Bonaden från Överhogdal

Från Asken Yggdrasils tupp "Gullinkambe" har egentligen menats Gulltopp (emblem för sol-ljus guden…

I den nordiska mytologin rytande tuppen Gullinkambe (den med gyllene kam) på toppen av trädet Yggdrasil motsvarar Gulltopp (den guldluggade, den mytiska häst som är Heimdalls emblem), Heimdall som blåser ...

Av: Javad Mofrad | 25 maj, 2017
Essäer om religionen

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | 01 juni, 2009
Reportage om scenkonst

Dansmusikens marknadsekonomi

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och ...

Av: Robert Halvarsson | 16 januari, 2012
Essäer

Två röster och en cello. Foto: Tina Axelsson

En resa oändligt lustfylld och lite skrämmande – intervju med albumaktuella Lise och…

Det har ösregnat hela dagen när Lise Hummel, Gertrud Stenung och jag möts på ett kafé på Kungsholmen. Om ett par dagar släpps deras femte album, ”Lyckan kommer från ett ...

Av: Hedvig Ljungar | 29 september, 2014
Musikens porträtt

Parmenides från Elea



Mellan det VI:e och det V:e seklet f.Kr. altlevde en man som hette Parmenides, i en stad som hette Elea (eller Yele), det nuvarande Velia (nära Ascea), söder om Neapel.

Han var en tänkare som också var läkare och vetenskapsman.  Det var han som grundade den aleatiska skolan som skulle få stor betydelse i vår civilisation.

 Redan före honom hade de joniska (uppkallat efter ett hav mellan Grekland och Italien)  filosoferna Thales, Anaximenes, Anaximander och Herakleitos sökt en begynnelse ( arké ) från vilken världen hade uppstått. Man hade börjat tala om urelement och kosmologiska händelser. Före Parmenides hade det funnits en annan berömd filosofisk skola - Pythagoras  -  som påverkade Eleaternas tänkare (Parmenides, Zenon, Melissos, Xenofanes),  men Parmenides kom att betyda mycket mer för vår civilisation, på grund av att han hade gått betydligt längre i frågor som: vad är enheten? Vad är varat?

De andra filosoferna försökte förstå vad världen var, medan Parmenides började fråga om det som fanns före världen, om det som nödvändigtvis var evigt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det grekiska tänkandet har varit vaggan för vår civilisation; vi kan kritisera det men vi kan inte ignorera det, därför att detta tänkande har rotat sig i allt vi tänker och gör, i så hög grad att det inte är en överdrift att påstå att vi på något sätt blivit metaboliserade (omvandlande biologiskt) av detta tänkande. Detta beror givetvis inte bara på Parmenides, tvärtom, mot Parmenides har begåtts en sorts fadermord!

Karl Raimond Popper, en nutida österrikisk filosof, brukade säga att Einstein var den nya Parmenides. Platon sade att Parmenides till synes var en profet som skulle dyrkas men också att han, och hans tänkande, var fruktansvärt. Aristoteles - som annars var en mycket försiktig tänkare, angrep honom med våldsamma postulat och sade att Parmenides var galen.

Men det är på den här galenskapen (eller snarare på försöket att kontrastera den) som vår civilisation byggdes.

" - Så skall jag nu säga - och detta är hjärtat av den runda sanningen - vilka forskningens enda tänkbara vägar är: den ena att det är och att icke vara inte kan vara - det är visshetens väg, ty denna följer sanningen; den andra att det inte är och att icke vara måste vara - detta, säger  jag, är en fullständigt okänd väg; ty du kunde varken känna till det icke varande, detta  är omöjligt  eller säga det; ty det samma är att tänka och vara -".

Den eleatiska portenGenom att säga att Varat är och att icke-varat inte är, introducerar Parmenides någonting viktigt: identitetens princip (A är A) och icke-kontradiktionsprincipen  (A är inte icke A). Paradoxalt nog är det Aristoteles som bygger hela sin filosofi på dessa logiska principer. Parmenides gör en distinktion mellan Doxa (hypotes, slump, illusion) och Aletheia (sanningen). Han är kategorisk i sina övertygelser.

För honom kan det inte finnas "flera" sanningar, utan sanningen är bara en.

Allt annat är illusion.

Ett annat viktigt element i Parmenides tänkande är att - för första gången i vår civilisation- kan människan nå sanningen i lika hög grad som en gud.

Människosinnet deltar i gudarnas värld.

För honom är det inte viktigt om vattnet, elden eller luften (hos Thales t.ex.) eller atomerna är begynnelsens ämne. Parmenides tänkande är rent intellektuellt och metafysiskt.

Han ser på världen ur detta perspektiv.

Två gudinnor (Solens döttrar): Themis (religionen, den kanoniska i religionen, den gudomliga lagen) och Dike (det sociala livet, rättvisan) för honom till en annan gudinna som inte har något namn, men eftersom det är hon som berättar sanningen för honom, är denna gudinna sanningen, eller  Mnemosine,  alltså intellektet, sinnet. 

I den orfiska doktrinen är Mnemosine en daimon, hon är också en sjö, vattnet i denna sjö är det gudomliga minnet, minnet som frälser oss från reinkarnationerna, så att vi blir fria från liv och död, en sorts nirvana.  

" - Ty inte utan det varande, i vilket det är utsagt, kan du finna tänkandet - inget vare sig är eller skall vara utöver detta varande, då det av ödet ju bundits att vara helt och orörligt; därför måste allt vara namn som de dödliga instiftat, i tron att det är sant: uppkomma och gå under, vara och inte vara, lägesförändring och skiftning av lysande färger -".(Parmenides)

Livets gåta är smärtan.

Även om man vet sanningen; kan man bli befriad från smärtan? 

Självklart inte. Men om man besitter sanningen, alltså det som inte bara är en åsikt eller en hypotes, kan man se på smärtan med "andra ögon".

Om vi vet att vi förintas med döden - hur kan vi då slippa dödsångesten?

Men om vi vet att Intet inte kan finnas, om vi tänker på döden och på smärtan på samma sätt som människorna gjorde före grekerna, då det inte fanns någon tanke om Intet, då människorna dog utan att veta eller fråga om Intet - då kanske vi kan undfly maran.

Med grekerna föddes tanken om Varat och Intet, där Intet är ingenting, eller är det som inte kan delta i varandet.

Här blir ångesten det absolut suveräna.

Parmenides visar detta hot,  men samtidigt visar han botemedlet: ontologi och metafysik.

Om Varat är den absoluta motsatsen till Intet betyder detta för Parmenides att Det är oföränderligt och evigt, därför att om Varat skulle förintas skulle detta betyda att Varat vore detsamma som Intet. Detta skulle betyda att Varat vore Intet eller skulle bli Intet.

Men Varat är inte Intet, varför det är omöjligt att Det någon gång skulle ha  varit Intet eller att Det någon gång skulle bli Intet.

 Detta betyder att varat är evigt och oföränderligt.

Vad menar Parmenides när han säger: det samma är att tänka och vara?

Det betyder att vi inte kan tänka någonting som inte är.

Det icke existerande är någonting som i sig självt inte kan tänkas, alltså inte kan bli tänkt.

Detta är någonting som inte går att jämföra med Cartesius analoga begrepp: Jag tänker därför finns jag. Analogin mellan tanke och Vara betyder för Parmenides att vi inte kan tänka någonting som inte är, medan tanken för Cartesius är ett bevis på existens. Om vi tror att mineraler och växter (men också andra varelser än människan) inte tänker, betyder detta att de inte finns?

Tanken behöver ett objekt, och vi kan tänka bara det som finns (.men om vi i vår fantasi tänker något som inte "finns" - börjar det då att existera?).

Dessutom finns för Parmenides inte bara det som vi tänker utan också det som vi "kan" tänka. Det finns ingenting som tanken inte kan nå.

Vara och tanke kan inte vara två åtskilda saker, för det skulle betyda att det skulle finnas två Vara.

Och detta är inte möjligt eller också är det möjligt med oräkneliga olika Varan, sinsemellan kanske bara åtskiljda av en atombredds olikhet, eller en enda annorlunda nyans i någons dröm, eller en millisekunds tidsåtskillnad upp till alla stora och omfattande, monumentala olikheter som kan tänkas, eller t.o.m. inte kan tänkas

Men likaväl som detta gäller tanken, gäller det även ting, varelser och människor som inte kan vara annat än vara - annars skulle Varat dupliceras ad infinitum!

Man kan inte påstå att Parmenides var en metafysiker enligt det diffusa begreppet, på samma sätt som han inte kan sägas vara en materialist, detta eftersom materia och tanke för honom var detsamma.

Att tänka är på grekiska  Noein.

Men noein är inte bara ett privilegium för människan, även djuret finner med nosen, detta är också noein.

Att tänka betyder på grekiska att finna. Noein är besläktat med förnimmelse. Noein är inte en prioritet  för Varat utan varat självt. Det är ananké (nödvändigheten) som gör att Varat är här och inte någon annan stans. Varat har ingen annan möjlighet än att förbli Vara.

Denna tanke behöver inte väcka klaustrofobisk ängslan hos oss, tvärtom. Varat är den oändliga evigheten av möjligheter. Man kan tolka Parmenides tänkande som deterministiskt men det är inte riktigt så.

För Spinoza eller Einstein ("Gud spelar inte tärning med universum")  kan vi kanske prata om determinism, inte om Parmenides.

Parmenides frågade sig inte om allt det som för oss betyder frihet.

Man var fri för att man visste sanningen.

Och jaget, det antropocentriska jaget, kunde inte finnas hos Parmenides.

Någon analogi mellan Einstein och Parmenides kan ändå finnas.

 För Einstein (den nya Parmenides enligt Popper) var världens alla händelser redan förinspelade i en filmrulle som innehöll alla dessa händelser.

Om det är så finns det inte ett förflutet, en framtid, ett nu, utan det är bara att projicera filmen.

Detta innebär att Einstein utesluter ett "icke-än-Vara" och ett "icke-längre-Vara", alla fotogram finns samtidigt.

Här kan vi kanske finna en analogi mellan Parmenides och Einstein.

 "- sinnenas förnimmelser ger inte annat än indirekta tecken på den externa världen. Den fysiska realiteten kan inte nås annat än via det spekulativa tänkandet. Han tror på möjligheten av den rena tanken att förstå verkligheten, precis som hos de gamla grekerna -".  (Albert  Einstein)

 I en av sina dialoger säger Platon om Parmenides:

" - Men säg mig då, vid Zeus, skall vi nu verkligen låta övertyga oss om att rörelse och förnuft och liv och själ ej finns hos det fullkomliga varat? Att detta ej lever eller tänker utan är något upphöjt och heligt, utan förnuft, en orörlig bildstod? Detta vore en fruktansvärd sak att medge-".

altMen Parmenides menade att den yttre erfarenheten bedrar oss och får oss att tro att allt detta är verkligt i sig och inte som uppenbarelse av en enhet som han kallar Vara.

Parmenides talar om någonting som åtminstone språkligt kan relateras till den relativistiska fysiken. Eftersom våra språk och tankemönster har utvecklats i denna tredimensionella värld (har vi mycket svårt att handskas med den relativistiska fysiken som talar om en fyrdimensionell verklighet) och därför har vi ännu svårare att begripa Parmenides som talar om någonting annat än det som filosofiböckerna vill få oss att tro. Parmenides kallas där naturfilosof.

Ordet natur var på grekiska Fhýsis alltså Fysik och Aristoteles själv kallar alla filosofer före honom och Platon "Fysiker". Men fysik betydde på grekiska något helt annat än det som vi menar med ordet Natur idag.

 Om vi översätter ordet Fysik efter Aristoteles kan vi med rätta använda det latinska ordet Natura, alltså allt det som " blir till" eller allt det som deltar i tillblivelsen. Detta eftersom Fysik är Phýsis på grekiska vilket faktiskt är den verklighet som förändras och bliver.

Ordet Phýsis hade dock inte samma betydelse  för de tidigare filosoferna och för Parmenides.

Fhýsis kan relateras till det indoeuropeiska ordet  BHU (omvandligen av B till F eller Y är typiskt grekiskt) som betyder Vara, och BHU är besläktat med ett annat ord - BHA, ljus - på vilket ordet saphés eller sofos; vishet, byggs.  Därigenom ordet filo-sofi: ur Philo - älska - och Sofos, vishet.

Naturligtvis talade de antika filosoferna ett nytt språk, men de använde sig av etablerade terminologier! Därför betyder ordet Fysik för Parmenides Vara och Ljus, alltså det Lysande Varat! Inte Natur! Då var Phýsis helheten, Alltet; det som dessa tänkare gjorde var att försöka åskådliggöra Alltet eller Enheten befriad från Mytens slöja som också tenderade att skilja det mänskliga eller det dödliga från det gudomliga eller det odödliga.  Filosoferna som kom efter dessa s.k. försokrater gjorde samma misstag; de delade enheten i olika kategorier, alla enskilda, alla separerade från varandra. De skapade objektets ensamhet eller varelsens ensamhet. Eftersom objektet och varelsen var ensamma och fördömda till intet kunde man angripa dem, döda dem, våldta dem. vilket värde har det som kommer från ingenting och som skall bli ingenting?

Nobelpristagaren Saramago skriver: "livet är det som är beläget mellan intet och intet".

Det är precis detta som den västliga civilisationen har sagt sedan Sokrates och  Platon, med den skillnaden att det istället för livet bör stå varelsen (människor, djur, växter etc.).

Det är på denna princip vi har byggt samhällena, och det är denna tanke som gör att människor och ting kan bli styrda och dominerade, eftersom dessa i Maktens ögon bara är ting belägna mellan två inten.

Våld, krig och exploatering baseras på tron att varelsen (den existerande) inte är någonting av värde eftersom den inte har vare sig framtid eller förflutet.

Detta innebär att människor och ting finns till med det enda syftet att bli nyttjade, i krig, i säng, i arbete, i kyrka eller på andra sätt.

Karl Popper träffade fysikern Albert Einstein vid flera tillfällen.

En berättelse om dessa möten kan vi läsa i boken The Logic of Scientific Discovery i det kapitel som sedan blev en enskild bok; The Open Universe. 

I The Open Universe betraktar Popper ett universum som är öppet och dynamiskt i motsats till Einsteins påstådda "instängda" universum.

Einstein blev av Popper kallad den nye Parmenides eftersom filosofen i vetenskapsmannens teorier såg flera analogier med Parmenides tänkande. Det som är viktigt är att Parmenides här för första gången definieras, och just av Popper, som "fadern till den moderna teoretiska fysiken". Detta är fel om vi tänker på det som ordet Fysik betyder för de antika filosoferna, men vi fortsätter.

Enligt Popper tänkte sig Einstein ett stängt universum, av parmenidisk struktur, men  fyrdimensionellt, i vilket all förändring var en mänsklig illusion.

Enligt Popper hade både Einstein och Parmenides samma uppfattning om universum.

I deras begrepp om universum, det parmenidiska tredimensionella och det einsteinska  fyrdimensionella, sker ingen förändring.

Sakerna och tingen är sig lika i det fyrdimensionella "rummet", förändringen är illusorisk, det är bara åskådaren, så att säga, som flyter genom sin egen världsbana och gång på gång når insikten om de olika  "rummen", d.v.s. en kännedom om sina egna gränser i rum och tid.  Karl Popper föreslår en jämförelse av den einsteinska världen med en film.

I filmen är fotogrammen"redan" reella, vare sig de under projektionen formar "det förflutna", eller avbildar framtiden.

Det är bara under projektionen av filmen som en skillnad mellan det förflutna  och framtiden blir till, och därför  är en förändring  möjlig.

Men i relation till filmen i vilken ingenting händer, är fotogrammens förändring en mänsklig synvilla.

Från denna utgångspunkt kan Popper lätt hävda att Einstein tänker fel, ty om en förändring sker enbart i vår illusoriska förnimmelse av världen och inte i den verkliga världen, är vårt medvetande, illusoriskt eller inte, "verkligt" i alla fall, d.v.s., det är en del av den verkliga världen. Därigenom är  alla förändringar som sker i världen också verkliga. Till följd härav  dementeras tesen om den totala oföränderligheten av världen vilken då  visas vara en kontradiktion.

Under projektionen av en film kräver den illusoriska erfarenheten (av förändringen) att filmen flyter in i projektorn på riktigt, och "åskådaren" av världens oföränderlighet på samma sätt måste flyta på riktigt genom banan där han illusoriskt förnimmer världens förändring. Men förändringen är sann och verklig - även om den bara är innehållet av ett illusoriskt medvetande.

Detta betyder, enligt Popper, att verkligheten förändras.

Popper berättar hur Einstein blev gripen av hans argumentation och bifogar att  vetenskapsmannen hade svårt att hitta ett motargument.

Det verkliga problemet börjar precis med denna argumentation.

Det verkliga begreppet om oföränderlighet och evighet hos varje varelse och varande tillhör inte Einsteins teoretiska fysik.

När den västerländska kulturen, eller snarare hela den västerländska civilisationen påstår att förändringen är verklig, d.v.s. att verkligheten förändras, menar de att varelserna (åtminstone under vissa förhållanden) har sina ursprung i intet och att de skall återvända till intet.

Eller  - med Saramago- är varelserna belägna mellan två inten.

altÄven Einstein och Popper menar det, deras säregna syn på universum till trots, därför att problemet (frågan) inte ligger i meningsutbytet om huruvida universum är illusoriskt eller inte, d.v.s. om det förändras eller icke, utan istället i frågan om huruvida själva idén eller tänkandet i vår civilisation (tankeperspektiv och aspekt) är i behov eller icke av att gå bortom  det västerländska begreppet om "tillblivelsen"; ett begrepp som dominerar hela vår civilisation sedan åtminstone 3000 år tillbaka.

Modellen som hävdar att Alltet är oföränderligt betyder inte att tillblivelsen är illusorisk, utan att det är "tolkningen" som är illusorisk, alltså den mening som, från Parmenides till våra dagar, i tillblivelsen ser precis den "rörelse" som gör att varelserna eller tingen härstammar från intet och till intet återvänder.

Sedan länge försöker tillskyndarna av denna modell hävda att om vi "tolkar" tillblivelsen på detta sätt, finns det ingen erfarenhet om tillblivelsen - vilket är helt annat än det som Einstein-Parmenides påstår, d.v.s. att tillblivelsen är illusorisk.

De säger att den verkliga betydelsen av ordet tillblivelse är en annan, helt okänd för vår civilisation: tillblivelsen är "föreställningen" (tecknet), den successiva uppenbarelsen av Varat, av det Eviga, av Alltet. På detta sätt kan bara det Eviga "uppstå" och bli.

Kulturen måste först och främst  -  tänker jag - ta itu med de problem som är grundläggande för skapandet av ett bättre samhälle.

Men på detta sätt håller vi hinken i handen utan att fråga oss vad det var som orsakade branden.   

Vi talar t.ex. om vår hemortsrätt i Västvärlden; men vi vet lite eller ingenting om vad detta ord betyder.

Karl Popper skrev:

" - den västerländska civilisationen baseras på den vetenskap som Kopernikus, Galileus och Newton skapade. Deras vetenskap var en fortsättning på den grekiska kosmologien och det är därför sunt att intyga att vår  civilisation skapades av grekerna -".

För Popper, som var epistemolog och omtyckt filosof, upptar Parmenides inte bara en avgörande roll i den grekiska kulturen utan han finns i grunden för den västerländska civilisationen i sin helhet. Även andra nutida vetenskapsmän som Boltzmann, Minkowski, Weyl, Schrödinger, Gödel och framför allt  Einstein, hyste tankegångar som låg mycket nära Parmenides.

Men att Parmenides nu - tack vare Popper-  får sällskap av våra samtida vetenskapsmän, fast han tidigare fått "stryk" av filosofer som Platon och framför allt Aristoteles (som "räddade vår civilisation" från dåren)  är på något sätt unikt i mänsklighetens historia.

Han öppnade vägen till nihilismen;  han var den första att tänka på intet även om han kontrasterade det, och sade att varelser och ting var illusioner.

Men samtidigt indikerade han en lysande stig, en sendero luminoso, som var i öppen motsättning till det som "Occidenten" valde: den tanke som bjuder oss att se att allting är evigt; varje människa, djur och ting, varje stund och händelse, varje relation, förhållande, varje kvalitet och varje känsla.

Men vad kan "vår" kultur veta om allt detta?

Occidenten har vänt ryggen åt Parmenides, och har kanske bara fruktat honom som domedagsfilosof, inför den dom som alla vill slippa men som ingen kan undgå att skönja.

Även för Popper är Parmenides storhet påklädd av dessa negativa lager. 

Det var för att bilda motsats till Parmenides som den grekiska atomismen grundade underlaget för den västerländska vetenskapen. Popper kritiserar öppet det parmenidiska inflytandet på den samtida, "nya" vetenskapen och "nya" fysiken, som  - alltid enligt Popper- den västerländska vetenskapen måste bekämpa med samma medel som grekerna.

Man kan förstå Popper och hans vrede mot en filosof som synbarligen såg ljuset, värmen, rörelsen, icke-Varat, ungdomstiden, kärleken, skönheten, konsten - som illusioner.

Det enda som är sant är den "kyliga sanningen", alltså döden, natten, dunklet, orörligheten, materians eviga tyngd.

Varat liknar månen, som är en dunkel massa utan tillblivelse, vars olika faser enbart är optiska illusioner orsakade av solens ljus - "varats oändliga lätthet".

Ändå har Parmenides kanske omedvetet visat någonting annat som är så enormt mer strålande och djupare än alla andra världsåskådningar både från Väst och Öst; den tanke som bjuder oss att inse att allting är evigt.

Varje människa, djur och ting, varje stund och händelse, varje relation, förhållande, varje kvalitet och varje känsla är evighetens ojäviga vittnesbörd.

I sin "A Source Book in Chinese Philosophy" diskuterar den kinesiske buddisten Seng Chao våra vanliga föreställningar om "vila och rörelse":

" - den vrålande stormen som rycker upp berg med rötterna är alltid i vila, floder som rusar mot havet flyter inte, de flödande krafterna som rör sig i alla  riktningar  och skjuter saker omkring rör sig inte, och solen och månen som roterar i sina banor vänder inte runt.

Vad andra menar med rörelse är att eftersom förflutna ting har försvunnit och inte når nuet, så sägs de ha rört sig och finns inte kvar. Vad jag menar med vila är, på liknande sätt, att eftersom förflutna ting inte når nuet så kan de sägas vara i vila och har inte rört sig. Andra människor tror att saker rör sig och inte är stilla därför att förflutna ting inte finns kvar i nuet. Jag tror att saker är i vila och inte rör sig därför att förflutna ting inte gått någonstans. På så sätt är sakernas tillstånd desamma men våra synpunkter skiftar. Om vi vänder uppmärksamheten till att undersöka det närvarande, så vet vi att det närvarande  inte heller går någonstans. Detta betyder att förflutna ting genom själva sin natur finns i det närvarande och inte har kommit hit från det förflutna. -"

 Enligt J. M. E. McTaggart (the Nature of Existence) förblir nuet inte detsamma, utan det rör sig längs tidslinjen. För McTaggart är denna föreställning om nupunkten som rör sig utefter tidsordningen självmotsägande, och hela resonemanget ingår i hans bevis för att tiden i själva verket inte existerar.

 Ponera att du lyssnar på musik. Vad lyssnar du på? En melodi kanske?
Denna melodi sammanfattas av flera olika toner.

Du blir inte medveten om tidsföljden, tonerna, bara genom att höra dem i tur och ordning. Försvinner de tidigare tonerna ur medvetandet i takt med att de nya träder fram så har vi vid varje tidpunkt en upplevelse av någon ton, men ingen upplevelse av en melodi. En tidsföljd av upplevelser implicerar inte en upplevelse av tidsföljd.

 Vad krävs då för att åstadkomma en tidsupplevelse? Det krävs att förflutna medvetandeinnehåll i någon form bevaras i medvetandet, som minne, och det krävs kanske också att medvetandet innehåller en mer eller mindre välbestämd förväntan om vad som kommer härnäst. Tidsupplevelsen måste utgöra en komplex enhet av minne, perception och förväntan.

 altOm vi accepterar denna idé får vi en paradoxal konsekvens.

 Lika litet som en tidsföljd av upplevelser ger oss en upplevelse av tidsföljd så implicerar en upplevelse av tidsföljd att det finns en tidsföljd av upplevelser.
Minnet av det som har skett kommer ju inte till oss från det förflutna; det är någonting som finns nu.

Tidsmedvetandet kräver inte någon ficklampa som rör sig efter tidslinjen, utan det räcker så att säga att ljuset belyser en punkt för att den punkten skall upplevas som nu, och som en del av ett tidsförlopp.

Men eftersom ingenting, såsom Seng Chao påpekar, rör sig mellan punkterna, så kan ljuset lika gärna belysa alla punkterna hela tiden.

 Så har vi kanske löst ett av Parmenides problem, nämligen hur det kan finnas skenbar förändring utan något sken som förändrar sig.

 " - Skåda hur det frånvarande ändå för tanken är ständigt närvarande;
Ty du skall inte skilja det varande från det varande
Varken när det enligt ordningen överallt sprids
Eller när det sig samlar -" (Parmenides)

 Detta fragment är mycket viktigt.

Som bekant definierar Aristoteles alla filosofer som kom före Sokrates som "fysiker", alltså naturfilosofer enligt vår översättning.

Vi har redan bevisat  att denna term Natur passar bra om vi tänker som Aristoteles tänkte, men inte alls om vi med den termen omfattar det som försokraterna, de som Aristoteles kallar fysiker, menade med ordet Phýsis.

I varje fall är Parmenides den enda filosof som Aristoteles aldrig kan kalla, enligt sitt uttryck, fysiker, därför att Parmenides, enligt Aristoteles, var den  förste som frågade sig om Enhet och Vara och initierade det som Aristoteles kallar "Filosofia Prima" - "Den första (eller snarare Högsta) filosofin", alltså det som sedan kommer att kallas metafysik.

På så sätt är Parmenides metafysiker eftersom han inte frågar sig om fenomenen i sig själva utan om "det som ligger bakom".

Och var är detta om inte den västerländska filosofins väsen?

 Den västerländska filosofin baseras på metafysiken, hela filosofin, även de filosofer som kallar sig materialister eller de som anknyter filosofin till vetenskapen, är, i grund och botten metafysiker. Jag vågar säga att hela den västerländska kulturen är metafysisk, framför allt tekniken som - i vår kultur - tycks har intagit den plats som tillkommer Gud.

 Parmenides, Platon, Aristoteles och alla andra filosofer befinner sig i samma båt. De skapade det tankesystem som vi är del av, dessa galna tankar som vår civilisation baseras på.

När vår världsåskådning lider av ensamhet är det inte vi som är galna utan det är den konstitutiva tankestrukturen i vår civilisation.

Vi är dominerade av dårar som får oss att tro att vi är de galna!

 Varat  är vår tillflykt, vi skall inget frukta.

Varat är det som omfattar allt och alla i sitt ljus.

Alltid.

 Men vad är det som skiljer Parmenides tänkande eller intuition från alla andra och gör honom till den enda tänkare som närmade sig det vi betraktar som "sanning" i västerlandet?

Parmenides var den första som upplevde en revelation som ingen annan hade sagt sig skåda: uppenbarelsen av evigheten.

Han såg - även om det skedde genom nihilismens dimmor - att alla stunder, alla känslor, alla ting och varelser är eviga. I detta består Parmenides storhet.

 I begynnelsen fanns Uppenbarelsen
Och Uppenbarelsen fanns hos Varat
Och Uppenbarelsen var Varat.
Den fanns i begynnelsen
Hos Varat.
Allt blev till genom Den,
Och utan den blev ingenting till
Av allt som finns till.
I Uppenbarelsen var liv, och livet
Var varelsernas ljus.
Och ljuset lyser i mörkret,
Och mörkret har inte övervunnit det.

 Med några variationer är början av Evangeliet enligt Johannes det perfekta Ordet om den ursprungliga strukturen (tankestrukturen) innan monoteisterna och grekerna förvandlande den till nihilism, därför att Allt är evigt.

När varelsen (som kan vara människa, djur, växt, ting, tanke, känsla o.s.v.) försvinner, försvinner den genom att förbli evig.

Ordet försvinna är vilseledande.

Det engelska ordet disappear som är motsatsformen av appear är mycket bättre för att förstå vad jag menar.

Försök substantivera verbet Disappear och verbet Appear, för att följa min tanke, ge ett substantivt värde till dessa ord, trots att de är verb.

 Tinget appear och sedan, med döden, disappear.

Men detta disappear är inte ett intet, är inte en förintelse.

Varelsen disappearar inte och faller i intet utan disappearar och faller i det not-appearing när den disappearar från våra sinnen, från erfarenheten.

Det som inte visar sig; the not-appearing eller det som inte uppenbarar sig, är inte förintat utan det har slutat att uppenbara sig... bara det!

Men det fortsätter att finnas i det not-appearing. I det varande framträder Varat.

På italienska skulle jag inte kunna använda andra ord än apparire och sparire, precis som på engelska. Båda språken kommer från latinet.

 Att förstå det som jag menar i denna text betyder att förstå hur vår civilisation grundas på den vansinniga tanke som ser tinget och varelsen som en punkt mellan två inten. Detta tänkande har skapat Gud, döden, våldet, verkligheten och overkligheten, tillblivelsen o.s.v.

Jag tror att om man vill bli fri (befriad) måste man börja att se sig själv som del av Varat, av Alltet, börja inse att vi inte förintas med döden utan att vi bara slutar att visa oss i den del av Alltet som vi kallar värld.

Naturligtvis dekomponeras (upplöses) kroppen och slutar att vara en kropp, men detta är det sätt som Varat använder för att disappeara. ingenting annat!

Varat är spelet mellan appear och disappear!

 Så hade människan börjat tänka före de stora monoteistiska religionernas invasion av det filosofiska kunskapsfältet!

Så måste människan börja tänka igen!

Det är tanken om en enda Gud, tanken om intets existens, tanken som tror att livet är en punkt mellan två inten, och galenskapen bakom denna övertygelse, som måste avslöjas.

Om Västerlandet har trott på detta vansinne betyder det att ödet ville det.

Vi måste "vänta" på att människan skall börja inse att allt det som hon fick lära sig är falskt.

Denna rörelses gryning börjar med oss och med några enstaka tänkare.

Vi bör inte heller tro på östern, på buddismen eller dylikt.

De hade börjat närma sig sanningen, men sedan skapade de en panteon av gudar, av meditationer, yoga och slikt. De började tro på sina egna skapelser!

Zen kan vara någonting. men den är svår för oss i Västerlandet. Vi förstår bara rationellt, eller vi förstår bara det som kan komma oss till nytta. Men, för att mycket fritt citera John F. Kennedy ska vi inte ge oss i kast med saker och ting för att de är lätta - utan för att de är svåra!

 Man tror att så mycket har förändrats sedan Babylonien eller Pyramiderna.men det är inte så, om vi inte rättar in oss i ledet hos de som anammat Julian Jaynes idéer om det bikamerala sinnet och medvetandets framträdande i ett allt mer komplicerat samhälle där gudarnas röster från våra högra hjärnhalvor tystnade och försvann, för att nuförtiden bara framträda som halluciantioner under inflytande av droger eller schizofrena tillstånd.

Vi är besatta av samma tankesystem! Det har hänt enormt mycket mer i myrornas liv än i vårt!

 Vi måste inse att det som andra kallade Intet i själva verket var Evigheten, så att varelsen  kommer från evigheten till uppenbarelsen (livet) och återvänder (genom döden t.ex.) till evigheten.

 Detta är ett försök att gå vidare och utveckla en intuition som ger oss  en chans att skåda evigheten av uppenbarelsen - evigheten av allt det som vi ser och förnimmer.
Allt är evigt. Och detta Allt är inte dystert som månen utan strålande som solen.

 Den nödvändiga ängeln

 " - Skåda hur det frånvarande ändå för tanken är ständigt närvarande;
Ty du skall inte skilja det varande från det varande
 Varken när det enligt ordningen överallt sprids
Eller när det sig samlar -" (Parmenides)

 Denna bild är en utgångspunkt för att tala om evigheten.

Men för att tala om evigheten kan jag inte använda ett filosofiskt språk.

Försök förstå att det här språket som jag kommer att använda nödvändigtvis blir ett annorstädes språk.

Med annorstädes menar jag någonting som befinner sig ständigt bortom.

"- Vi vet något - endast i den mån vi kan uttrycka - d.v.s. göra - det. Ju skickligare och riktigare vi kan producera, utföra något, desto bättre känner vi det. Vi vet något fullkomligt, om vi överallt och på alla sätt förmår meddela och stimulera det - och åstadkomma ett individuellt uttryck för detta i varje organ.-" (Novalis, Fragment)

altDe profundis och ur mörkret kommer alla dessa tankar. Nej det är inte jag som är dunkel utan mörkret självt som omringar oss i en omfamning som kväver. Utopiernas tid  är förbi, liksom alla stora tankar om kärlek och frihet. Vi levde en så kort tid att vi inte kunde upplevas fullständigt. Kaoset är det absoluta suveräna.

 Att finna sig själv betyder att koncentreras på sig själv, betyder att omfamna den andre.

Jag  upptäcker rosenfinken som visslar när solen går upp.

Jag  upptäcker att bakom detta rosenmoln som är såsom en dikt finns alltid en mor och att diktandet är ett annat sätt att vara mor.

 Det finns ingen skillnad mellan ting, varelser och tankar och vår mentala sfär är lika verklig som den älskade kroppen som man saknar. Och kärleken är en tillblivelse, en tillblivelse som inte är  förvandling,  tillblivelsen av den älskande för den älskade, liksom två levande ljus som förenas i lågans extrempunkt på så sätt att hela ljuset blir ett.och lyser mer.

 Det finns hemkomster utan hem. Jag upphörde en gång att försöka behaga annat än Gud. Eller döden, båda långt borta, tillät sig bli vad han var: en jäkla neurotiker.

 Om galenskapen dalar, då visar sig evigheten.

 Allt det som kommer till synes allt det som uppenbarar  sig är del av den transcendentala uppenbarelsen. 

 Detta betyder att detta fragment (din tanke) kommer att försvinna. Liksom solen, blomman,  fågeln, livet, men det som försvinner är inte tanken.  Inte fågeln eller livet, utan, det som försvinner, är deras uppenbarelse.

 Detta försvinnande är inte en förintelse därför att det som försvinner består för evigt det som vi erfar är inte en tillintetgörelse (förintelse) utan ett försvinnande och, säger du, detta försvinnande är inte det som nihilismen i vår civilisation anknyter till en förintelse och till döden, utan det är ett enkelt försvinnande.

 Tinget visar sig inte längre, bara det. det är ett enkelt gå i moln där molnet är det där himlavalvet, den där bakgrunden som vi inte kan och vill se eftersom vi tittar på fågeln som flyger.

 Se det hela. Öppna din blick för treundrasextiogradersvinkeln .

Det som verkligen försvinner är upphörandet - inte det transcendentala, och  att vara upphörande (d.v.s. finit, ändlig), är varken varandet som försvinner, heller varandet som uppenbarar sig, eller  relationen som varandet (varelser och ting o.s.v.) har  till det transcendentala. Detta är inte en förintelse. Ingenting dör.

 " - Skåda hur det frånvarande ändå för tanken är ständigt närvarande;
Ty du skall inte skilja det varande från det varande
Varken när det enligt ordningen överallt sprids
Eller när det sig samlar -" (Parmenides)

 I den sena delen av mitt liv drömde jag någonting som jag skrev ned i en svart liten anteckningsbok: jag ser ett litet grönskande träd, vars krona brutits av. Nu växlar drömbilden och jag ser en gammal knarrig ek och en skylt som spikats fast på dess stam. Texten på skylten är oläslig. Trädets starka grenar böjer sig ända ner till marken. När jag tittar närmare ser jag att de nedhängande grenarna övergår i sju trädstammar som står fast rotade i jorden.

 " - Under individuationen drar sig kvinnan i viss mån tillbaka från sin relation till en yttre partner och upplever, på högre nivå, de inre tendenser som hon i början av sin utveckling tvingades vända ryggen. Nu erfar hon den maskulina sidan av sin egen natur, som i början till största delen projicerades utåt i form av hjälte och patriarkalisk Uroborus. Individuationsprocessen leder till ett möte med det inre maskulint-gudomliga på en högre nivå, den leder till det gudomliga barnets födelse och alla de olika förvecklingar som t.ex.. skildras i myten om Eros och Psyke. Men då är också tiden mogen för att återvända till urrelationen, fast i en ny, högre form, nämligen till mötet mellan det kvinnliga jaget och det feminina Självet. Genom återföreningen med den Stora Modern som Jordmoder, som Sofia och som feminint Själv, sluts utvecklingens cirkel och bildar en enhet med begynnelsen. I det högre uroboriska Självets manifestation, där den Stora Modern och den patriarkaliske Uroborus förenas med varandra, uppnår kvinnan en inre förnyelse, en specifikt feminin andligt-sjäslig fruktbarhet samt en genuin upplevelse av psykets helhet -"  (Erich Neumann)

 Jag ser askträdet, det är väldigt, det är vattnat med vitaste öl, därifrån kommer dagg liksom det som faller i dalen, evigt grönt står det vid urbrunnen och jag såg mig själv hängd i askträdet, sig själv offrad till mig själv och jag stryps hängd i toppen och du vilar nederst.

 "Tänk om du sov. Och tänk om du, när du sov, drömde i din sömn. Och tänk om du, i din dröm, for till himlen och där plockade en främmande och underbar blomma. Och tänk om du, när du vaknade, hade den blomman i din hand." (Samuel Taylor Coleridge)

 Parmenides förnekade, som bekant, existensen av "rörelsen" därför att  han förnekade "tillblivelsen" och trodde på en bestående, permanent oföränderlighet i universum och därför i Alltet.

 Det som vi kallar döden är  inte  ett försvinnande eller en tillintetgörelse, utan ett enkelt "gå i moln", en sorts vila för varelsen, för att ting, djur, människor, inte är  någonting annat än uppenbarelse av Varat. De ting som vi inte länge ser eller som vi ännu inte ser, har inte förintats och de väntar  inte heller på att bli födda. De vilar i Varats frid, Varat som Parmenides föreställer sig som ett klot.  Tillblivelsen är enligt Parmenides denna rytm som gör att varelsen "visar sig" och sedan återgår till den osynliga - för våra ögon - världen som också finns. Det finns en skillnad mellan uppenbarelse och försvinnande (för våra ögon), men allt detta är som en pulsering eller en rytm: Varats språk.

 Liksom natten med sitt mörker inte förintar saker och ting, utan helt enkelt döljer dem för våra ögon, deltar inte vilan och rörelsen i någon dualism, någon dialektik, utan, precis som natten och dagen, förblir de delar av samma enhet.

 Allt är ett, därför kan  tillblivelsen inte "vara" det som filosoferna  tror. Det finns ingen dualism eller dialektik mellan "motsatsenheterna", och det som vi kallar liv, tillsammans med  alla andra  "fysiska" fenomen, är falska föreställningar i fall dessa inte tolkas som uppenbarelse och försvinnande (gå i moln) av Varat.

Enbart Varat finns, Intet inte kan finnas, vare sig som verklighet eller som abstrakt begrepp. Hur kan det finnas någonting som är Intet och därför inte finns?

Sålunda har vår civilisation  grundats på den motsägelsefulla meningen att "Intet" finns och har "värde" som pol av en motsatsenhet: Varat och Intet, Varat mot Intet.

Det är på denna grund, som snarare är en avgrund, som  vår civilisation har kunnat bygga "Tillblivelsens värld" i vilken "Varat" är idéernas värld, eller Gud, (alltså Det som motsätter sig "Intet", det vill säga alla varelser och den fenomenologiska världen).

Samtidigt har man byggt begreppet "Ickevara" vilket  skulle existera och ha värde som motsatsenhet.

Om vi drar slutledningarna med denna "tro" som utgångspunkt skapar detta tänkande "fienden" (se Platon),  alltså allt det som tillhör "Intet": hatet, döden, galenskapen, och allt det som följer (se Platon igen): lagen och brottet, straffet och domen, dygden och synden, det goda och det onda, mannen och kvinnan, det vackra och det fula, det tomma och det fyllda, skaparen och varelsen o.s.v.

På detta sätt skapades den tankestruktur med vars hjälp hela den västerländska civilisationen hittills har legitimerat sina samhällen och sin historia.

Allt detta baseras på tron att det finns det som inte kan finnas.

 Hur kan det finnas något som är intet och därför icke är? Om vi tar för givet att detta är rätt, betyder inte detta att vår civilisation baserar sin tro på något som är vansinnigt? Och, som konsekvens av denna tro, har maktapparaterna skapat, genom det som grekerna kallade Epistéme (vetenskap) och därför genom tekniken, det som vi kallar Vilja till Makt ( Wille zur Macht)  och tillblivelse som i själva verket borde heta våld? 

Vilket våld är värre än det som har skapat den nihilistiska tanken att varelsen kommer från Intet och till Intet återvänder och förintas, och som kan legitimera herraväldet och kontrollen över människor, saker och ting, eftersom de är övergående fenomen?

För Platon (och alla andra) är människan ingenting.

Det som är verkligt och evigt är hennes "väsen", det som kan uttryckas (enligt Platon) som  mänskligheten av människan.

 Är det inte på detta platonska mänsklighetsbegrepp som vi har grundat vår civilisation? 

En efter en vänder jag  förbindelserna och källorna till mörkret, ett mörker som dricker av natten.  Det blåser kallt på mitt ansikte.

altSkuggan av en eld i midvintern. Traumatiska kontaktnät i rymden, där att tänka alltid är annorstädes. Att tänka är en explicit fraktur, en mutilation, ett fragment, ett ögonblick.

Kropprösten, din, som förvirrar ljuset. Varför skall jag dränka mina händer i mörkret?

Varför skall jag sänka alla ögon i sömnen?  Var är det som består?

En grav av luft i hjärtat.

Smärtan gör tanken omöjlig  -  jag skulle skriva: smärtan omöjliggör tanken - det hade varit vackert men omöjligheten kräver inga verb.

Ordet förstenas i halsen. Smärtan mördar språket, språken.

Naturen (i den gängse betydelsen) är brottet. Ett brott mot själen och mot den enda sanningen: döden. Naturen manipuleras av brottet och av ondskan.

Medan jag skriver det  känner jag mig bortom naturen, bortom alla bortom.

Jag skriver, jag talar eller jag älskar - mot naturen - alltid.

Den som agerar enligt naturens ordning är oskyldig men hycklare.

Hycklare som alla offer.

 Jag  ser (liksom en bonde som tittar på himlen för att se om regnet är nära) på detta torg, jag ser på folket, på pengarna, på bilarna. Jag  ser på alla ting och varelser som "finns" på platsen, men ser jag platsen?

På samma sätt ser bonden fåglarna som flyger, molnen som kommer, men ser han bakgrunden? Ser han himlen?

 Nietzsches filosofi och sedan Batailles och - i mindre mån Heideggers skapar en värld av ångest och förtvivlan. Dessa Guds änkefruar inte bara banar vägen till självmordet och till ångesten utan - paradoxalt-  till Vetenskapens herravälde:  Gud är död, mördad, men har mördaren-människan vigt sitt eget liv åt förintelsen. Ingen sanning eller frälsning kan längre rädda människan och hennes gärning undan döden. Allt skapat är givet åt förintelsen, åt lidande och åt en strävan utan mening och mål. I sin övergivenhet måste människan nu själv bli allt, det gudomliga och det sataniska. Filosofin om livet kan bara ha sin början och sitt mål i avståendet från allt hopp.

 När jag  pratar om det eviga Varat menar jag bakgrunden som aldrig förändras och alltid är kvar. Allt det som sker tilldrar sig i Varats eviga närvaro men vi märker det inte. Och allt det som händer sker evigt.

Av slump har platsen blivit ett sakralt Locus (plats) för mig, för att jag väntar (o vansinniga tanke!) att en varelse, den kvinna som jag älskar, av ren slump eller mirakel (vilket är detsamma) skall komma förbi, skall "uppenbara sig".

Mitt tänkande har av många blivit stämplat som parmenidiskt och därför som negativt. Det är sant att Parmenides öppnade dörrarna till nihilismen för vår civilisation. Det är Parmenides som tror att allting är illusion (varelser, ting, livet, döden) och det enda som är verkligt och sant är Varat, ett Vara som han föreställer sig som ett kallt, tomt, mörkt (liksom det rena ljuset som är blint och förblindar), stumt månliknande klot.

Men Parmenides säger också  att allting är evigt, varje stund, varje varelse, varje ting och relation, varje identitet och situation. Åtminstone banar han väg för denna tanke!

Jag påpekar att vår civilisation enbart har betraktat den nihilistiska delen av Parmenides tänkande och har grundat vårt tankesystem på den avgrund som denna nihilism har öppnat.

 Om allting är en illusion är alla varelser ett intet.

 Parmenides blev hårt kritiserad av Atomisterna (Tales, Herakleitos etc.) och framför allt av Platon, därför att hans tänkande var "förskräckligt" - så säger Platon - men det är Platon (och alla andra som kommer efter honom) som påstår att ting och varelser är intet eftersom de kommer från intet och skall återvända dit varifrån de kom.

 Det som för Parmenides var illusion blir intet för de andra, det som för Parmenides var Varat blir ett icke-vara. Och det som för Parmenides var "döden" blir för "de andra" en förintelse.

 Det är inte så.

 Vi försöker skapa lösningar inför det mest skrämmande av alla scenarion: döden.

Vi talar om själ, ande, folk och ras men till slut talar vi om Gud.

Gud frälser oss från scenariot, från förintelsen, från döden.

Men vi vet att allt detta baseras på någonting som inte är sant.

Och eftersom det inte verkar finnas något motgift som kan rädda oss från "all ångests moder" - vad kan då frälsa oss?  

 Men tänk efter. Varför har vi detta behov att bli frälsta?

Vi behöver det ty vi känner oss i fara.

Faran heter förintelse, död.

Vi behöver en frälsare och en frälsning eftersom vi tror oss vara förintelsebara. 

Hela tänkandet (religiöst, filosofiskt, politiskt eller ideologiskt) som baseras på frälsningen tror att vi är som stoft.

 Detta är galenskap.

 Allting är evigt.

 Detta kan verka absurt som en myt.

Om vi inte ser essens och väsen i denna tanke, då är den en myt.

Vi borde förstå: att tro att alla ting och varelser kommer från intet och att de till intet återgår är detsamma som att säga att Varat är Intet.

Om vi förstår att detta är fel då förstår vi också att allting är evigt.

 Men denna icke-galenskap är enbart en teoretisk tanke idag.

Denna tankes ljus finns men det belyser bara det som uppenbarar sig, alltså västerlandets verk: galenskapen.

Bara om vi kommer att uppleva en verklig nedgång av Västerlandet kommer vi att "förstå" den här tanken.

 Allting har ett öde.

Om vi inte återupptäcker hur viktigt ödet är för oss, om vi inte kommer tillbaka (eller går fram) till den hedniska tanken som vill ödet och avvisar nåden som inte är samma sak,  kan vi aldrig begripa denna tanke och aldrig befria oss ifrån galenskapen.

 En karaff vin (exemplet är Heideggers) som för den som kan "se" i sin verkliga betydelse innebär jorden, solen, himlen, de dödliga och de odödliga, blir enbart en behållare fylld med vätska för de andra.

Med denna enda blick har vi utrotat allt  arbete av  människor och djur, av jorden och himlen och gudarna, vi har - såsom Västvärlden  vill från sin begynnelse - förvandlat nihilismen och dödsinstinkten till tillblivelsen, som - på samma sätt som Parmenides förutsåg -  inte är (och aldrig kan vara) födelse (ur intet) och död  ( i intet),  utan är den successiva uppenbarelsen av Alltet, genom de olika  gestalterna och formerna (ting, människor etc.), en evig uppenbarelse.

Detta på samma sätt  som när vi säger att solen fortsätter att lysa i evighet även när den försvinner ur vår åsyn.

Inte bara gudarna utan alla ting och varelser är del av denna solära natur!

Gå bortom all dröm!

Människornas historia, gudarnas historia, liknar drömmen hos en pilgrim, en pilgrim som sover omringad av höga berg. Han drömmer om att dominera bergen och att nå deras topp.
Om pilgrimen bara kunde vakna ur sin dröm skulle han snabbt  inse att det är han själv som är bergen.

 Upanishaderna (och Jerzy Grotowski) berättar om ett träd.

I och omkring trädet finns två fåglar.
Den ena flyger och sjunger glad för solen och den ljuva morgonen, den andra är stilla och ser på det som sker.
Den första fågeln är eller symboliserar, vilket är samma sak, Livet, den andra fågeln är vittnet.
I var och en av oss bor båda fåglarna.
Vi är båda fåglarna och trädet.
Varat är båda fåglarna och trädet.

 Parmenides är den förste att tala om varande eller om vara i vår civilisation. Det är han som skapar filosofin, den vetenskap som baseras på tänkandet 

- ty det samma är att tänka och tanken att det är-"    säger Parmenides.

Alltså att tänka och att vara är samma sak. Parmenides föreställer sig Klotet och säger att det som verkligen finns är bara Varat. Allt annat är

" - namn som de dödliga instiftat, i tron att det är sant: uppkomma och gå under, vara och inte vara, lägesförändring och skiftning av lysande färger- ".

 Notera att Parmenides säger de dödliga. Det är inte något nytt; även Homeros och Hesiodos, skalder som levde långt före Parmenides, gjorde skillnad mellan de odödliga (Gudar och halvgudar) och de dödliga (människor och djur). Men om själva döden hade grekerna en helt annan uppfattning än den som vi har idag. Döden var inte en förintelse utan en resa till skuggornas rike (till Hades, som var dödsriket). I alla fall talar Parmenides om de dödliga och verkar falla i kontradiktion. Han menar Varat som ett evigt och orörlig existerande; det som är illusoriskt är inte skeendet i sig, som, - men detta är hans tolkning - är del av Varat (det är varat i sin uppenbarelse), nej, det som är illusoriskt är tron på det enskilda fenomenet existerande utanför Varat.

Allt är ett, allt är Varat. Därför är en varelses död omöjlig eftersom den skulle betyda att Varat skulle minska eller växa på något sätt, medan Varat är alltid sig självt, orörligt och tyst.

 Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Å ha et globalt liv å leve, Del II

Innledning I Del II fortsetter jeg diskursen med å trekke opp skillet mellom materiell kultur og immateriell kultur. Rent tentativt skal det sies så mye at det immaterielle er om hva ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2013

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | Essäer om musik | 03 augusti, 2013

Ett möte på häktet

En av de hittills mest berikande upplevelserna i mitt liv hade jag när jag besökte häktet i Jönköping för att berätta om mitt skrivande. Jag var inte särskilt orolig när jag ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 18 januari, 2012

Kunglig glans på Åmells

Bland alla utsökta föremål i Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm väljer jag att skriva om tre ganska små tavlor, närmare bestämt 33 x 22,5 cm, av Mathias Hradh ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 17 april, 2010

Alfred Hitchcock.  Foto: El Matador

Svindel à la Hitchcocks Vertigo

Hur närmar man sig en ikon, en makalös filmmakare, kort sagt en av de verkligt stora i filmens drygt hundraåriga historia. Man får snabbt svindel, och det leder mig osökt ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 22 februari, 2016

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 mars, 2012

Robert Burns i översättning av Erik Carlquist

Writers´ Museum, en av Edinburghs sevärdheter, är tillägnat de skotska nationalförfattarna Robert Burns, Walter Scott och R.L.Stevenson. Där visas, förutom originalmanuskript och porträtt, sådant som Scotts schackbord och en ring med ...

Av: Robert Burns | Allmänna reportage | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts