Krönika från Maspalomas 3

Lyssnar mycket på Olle Adolphson dessa dagar. Charlotta delar min förtjusning. Tänker på ett par i Jönköping när jag hör Sängen. Återkommer till det. Nu i stället till den stora ...

Av: Christer B Johansson | 27 september, 2012
Gästkrönikör

Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Agneta Sandberg berättar om romandebuten

Hösten 2010 utkom journalisten och författaren Agneta Sandberg med sin debutroman "Hycklarnas afton". Den är på många sätt är en ovanlig roman. Ursprungligen planerade författaren att skriva en vanlig ...

Av: Jens Wallén | 29 mars, 2011
Litteraturens porträtt

Aurélien Lugné-Poe Deus ex machina på Le Théâtre de l’Œuvre



Aurélien Lugné-Poe. Ett porträtt av VuillardEn stark och uppmärksammad teaterupplevelse i Paris nyligen var framförandet av Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 på  Théâtre de l’Œuvre, grundad 1893 av den unge skådespelaren Aurélien Lugné-Poe. En teaterbesökare som en gång sett filmen, där Ingrid Bergmans självupptagna briljans står i skarp kontrast till Liv Ullmans gestaltning av hennes vädjande och länge kuvade dotter, som med alla medel försöker nå sin mor, kunde känna vissa farhågor. Skulle det vara möjligt att ersätta filmens starka bilder och övertygande skådespelarprestationer  med andra skådespelare och en teaterscens mer begränsade möjligheter?

Eventuella farhågor sopas bort redan i pjäsens första scener, där regissören Marie-Louise Bischofberger låter modern, spelad av Françoise Fabian, göra en snabb och effektfull entré som  raskt punkterar dottern Rachida Braknis spända förväntningar och raserar hennes omsorgsfulla förberedelser inför moderns ankomst.

Den franska texten, som skrivits av Marie Deshaires, lyfter fram dennas totala kallsinnighet, både gentemot sin nyligen avlidne make och gentemot sin dotter som hon inte har sett på sju år. I den franska föreställningen har man valt att inte låta den sjuka dottern, av modern placerad på en klinik och i filmversionen gestaltad av Lena Nyman, ta kroppslig gestalt på scenen. Hotet att eventuellt behöva träffa henne fyller modern med en så stark irritation, att en scen som konkretiserar relationen dem emellan blir överflödig.

En outhärdlig men absolut nödvändig scen är däremot den, där dottern förmås att spela Chopins ”Höstsonat”, bara för att ytterligare punkteras av moderns ”lilla vän”-attityd.  Dotterns väl förberedda middag sopas helt under mattan: då kalvsteken landat på bordet, inser hennes mor plötsligt att hon måste söka sin agent telefonledes. Trots att föreställningen i fråga om dekor är påfallande avskalad uttrycker skådespelarnas kroppsspråk verkningsfullt deras personligheter.

Höstsonaten på Théâtre de l'Oeuvre Både filmen och pjäsen har karaktären av en  katharsis – frågan är om den leder till att närma mor och dotter till varandra. Dottern påminner modern i en uppgörelsescen om hennes ständiga likgiltighet gentemot sina barn. I en viktig replik visar modern att hon behandlats på exakt samma sätt av sina egna föräldrar som även de hållit sina barn på minst en armlängds avstånd både fysiskt och psykiskt. Den polskfödda psykoanalytikern  Alice Miller har  i sin omfattande produktion ingående och övertygande visat hur den behandling som ett barn utsätts för av sina föräldrar kan fortplanta sig i generationer.  Möjligt är att dottern var på väg att bryta det destruktiva mönstret, då hon själv fick ett barn, vars närhet hon känner även efter hans död. Hennes förnimmelser betecknas av modern som klart överspända.

I sin bok Ingmar Bergman, nyligen publicerad på Actes Sud, har Odette Aslan dokumenterat regissörens uttalanden om sitt skapande. I samband med oberättigade anklagelser för skattebrott, tvingades han söka sjukhusvård. Den förödmjukande behandlingen av honom som person klippte effektivt av hans skaparkraft, som han dock fick tillbaka i samband med att han rentvåddes. Det var efter detta positiva besked som han fick idén att göra en film som gestaltar en uppgörelse mellan en hänsynslös mor och hennes nu vuxna barn som till sist  ger sin version av deras relation.

ett gammalt program på Théâtre de l'ŒuvreInför uppförandet  av ”Höstsonaten” inleddes ett samarbete med den svenske fotografen Bengt Wanselius, som varit husfotograf vid Dramaten och som dokumenterat ett tjugotal föreställningar i Ingmar Bergmans regi.   Théâtre de l’Œuvre och Frédéric Franck, dess direktör sedan 2013, visar i sin repertoar att man vill fullfölja den tradition som inleddes av Lugné-Poe på 1890-talet. Dennes avsikter var att bryta med den traditionella, franska teatertraditionen, som dominerats av Boulevardteaterns förutsägbara intentioner att underhålla publiken för att i stället gestalta mänskliga problem och viktiga ställningstaganden, att få publiken att reflektera i stället för att bara konsumera en lättsmält och oförarglig föda.

1893 uppförde Lugné-Poe med hjälp av den radikale  litteraturkritikern och författaren Camille Mauclair och konstnären Edouard Vuillard den belgiske författaren Maurice Maeterlincks pjäs Pelléas och Mélisande på Théâtre des Bouffes-Parisiens efter bara några veckors förberedelser. Pjäsen väckte uppmärksamhet inför en publik som frapperades av det medvetet avskalade i uppsättningen.  Dramat som gestaltar människans hjäplöshet inför ett oblitt öde och som tonsatts av en rad kompositörer uppfördes ett par veckor senare på Théâtre du Parc i Bryssel och blev en stor succé. Tiden var mogen att skapa en alternativ teater för Lugné-Poe som uppfattade scenen som en trampolin - ett medel att skaka om publiken med en annorlunda teater, men förmodligen också som en möjlighet att själv synas.  

Première Ubu RoiLugné-Poes ambitioner materialiserades i den modernistiska scenen Théâtre de l’Oeuvre, grundad i samarbete  Mauclair och  Vuillard, samtliga strax över tjugo år gamla.  De strävade efter att i  ett samarbete mellan olika konstarter göra scenen till ett allkonstverk, där både själsliga processer men även dagsaktuella samhällsproblem skulle gestaltas. Théâtre de l’Œuvre var under perioden 1893-1900  en av Europas mest uppmärksammade internationella teaterscener, där nydanande pjäser av främst nordiska, belgiska, ryska och tyska författare uppfördes. Föreställningarna bevistades av de ryska, blivande regissörerna Stanislavskij och Meyerhold och scenen kan ses som en av den modernistiska teaterns viktigaste utgångspunkter. Lugné-Poe uppförde belgaren Emile Verhaerens drama ”Le Cloître”, däremot inte hans revolutionsdrama ”Les Aubes”, som i stället uppfördes av Meyerhold 1917.  

En stor påfrestning för teaterns verksamhet blev framförandet av ”Les Loups” av Romain Rolland i maj 1898. Romain Rolland ville inte ta ställning till frågan om Dreyfus var skyldig eller inte, något som  hade en negativ inverkan på hans äktenskap.  (Hans maka, Clotilde Bréal var av judisk börd). Fler franska vänsterintellektuella än man kan föreställa sig avstod från att ta ställning. Avsikten med ”Les Loups” var att gjuta olja på vågorna. Effekten blev den rakt motsatta. Handgemäng utbröt i salongen, och Lugné-Poe som haft en förkänsla av att föreställningen innebar ett risktagande skriver i ett brev till Romain Rolland efter premiären   att teaterns abonnenter var ursinniga. (”Oj, oj!!”).

Efter att hämtat andan presenterade han inför säsongen 1898-1899 ett program som bl a innehöll en Shakespearepjäs, en pjäs av Bjørnstjerne Bjørnson, repriser av två Ibsenpjäser och   en pjäs av Knut Hamsun med titeln ”Individen på samhällets dörrtrösklar”.  Hans inbjudan till förnyat abonnemang på föreställningar väckte ingen reaktion. Brev till Romain Rolland: ”Ingen har besvarat min inbjudan. Det är förtvivlat.” Räddningen blev ett flitigt turnerande i skilda länder, främst Belgien. (Tidskriften ”La Revue Blanche” med bröderna Natanson som redaktörer tog öppet  ställning för Dreyfus. Den rönte samma öde och fick läggas ner).

Genica Athanasiou 1921 av Man Ray Antonin Artauds första kärlek Vilka är de direkta parallellerna mellan dagens och gårdagens ”Théâtre de l’Œuvre”?  Det är inte bara det uppenbara intresset för nordiska gestaltningar av själstillstånd, vilket  under innevarande spelår även kommit till uttryck i uppförandet av Jon Fosses pjäs ”Aldrig mer ska vi skiljas”. Under 1880- och 1890-talen växte intresset för den ryska litteraturen explosionsartat i Frankrike. Ett djupt intryck på exempelvis romanförfattaren André Gide gjorde Dostojevskijs "Anteckningar fran ett källarhal" fran 1863, ägnad en avvikande individs uppgörelse med sig själv. Boken utgör en klar parallell till  Hamsuns korta roman ”Svält”(1890), också den med en plågad individs inre som fokus.  Den översattes till franska redan 1895 och väckte stor uppmärksamhet bland unga författare som ville förnya sitt skrivande. Att Gide omedelbart och djupt imponerad kommenterar den är inte oväntat. Och att Lugné-Poe såg en möjlighet att göra en scenisk gestaltning av texten är logiskt, inte minst med tanke på att han själv och hans livskamrat, skådespelerskan Suzanne Despres, ofta tvingades uppleva hunger under perioder då de inte alls hade någon form av inkomst. Om pjäsen verkligen kunde uppföras eller inte har jag inte kunnat få bekräftat.

Det är ändå i intresset för gestaltningar av självrannsakan som trådarna mellan dagens och gårdagens Théâtre de l’Œuvre löper samman. Gestaltningar av fenomenet  återkommer ofta i Bergmans filmer, som i ”Smultronstället” från 1958, där den åldrade och välbeställde läkaren (Alf Sjöberg) inför sin promovering tvingas till självrannsakan av sina mardrömmar men också av sin svärdotter (Ingrid Thulin) som frispåkigt påminner honom om att hon och hennes man tvingats göra stora uppoffringar för att betala tillbaka en skuld till honom.  Modern i ”Höstsonaten” tvingas till självrannsakan av sin dotter som försökt förtränga den behandling hon utsatts för, bara för att som vuxen behandlas på samma sätt som när hon var barn.
Inte heller  idag räds Théâtre de l’Œuvre för att ta upp frågor som teaterbesökarna kan känna sig personligt träffade av.



Eva-Karin Josefson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Liljevalchs vårsalong

Ett av de tidigaste vårtecknen är som vanligt Liljevalchs vårsalong; en tillställning som alltsedan 1921 lockar horder av konstlystna till det snart hundraåriga museet, där både kända och okända konstnärer ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 05 februari, 2014

Dr Krabba 3

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 20 oktober, 2011

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | Utopiska geografier | 07 april, 2014

Den gamble mannen stryker gråskallan sin – nytt inlägg från professor Stofil

Man snubblar numera mest varje dag på språkliga missfoster i den offentliga debatten, nu senast i ett par rubriker i våra båda största dagstidningar. I den ena frågas ”Har du ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 16 februari, 2017

Painting showing the martyrdom of Perpetua, Felicitas, from the Menologion of Basil II Public Domain

Även i dag är myten starkare än sanningen

Myten berättar, att det Romerska kejsardömet som bildades ur Romerska republiken år 27 f. Kr., förföljde kristna. ”Den stora förföljelsen”, den som gett upprinnelser till en uppsjö martyrberättelser om arla ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 06 mars, 2016

Lena S. Karlsson

Odd Lindells tolkning av Doktor Glas

Lena S. Karlsson är väldigt förtjust i en ny uppsättning av "Doktor Glas".

Av: Lena S. Karlsson | Gästkrönikör | 16 oktober, 2015

Bo Strömstedt  Foto: Wikipedia   CC BY SA3

”Väcka, oroa, förarga”

Bo Strömstedts frånfälle vid 87 års ålder häromveckan fick många att skriva ner sina minnen av honom. Chefredaktören på Svenska Dagbladet ägnade på midsommardagen många erkännsamma ord åt den skicklige ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 02 juli, 2016

Vincent van Gogh och orientalismen – Del 1

Exotiska influenser har alltid varit något som definierat stil liksom val av motiv för konstnärer. Aldrig har detta varit tydligare i konsthistorien än under artonhundratalets andra hälft när implikationerna av ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 26 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.