Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Aurélien Lugné-Poe Deus ex machina på Le Théâtre de l’Œuvre



Aurélien Lugné-Poe. Ett porträtt av VuillardEn stark och uppmärksammad teaterupplevelse i Paris nyligen var framförandet av Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 på  Théâtre de l’Œuvre, grundad 1893 av den unge skådespelaren Aurélien Lugné-Poe. En teaterbesökare som en gång sett filmen, där Ingrid Bergmans självupptagna briljans står i skarp kontrast till Liv Ullmans gestaltning av hennes vädjande och länge kuvade dotter, som med alla medel försöker nå sin mor, kunde känna vissa farhågor. Skulle det vara möjligt att ersätta filmens starka bilder och övertygande skådespelarprestationer  med andra skådespelare och en teaterscens mer begränsade möjligheter?

Eventuella farhågor sopas bort redan i pjäsens första scener, där regissören Marie-Louise Bischofberger låter modern, spelad av Françoise Fabian, göra en snabb och effektfull entré som  raskt punkterar dottern Rachida Braknis spända förväntningar och raserar hennes omsorgsfulla förberedelser inför moderns ankomst.

Den franska texten, som skrivits av Marie Deshaires, lyfter fram dennas totala kallsinnighet, både gentemot sin nyligen avlidne make och gentemot sin dotter som hon inte har sett på sju år. I den franska föreställningen har man valt att inte låta den sjuka dottern, av modern placerad på en klinik och i filmversionen gestaltad av Lena Nyman, ta kroppslig gestalt på scenen. Hotet att eventuellt behöva träffa henne fyller modern med en så stark irritation, att en scen som konkretiserar relationen dem emellan blir överflödig.

En outhärdlig men absolut nödvändig scen är däremot den, där dottern förmås att spela Chopins ”Höstsonat”, bara för att ytterligare punkteras av moderns ”lilla vän”-attityd.  Dotterns väl förberedda middag sopas helt under mattan: då kalvsteken landat på bordet, inser hennes mor plötsligt att hon måste söka sin agent telefonledes. Trots att föreställningen i fråga om dekor är påfallande avskalad uttrycker skådespelarnas kroppsspråk verkningsfullt deras personligheter.

Höstsonaten på Théâtre de l'Oeuvre Både filmen och pjäsen har karaktären av en  katharsis – frågan är om den leder till att närma mor och dotter till varandra. Dottern påminner modern i en uppgörelsescen om hennes ständiga likgiltighet gentemot sina barn. I en viktig replik visar modern att hon behandlats på exakt samma sätt av sina egna föräldrar som även de hållit sina barn på minst en armlängds avstånd både fysiskt och psykiskt. Den polskfödda psykoanalytikern  Alice Miller har  i sin omfattande produktion ingående och övertygande visat hur den behandling som ett barn utsätts för av sina föräldrar kan fortplanta sig i generationer.  Möjligt är att dottern var på väg att bryta det destruktiva mönstret, då hon själv fick ett barn, vars närhet hon känner även efter hans död. Hennes förnimmelser betecknas av modern som klart överspända.

I sin bok Ingmar Bergman, nyligen publicerad på Actes Sud, har Odette Aslan dokumenterat regissörens uttalanden om sitt skapande. I samband med oberättigade anklagelser för skattebrott, tvingades han söka sjukhusvård. Den förödmjukande behandlingen av honom som person klippte effektivt av hans skaparkraft, som han dock fick tillbaka i samband med att han rentvåddes. Det var efter detta positiva besked som han fick idén att göra en film som gestaltar en uppgörelse mellan en hänsynslös mor och hennes nu vuxna barn som till sist  ger sin version av deras relation.

ett gammalt program på Théâtre de l'ŒuvreInför uppförandet  av ”Höstsonaten” inleddes ett samarbete med den svenske fotografen Bengt Wanselius, som varit husfotograf vid Dramaten och som dokumenterat ett tjugotal föreställningar i Ingmar Bergmans regi.   Théâtre de l’Œuvre och Frédéric Franck, dess direktör sedan 2013, visar i sin repertoar att man vill fullfölja den tradition som inleddes av Lugné-Poe på 1890-talet. Dennes avsikter var att bryta med den traditionella, franska teatertraditionen, som dominerats av Boulevardteaterns förutsägbara intentioner att underhålla publiken för att i stället gestalta mänskliga problem och viktiga ställningstaganden, att få publiken att reflektera i stället för att bara konsumera en lättsmält och oförarglig föda.

1893 uppförde Lugné-Poe med hjälp av den radikale  litteraturkritikern och författaren Camille Mauclair och konstnären Edouard Vuillard den belgiske författaren Maurice Maeterlincks pjäs Pelléas och Mélisande på Théâtre des Bouffes-Parisiens efter bara några veckors förberedelser. Pjäsen väckte uppmärksamhet inför en publik som frapperades av det medvetet avskalade i uppsättningen.  Dramat som gestaltar människans hjäplöshet inför ett oblitt öde och som tonsatts av en rad kompositörer uppfördes ett par veckor senare på Théâtre du Parc i Bryssel och blev en stor succé. Tiden var mogen att skapa en alternativ teater för Lugné-Poe som uppfattade scenen som en trampolin - ett medel att skaka om publiken med en annorlunda teater, men förmodligen också som en möjlighet att själv synas.  

Première Ubu RoiLugné-Poes ambitioner materialiserades i den modernistiska scenen Théâtre de l’Oeuvre, grundad i samarbete  Mauclair och  Vuillard, samtliga strax över tjugo år gamla.  De strävade efter att i  ett samarbete mellan olika konstarter göra scenen till ett allkonstverk, där både själsliga processer men även dagsaktuella samhällsproblem skulle gestaltas. Théâtre de l’Œuvre var under perioden 1893-1900  en av Europas mest uppmärksammade internationella teaterscener, där nydanande pjäser av främst nordiska, belgiska, ryska och tyska författare uppfördes. Föreställningarna bevistades av de ryska, blivande regissörerna Stanislavskij och Meyerhold och scenen kan ses som en av den modernistiska teaterns viktigaste utgångspunkter. Lugné-Poe uppförde belgaren Emile Verhaerens drama ”Le Cloître”, däremot inte hans revolutionsdrama ”Les Aubes”, som i stället uppfördes av Meyerhold 1917.  

En stor påfrestning för teaterns verksamhet blev framförandet av ”Les Loups” av Romain Rolland i maj 1898. Romain Rolland ville inte ta ställning till frågan om Dreyfus var skyldig eller inte, något som  hade en negativ inverkan på hans äktenskap.  (Hans maka, Clotilde Bréal var av judisk börd). Fler franska vänsterintellektuella än man kan föreställa sig avstod från att ta ställning. Avsikten med ”Les Loups” var att gjuta olja på vågorna. Effekten blev den rakt motsatta. Handgemäng utbröt i salongen, och Lugné-Poe som haft en förkänsla av att föreställningen innebar ett risktagande skriver i ett brev till Romain Rolland efter premiären   att teaterns abonnenter var ursinniga. (”Oj, oj!!”).

Efter att hämtat andan presenterade han inför säsongen 1898-1899 ett program som bl a innehöll en Shakespearepjäs, en pjäs av Bjørnstjerne Bjørnson, repriser av två Ibsenpjäser och   en pjäs av Knut Hamsun med titeln ”Individen på samhällets dörrtrösklar”.  Hans inbjudan till förnyat abonnemang på föreställningar väckte ingen reaktion. Brev till Romain Rolland: ”Ingen har besvarat min inbjudan. Det är förtvivlat.” Räddningen blev ett flitigt turnerande i skilda länder, främst Belgien. (Tidskriften ”La Revue Blanche” med bröderna Natanson som redaktörer tog öppet  ställning för Dreyfus. Den rönte samma öde och fick läggas ner).

Genica Athanasiou 1921 av Man Ray Antonin Artauds första kärlek Vilka är de direkta parallellerna mellan dagens och gårdagens ”Théâtre de l’Œuvre”?  Det är inte bara det uppenbara intresset för nordiska gestaltningar av själstillstånd, vilket  under innevarande spelår även kommit till uttryck i uppförandet av Jon Fosses pjäs ”Aldrig mer ska vi skiljas”. Under 1880- och 1890-talen växte intresset för den ryska litteraturen explosionsartat i Frankrike. Ett djupt intryck på exempelvis romanförfattaren André Gide gjorde Dostojevskijs "Anteckningar fran ett källarhal" fran 1863, ägnad en avvikande individs uppgörelse med sig själv. Boken utgör en klar parallell till  Hamsuns korta roman ”Svält”(1890), också den med en plågad individs inre som fokus.  Den översattes till franska redan 1895 och väckte stor uppmärksamhet bland unga författare som ville förnya sitt skrivande. Att Gide omedelbart och djupt imponerad kommenterar den är inte oväntat. Och att Lugné-Poe såg en möjlighet att göra en scenisk gestaltning av texten är logiskt, inte minst med tanke på att han själv och hans livskamrat, skådespelerskan Suzanne Despres, ofta tvingades uppleva hunger under perioder då de inte alls hade någon form av inkomst. Om pjäsen verkligen kunde uppföras eller inte har jag inte kunnat få bekräftat.

Det är ändå i intresset för gestaltningar av självrannsakan som trådarna mellan dagens och gårdagens Théâtre de l’Œuvre löper samman. Gestaltningar av fenomenet  återkommer ofta i Bergmans filmer, som i ”Smultronstället” från 1958, där den åldrade och välbeställde läkaren (Alf Sjöberg) inför sin promovering tvingas till självrannsakan av sina mardrömmar men också av sin svärdotter (Ingrid Thulin) som frispåkigt påminner honom om att hon och hennes man tvingats göra stora uppoffringar för att betala tillbaka en skuld till honom.  Modern i ”Höstsonaten” tvingas till självrannsakan av sin dotter som försökt förtränga den behandling hon utsatts för, bara för att som vuxen behandlas på samma sätt som när hon var barn.
Inte heller  idag räds Théâtre de l’Œuvre för att ta upp frågor som teaterbesökarna kan känna sig personligt träffade av.



Eva-Karin Josefson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.