Taube som exempel

Igår sändes i SVT, med Astrid Ohlsén som producent, sista delen av två dokumentärer om Evert Taube Om man betraktar Taube, syns hur väl liv och verk stämmer överens. Detsam­ma kunde ...

Av: Gunnar Lundin | 30 juli, 2011
Essäer om litteratur & böcker

F. G. Granlunds dikter

Författarpresentation Fredrik F. G. Granlund Mitt författarskap ser onekligen ljust ut just nu: jag har precis vunnit min fjärde stora skrivartävling, fått mitt första förord till en antologi publicerat, översatt två ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 25 juli, 2011
Utopiska geografier

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | 12 oktober, 2013
Essäer om konst

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Mike Nichols 1931-2014



Mike Nichols”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa raden av filmer som Nichols regisserade (sammanlagt tjugoen) är särskilt sevärda. Men fyra av dem minns man länge. Liksom flera andra föregångare i Hollywood, som Ernst Lubitch och Billy Wilder, var han tysk, född i Berlin. Fader var en rysk-judisk läkare, modern tyska. Familjen räddade sig undan nazisterna i sista stund och tog sig till New York. Då var Michael Igor Peschkowsky som han från början hette sex år gammal, och tolv när fadern dog och familjen fick det knappt.

Men den unge Mike Nichols var både klipsk och hade framåtanda. Han såg till att få stipendier så han kunde läsa vid University of Chicago samtidigt som han provade på en mängd olika jobb, kom sedan att gå i Lee Strasbergs berömda teaterskola i New York utan att det ledde till några roller, och blev bekant med den snabbtänkta Elaine May. De turnerade samman och slog igenom på Broadway i början på sextiotalet, kvicka i repliken och fenomenala på improvisationer. Några år senare regisserade han flera framgångsrika pjäser på Broadway, bland dem Barefoot in the Park och The Odd Couple.

Han kom att hålla sig mest i New York, med utflykter till Kalifornien bara när det var nödvändigt. Edward Albees pjäs Who´s Afraid of Virginia Woolf var en pyramidal succé på Broadway 1962.Jack Warner köpte filmrätten och tänkte sig Bette Davies mot James Stewart som det äkta paret Martha och George som älskar varandra och slåss med samma iver. Efter olika turer blev det Elizabeth Taylor och hennes man Richard Burton som kom att göra dem på film (mot gott arvode, en miljon dollar vardera). Också olika regissörer var på tal, men huvudrollsinnehavarna propsade på Mike Nichols. Det blev hans debutfilm 1966, och Oscarsstatyetterna haglade. Den har stått sig, ett äktenskapsdrama där nog både Strindberg och Eugene O´Neill kan anas som Albees förebilder.

Året därpå kom The Graduate, minnesvärd mest för att det var Dustin Hoffmans genombrottfast han nästan hela filmen igenom ser ut som en förskräckt kanin. Han är den håglöse Ben, hemma från college på sommarlov hos sina välbärgade men ytliga medelklassföräldrarna i södra Kalifornien. Han fördriver dagarna tills grannhustrun mrs Robinson förför honom. Hon blir riktigt bitsk när han förälskar sig i hennes dotter. Anne Bancroft (som i levande livet var gift med Mel Brooks) är mycket bra som mrs Robinson, Katharine Ross som dottern är vacker men mera intetsägande. Mest minns man den efterhängsna melodislingan av Simon and Garfunkel, och slutscenen där den desperate Ben brakar in i kyrkan just när hans älskade ska gifta sig. Fast om det är ett lyckligt slut eller inte när de flyr lämnas öppet.Kanske kommer de att bli lika vardagskonformistiska och slentriantrista som de båda föräldraparen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mandomsprovet gjordes på en läsvärd roman av Charles Webb från 1963 (hans mycket senare Home School är lika bra). Nichols fjärde film efter Teach Me 1968 som jag inte sett hade en annan roman som bas, Catch -22, Joseph Hellers satiriska skildring av de militära absurditeter som bombpiloten Yossarian trasslas in i. Den borde vara omöjlig att filma, men Nichols valde ut ett antal mardrömsaktiga scener och gjorde en grotesk svart fars av det hela. Den värsta sekvensen är den där en soldat står på en flotte och råkar komma i vägen för ett lågt flygande plan, den kan man drömma onda drömmar om ganska länge efteråt.

Och så den femte i raden av Nichols filmer, Carnal Knowledge från 1971. Jack Nicholson och Art Garfunkel är någon gång på fyrtiotalet kompisar på ett college där de båda dras till den vackra Candice Bergen. Så går tiden, och vi möter dem vid senare tillfällen i livet när cynismen slipat ner dem. Manus skrevs av Jules Feiffer vars tecknade figurer som talar förbi varandra i sofistikerat strunt hängde med länge, bland annat i Bonniers Litterära Magasin om jag minns rätt. Jack Nicholson är suverän redan här, full av elakhet mot den tjej han i medelåldern raggat upp, spelad av Ann-Margret från Östersund som slog igenom seriöst här. Det är bitter och besk film, inte olik Bob Rafaelsons Five Easy Pieces som kom året innan, också den med Jack Nicholson invecklad i problematiska förhållanden till kvinnor, både sin syster och en flickvän, spelad av den sexigt skelögda Karen Black.

Mike Nichols som dog i New York den 19 november regisserade alltså minst sjutton filmer till utöver de här fyra, och han var dessutom med på ett hörn som delproducent i Merchant-Ivorys The Remains of the Day. De andra sjutton filmerna är kanske bra de också – men det är nog framför allt Who´s Afraid of Virginia Woolf, The Graduate, Catch -22 och Carnal Knowledge som kommer att stå sig i filmhistorien.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Filosofi og framskritt. Del 3

De filosofiske tradisjonenes betydning for epistemiske og etiske framskritt Nåtiden er ikke spesielt opptatt av at det gis relativt lange linjer i filosofihistorien; i vår tid driver en med filosofi uavhengig ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 augusti, 2013

Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 17 september, 2017

Spegeln - bild av vår tid

  I tunnelbanefönstrets dunkel händer det att du möter någon annans blick i din egen medan din blick i de upplysta skyltfönstren återkastas av tomma dockögon. Den moderna storstadsmänniskan är i ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 januari, 2011

Det rödas trådar

Före förvandligen Det dunklas kontureroch viskningarnaom det pågåendesom inte kunde sesmen svagt anaslade sig som motivoch speglingarpå ytan av alltoch tolkadesfrån ett negativi mörkrummet

Av: Berit Gabrielsson | Utopiska geografier | 13 juli, 2009

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 Maj, 2017

Stefan Whilde

Lika och olika. Eller: 1 + 1 = 3

Vi får ju inte glömma det gamla anarkistiska slagordet som i mångt och mycket tagit oss människor framåt genom historien: ”Var realistisk, kräv det omöjliga!”

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 oktober, 2016

Sångerskan Vanja Renberg om vardagen och stå på scen med The Vanjas. Foto: Martin Wallén.

Intervju: Vanja Renberg

Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 Maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.