Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | 05 september, 2017
Utopiska geografier

Minnesmonumentet vid platsen där Kaspar Hauser mördades. Här dödades en okänd av en okänd.

Kaspar Hauser och självmordsbombaren i Ansbach

I låten ”Fri till slut” nämner Håkan Hellström inledningsvis en viss Kaspar Hauser. Vem var han och vad gjorde han i Ansbach – en av flera städer i Bayern som ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juli, 2017
Resereportage

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | 02 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | 22 februari, 2013
Gästkrönikör

Myternas betydelse – med utgångspunkt i Ramsundaristningen



Det finns många tecken på att det västerländska samhället är i kris. En materialistisk och kommersialiserad värld har vuxit fram utan andligt liv, utan bakgrund och utan myter. Det verkar som att människan alltmer styrs av egoism, vilket leder till att individen blir vilsen och ensam, okänslig för sin miljö, sin kultur och sitt mytologiska arv. Den tyske sociologen Max Weber menade i början av förra seklet att samtiden karakteriserades av rationalism och intellektualism och framför allt av världens avförtrollning. Hans tanke var att om världen inte längre ter sig besjälad, om den inte längre styrs av en gudomlig hand, så riskerar människans liv att te sig tämligen meningslöst och etiska normer godtyckliga. Det som saknas hos den moderna människan är balansen mellan det rent materiella och de djupt humanistiska sidorna, mellan egoism och altruism. Denna balans kan dock människan själv skapa genom att söka sig tillbaka till sitt förflutna, till livets andliga möjligheter, till sitt inre. Och det förefaller som om gamla sagor och myter har en tendens att upprepa sig och återkomma även i vår rationella moderna tidsålder.

Sigurd

På en berghäll nära Mälarens södra strand finns en mycket innehållsrik ristning, känd som Ramsundaristningen eller Sigurdsristningen, eftersom den återger några episoder ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Den spännande berättelsen om Sigurds dråp av draken Fafne är en populär anekdot som berättas om och om igen. Runorna förtäljer historien om en bro som uppfördes på initiativ av en kristen kvinna. Tillsammans med bilderna skildras här en tid av förändring, en tid som var slutet på en epok och början på en ny. Det är en av de största hällristning ar som finns bevarade från vikingatiden och är en unikt konstfärdig kombination av skrift och bild. Bilderna går att tolka liksom dess runor i nedre delen av drakslingan. Där står även översatt till modern svenska:

Sigrid, Alriks moder, Orms dotter, gjorde denna bro för sin make Holmgers, Sigröds faders själ.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sigurdsristningen är alltså en minnesskrift över en död man, Holmger. Hans hustru Sigrid har någon gång på 1000-talet e.Kr. ombesörjt denna ristning. Holmgers närmaste släktförhållanden redovisas utförligt. Sigrid gjorde enligt tidens sed ett barmhärtighetsverk för sin mans salighet genom att anlägga en bro. Det lilla ordet själ är viktigt. På den här tiden var de kristna missionärernas budskap enkla, men mycket hotfulla. Man talade mycket om bestraffningar, skillnaden mellan att göra rätt och fel, himlen och skärselden. Kanske ville Sigrid försäkra sig om att Holmger kom till himlen och därför lät bygga bron för att hjälpa hans själ genom skärselden. Brobyggandet bör ha varit kostsamt och därmed ett fåtal i samhället förunnat att prestera. Härigenom blev det en statusskapande handling som kunde visas upp för offentligheten. Brobygget tjänade ett allmänt intresse men alla skulle se vem som bekostat det. Bruket att rista runor på resta stenar och fasta hällar tog fart vid denna tid. Nästan en fjärdedel av runristningarna beställdes av kvinnor. Det vittnar om en kvinnlig självständighet med eget socialt ansvar. Att kvinnorna var så starkt representerade vid brobygge bör ses som ett tecken på att de var intresserade av den kristna läran. De bekostade villigt brobyggen för sin egen och anhörigas själar och detta gick till kyrkliga ändamål. Kvinnorna sägs ha bidragit till att slå en bro mellan hedendomen och kristendomen.

FlateyjarbókSagan om Sigurd Fafnesbane är fascinerande och vida spridd i Europa och Ramsunda-ristningen beskrivs som formfulländad och vacker. Handlingen är ett riktigt familjedrama med girighet, list, svek, avundsjuka och dråp. Delar av Sigurdssagan återberättas i olika litterära verk som den isländska Völsungasagan och delar av den poetiska Eddan. Dessa diktverk är tillkomna under tidig medeltid. Samma tema kan även påträffas på kontinenten, men där heter hjälten Siegfrid och ingår i ett epos kallad Niebelungssången. För att kunna tolka alla de figurer och symboler som ristaren prytt Ramsundastenen med måste betraktaren vara väl orienterad i Sigurd Fafnesbanes historia.

Ramsundaristningen ger en dramatisk beskrivning av Sigurd Fafnesbanes äventyr, men den återger i dessa bilder endast vissa fragment av hela berättelsen. Historien börjar med att en av Sigurds fosterfarböder, Utter, av misstag dödas av Loke. Som straff skall guden täcka ett utterskinn med guld och ge till Reidmar, Utters far. Dvärgen Andvare som haft till uppgift att bevaka en mäktig guldskatt, i vilken ingår en mystisk ring, förlorar denna dyrgrip när han måste avstå allt guld till Loke. Tanken på guldet förblindar emellertid Reidmars son Fafne som dödar sin fader. Fafne förvandlar sig till en drake som ruvar över skatten med den magiska ringen. Det är nu som Sigurd kommer in i handlingen. Sigurd och hans fosterfar Regin som är bror till Fafne bestämmer sig för att mörda draken med det magiska svärdet Gram, som Regin smitt. När draken är dödad ber Regin sin fosterson att steka drakens hjärta, men förbjuder honom att smaka på anrättningen. När Sigurd skall känna om hjärtat är färdigstekt bränner han sig och för fingrarna till munnen. Då får han oavsiktligt drakblod i sig och kan plötsligt höra fåglarna tala till honom. Från ett träd varnar de Sigurd för att Regin ämnar döda honom och behålla skatten för sig själv. Ställd inför detta faktum kan Sigurd inte göra annat än att döda sin fosterfar, lasta sin häst Grane med guldet och ge sig iväg. Här slutar denna berättelse och man får inte veta mer om hjälten Sigurds vidare öden och äventyr.

Hjältesagor berättar om hur män, vars namn vi känner till från källskrifter och säkra berättelser, dräper drakar, besegrar jättar och troll och rider genom eld. Sagan lyfter den historiska människan ut ur verkligheten och ger henne liv i en värld med större utblick än den vanliga världen. Hjältens liv är mer en guds liv än en människas. Han är inte beroende av tillfälliga händelser utan för ett hjälteliv som i förväg är bestämt av tragiskt urgamla normer. Vid hans födelse är goda och onda makter verksamma. Gudar följer honom från vaggan till graven, inte för att skydda honom mot de tunga prövningar som ödet gav honom i faddergåva och inte för att ge honom jordisk lycka, utan för att han skall utföra stora bedrifter och visa sig vuxen sitt öde. Utan faror och vedermödor ingen hjälte. Det är farorna och prövningarna som fostrar honom. Hjältemyten visar människorna vad de måste göra för att frigöra sin egen förmåga till hjältemod. Hjältar är viktiga än idag. Jag skulle vilja påstå att Martin Luther King, Moder Theresa och Albert Schweizer är några av vår tid hjältar. Myten om fosterlandet symboliseras ofta av hjälten som kan sägas vara samhällets själ. Hjältarna är nödvändiga för att medborgarna ska finna sina ideal, sitt mod och sin klokskap.

Sigurd (Siegfrid)  och Fafnir (Draken)Nordens kristnande vid början av 900-talet innebar inte det direkta slutet på tron på de fornnordiska gudarna och myterna. Asatron levde vidare i många människors medvetande i århundrade framöver. Den viktigaste källan till dikterna om de gamla gudarna finns i den äldsta Eddan, skriven av Snorre Sturlasson under 1200-talet. Olikt kristendomen var den nordiska religionen tolerant, man kunde tillbe olika gudar och det fanns även gudinnor. Oden, Tor och Frej var de viktigaste manliga gudarna, men man kunde dyrka gudinnor lika mycket. Oden var den mäktigaste och visaste av alla gudar. Han kände till allt som föregick i världen och förstod dessutom de stora sammanhangen. Oden var konungarnas gud och tappra unga hjältars beskyddare som han gav förtrollade vapen t.ex. Sigurds svärd Gram. Gudinnorna var kvinnliga väsen och hade lika stor plats i religionen som de manliga gudarna. Freja var vikingatidens stora fruktbarhets -och kärleksgudinna och, enligt Snorre, den ryktbaraste av gudinnorna och den som längst dyrkades i Norden. Mariakulten eller mariadyrkan lär emellertid redan tidigt ha ersatt de forntida kvinnliga gudarna. Men asagudarnas roll under yngre järnåldern var förmodligen åtskilligt betydelsefullare än vad dagens sekulariserade människor någonsin kan föreställa sig. Varje tid har sina gudar, heter det ju. Men kanske har asarna något att säga oss än idag, även om deras vanor kan tyckas oss frånstötande. Mycket handlar ju om betraktarens perspektiv.

Ingen berättelse, med undantag för de bibliska historierna, har i norra Europa återberättats så ofta som sagan om den fornnordiske hjälten Sigurd Fafnesbane. På nordiska, tyska, engelska språkområden har sådana berättelser ideligen spelats upp för befolkningen i musik, konst och drama. I modern tid är det inte minst legendens sensmoral om straffet för girighet, avund och ärelystnad som har lockat författare och konstnärer. Den som hemsöks av girighetens förbannelse, av guldfebern, har drabbats av draksjuka som Tolkien uttrycker det i Sagan om Ringen.

Varje tidsålder brottas med olika former av problem. Utvecklingen skapar nya människor med nya sätt att relatera till varandra och omvärlden med nya myter som reflekterar det som händer. De verk som blir klassiker är de som lyckas fånga de djupaste underströmmarna, de som avspeglar omedvetna och därför starka aspekter. Det är dem vi återvänder till och det är genom dem vi kan förstå vad som hände och vad som händer. Filosofen Rollo May skriver att myten ger mening åt en meningslös värld. Den ger struktur och mening åt våra liv. Man kan ana människans längtan efter den mening myten ger i det förhållande många har till filmer och böcker som Sagan om Ringen, Star Wars etc. Sagan och myten talar ett symboliskt bildspråk och kan tolkas på många sätt, men pekar samtidigt ut en klar riktning om vart man ska gå. Vi söker i dessa myter efter någonting som vi inte ser i vår värld. Kirkegaard, som anses vara existentialismens upphovsman, hävdar att det finns en mening som vi måste upptäcka. Han menar att myten vidrör något vi redan bär inom oss och att mytens bilder berör oss, även om vi inte alltid riktigt inser det. Själen utrycker sig i bild men är aldrig identisk med bilden. ”Den gud som kan nämnas vid namn är ingen gud” (Kirkegaard).

BrynhildMyten har beskrivits som en tidig form av psykologi. Berättelser om hur gudar eller hjältar söker sig fram genom labyrinter eller kämpar mot odjur skildrar en arketypisk sanning och inte en faktisk händelse. Det sägs att myten har en renande funktion, vilket förklaras med att när bortträngda konflikter spelas ut i ett drama lever åhörarna med i skeendet, tar del i kampen, önskningar besvikelser, segrar och bestraffningar är deras. På samma sätt som Jesus dog på korset för oss lever de mytiska gestalterna ut våra konflikter och med dem blir vi renade. Mytbildning blir på så sätt väsentlig för att uppnå mental hälsa. Joseph Campbell den legendariske mytforskaren skriver i sin bok Myternas makt följande: ”Människor säger att vi alla söker livets mening”. Jag tror inte att det är vad vi egentligen söker. Jag tror att vi söker upplevelsen av att leva, så att våra erfarenheter av det rent fysiska står i samklang med vårt innersta väsen och vår innersta verklighet, så att vi verkligen känner hänförelsen i att vara levande. Platon som kanske bättre förstod vad som formar människosinnet än somliga bland våra samtida föreslog att de blivande medborgarna i hans idealrepublik skulle börja sin bildning med att berätta myter och inte med förståndsundervisning. Till och med Aristoteles, det rena förnuftets fader, skrev: ”Den som är vän av visdom är vän av myten”. Mysteriet i sig kan vi aldrig veta något om, men vi drivs av vår mänskliga natur till att ge vår relation till mysteriet en mening. Första raden i Aristoteles Metafysik lyder för övrigt: ”Alla människor önskar av naturen, att veta”.

En av dem som kanske mest insiktsfullt studerat de traditionella, förmoderna samhällenas konstitution är den rumänskfödde författaren filosofen och religionshistorikern Mircea Eliade (1907-1986) I sitt verk; Myten om den eviga återkomsten- arketyper och ursprung behandlar han den traditionella förmoderna trosuppfattningen och det arkaiska tankesätt den är förbunden med. Han skriver att tron på den osynliga men starkare verklighet som ibland kallas gudavärlden är ett grundtema i mytologin. Den har också kallts den eviga filosofin, eftersom den genomsyrade alla samhälles mytologi, ritualer och uppbyggnad före våra dagars vetenskapligt grundade modernitet. Enligt denna eviga filosofi har allt som sker i denna världen, allt vi kan se och höra sin motsvarighet i en gudomlig tillvaro som är rikare, starkare och mer bestående än vår. Han skriver vidare att myten är en konstform som pekar bortom historien, mot något tidlöst i människans existens. En myt har beskrivits som något som i en mening inträffade en gång, men som också inträffar hela tiden.

Tor och HymirUnder de senaste årtiondena har det svenska samhället förändrats. Fler och fler säger sig ha mist tilltron till de sedan länge etablerade religionerna. Kyrkan uppfattas numera av många som en alltför stelnad organisation som inte längre klarar av att ge svar på frågor om livets mål och mening. Allt färre tycks också tro på Gud i traditionell kristen mening och endast en liten del av den svenska befolkningen besöker regelbundet kyrkans gudstjänster. Men andligheten har av allt att döma inte minskat och alltfler söker nu andra vägar för att få sina andliga behov tillgodosedda. Detta har nu fått till följd att ett stort antal nya religiösa rörelser har etablerat sig i Sverige. Religionshistorikern Liselott Frisk skriver att en form av nya religiösa rörelser är återupplivandet av avdöda kulturer som asatro och mysteriereligioner eller företeelser som ockultism. De nya religiösa rörelser som söker återuppväcka förkristna traditioner kan sägas ingå i begreppet nyhedendom. Den moderna asatron är en av dessa rörelser.

Liselott Frisk anser att anhängarna av den moderna asatron, i likhet med anhängare av andra nyhedniska rörelser, oftast har en polyteistisk och panteistisk världsbild. I motsats till anhängare av monoteistiska religioner såsom kristendomen anser de asatrogna att det finns fler gudar och att även naturen är en manifestation av det gudomliga. Enligt Frisk anser de asatrogna också att naturen är något som människan inte är skapad att härska över utan snarare något som hon är en del av. Människan har säkert alltid haft en tro som bidragit till att hon överlevt sorger och umbäranden. Från början har antagligen trosföreställningen varit animistisk, schamanistisk för att sedan utveckla sig till polyteism. Och senare tro på en högre skapande kraft.

De isländska sagorna kan ses både som sanning och myt. För nordism och svenskhet har sagorna betydelse oavsett om det som berättas är sant eller falskt, myt eller verklighet, det spelar ingen roll. Existensen av berättelsen är det viktiga. Vår tids fascination inför fantasy som Tolkiens handlar säkert i hög grad om att vi längtar efter något som vi saknar i vår världsbild, någonting fantastiskt, magiskt eller med Webers ord förtrollat. Berättelsen om Sigurd Fafnesbane, Skandinaviens genom tidernas främsta hjälte, utspelar sig i en annan tid med helt andra uppfattningar om världen och människorna. Ändå känner man igen en del av livets bekymmer och de känslor som verkar tidlösa. Därför kan det fortfarande vara angelägen läsning som säger något om vår historia på ett direkt sätt utan vetenskapens filter. Det gör denna saga intressant på annat sätt än en källkritisk korrekt historisk redogörelse från samma tid.

Sigurd avbildas även på många runstenar i Gästrikland, och episoder ur Sigurds dråp av Fafne finns också återgivet i norra England. Sigurdmotivet levde in i medeltiden och anknöt till kampen mellan det onda och det goda. Ett gammalt motiv fick därmed ny innebörd. Det är inte utan att tankarna går till Sankt Göran och draken och Bernt Notkes skulpturgrupp från 1400-talet i Stockholms Storkyrka. Från tidernas begynnelse tycks religion, konst och magi varit sammanflätade och religionen är som bäst när den hjälper oss att ställa frågor och försätter oss i ett tillstånd av förundran.

Lena Månsson          

Ur arkivet

view_module reorder
Johannes Vermeers  

Med karta och GPS genom konsten

Minns du krysset på den hemmagjorda skattkartan som var starten på barndomens äventyr? Eller när du tog fram kartboken ur bokhyllan och följde floder och bergskedjor till exotiska städer? Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 december, 2017

”Gud slickar sina testiklar” Anteckningar till Noréns ”Ingen”

Det handlar om döden. Den annalkande. Det tillstånd som kommer att äga fullt tillträde till din kropp i en icke alltför avlägsen framtid. Döden. Denna kvalité. Inte i betydelsen något ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 27 mars, 2014

Aki Onda: Musik skapad av minnen

Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite ...

Av: Dev Karnal Fridén | Musikens porträtt | 23 juni, 2010

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | Kulturreportage | 25 december, 2009

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | Konstens porträtt | 07 december, 2013

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 7

 Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 16 juli, 2013

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.