockalappar på armbågarna åt en av sina svärsöner. Väldigt snyggt blev det och han tackade henne med en rolig vers.
Hon hade full kontroll över det som nu kallas återvinning och som det pratas så märkvärdigt om. Hon förstod vad som var av god kvalitet och att sådant är värt att vårdas.

Givetvis visste Hildur att klä sig. Klädintresset hade vi gemensamt och så småningom sydde jag en del av hennes kläder. I min barndom hängde kläder i stora papperspåsar i taket i två garderober på vinden, en för finare och en för enklare kläder. I en sådan påse, vill jag minnas, fanns en rostbrun kappa från 1930-talet som var knäppt med en stor knapp i midjan. I stället för krage hade kappan en uppstående rak kant och kappslagen var ju så att säga fria, när det inte fanns knappar i kragen. Elegant. Men hon fick förstås finna sig i att följa modet även när det var fult. Det finns ett foto på hela familjen vid min realexamen med mamma, pappa och all systrarna, där den yngsta Ragnhild, är så liten att hon sitter på pappas arm. Då hade mamma en vid, brun kappa och en brun hatt till. På den tiden köpte damerna ofta kappa och hatt tillsammans. Hatten liknade en fotboll som luften gått ur och därefter hade fått ett par rejäla sparkar. Prydd med en fjäder vid sidan. Åtskilligt senare köpte jag henne en svart hatt med brätten i Ljusgården på NK i Stockholm. Den var mycket snygg och klädde henne perfekt.

Mor och far hjälptes åt med handmjölkningen morgon och kväll tills pappa skaffade mjölkmaskin. Våra hästar aktade hon sig för men jakthunden tyckte om henne. Det var nämligen hon som såg till att den fick mat. När mamma en gång bröt benet och kom till sjukhus, blev den hund vi hade då så olycklig och ylade utanför sin koja så hemskt, att pappa fick binda den i stallet. Det var inte så att den blev utan mat men det var ändå mammas omsorg hunden saknade.
På ålderns höst blev katterna hennes bästa vänner. Dock hade de det inte så ställt som nutida katter. De fick aldrig vara inomhus men de mötte henne på morgonen för att få sin mjölkskvätt så fort hon öppnade köksdörren.

Hon hade ständig omsorg om alla runt omkring så länge hon orkade och även för de barn som kom in i köket i ett eller annat ärende. Jag minns särskilt hur snäll hon var mot dem som på ett eller annat sätt var udda.
Mamma Hildur var sträng utan att säga så mycket. Gammaldags redlighet präglade henne. Inte smita in på något och att alltid göra rätt för sig var hennes valspråk. Inga regler behövdes om klockslag när vi skulle vara hemma när vi varit på dans. Det var underförstått att man skulle sköta sig. Rent allmänt blev hon mera tillåtande ju äldre hon blev. Det bekräftar barnbarnet Anna som bodde med sin mamma Ragnhild och sin pappa under flera år med mormor i Fiås. (Pappa Luther dog 1987) Där var det ofta livligt med skratt och skoj men mormor hade inte så ont av det, även om hon hennes rum gränsade till vårt stora kök, för hon hörde inte så bra då. Jag minns en härlig scen i köket när Anna och hennes yngre bror Gustav skojade med mormors rullator och körde varandra på den.

Att använda ordet beundra om Hildurs känslor för sina barn och barnbarn vore fel, men hon förstod att varmt värdera deras goda sidor, till exempel hos Barbro som är nummer tre i vår systraskara. Hon är lik vår mamma genom att hon är strålande när det gäller allt slags handarbete. Det gjorde mormor glad men förstås även att vi skötte våra studier bra - såväl som våra arbeten. I det sammanhanget måste jag berätta om när Barbro skulle ha sitt första barn. Det var julafton och bistert väder. Hon var minst sagt stor för hade hon gått över tiden. Väl hemma hos sig på julaftonskvällen tog hon ricinolja och en pojke föddes på juldagen. Jag talade senare med mamma om att hon inte kommit med en enda förmaning till den havande modern. Mamma Hildur:
"Hur skulle jag kunna det? Hon är fullt kapabel att sköta sig och sitt "
Det måste vara innebörden i "att leva och låta leva". Givetvis ägnade hon sig aldrig åt skvaller. Sådant stod hon över. Man skulle inte förhäva sig men ändå veta sitt värde.
Hennes humor var stillsam men när hon fällde en anmärkning var den mitt i prick.

Hade mamma Hildur då inga fel? Jo det var en sak som inte var så bra. Hade man hennes starka personlighet i bakgrunden kunde man var försynt, men utan den utstrålningen i kunde försyntheten gå för långt. Däri ingick att mannen i familjen skulle ha den största uppmärksamheten. Alltid. Vi döttrar blev inte så tuffa som pojkar skulle ha blivit, det är jag säker på.
I en tevesändning en gång smög jag ut ur bild för att inte "ta plats", där andra gärna stannat kvar.
"Precis som svärmor Hildur", sa en svåger som såg en glimt av mig i teveinslaget.

Jag tänker på min mor varje dag. Redskap och annat ska inte stå ute och bli förstört. När jag rensar ogräs är jag noga med att ta bort den lilla rotknutan på våtarven. "För annars är arbetet lika ogjort," brukade hon säga. Jag räfsar undan långa, vissna strån från kanterna i trädgården för det gjorde man på åkerrenarna förr. Viktigt? Kanske inte, men jag gör det i alla fall.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour.
(William Blake 1757-1827)

Birgitta Milits



Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.