Vincent van Gogh och orientalismen – Del 2

Vincent van Gogh var japonist – inte orientalist. I artonhundratalets Japan finner man en konst som skiljer sig väsentligt från den västerländska. Den typ av japansk konst som här är ...

Av: Allan Persson | 31 december, 2012
Essäer om konst

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | 03 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Det litterära utövandet är ultraviola

"Problemet med att vara utmanande som människa, litterärt eller på något annat transgenitalt vis, är att viljan ofta vänder sig utåt i sitt sökande, istället för att, som ett spegelglas ...

Av: Freke Räihä | 06 juli, 2010
Essäer

Madame Guyon: brottet att älska Gud



Jeanne Marie Bouvier de la Motte Guyon"Madame de la Mothes Guyons lefnad och religiösa erfarenhet", så lyder den svenska titeln på ett arbete om 500 sidor som utkom 1904, författad av Thomas Upham, professor i psykologi och etik vid Bowdoin College i New England. I företalet skriver Upham att han anser Madame Guyons historia och åsikter alltför värdefulla att gå förlorade då de, som han uttrycker det, inte endast tillhör kyrkohistorien utan även människoandens historia. Denna bok visar vilka frågor som under de stora religionsstridernas dagar ansågs brännande och den vittnar om hur människor som blev martyrer för sin tro hellre offrade sin bekvämlighet, sin världsliga framgång och till och med livet för sin tro. Här framträder en kvinna som för mer än tre århundraden sen hävdade individualitetens kraft i strid mot konvenansens bud, mot släktingars och vänners välmenta råd fullgjorde en så betydelsefull livsgärning att hon lönades med både hängiven beundran och bittert hat. Madame Guyons historia vittnar om den tragiska känslokonflikt som lätt inträffar när en viljestark kvinna inte vill leva endast för hemmets och familjelivets plikter, eller vara den uppoffrande makan och modern utan även vill tjäna hela mänskligheten. Vem var då denna kvinna som ville bryta nya banor och gå i spetsen för idéer som ännu tycktes så motbjudande för den stora massan att hon långa tider måste försmäkta innanför Batiljens fängelsemurar? Och vilka var dessa förhatliga tankar som hon ville föra ut?

Jeanne Marie Bouières de la Mothe föddes den 13 april 1648 i den franska staden Montargis, som dotter till förnäma och förmögna föräldrar. Eftersom båda föräldrarna hade varit gifta tidigare växte Jean Marie upp med många halvsyskon och enligt egen uppgift försummades hon av sin mor. Föräldrarna tycktes inte ha tänkt på att ge sin dotter någon egentligt planmässig uppfostran. Tidtals vistades hon sedan späd ålder i olika kloster, tidtals i det förfinade föräldrahemmet. Innanför klostrets fridlysta murar hörde den lilla flickan många djupsinniga religiösa samtal som gjorde starkt intryck på henne. Hon läste fantastiska helgon- legender och martyrhistorier; egendomligt nog för den katolska tidens förhållanden fick hon också tillfälle att läsa bibeln på egen hand. Samma flicka som somliga tider bad brinnande böner, plågade sin kropp med späkningar och drömde om att bli martyr för Guds rike, läste under andra perioder med förtjusning världsliga romaner och gladde sig över alla de estetiska och intellektuella intressen som hyllades i föräldrahemmet. Naturligtvis måste dessa ombyten av vistelseort och tankeatmosfär utöva stort inflytande på hennes karaktärsdaning. I sin självbiografi säger hon att under de första barndomsåren kämpade Gud och världen om att ta hennes själ i besittning.1663 flyttade familjen de la Mothe för en tid till Paris och där blev den unga Jeanne helt upptagen av det världsliga sällskapslivet. Hon var strålande vacker och hade lätt för att konversera på ett underhållande sätt och redan vid 14, 15 års ålder hade hon flera förmånliga giftermålsanbud, Men enligt tidens och landets sed skulle inte den unga flickan själv utan hennes far bestämma valet av make, och det gjordes upp att Jeanne skulle ingå äktenskap med den rike men sjukliga affärsmannen Jacques Guyon som då var 38 år och så sjuk att han nästan ständigt måste ha en sjuksköterska i närheten. Det tolv år långa äktenskapet var djupt olyckligt. I mannens hem talades aldrig om andlighet, konst eller skönhet utan endast om pengar och sparsamhet och allt som hör det vardagliga i livet till. Även om maken var djupt förälskad i sin unga hustru betraktade han henne som sin egendom, lyssnade inte på henne och gav henne inte någon som helst frihet till något eget liv. Under årens lopp födde Jeanne Guyon fem barn och dessa gav i någon mån hennes liv ett rikare innehåll, men svärmoderns förtal och elakheter samt inblandning i barnens uppfostran bidrog naturligtvis till att minska hennes modersglädje. Samtidigt dog hennes mor och en älskad syster och hon kände sig utan fäste på jorden.

Hon började nu åter att med stort intresse läsa religiösa böcker och det är troligt att Jeanne-Marie fick tröst i den fortsatta läsningen av mystik och andlig litteratur. När jordisk glädje och jordisk kärlek syntes vacklande och förgänglig längtade hon alltmer efter innerlig gemenskap med Gud. När hon var i tjugoårsåldern lärde hon sig av en förbipasserande franciskan- ─ att söka inåt. "Vänj dig vid att söka Gud i hjärtat och du ska finna honom där", var hans råd." Orden träffade mig såsom en pil som genomborrade mitt hjärta rakt igenom, skriver Jeanne- Marie i sin självbiografi. Från och med detta ögonblick upplevde hon Guds närvaro i djupet av sin själ. Så inföll den 22 juli 1668, den dag som hon sedermera alltid betraktade som sin stora omvändelsedag. Med ens var all sorg och tvivel försvunna och hon kände frid i sitt inre och hela livet framstod i ett nytt och renare ljus. Hon vittnar om detta i sin självbiografi "Kärleken till Gud upptog mitt hjärta så oafbrutet och med sådan styrka, att det var ganska svårt för mig att tänka på något annat. Intet annat tycktes mig värdt min uppmärksamhet. Min själ var så uteslutande upptagen av Gud, att mina ögon och öron tycktes tillsluta sig för yttre föremål och lämna själen åt det uteslutande inflytandet af den inre dragningen". Inför den stora Uppenbarelsen som Madame Guyon fann under sitt nya sinnestillstånd förlorade jordiska sorger och fröjder i betydelse och hon beslöt att fullfölja Guds vilja även om den innebar än så tunga kors. Hon tänkte inte längre på att roa sig och njuta av livet; hon ville endast fullgöra sin plikt att lindra nöd och lidande. Hon använde mycket tid och pengar till att bistå fattiga och sjuka; särskilt intresserade det henne att skaffa medellösa unga flickor ett hederligt levebröd och undgå frestelsen att offra heder och frihet. Madame Guyons storartade välgörenhet väckte stor beundran hos hennes meningsfränder, men den vållade henne även förföljelse både inom och utom hemmet.

Hennes förnäma bekantskaper gjorde sig löjliga över en rik och vacker ung kvinna som avstod från all världslig ära och glädje för att hänge sig åt gudstjänstövningar och barmhärtighetsverk. Många klandrade också det sätt som hon uppfattade sin ställning som maka och mor. Då ansågs undergivenhet som hustruns förnämsta dygd och Jeanne Guyon visade tydligt att hon i många avseenden satte det egna samvetets bud högre än makens och svärmoderns uttryckliga önskan. Ganska kort tid efter sin pånyttfödelse sattes hennes själsstyrka på ett stort prov. Hon insjuknade i smittkoppor, ett av den tidens svåraste gissel, och hon förstod att de fula ärren skulle förstöra hennes hy och ta bort en del av hennes så mycket beundrade skönhet. Men Jeanne-Marie tackade Gud för att hennes ansikte ärrades för det gjorde henne fri från högfärd. Med lika stor resignation såg hon också en av sina söner ryckas bort av samma hemska sjukdom och kort därefter dog hennes man efter långvarigt lidande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Violet Tengberg, den oandliga rymdenUnder de sista månadernas svåra sjukdom hade hustrun vårdat honom med stor ömhet och de båda makarna skildes från varandra med vänliga känslor. Vid denna tidpunkt var Madame Guyon 28 år och hade tre barn i livet, två söner och en späd dotter. Den unga änkan fick till stor del överta förvaltningen av den stora förmögenhet som kommit på hennes och barnens lott. En angenäm samvaro var i längden omöjlig mellan henne och svärmodern och därför flyttade hon med sina barn och några tjänare till en bostad inte långt från Paris. Genom sin börd och förmögenhet kunde hon ha fritt tillträde till Paris eleganta sällskapsliv men detta tilltalade henne inte. I stället var det böckernas värld som nu lockade henne med utomordentlig makt och hon ägnade mycket tid att med största uppmärksamhet studera religiösa arbeten och för att bättre kunna sätta sig in i de gamla kyrkofädernas visdom började hon även studera latin. Frihetens timme hade slagit för Jeanne Guyon men likt många andra bland dem som längtat efter en betydelsefull livsuppgift var det svårt för henne att finna denna. Hon funderade på om det inte var hennes främsta uppgift att leda sina barns uppfostran och offra sig för dem. Ibland blev tanken på att ingå nytt äktenskap lockande eftersom hon fick ta emot flera fördelaktiga äktenskapsanbud. Ofta kände hon lust att dra sig tillbaka till klosterlig ensamhet, men hölls tillbaka av omsorgen för sina barn och länge tycktes det orätt att lämna dem utan moderlig tillsyn Efter mycket tvekan bestämde hon sig till slut för att lämna sönerna i Paris och jämte sin lilla dotter flytta till staden Gex i Savoyen för att där kunna fullborda sin kallelse.

Hon blev nu en representant för vad hon kallar det apostoliska livet och från denna tid räknar hon också det skede hon benämner sina bannlysningsår, då kringflackande, förföljelser och förvisning blev hennes lott. Väl framme på bestämmelseorten grep hon sig genast an den uppgift som hon trodde skulle bli hennes, att vårda sjuka och undervisa fattiga, okunniga barn i katekes och det dröjde inte länge förrän hennes kloka råd och varma sinnelag hade förskaffat henne stora sympatier. Det berättades att hon lugnat tvivlare och manat syndare till bättring men det viskades även att hon förkunnade nya läror. Många häpnade när de hörde denna främmande kvinna inskärpa att bönerna vid altaret var förgäves om själen inte trängtade efter Gud och att ingen rökelsedoft var för Gud så behaglig som den trogna pliktupplevelsen i det dagliga livets gärning och att frälsning inte vinns genom vallfärder och utvärtes fastor utan genom en brinnande tro på Kristi försoning.

För många lät detta som något nytt och okänt, andra trodde sig ha hört det förut men då i samband med det fasansfulla något som benämndes kätteri. Likt de protestantiska kättarna uppmanade hon alla att själv forska i de heliga skrifterna och läsa bibeln på egen hand under bön och betraktelse. Madame Guyon var vältalig i dessa ämnen och hon imponerade även genom makten av sin personlighet, sin plikttrohet och barmhärtighet och hon fick talrika anhängare både inom förnäma och fattiga kretsar. Madame Guyons religiösa väckelserörelse sågs naturligtvis inte med blida ögon av den katolska kyrkans ortodoxa präster och motståndare började med att ge henne vänliga råd om att inte vilseleda hjälpbehövande själar då det var stor synd och dessutom farligt. De varnade för att hon liksom många andra kättare skulle gå en kvalfull död till mötet bland bålets lågor. Det visade sig dock att dessa välmenta råd inte gjorde det minsta intryck på denna envisa kvinna som lugnt fortsatte sin verksamhet. Hon blev då utsatt för öppna förolämpningar och förtal, maktens innehavare hotade henne med förbannelser och världsliga straff. Snart var hennes biktfar och vän sedan många år tillbaka François La Combe den enda förstående människan i hennes närhet. Pater La Combe hade för en tid fått sin verksamhet förlagd till Savoyen och där med storframgång predikade offentligt om värdelösheten av utvärtes gudstjänstfirande och om sann bot och bättring i hjärta och leverne.

Madame Guyon och La Combe kom till klarhet om att deras gemensamma uppgift var att föra ut sin sina religiösa ståndpunkter även om kanske fängelsestraff och martyrdöd skulle bli lönen för deras möda. Mellan dem uppstod en märklig spirituell förtrolighet. Det tycktes finnas en telepatisk kommunikation som verkade mellan dem. Deras intimitet var sådan att elaka tungor anklagade dem för att ha sexuella relationer. Båda anslöt sig till en form av spiritualitet känd som kvietism. Denna lära har kritiserats för att vilja förminska den mänskliga aktiviteten och ansvarigheten. På Madame Guyons tid blev de som förfäktade läran om kärlek ofta kallade kvietister. Kvietism är en andlig hållning som kräver att människan förhåller sig helt passiv och låter Gud verka i henne. Man avstår från att ta del av världens angelägenheter, söker inre harmoni och frid som är den viktigaste förutsättningen. Ordet kvietism är ofta förvirrande då det används för två olika ting menar mystikforskaren professor Antoon Geels och klargör i sin bok "Medvetandets grund"(2008) de olika betydelserna av detta ord. I en bemärkelse är kvietism, menar han, synonymt med den så kallade negativa vägen, en väg som kretsar kring en speciell typ av bön. Poängen med denna bönetyp är att man ska frigöra sig från all psykologisk verksamhet ─ tankar, begrepp och föreställningar. Den franska kvietistiska skolan som Madame Guyon tillhörde, betonade denna typ av bön, som medför jagets utplåning, en kunskap utan föreställningar.

Violet Tengberg, Lady Bear Her CrossVia denna väg skulle man nå fram till upplevelsen av Guds väsen. Kvietism används också av kyrkans representanter för att beteckna de irrläror, enligt katolska kyrkan, som representanter för denna teologi drabbats av. Kvietisterna bortsåg från kyrkans sakrament och dess heliga hierarki, de betraktade dogmerna som överflödiga och omöjliggjorde kyrkans kontroll över sina medlemmar. En av konsekvenserna av deras lära är att kyrkan och dess prästerskap onödigförklarades. Den kvietistiska striden utkämpades under 1600─ talets sista kvartssekel. Som andlig rörelse förknippas kvietismen främst med den spanske prästen Miguel de Molinos (1628─1696), som 1663 bosatte sig i Rom och blev en mycket uppskattad andlig vägledare. Han offentliggjorde sina åsikter i ett arbete med titeln "Guida spirituale" (Andlig vägvisare). Denna bok som utgavs 1685 översattes snabbt till många språk och utsattes kort tid därefter för massiv kritik särskilt från jesuiter. Grundsatserna, vilka blivit mycket missförstådda var i många avseenden lika dem som Madame Guyon förkunnade. Kritiken gick ut på att Molinos betonade passiv kontemplation och gudsnärvaro bortom personligheten som den högsta formen av religiöst liv, vilket gjorde alla former av hängivenhet överflödig. Kulten kring Jesus och helgonen, att bikta sig och göra bot, askes och bön, ja till och med att bekymra sig om sin egen frälsning var meningslöst. Han fäste jämförelsevis lite vikt vid ceremoniella bruk utan det väsentliga var att söka Gud i hjärtat.

Följden blev att Molinos fördömdes och avled i inkvisitionens hålor1687 efter många års sträng fångenskap.I Savoyen utkom 1682 Madame Guyons första bok "Les Torrents Spiritual."(Andliga strömmar). Hon jämför den mänskliga själen som söker Gud med floden som flyter mot havet. Själar liknas vid floder som från olika upprinnelsekällor söker sig till havet." Somliga når aldrig fram, andra är långsamma och tröga, kanske tar de med sig bifloder på vägen. En tredje typ störtar fram med en hastighet som gör dem odugliga till nästan allt. Man vågar inte segla på dem eller anförtro dem någon belastning". Strömmen eller snarare floden utmynnar med tiden i havet, där den fullkomligt utplånas. Innan den hinner till sin ursprungskälla måste den inte bara passera utblottelse utan även den mystika döden som är ett av de mest centrala inslagen i världsreligionernas mystik. Den gamla människan måste dö och den nya födas på nytt. De flesta mystiker anser att deras upplevelser inte kan beskrivas för andra som saknar denna erfarenhet.

Det handlar om en oöversättlig, intuitiv och bortomspråklig erfarenhet som endast kan uttryckas genom metaforer eller symboler. Madame Guyon kompletterar därför sin flod-och havssymbolik med bilder hämtade från död, begravning och förruttnelse Efter den mystika döden, då själen förlorar "allt som var hennes eget" går den till sin egen begravning, förmultnar och förvandlas slutligen till stoft. Det är den totala tillintetgörelsen. Men, tillägger hon, mitt i denna värld av död och begravning, finns ändå "ett frö av odödlighet" Här förnimmer själen hur hennes aska återuppstår och får ett nytt liv. Något bildas i askan som får liv likt "en fjäril ur puppan". Nu börjar "det gudomliga och verkliga inre livet", nu får floden alltmer havets egenskaper. Som god kristen tillägger Madame Guyon att det inte är fråga om själens totala sammansmältning med Gud. Nej, påpekar hon "strömmen som på detta sätt störtat sig i havet har inte förlorat sin natur, fastän den är så förändrad att man inte kan känna igen den. Den är fortfarande vad den har varit och har i själva verket inte försvunnit utan har bara antagit havets egenskaper".(Geels, 2008) Det som Jeanne Marie Guyon åter och åter förmedlar är att vi ska söka Gud i vårt inre. I "Bönen", som är en av Guyons mest populära böcker framhåller författaren att alla kan lära sig be. I motsats till janseniterna, några av kvietismens kritiker som ansåg att endast de av Gud utvalda kan uppnå frälsning menade Madame Guyon att vägen till förening med Gud är öppen för alla.

Det första kallas betraktande "Man ska smaka och smälta, liksom dra saften ur den. Man ska inte läsa mer än en halv sida åt gången. Det andra kallas meditation. Efter att ha försatt sig själv i trons tillstånd och koncentrerat sig på Guds närvaro ska man samla alla sina sinnen inåt och låta sig genomträngas av denna närvaro". Nybörjaren kan tycka att det verkar svårt men efter en del övning, skriver Madame Guyon, blir det en färdighet. Det är också viktigt att själen kommer till bönen med en ren och oegennyttig kärlek. Hennes budskap var den totala överlåtelsen åt Guds vilja och ledning. Bönen är, menar hon, nyckeln till fullkomligheten och den högsta lyckan. När myndigheterna efter något mer än ett halvt års tid omöjliggjort hennes vistelse i Gex, började hon ett kringirrande liv ibland följd av sin lilla dotter och en trogen tjänarinna, ibland alldeles ensam, uppehöll hon sig på olika ställen i Schweiz, Italien och södra Frankrike. Var helst hon än drog fram lyckades hon väcka en religiös rörelse. Hon uppträdde aldrig som predikant inför en större skara, men hon ledde talrika andaktsstunder, besökta av en sluten krets, hon tog emot enskilda besök, ibland från tidigt på morgonen till sena kvällen, hon skrev massor med brev till personer som begärde hennes förböner och råd i religiösa angelägenheter och hon författade även talrika avhandlingar om religiösa ämnen, bland andra en serie kommentarer till bibelns böcker.

Hennes kroppskrafter var somliga tider så vidunderligt stora att hon kunde använda hela dagarna till samtal med besökande och en stor del av nätterna till sitt författarskap. Menigheten välsignade henne som den av Gud sända hjälparinnan från syndens och nödens elände; kyrkans ledande personligheter kallade henne en farlig fresterska, som dolde sitt syndafördärv bakom yttre gudaktighet och barmhärtighet. Var hon än drog fram utsattes hon av dem för förföljelse och förtal. Det är intressant att notera hur olikt hennes liv som kvinna var med hur det tedde sig för ett annat religiöst geni, mystikern Emanuel Swedenborg, född fyrtio år senare i en from protestantisk prästfamilj i Sverige. Vid femton års ålder var Swedenborg student vid Uppsala universitet och han kom senare att fullfölja en framgångsrik karriär som ingenjör, vetenskapsman och byråkrat före sin religiösa omvändelse.

Violet Tengberg,  Sun Blaze in SpringDet är troligt att han läst Guyons arbete, vars verk var allmänt lästa som uppbyggelselitteratur vid denna tid. "Les Torrrents Spiritual" räknas till den mystika litteraturens kanon och har fått mycket uppmärksamhet för sin osedlighet. Relationen mellan man och kvinna beskrivs där som rent andlig samtidigt som den skildras i termer av kropp och sexuell lust och liksom hos Swedenborg framställs sexualiteten som ande och kropp i ett utan motsättning och egentligen utan åtskillnad, materia är ande, anden är materia. Föreningen mellan make och maka, conjugal love är himmelriket inkarnerat. Det erotiska bildspråket avvänds för att beskriva tillstånd i medvetandet som sträcker sig bortom språkets gränser. Enheten mellan man och kvinna ses som en spegelbild av den gudomliga ordningen. Mikrokosmos den lilla världen ses som en spegelbild av makrokosmos (världsalltet).   

När Madame Guyon under flera år flackat omkring i landsorten, beslöt hon att liksom La Combe bege sig till Paris. Hon hade lärt känna sin samtids djupa religiösa behov men också den tidsströmning som syntes henne förhatlig och syndfull. Hon hade hört talas om eleganta fester, om skådespel där lössläppta lidelser förhärligades, om sedefördärv och njutningslystnad. Hon hoppades kunna motarbeta detta omoraliska leverne, men om de ville försvara de religiösa intressena måste de förlägga sin verksamhet till Paris, detta centrum för hela samtidens kulturliv. Förvissad om att uppfylla en helig plikt men också medveten om att möta ihärdigt motstånd och förföljelse, reste hon i juli åter till Paris där hon gjorde sitt inflytande gällande till och med i högförnäma kretsar.

Vid andaktsstunder anordnade i de enskilda hemmen, förkunnade Madame Guyon detsamma, som La Combe predikade i Paris kyrkor: sann frälsning vinns inte genom yttre ceremonier och gudstjänstövningar, utan genom uppriktig bättring och tro. Tusentals människor mottog denna förkunnelse med glädje och hälsade den som ett tillkännagivande av tankefrihetens princip. Men de världsliga och kyrkliga myndigheterna varnade för denna nya lära som kallades spiritualismen som en stor fara för de bestående förhållandena och det beslöts på högsta ort att i Paris undertrycka spiritualismen så snabbt som möjligt: La Combe blev häktad och inspärrad i Bastiljen på livstid, berövad alla möjligheter att fullfölja sin livsuppgift. Madame Guyon fick en mildare dom och var under åtta månader inspärrad på ett kloster utanför Paris men frigavs genom inflytelserika vänners försorg.

Men även om hennes fysiska krafter var svaga kunde inte fångenskapen bryta ner hennes själskrafter och hon författade i denna avskildhet sin detaljerade självbiografi. Under följande år utsattes hennes skrifter och tal för granskning av kyrkliga överhetspersoner, det gällde att avgöra om Guyon var kättare eller inte. Madame Guyons verksamhet diskuterades flitigt i Frankrikes bildade kretsar och det framkom här att Ludvig XIV var hennes personliga fiende. Därför var det inte så underligt att betydelsefulla och välvilliga vänner inte kunde hindra att hon flera gånger inspärrades i fängelse på olika håll, även om det ansågs oklart bland det höga prästerskapet om hon förtjänade kättardomen eller inte. Bousset, biskopen i Meaux, var hennes nitiske motståndare medan Fenelon den ryktbare ärkebiskopen av Cambrai hennes oförtröttade försvarare. Många andra framstående män tog parti för och emot som räckte i åratal utan att något egentligt resultat uppnåddes. Under fyra års tid satt Madame Guyon inspärrad i ett av Bastiljens tornrum, där det om vintrarna var bitande kallt och fuktigt, om somrarna glödande hett; man tror att hon måste tillbringa de långa dagarna och nätterna i fullständig ensamhet, men hon har aldrig kunnat lämna några meddelanden om vad hon genomgått, eftersom varje fånge måste avlägga ed att vara absolut tyst om vad som hände inom fängelsets murar.

1702 blev Madame Guyon frigiven från Bastiljen och under några år tilläts hon besöka släktingar och vänner i Paris men förvisades sen till staden Blois för livstid. Vid sin frigivning var hon 54 år gammal, men vistelsen i Bastiljen hade brutit ner hennes förut svaga kroppskonstitution och hon orkade inte ägna sig åt någon mer omfattande verksamhet. Genom enskilda samtal och brevväxling försökte hon dock att i mer inskränkt mening göra propaganda för sina åsikter. Hennes biografi tillkännager att hon i det sista var ståndaktig i sin tro och tacksam för den livsuppgift som blivit hennes. Mystik är avsked, den längtande tar avsked från denna världen. Människan har ett minne av paradiset och längtar tillbaka dit. Livets mysterium ligger dolt i att människan väljer det goda men i valets ögonblick förstår att det är Gud som leder henne. Den hemlighetsfulla enheten med Gud är mystikens högsta mål, unio mystica. Jeanne Guyon bestämde att efter hennes död kunde allmänheten få ta del av den utförliga självbiografi som skulle bli hennes testamente till det kristna Frankrike. Hennes motto var: "Se framåt och uppåt till de himmelska boningarna, var stark i tron, kämpa modigt Herrens kamp" I glädje och hopp om att detta tänkespråk även skulle bli många andras, avled hon stilla och fridfullt i Blois 1717, 69 år gammal.

Vilken fascinerande kvinna! Hon syns outtröttlig i sin uppgift och hade ingen önskan om att själv bli ihågkommen, eftersom hon endast var ett redskap som skulle förmedla Sanningen. Det var hennes lära som skulle spridas till eftervärlden. Själsstyrka var hela livet igenom ett av de utmärkande dragen hos denna egendomliga kvinna. Den yttrade sig än som en fullständig likgiltighet för världsliga angelägenheter och fördelar, än som en utomordentlig praktisk duglighet, när hon kände det vara Guds vilja att hon skulle ta del av Marthas bekymmer. Sund mystik balanserar människans aktiva och passiva funktioner. Madame Guyon ägde i hög grad denna förmåga att växla mellan sin vision av den andliga sanningen och arbete i världen, där hon genom sin vision kan upplysa andra.

Hon levde inte som de flesta mystiker i kloster utan umgicks med andra hade barn och dessutom en psykologisk insikt och brinnande tro. Även om hennes skrifter i några hänseenden utvisar bristfälligheter i hennes uppfostran visar de också på omfattningen av hennes intellektuella begåvning. Samma begåvning som utmärkte hennes samtal framträder inte mindre tydligt i hennes skrifter. Trots att de till största delen är författade under de mest ogynnsamma omständigheter är de fulla av djupsinniga tankar och känslor som säkert påverkar alla läsare. Hon uttrycker sig sublimt och högst kultiverat och hennes fantasi var lika stor som hennes fattnings- och omdömesförmåga. Till och med i översättning till svenska på tjugohundratalet kan man uppskatta skönheten och charmen i hennes skrifter. "Andliga strömmar" är verkligen ett mycket läsvärt prosapoem än idag. Madame Guyon var poet likaväl som mystiker väl värd att minnas av eftervärlden.

 Lena Månsson    

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livsmotet

Forord Å ha et liv å føre forlanger mye mot – livsmot. Om vi knytter an til den melankolske dikterfilosofen Martin Heidegger, så kjenner ingen av oss til hvordan livet var ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Det sceniska rummet. Ett sommarminne

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2012

Stjärnhängningen

”Lite till höger Eva”, Erika höll varsamt i stjärnan och kände dess värme fortplanta sig i sin tunna, men ändamålsenligt formade kropp. ”Annars blir pappa arg.” Orden var inte särskilt allvarligt ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 25 december, 2013

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.