För Buddhismens Vänners vårblad 1973

(som jag fann när jag städade bland mina papper.) Döden Hur vi ser på döden beror av hur vi ser på livet. Vi andas in och vi andas ut. Inandning är födelse ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 april, 2014
Essäer

Konst och sport

När en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa ...

Av: Niklas Anderberg | 18 augusti, 2010
Essäer om konst

Varje litterär översättning är unik

Bengt Samuelson och kejsar Tiberius i Villa San Michele, Capri.Crister Enander intervjuar Bengt Samuelson som har översatt flera ryska författare till svenska Den följande intervjun med översättaren Bengt Samuelson har skett ...

Av: Crister Enander | 04 september, 2008
Litteraturens porträtt

En av flera våffelstugor nära Idrefjäll, längs längdspåren...

Fjällanläggningar, Grönklitt, Idre, Ramundberget

Här en snabbpresentation av några vintersportorter söder om Jämtlandsfjällen (Säfsen, Hovfjället, Långberget, Sälen, Grövelsjön m.fl. må ursäkta men kanske kommer att beskrivas senare): Orsa grönklitt (33 mil med bil från ...

Av: Björn Gustavsson | 17 april, 2017
Resereportage

Ännu en hundraåring: Budd Schulberg



Seymour Wilson Schulberg Foto David ShankboneDet är inne just nu att påminna om hundraårsdagar. För några dagar sedan uppmärksammade man tjecken Bohumil Hrabal med en understreckare i Svenska Dagbladet (han är mycket rolig – festligast är hans Jag har betjänat kungen av England, mycket bra också som film) och alldeles nyss i samma spalter Octavio Paz. Snart är det dags för Marguerite Duras och Bernard Malamud (Cynthia Ozick skriver intressant om honom i senaste New York Times Book Review), och i maj Romain Gary som fick ett andra genombrott under pseudonymen Émile Ajar.

I juli skulle Laurie Lee ha blivit hundra, jag har just skaffat hans genombrottsbok Cider with Rosie på nytt, och i augusti är det dags för Tove Jansson och Julio Cortázar. Den 27 oktober skriver jag kanske om Dylan Thomas vars båthus i Laugharne i Wales jag besökt. Men nu tar jag upp en annan av 1914 års män, amerikanen Budd Schulberg som var född 27 mars det året och som jag har egna minnen av.

Kursen i Film History på Dartmouth College i New Hampshire höstterminen 1964 var rolig att följa, med filmvisningar flera gånger om dagen. Det var den första akademiska i sitt slag, hävdade universitetsledningen stolt, fast det var kanske att tänja på sanningen. Sådana hade nog förekommit redan tidigare, åtminstone på UCLA och andra lärosäten närmare Hollywood.

Kursledare var en vithårig pensionär, kort i rocken men mycket energisk. Han hette Mayer, om jag minns rätt, utan att vara släkt med den store Louis B. Han hade ett gediget förflutet som administratör i filmindustrin där han känt alla. Han drog den ena anekdoten efter den andra om dem, och lockade dessutom levande legender över från västkusten att föreläsa för oss studenter i New England.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av dem hade en rysk-judisk bakgrund och det hördes att han var uppvuxen i Brooklyn. Han var lång, kraftig och snabb i repliken: Budd Schulberg. Han hade redan hunnit med mycket trots att han den gången bara just hade hunnit fylla femtio. Jag hade läst hans roman What Makes Sammy Run från 1941, historien om uppkomlingen Sammy Glick som går över många lik under sin klättring mot höjderna – sexton år senare fick den en brittisk motsvarighet i John Braines Room at the Top.

Det är en avslöjande historia med många detaljer tagna från Hollywood (där Schulberg senior en tid var chef för Paramount), och den är skickligt berättad. Men den gjorde honom förstås inte populär bland filmfolk som kände sig uthängda. Fem år tidigare hade han skrivit manus till Walter Wangers film Winter Carnival, förlagd till Dartmouth där de båda gått.

I romanen The Disenchanted från 1950 som jag raskt skaffade mig berättade han i fiktiv form historien om den katastrofala förhistorien till filmen från 1936. Wanger litade inte på att den osnutne Schulberg skulle klara av jobbet på egen hand och städslade därför en mera erfaren författare att sätta snits på det hela: F. Scott Fitzgerald. Båda tog sig till Dartmouths vinterkarneval för att insupa lokalatmosfären, men den gravt alkoholiserade Fitzgerald drack sig snabbt redlös på annat.

Filmen är skral, men boken bra. Schulberg hade också arbetat samman med en annan lika berömd och lika hårt supande författare, Sinclair Lewis, något som han skrev en lång och läsvärd artikel om i Esquire någon gång på 1960-talet. Jag hade den länge i kökkenmöddingen men hittar den inte nu. Fitzgerald och Lewis drack ihjäl sig, Schulberg däremot klarade sig bra, om än inte alldeles fläckfritt.

Under trettiotalets värsta depressionsår hade han varit i Sovjetunionen och imponerats över nyordningen, gick med i partiet men gick ur efter någon tid. Under kommunisthetsens värsta tid i början av femtiotalet kallades han till ettHUAC-förhör om sin påstått oamerikanska verksamhet. Han svor sig fri genom att namnge nio andra vänstersympatisörer från den gången. Sådant var han inte ensam om att göra, en annan tjallare var regissören Elia Kazan.

Tre år senare skrev Schulberg manus till dennes film On the Waterfront som gav en Oscar till manusförfattaren, och med en historia som ser angiveriet ur ett annat perspektiv. Det är en modig handling när prästen i New Yorks hamn (lysande spelad av Karl Malden, avliden 2009) försöker få hamnarbetarna att avslöja korruption i den egenmäktiga fackföreningen.

Liksom Norman Mailer och Joyce Carol Oates var Budd Schulberg lidelsefullt intresserad av boxning, en passion som bland annat avsatte romanen The Harder They Fall, 1947, och ännu långt upp i sina sena år skrev han ett manus om mötet mellan två giganter, titelmatchen i tungvikt mellan Joe Louis och Max Schmeling, ett propagandanummer i stor stil på randen till andra världskriget.

Manuskriptet blev färdigskrivet, men om det blev en film av det så hann Schulberg själv inte uppleva den innan han dog för fem år sedan, alltså 95 år gammal. Så sent som 2006 ställde han upp för en intervju inför kamera, utfrågad av New York Times som efter hans död lade ut sjutton minuter av hans ”The Last Word” på nätet. Han var en fängslande man, Budd Schulberg, både i det samtalet och i den föreläsning på Dartmouth i mitten av sextiotalet som jag bevarat i tacksamt minne.

PS: Ovanstående går tillbaka på vad jag skrev på Dixikons sida när Budd Schulberg dog. I en annan artikel på samma plats kom jag in på Karl Malden och på Malmöförfattaren Gösta Larsson som utvandrade till USA och där bland annat skrev romanen Ships in the River som nog spelade en viss roll för Storstadshamn. När den långt om länge kom på svenska (Kajerna vid Hudson River, Booklunds förlag 2011, översatt av Jan Ristarp) var det med en inledning av Fredrik Ekelund som försökte reda ut hur det förhöll sig med den saken.

PPS: HUAC = representanthusets kommitté för undersökning av oamerikanska aktiviteter som höll i gång från 1938 till 1975 och med åtskilliga föregångare och efterföljare.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Andrei Tarkovskij. Filmaren som tänkare

Den 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.  Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck ...

Av: John Andersson | Filmens porträtt | 15 april, 2012

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Albert Edelfelt

Dödsdans och likfärder i konsten

”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 08 april, 2016

Kajsa Antonsson, Miriam Engdahl, Ylva Fred, Daniel Möllås, med mera. Foto: Ineta Svärd

Alla idéer har sina födslovåndor

Ineta Svärd återvänder som tidigare elev till Tonsättarskolan och rapporterar från Ljudvågorfestivalen 2015 i Visby.

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 30 maj, 2015

Erotisk krönika V – bittra safter rinna i trosorna.

Uppmaning. Fordrande. Dina ögon ser åt annat håll, jag känner blicken sticka. Speglar död i mina pupiller. Vidgade. Utan skydd släpps allt ljus in. Ögonbottnen kastar tillbaka, så bländas du ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 07 juni, 2012

MAERZMUSIK – Ett västerländskt slagverkverksdrama med etniska inslag

Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 27 mars, 2013

Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 30 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.