La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Min mor



Anna Hildur Christina AnderssonHon hette Hildur. Anna Hildur Christina Kjöllerström, född år 1904 i Stackebo, Mossebo socken, den äldsta flickan i en syskonskara på åtta barn.
År 1933 gifte hon sig med en pojke från grannbyn Guldbrandsbo i Tranemo socken. Han hette Luther. Frans Luther Andersson. De fick sex döttrar varav jag är den andra i ordningen. Som nygifta flyttade till en gård i byn Fiås, Grimsås och där bodde jag till jag var sexton år. Då var det dags för mig att ge mig ut i världen för att skaffa mig utbildning.
Att jag är så noga med att skriva namn på byar och gårdar beror på att en stor del av min mammas personlighet växte fram i den kontinuitet som fanns i familjen, i släkten och bland grannar i bygemenskapen.

Ofta ser man inte sin egen omgivning. Inte förrän Alex, min blivande man, steg över tröskeln till mitt föräldrahem och mötte henne såg jag det som varit uppenbart hela tiden.
"Ni tror att det är er pappa som bestämmer i er familj. Så är det inte alls. Det är er mamma som bestämmer."

Likaså var det han som i en av sina delvis självbiografiska böcker med en enda mening gav en bild av henne.
"Modern sysslade tyst vid spisen."
Den formuleringen drabbade oss så starkt, att en av systrarna halvt förskräckt sa: "När ska det bli min tur?"

Min mor var tystlåten medan min far talade gärna, högt och mycket. Han sa bra saker för han var en begåvad man. Jag är talför och det har jag efter honom men det var min mor som genom sitt exempel lärde mig vad jag skulle säga. Efter en bjudning någonstans kunde hon säga:
" Jag såg att du talade med x. Det var bra. Hon/han är så tillbakadragen."
Det var emellertid min morbror, professor vid teologiska fakulteten i Lund, som påpekade något mycket viktigt:
"Den mest begåvade av oss alla syskon är Hildur."
Jag har förstått att hennes syskon brukade fråga min mamma om råd och lyssna på henne. Men varför fick hon då inte studera? I början av 1900-talet var det stort nog att en pojke i en syskonskara på landet fick läsa vidare och blev, som det kallades, bondestudent.
Jag minns inte att min mor någonsin var sjuk. Hon måste ju ha varit förkyld någon gång men det lät hon i så fall inte märka. Däremot var min far sjuk i tuberkulos och även tre av oss barn. Hur hon klarade att sköta gården med hjälp av en drängpojke under han första sjukdomsperiod får bli en annan historia. Hon var inte bara stark mentalt utan måste även ha varit det fysiskt, fast hon var liten och spröd. Hennes gudstro var stark.

Mamma Hildur hade många förtjänster. Hennes mat var den godaste och bästa man kunde tänka sig. Hon hade utmärkta varor att tillgå. Potatis, morötter och rödbetor såväl som bönor och ärter odlades hemma. Brödet bakade hon av råg som växt hemma på åkern. Jag minns att hon, när hon så småningom blev tvungen att köpa rågmjöl i affären, tyckte det var svårt att få tag i rent rågmjöl, sådant som inte var blandat med andra mjölsorter. Äkta skulle det vara.
Hon var mycket skicklig på att sy kläder, brodera, väva, sticka och virka och sist men inte minst, att lappa och laga. En gång skodde hon en kavaj nedtill på ärmarna med mocka samt satte mockalappar på armbågarna åt en av sina svärsöner. Väldigt snyggt blev det och han tackade henne med en rolig vers.
Hon hade full kontroll över det som nu kallas återvinning och som det pratas så märkvärdigt om. Hon förstod vad som var av god kvalitet och att sådant är värt att vårdas.

Givetvis visste Hildur att klä sig. Klädintresset hade vi gemensamt och så småningom sydde jag en del av hennes kläder. I min barndom hängde kläder i stora papperspåsar i taket i två garderober på vinden, en för finare och en för enklare kläder. I en sådan påse, vill jag minnas, fanns en rostbrun kappa från 1930-talet som var knäppt med en stor knapp i midjan. I stället för krage hade kappan en uppstående rak kant och kappslagen var ju så att säga fria, när det inte fanns knappar i kragen. Elegant. Men hon fick förstås finna sig i att följa modet även när det var fult. Det finns ett foto på hela familjen vid min realexamen med mamma, pappa och all systrarna, där den yngsta Ragnhild, är så liten att hon sitter på pappas arm. Då hade mamma en vid, brun kappa och en brun hatt till. På den tiden köpte damerna ofta kappa och hatt tillsammans. Hatten liknade en fotboll som luften gått ur och därefter hade fått ett par rejäla sparkar. Prydd med en fjäder vid sidan. Åtskilligt senare köpte jag henne en svart hatt med brätten i Ljusgården på NK i Stockholm. Den var mycket snygg och klädde henne perfekt.

Mor och far hjälptes åt med handmjölkningen morgon och kväll tills pappa skaffade mjölkmaskin. Våra hästar aktade hon sig för men jakthunden tyckte om henne. Det var nämligen hon som såg till att den fick mat. När mamma en gång bröt benet och kom till sjukhus, blev den hund vi hade då så olycklig och ylade utanför sin koja så hemskt, att pappa fick binda den i stallet. Det var inte så att den blev utan mat men det var ändå mammas omsorg hunden saknade.
På ålderns höst blev katterna hennes bästa vänner. Dock hade de det inte så ställt som nutida katter. De fick aldrig vara inomhus men de mötte henne på morgonen för att få sin mjölkskvätt så fort hon öppnade köksdörren.

Hon hade ständig omsorg om alla runt omkring så länge hon orkade och även för de barn som kom in i köket i ett eller annat ärende. Jag minns särskilt hur snäll hon var mot dem som på ett eller annat sätt var udda.
Mamma Hildur var sträng utan att säga så mycket. Gammaldags redlighet präglade henne. Inte smita in på något och att alltid göra rätt för sig var hennes valspråk. Inga regler behövdes om klockslag när vi skulle vara hemma när vi varit på dans. Det var underförstått att man skulle sköta sig. Rent allmänt blev hon mera tillåtande ju äldre hon blev. Det bekräftar barnbarnet Anna som bodde med sin mamma Ragnhild och sin pappa under flera år med mormor i Fiås. (Pappa Luther dog 1987) Där var det ofta livligt med skratt och skoj men mormor hade inte så ont av det, även om hon hennes rum gränsade till vårt stora kök, för hon hörde inte så bra då. Jag minns en härlig scen i köket när Anna och hennes yngre bror Gustav skojade med mormors rullator och körde varandra på den.

Att använda ordet beundra om Hildurs känslor för sina barn och barnbarn vore fel, men hon förstod att varmt värdera deras goda sidor, till exempel hos Barbro som är nummer tre i vår systraskara. Hon är lik vår mamma genom att hon är strålande när det gäller allt slags handarbete. Det gjorde mormor glad men förstås även att vi skötte våra studier bra - såväl som våra arbeten. I det sammanhanget måste jag berätta om när Barbro skulle ha sitt första barn. Det var julafton och bistert väder. Hon var minst sagt stor för hade hon gått över tiden. Väl hemma hos sig på julaftonskvällen tog hon ricinolja och en pojke föddes på juldagen. Jag talade senare med mamma om att hon inte kommit med en enda förmaning till den havande modern. Mamma Hildur:
"Hur skulle jag kunna det? Hon är fullt kapabel att sköta sig och sitt "
Det måste vara innebörden i "att leva och låta leva". Givetvis ägnade hon sig aldrig åt skvaller. Sådant stod hon över. Man skulle inte förhäva sig men ändå veta sitt värde.
Hennes humor var stillsam men när hon fällde en anmärkning var den mitt i prick.

Hade mamma Hildur då inga fel? Jo det var en sak som inte var så bra. Hade man hennes starka personlighet i bakgrunden kunde man var försynt, men utan den utstrålningen i kunde försyntheten gå för långt. Däri ingick att mannen i familjen skulle ha den största uppmärksamheten. Alltid. Vi döttrar blev inte så tuffa som pojkar skulle ha blivit, det är jag säker på.
I en tevesändning en gång smög jag ut ur bild för att inte "ta plats", där andra gärna stannat kvar.
"Precis som svärmor Hildur", sa en svåger som såg en glimt av mig i teveinslaget.

Jag tänker på min mor varje dag. Redskap och annat ska inte stå ute och bli förstört. När jag rensar ogräs är jag noga med att ta bort den lilla rotknutan på våtarven. "För annars är arbetet lika ogjort," brukade hon säga. Jag räfsar undan långa, vissna strån från kanterna i trädgården för det gjorde man på åkerrenarna förr. Viktigt? Kanske inte, men jag gör det i alla fall.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour.
(William Blake 1757-1827)

Birgitta Milits



Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.