Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater



altSåsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person. Döden, bisarra sexuella fenomen, sociala avvikelser och en ironisk böjelse för starka åsikter, gör Carl Abrahamsson till en av de mest intressanta konstnärerna i Sverige.
Vi träffade honom för en intervju.

Carl Abrahamsson, du är musiker, författare, bildkonstnär och numera förläggare och skivproducent. Men du är också en ensamstående far. Var hittar du tiden för att klara allt detta?

- Jag försöker ta det lugnt. Det kan låta som en motsägelse. Men stress är en påtaglig fara på många sätt och rent arbetsmässigt kommer inget gott av det. Så jag försöker helt enkelt använda min kreativa tid på ett effektivt och metodiskt sätt, men utan att stressa. Jag försöker också ta vara på alla idéer och skriver ned dem så att de inte försvinner. När tiden är mogen hanteras de. På så sätt finns det alltid något spännande projekt att ta tag i. Om man har en begränsad tid att vara kreativ på, måste man vårda den tiden mycket ömt.

Vi börjar med bildkonstnären. Den senaste utställningen du har haft i Sverige heter Döden i våra hjärtan. Döden är i centrum. Det låter en aning förromantiskt och dekadent.

- Jag tittade igenom mitt negativarkiv och fann många bilder som har med döden att göra.
Det har inte varit planerat utan snarare en intuitiv dragning åt sådana motiv under decenniernas lopp. Religiös dödsikonografi är bland det vackraste som finns. Och platser där döden varit närvarande är verkligen livsmotiverande, tycker jag. Med aktiv vetskap om dödens närvaro tycker jag att jag blir mer motiverad att leva och göra det jag vill göra. Så jag ser inte direkt något dekadent i det, snarare tvärtom. Döden blir handlingsmotiverande och självdisciplinerande

En dos av antisocial individualism är tydlig i det du avbildar tycker jag. Även i musiken - otroligt vacker musik måste jag säga - återkommer apokalyptiska föreställningar om en värld som går mot nedgången.


- Det stämmer nog bra. Samma sak här, det är inget planerat eller "romantiserat". Det är bara så jag är och fungerar. Jag betraktar omvärlden, drar slutsatser och uttrycker det hela på mina egna sätt. Mitt grundperspektiv är dystopiskt och pessimistiskt men som person är jag, återigen motsägelsefullt, optimistisk och positiv. Jag får kraft av att betrakta verklighetens absurda teater.

Kan du berätta lite mer om din vänskap med konstnären Genesis P-Orridge och om ditt musikprojekt Cotton Ferox?


- Vi träffades första gången i London 1986. Då var jag en renodlad beundrare och fanzinejournalist. Men jag var så intresserad av allt han höll på med att jag engagerade mig mer och vi blev vänner. Vi har samarbetat på olika musikprojekt, framträdanden, böcker och mycket annat. Det har varit en väldigt lärorik vänskap. Vad gäller Cotton Ferox och andra musikprojekt går det i vågor. Främst skriver och fotograferar jag, men jag kan inte helt slita mig från musiken. Att gå in i musiken är fantastiskt välgörande för där handlar det ju inte längre om mentala processer eller intellektuellt arbete. Det är mycket mer irrationellt, intuitivt, känslomässigt, kopplat till själsliga och inre upplevelser. Det är viktigt som en balans, som meditationer i ljud.

Du var i slutet av 80-talet engagerad i den skandinaviska avdelningen av P-Orridges magiska grupp "Temple ov Psychic Youth" och var under en kort tid i början på 90-talet också associerad med satanisten Anton LaVey. Du gillar den subkulturella världen, eller hur?

- Jag stimuleras och inspireras av idéer och människor som står för vad de tror på och gör. Jag har också alltid aktivt sökt kontakt med människor som fascinerat mig och så är det fortfarande. Det avgörande är inte att jag måste känna att jag håller med om allt som sägs. Det som lockar är att de säger det och hur de säger det. Och, naturligtvis, hur starka och radikala åsikter väldigt konkret formar vår värld. Subkulturen är definitivt inget självändamål för mig, men det är ofta där nya spännande fenomen och tankar dyker upp.

Du skrev och fotograferade och sedan samlade du mycket i en bok hos H:ström förlag som heter Olika människor. Annorlunda människor men... det som mest attraherar dig är människan, speciellt när hon inte följer normerna...

- Livet består av valsituationer. För att kunna välja rätt måste man vara ärlig och ha självkännedom. Jag uppskattar människor som inte kompromissar i de val de gör. Naturligtvis utvecklas man under livets gång men jag tror att man redan tidigt i livet på någon nivå vet vad man vill sysselsätta sig med. Om man backar eller gör brott mot sig själv när det gäller de sakerna, uppstår neuroser och skadliga kompensatoriska mönsterbeteenden som präglar hela livet negativt. Det låter enkelt, men är väldigt svårt. En tröst i det hela är det gamla visdomsordet: "Ärlighet varar längst". Men finns det någon som är 100 % ärlig och konsekvent idag?

Du har rest mycket. Har du något speciellt minne av en eller flera icke "ordinära" människor du mött som du vill berätta om för oss?

- Det finns väldigt många speciella minnen. Att lära känna Anton LaVey och höra honom spela cirkusmusik i sitt kök i San Francisco var mycket givande. P-Orridge såklart, alltför många minnen. Likaså med filmaren Kenneth Anger, som jag bibehållit kontakten med. Då vi först träffades i Hollywood 1989 gav han mig ett väldigt fint fotografi föreställande Aleister Crowley. I Los Angeles ställde Helmut Newtons änka June in en lunch med Anjelica Huston för att vi skulle ha tid att prata och fotografera. I New York träffade jag inom loppet av tre timmar både fotografen Peter Beard och regissören Paul Morrissey. Beard, som varit en stor inspirationskälla för mig, insisterade på att jag skulle följa med honom och hans familj ut till deras lantställe, trots att mitt plan hem skulle gå bara ett par timmar senare. Det var nära att jag stannade då. Jag ångrar att jag inte gjorde det. Och så vidare... Om jag inte fotograferade och skrev så mycket skulle jag nog glömma bort en hel del.

Du har ett bokförlag, EDDA (www.edda.se). Väldigt fina och rara (och dyra) böcker. Det handlar ibland om skivor och böcker som borgarbrackan och vissa socialister skulle kunna stämpla som högerradikala eller i bästa fall esoteriska. Personligt tycker jag du ger ut böcker som ingen vågar ge ut. Jag uppskattar mycket det du gör, Calle.


- Tack. Man ska i största möjliga mån undvika fördomsfulla och intoleranta människor, tycker jag. Jag bryr mig inte om vad andra anser om vad jag skriver eller producerar. Jag vet av egen erfarenhet att det finns många som känner en resonans med vad jag gör. Det i sig är inspirerande såklart. Men främst handlar det om att jag gör vad jag gör därför att jag känner att jag måste. Jag vet dessutom att det inspirerar många andra människor och det är också viktigt.

Hur skulle du själv vilja definiera dig själv som person och konstnär?

- Som person är jag alldeles för snäll. Jag vet inte om det är något dåligt egentligen, men jag upplever det ofta så, inte minst i affärssammanhang. Som kreativ person är jag öppensinnad. Jag känner inte att jag låser fast mig själv vid vissa tillvägagångssätt eller rigida strategier. Jag är intuitivt orienterad men i min egen viljas tjänst. Kittet mellan personen och kreativiteten är en kosmisk attityd av förundran och respekt inför livet. Mycket av det jag gör handlar om en ande eller en anda, om spår som leder framåt och om inspiration och idéer som förs vidare. Vissa saker passerar genom mig och det känns som en mycket ansvarsfull position.

Jag kan inte avsluta den här intervjun utan att fråga dig om de pågående projekten. Vad har du på gång, Calle?

- Jag kommer att ha en del fotoutställningar under hösten. "FanzinEra", som är mina gamla rock'n'roll-porträtt från mitten av 80-talet. Och "Döden i våra hjärtan"-utställningen ska till Bergens Kunstmuseum i Norge i höst. Bokmässigt håller jag på med en "FanzinEra"-fotobok och sedan är det dags för det fjärde numret av "The Fenris Wolf", en ockulturell antologi med många spännande tänkare, författare och konstnärer. Det var faktiskt 17 år sedan det förra numret kom ut, så det är verkligen hög tid nu!

Intervjuare: Guido Zeccola
www.carlabrahamsson.com
www.edda.se

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.