En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | 17 januari, 2012
Stefan Hammarén

Ett självporträtt: Sensuellt och färgstarkt

Under en tid har jag upplevt att jag står på en välvd bro och tittar ner i vattnet. Mitten på bron har blivit min fasta punkt i tillvaron. Landskapet på ...

Av: Helena Svensson | 01 januari, 2011
Konstens porträtt

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | 16 maj, 2010
Essäer om konst

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Mike Nichols 1931-2014



Mike Nichols”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa raden av filmer som Nichols regisserade (sammanlagt tjugoen) är särskilt sevärda. Men fyra av dem minns man länge. Liksom flera andra föregångare i Hollywood, som Ernst Lubitch och Billy Wilder, var han tysk, född i Berlin. Fader var en rysk-judisk läkare, modern tyska. Familjen räddade sig undan nazisterna i sista stund och tog sig till New York. Då var Michael Igor Peschkowsky som han från början hette sex år gammal, och tolv när fadern dog och familjen fick det knappt.

Men den unge Mike Nichols var både klipsk och hade framåtanda. Han såg till att få stipendier så han kunde läsa vid University of Chicago samtidigt som han provade på en mängd olika jobb, kom sedan att gå i Lee Strasbergs berömda teaterskola i New York utan att det ledde till några roller, och blev bekant med den snabbtänkta Elaine May. De turnerade samman och slog igenom på Broadway i början på sextiotalet, kvicka i repliken och fenomenala på improvisationer. Några år senare regisserade han flera framgångsrika pjäser på Broadway, bland dem Barefoot in the Park och The Odd Couple.

Han kom att hålla sig mest i New York, med utflykter till Kalifornien bara när det var nödvändigt. Edward Albees pjäs Who´s Afraid of Virginia Woolf var en pyramidal succé på Broadway 1962.Jack Warner köpte filmrätten och tänkte sig Bette Davies mot James Stewart som det äkta paret Martha och George som älskar varandra och slåss med samma iver. Efter olika turer blev det Elizabeth Taylor och hennes man Richard Burton som kom att göra dem på film (mot gott arvode, en miljon dollar vardera). Också olika regissörer var på tal, men huvudrollsinnehavarna propsade på Mike Nichols. Det blev hans debutfilm 1966, och Oscarsstatyetterna haglade. Den har stått sig, ett äktenskapsdrama där nog både Strindberg och Eugene O´Neill kan anas som Albees förebilder.

Året därpå kom The Graduate, minnesvärd mest för att det var Dustin Hoffmans genombrottfast han nästan hela filmen igenom ser ut som en förskräckt kanin. Han är den håglöse Ben, hemma från college på sommarlov hos sina välbärgade men ytliga medelklassföräldrarna i södra Kalifornien. Han fördriver dagarna tills grannhustrun mrs Robinson förför honom. Hon blir riktigt bitsk när han förälskar sig i hennes dotter. Anne Bancroft (som i levande livet var gift med Mel Brooks) är mycket bra som mrs Robinson, Katharine Ross som dottern är vacker men mera intetsägande. Mest minns man den efterhängsna melodislingan av Simon and Garfunkel, och slutscenen där den desperate Ben brakar in i kyrkan just när hans älskade ska gifta sig. Fast om det är ett lyckligt slut eller inte när de flyr lämnas öppet.Kanske kommer de att bli lika vardagskonformistiska och slentriantrista som de båda föräldraparen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mandomsprovet gjordes på en läsvärd roman av Charles Webb från 1963 (hans mycket senare Home School är lika bra). Nichols fjärde film efter Teach Me 1968 som jag inte sett hade en annan roman som bas, Catch -22, Joseph Hellers satiriska skildring av de militära absurditeter som bombpiloten Yossarian trasslas in i. Den borde vara omöjlig att filma, men Nichols valde ut ett antal mardrömsaktiga scener och gjorde en grotesk svart fars av det hela. Den värsta sekvensen är den där en soldat står på en flotte och råkar komma i vägen för ett lågt flygande plan, den kan man drömma onda drömmar om ganska länge efteråt.

Och så den femte i raden av Nichols filmer, Carnal Knowledge från 1971. Jack Nicholson och Art Garfunkel är någon gång på fyrtiotalet kompisar på ett college där de båda dras till den vackra Candice Bergen. Så går tiden, och vi möter dem vid senare tillfällen i livet när cynismen slipat ner dem. Manus skrevs av Jules Feiffer vars tecknade figurer som talar förbi varandra i sofistikerat strunt hängde med länge, bland annat i Bonniers Litterära Magasin om jag minns rätt. Jack Nicholson är suverän redan här, full av elakhet mot den tjej han i medelåldern raggat upp, spelad av Ann-Margret från Östersund som slog igenom seriöst här. Det är bitter och besk film, inte olik Bob Rafaelsons Five Easy Pieces som kom året innan, också den med Jack Nicholson invecklad i problematiska förhållanden till kvinnor, både sin syster och en flickvän, spelad av den sexigt skelögda Karen Black.

Mike Nichols som dog i New York den 19 november regisserade alltså minst sjutton filmer till utöver de här fyra, och han var dessutom med på ett hörn som delproducent i Merchant-Ivorys The Remains of the Day. De andra sjutton filmerna är kanske bra de också – men det är nog framför allt Who´s Afraid of Virginia Woolf, The Graduate, Catch -22 och Carnal Knowledge som kommer att stå sig i filmhistorien.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.