Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | 06 december, 2010
Utopiska geografier

Utbrytarkungens knep

Idag är den 21 augusti. Det här året inföll den 21 augusti på en söndag, vilket betydde att den 21 augusti var en kristen helg, nämligen trettonde söndagen efter trefaldighet, och ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 augusti, 2016
Gästkrönikör

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del I

 I begynnelsen var Ordet   Idag er Ordet i stor krise. Hva betyr det? Svaret mitt er slik. De store og mektige bokforlagene sender ut lass på lass med bøker til bokhandlerne, uten ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Den allucinogena myran

Tald intill ave slavmyra ansatt all dröm å fler saker till, tidigare ett var jag blott synsk och blek eller, nu även i en igen Jon Blundska drömmen sanna, förföljda ...

Av: Stefan Hammarén | 29 november, 2011
Stefan Hammarén

Romain Garys svedda barndom



Romain KacewEn liten gosse vid en stol, prydligt klippt, skinande läderskor, svart dräkt med vit krage – ett prinslöfte! Men han tycks inte glad, mungiporna är neddragna, ansiktet undrande. Det är Romain Kacew, född 21 maj 1914, känd som Romain Gary.

I år är det alltså hundraårsjubileum för denne fransk- och engelskspråkige författare, vilken även kallade sig Fosco Sinibaldi, Shatan Bogat och Émile Ajar. Han hör till de märkvärdigare i Europa, bland annat därför att han två gånger belönades med Prix Goncourt.

Bilden har en dramatisk historia, värdig diktaren som bytte efternamnet till ett som på ryska betyder brinn! Innan Gary skildes från sin hustru, författarinnan Lesley Blanch, gav han henne ett paket med dokument och bilder att vårda. En av bilderna var på gossen Roman, en annan på hans mor Mina som charmant dame kring de trettio.

Blanch hade aldrig sett dem tidigare. Hon lade dem i ett plåtskrin. Många år senare brann hennes hus i Menton och alla hennes tillhörigheter förstördes. Först i sista stunden av sista dagens genomsökande av brandresterna fann hon det smälta skrinet där bilderna fanns kvar, svarta av sot men mirakulöst nog möjliga att restaurera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Placeringen var förutseende; Blanch blev etthundratre, nog för att skriva en bok om livet med Gary och att möta hans biograf, Myriam Anissimov, till vilken hon förmedlade bilderna. Gary själv sköt sig, sextiosex år gammal.

Barndomsporträttet förbryllar, redan i datering och lokalisering. Blanch anger i sin bok gossens ålder än som fyra, än som fem, medan Anissimov anger den som tre och som fem. Enligt Blanch togs bilden i Warszawa, Anissimov säger Vilnius. Ingen av dem verkar veta. Det kan ha berott på att Gary mörkade sin barndom, men också på att bilderna saknar angivelser.

Gossens ålder är rimligen tre, möjligen fyra, men inte fem, på grund av storlek och återstod av småbarnsrondör – se händerna. Kruxet är att Roman vid tre-fyra knappast kan ha befunnit sig i Vilnius eller Warszawa.

Det kan vara dags att vid hundraårsjubileet av Garys födelse pussla ihop historien om hans barndom och dess betydelse för mannen och hans verk.

Han kom till världen i Vilnius, huvudstad i Litauen som ingick i det ryska generalguvernement Warszawa. Det skedde två år in på äktenskapet mellan Mina Owczynska och Arieh Leib Kacew. Den judiska familjen bodde enligt seden i mannens föräldrahem, i utkanten av de primitiva kvarter som kallades Litauens Jerusalem.

Familjen var välbeställd, farfadern drev en framgångsrik pälsfirma som Romans far arbetade i. Två månader efter gossens födelse bröt första världskriget ut. Arieh Leib mobiliserades och återkom till Vilnius först efter krigsslutet. Mina och Roman flyttade till hennes föräldrar i Sweciany, en liten ort utanför Vilnius.

Under sommaren och hösten 1915 tvångsförflyttades alla judar i Litauen och Kurland, runt 600 000 personer. De misstänktes för att hjälpa den tyska armen, framför vilken ryssarna retirerade. Flytten genomfördes brutalt, människorna packades in i boskapsvagnar som skickades bakom fronten. Där de avstjälptes möttes de av motvilja, hat, våld och fick klara sig bäst de kunde. Många gick under.

Mina och Romain i Nice 1930 Romain Kacew är mannen till högerVilnius var, liksom Warszawa, tyskockuperad från 1915 till runt årsskiftet 1918/19. Mina och Roman skulle inte ha kunnat komma till någon av städerna förrän 1919, året när Roman fyllde fem. Troligen kom de inte till Vilnius förrän 1921; den hösten finns Mina Kacew på listan över boende i ett hus där hon skulle komma att bo med sin man och deras husjungfru Aniela till 1925, då Arieh Leib flyttade ut. Föräldrarna skildes några år senare.

Var fanns Mina och Roman under den ryska exilen? Det lönar sig föga att söka i Garys självbiografiska skrifter, som tidiga La promesse de l’aube/ Löfte i gryningen, eller sena (oöversatta) La nuit sera calme/ Natten blir lugn. I dem skiftar förlopp, platser och personer, görs om eller försvinner, som fadern, vilken sägs överge sin hustru efter Romans födelse. Nya dyker upp, som tidens ryska stumfilmskung Ivan Mosjukin; han ges rollen av hemlig far som senare i Vilnius kommer på besök i en stor gul lyxbil körd av livréklädd chaufför.

Löfte i gryningen antyder fördrivningen från eller återkomsten till Litauen i form av en oförklarad flytt per boskapsvagn västerut ”med tyfusen till sällskap”. Den ryska perioden har Gary höljt i vad Anissimov torrt kallar sagor, som att modern och han turnerade per häst och vagn med ett teatersällskap på den vida ryska stäppen, när hon inte kreerade gripande roller på stora scener i Moskva.

Inget tyder på att dessa historier, som Mina utbroderade i det oändliga, var annat än uppdiktade. Anissimov frågar sig om hon var mytoman och gjorde sin son till detsamma. Gary var dock bara mytoman i dikteriskt syfte, annars hade han inte kunnat vara diplomat.

Men undran delades av flera vänner till Gary, som François Bondy. Gary använde ironiskt nog Bondy som intervjuare i den fejkade intervjuboken La nuit sera calme, där han okritiskt sväljer bilden av Mina som skådespelerska och Mosjukin som Gary far. Att transformera fakta till legend såg Gary som en författardygd, livet var kanske ytterligare en litterär genre.

Förflyttningen av Mina och gossen slutade förmodligen i Kursk, ca femtio mil från Moskva. Staden har Gary nämnt som Minas födelseort; som sådan figurerar den också i en förteckning över boende i Vilnius 1923, dock administrativt ändrad till Sweciany. Eventuellt var Minas föräldrar med på transporten, för Gary skriver att Minas far var urmakare i Kursk.

Fotot på Roman Kacew torde härröra från ett Kursk i krigstid, följd av oktoberrevolutionen med kaos och strider mellan röda och vita. Förhållandena måste ha varit svåra, särskilt för de upprotade judarna. Det finns uppgifter om runt tvåtusen antisemitiska våldsutbrott i det forna imperiet mellan 1917 och 1921.

Det är svårt att tro att Mina i Kursk, mor och kvinna på närmare fyrtio, levde på sina föräldrar. Men det är inte bekant att Mina utövade något yrke förrän i Vilnius efter kriget. Vad teater angår, var hennes erfarenhet troligen bara tonårens medverkan i en röd amatörteatergrupp i Sweciany.

Förvisning, krig, revolution – och Roman goddagspilt! Lesley Blanch beskriver honom på bilden som en välfödd ”liten Lord Fauntleroy”, modellerad efter sekelskiftets stora barnboksidol. Hur var det möjligt?

I Löfte i gryningen finns en överraskande episod från den besvärliga tiden efter Minas och Romans ankomst till Nice 1928. Mina hade lånat pengar av en rysk procentare från Odessa, Agroff, för att köpa andel i en taxi, men kunde vid ett tillfälle inte betala räntan. Mina hade, berättar Gary med viss beundran, ett rejält förråd av ryska förolämpningar som hon tydligen låtit procentaren få del av. Agroff utbrast inför sonen:

– Nu spelar din mor fin dam, men när jag kände henne sjöng hon i barerna, på soldatsyltorna. Det är därifrån hon har sitt språk. Jag känner mig inte förolämpad. En sådan kvinna kan inte förorätta en hederlig affärsman.

Romain – namnet nu franskjusterat – säger sig ha svarat med örfilar, vilket fick Mina att vid behov skicka honom att örfila upp folk som hon ansåg hade förorättat henne, och de var inte få. Hon framstår i boken som kränkt av livet, och Romain blev hennes beskyddare.

Minas gatufasoner i pressade lägen passar de lokaler där Agroff säger sig ha sett henne. I episoden Agroff kan Gary låta oss ana en sanning som han i övrigt döljer. Att förrådet av förolämpningar var ryskt pekar mot Kursk. Där kan det inte ha varit lätt att enbart på sin röst locka pengar av fattiga soldater. Mina torde ha dragit in betydligt mer på andra delar, att hon prostituerade sig. I det fanns inkomster nog att göda, pynta och ge presenter till sin älskade son, som hon sedan skickade till stans fotostudio för att dokumentera och visa upp.

Om Mina jobbade barer måste hon ofta vara borta kvällar och nätter, under vilka Roman skulle klara sig själv. Förhållandet kan förklara det ovanliga svar som Gary gav på den fiktive Bondys fråga sista sidan i La nuit sera calme:

– Vad var lyckan för dig?

– Det var när jag låg i sängen och lyssnade och kikade och sedan hörde nyckeln i låset, dörren som stängdes, ljudet av paketen som hon öppnade i köket, och hon ropade mitt namn för att förvissa sig om att jag var där, men jag sa ingenting, jag log, väntade, jag var lycklig, det spann i mig…

Tillsammans med den amerikanska aktrisen Jean Seberg hans fru som begick självmordOrden tecknar en gosse som lever ensam med sin mor och som sent på kvällen ligger utan att kunna somna förrän hon kommit hem. Då hon äntligen kommer har hon med sig saker hon handlat, fast inte på de marknader som är öppna om dagen. Lyckan är att ensamhetens ångest släpper. Det är en situation fjärran Romans senare liv med mor, far, farföräldrar och husjungfru.

Mina prostituerad kunde även förklara hennes besatta fasa över könssjukdomar, fasa hon förde vidare till Romain. Det kanske därtill belyser varför mannen lämnade sin hustru några år efter att de hade återförenats; han kunde ha smittats av henne, eller ha begripit hennes liv bland soldaterna.

I alla händelse torde faderns drickande, utbrott och förakt för Mina ha närt Garys livslånga hat till honom. Arieh Leib sköts senare tillsammans med sin nya familj och Litauens övriga judar av nazistiska Einsatztruppen. Men Gary låter honom i Löfte i gryningen falla ner död av skräck inför portarna till en gaskammare, ynkrygg in i det sista – .

Mina som prostituerad kan vara en fantasi. Men det finns grund till att tro att Gary brottades med tanken, vilket räcker för att den skulle väga tungt i hans liv. Den finns inte bara i episoden om Agroff, utan också exempelvis i minnet av ryssen Alexander Vertinskis ekivoka barflicksång som modern älskade att sjunga (den framfördes f ö vid Garys begravning), liksom i hennes förvånande utrop enligt La nuit sera calme, när unge Romain för henne beskrev en flicka han var kär i:

Kourva. Det är en hora!

Sex, promiskuitet och prostitution är centrala teman i både Garys liv och skrifter. Han besökte och försvarade gärna prostituerade. En flicka som ”tar emot pengar av folk för att sära på låren är enligt mig en barmhärtighetssyster och en hedervärd brödvinnare”, skrev han i Löfte i gryningen. Hedervärd, ansåg han, till skillnad från många ansedda yrkesutövare. Kärnfysiker, exempelvis, är horor av fulare slag eftersom de säljer farligare saker.

Gary var inte hel i synen på prostitution. I La nuit sera calme slår ynglingen Romain ner den kompis som föreslår att han ska bli gigolo. I Pseudo, en Émile Ajar-bok, sägs Gary ha gått i terapi för att komma ifrån skrivhorandet, skriva är hans drog. Han förvånade en gång unge Paul Pavlowitch, nyanländ till Paris för att spela Ajar, genom att muntra upp honom med orden:

Minne– Grabben, du kan bli vem och vad som helst. Hallick till exempel… men alltså, den bäste, världens störste.

Om inte storhallick, en stor säljare var Gary. Av sina många framgångar, tidigt förutspådda av modern: kvinnokarl, krigshjälte, fransk diplomat, berömd författare, filmregissör… reste han i sin vida hyllade bok Löfte i gryningen en drottningstod åt modern och hennes prins.

Gryningslöftet infriades men var ihåligt. I de verk Gary åren före självmordet skrev i namn av Ajar – engelskt ord för något på glänt – möter läsaren en avgrund av främlingskap, ångest och kärlekshunger. I en bok, Gros-Calin/ Storkram, är det via en obetydlig halvpsykotisk tjänsteman i Paris som lever med en pytonorm, visserligen kall och redo att sluka honom, dock en varelse som kramas. I den mer kända Med livet framför sig är det via arabpojken Momo, vars far är försvunnen och modern är en prostituerad som inte kan ta hand om sonen.

Momo bor mot betalning hos Rosa, en prostituerad för gammal för yrket som driver pensionat för barn till prostituerade som inte kan ta hand om sin avkomma. ”Rosa” råkar vara namnet på Minas roll, enligt Löfte i gryningen, i en teaterpjäs med det obekanta namnet Hoppets undergång.

Momos barndom är bytt mot en förtida vuxenroll av ständig oro för en intill döden trött och sjuk Rosa, hans enda nära; det är ett elände som antagligen ingen senare framgång kommer att kunna kompensera.

Likt hur det tycks ha varit för Gary.

Eller ska vi tro hans sista ord, i den postumt utgivna boken Émile Ajars liv och död:

Jag hade roligt. Tack och på återseende.

Låt oss tro upphovsmannen till flera av 1900-talets tragikomiska mästerverk om båda sakerna.

Roger Fjellström

 

 

Referenser

 

Anissimov, Myriam. Romain Gary le caméleon, Denoël 2004.

Blanch, Lesley. Romain, un regard particulier, Éd. du Rocher 2009 [1998].

Gary, Romain. La promesse de l’aube/ Löfte i gryningen, Gallimard 1960/ Norstedts 1962.

Gary, Romain. La nuit sera calme, Gallimard 1974.

Gary, Romain/ Émile Ajar. Gros-Calin, Mercure de France 1974.

Gary, Romain/ Émile Ajar. La vie devant soi/ Med livet framför sig, Mercure de France 1975/ Norstedts 1977.

Gary, Romain/ Émile Ajar. Pseudo, Mercure de France 1976.

Gary, Romain. Vie et mort d’Émile Ajar/ Émile Ajars liv och död, Gallimard 1981/ Brombergs 1981.

Pavlowitch, Paul. L’homme que l’on croyait, Fayard 1981.

Prucnal, Anna. Le nègre violet (Alexander Vertinski) : http://www.youtube.com/watch?v=DntmJN_IpzY

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Dobbeltbevegelsen

  Fenomenet dobbeltbevegelse gis i alt menneskeliv, der retningen for bevegelsen er fra oss selv og utover oss selv, og tilbake til oss selv igjen: eksisterende entiteter(singulære mennesker) er i verden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2010

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 13 juni, 2016

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatisering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau ...

Av: Gunilla Dored | Essäer | 25 maj, 2011

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010

Peter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 26 november, 2010

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar…

I den pågående debatten om vad som görs och inte görs inom Svenska Kyrkan tog prästen Gösta Tingström i ett kritiskt inlägg i Dagens Nyheter den 14 juni upp vad ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 juni, 2016

Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka livsviljan, är filosofen om inte glömd så dock förgäten. Låt ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 02 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.