Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige

På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 februari, 2010
Essäer om samhället

Ännu en hundraåring: Budd Schulberg



Seymour Wilson Schulberg Foto David ShankboneDet är inne just nu att påminna om hundraårsdagar. För några dagar sedan uppmärksammade man tjecken Bohumil Hrabal med en understreckare i Svenska Dagbladet (han är mycket rolig – festligast är hans Jag har betjänat kungen av England, mycket bra också som film) och alldeles nyss i samma spalter Octavio Paz. Snart är det dags för Marguerite Duras och Bernard Malamud (Cynthia Ozick skriver intressant om honom i senaste New York Times Book Review), och i maj Romain Gary som fick ett andra genombrott under pseudonymen Émile Ajar.

I juli skulle Laurie Lee ha blivit hundra, jag har just skaffat hans genombrottsbok Cider with Rosie på nytt, och i augusti är det dags för Tove Jansson och Julio Cortázar. Den 27 oktober skriver jag kanske om Dylan Thomas vars båthus i Laugharne i Wales jag besökt. Men nu tar jag upp en annan av 1914 års män, amerikanen Budd Schulberg som var född 27 mars det året och som jag har egna minnen av.

Kursen i Film History på Dartmouth College i New Hampshire höstterminen 1964 var rolig att följa, med filmvisningar flera gånger om dagen. Det var den första akademiska i sitt slag, hävdade universitetsledningen stolt, fast det var kanske att tänja på sanningen. Sådana hade nog förekommit redan tidigare, åtminstone på UCLA och andra lärosäten närmare Hollywood.

Kursledare var en vithårig pensionär, kort i rocken men mycket energisk. Han hette Mayer, om jag minns rätt, utan att vara släkt med den store Louis B. Han hade ett gediget förflutet som administratör i filmindustrin där han känt alla. Han drog den ena anekdoten efter den andra om dem, och lockade dessutom levande legender över från västkusten att föreläsa för oss studenter i New England.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av dem hade en rysk-judisk bakgrund och det hördes att han var uppvuxen i Brooklyn. Han var lång, kraftig och snabb i repliken: Budd Schulberg. Han hade redan hunnit med mycket trots att han den gången bara just hade hunnit fylla femtio. Jag hade läst hans roman What Makes Sammy Run från 1941, historien om uppkomlingen Sammy Glick som går över många lik under sin klättring mot höjderna – sexton år senare fick den en brittisk motsvarighet i John Braines Room at the Top.

Det är en avslöjande historia med många detaljer tagna från Hollywood (där Schulberg senior en tid var chef för Paramount), och den är skickligt berättad. Men den gjorde honom förstås inte populär bland filmfolk som kände sig uthängda. Fem år tidigare hade han skrivit manus till Walter Wangers film Winter Carnival, förlagd till Dartmouth där de båda gått.

I romanen The Disenchanted från 1950 som jag raskt skaffade mig berättade han i fiktiv form historien om den katastrofala förhistorien till filmen från 1936. Wanger litade inte på att den osnutne Schulberg skulle klara av jobbet på egen hand och städslade därför en mera erfaren författare att sätta snits på det hela: F. Scott Fitzgerald. Båda tog sig till Dartmouths vinterkarneval för att insupa lokalatmosfären, men den gravt alkoholiserade Fitzgerald drack sig snabbt redlös på annat.

Filmen är skral, men boken bra. Schulberg hade också arbetat samman med en annan lika berömd och lika hårt supande författare, Sinclair Lewis, något som han skrev en lång och läsvärd artikel om i Esquire någon gång på 1960-talet. Jag hade den länge i kökkenmöddingen men hittar den inte nu. Fitzgerald och Lewis drack ihjäl sig, Schulberg däremot klarade sig bra, om än inte alldeles fläckfritt.

Under trettiotalets värsta depressionsår hade han varit i Sovjetunionen och imponerats över nyordningen, gick med i partiet men gick ur efter någon tid. Under kommunisthetsens värsta tid i början av femtiotalet kallades han till ettHUAC-förhör om sin påstått oamerikanska verksamhet. Han svor sig fri genom att namnge nio andra vänstersympatisörer från den gången. Sådant var han inte ensam om att göra, en annan tjallare var regissören Elia Kazan.

Tre år senare skrev Schulberg manus till dennes film On the Waterfront som gav en Oscar till manusförfattaren, och med en historia som ser angiveriet ur ett annat perspektiv. Det är en modig handling när prästen i New Yorks hamn (lysande spelad av Karl Malden, avliden 2009) försöker få hamnarbetarna att avslöja korruption i den egenmäktiga fackföreningen.

Liksom Norman Mailer och Joyce Carol Oates var Budd Schulberg lidelsefullt intresserad av boxning, en passion som bland annat avsatte romanen The Harder They Fall, 1947, och ännu långt upp i sina sena år skrev han ett manus om mötet mellan två giganter, titelmatchen i tungvikt mellan Joe Louis och Max Schmeling, ett propagandanummer i stor stil på randen till andra världskriget.

Manuskriptet blev färdigskrivet, men om det blev en film av det så hann Schulberg själv inte uppleva den innan han dog för fem år sedan, alltså 95 år gammal. Så sent som 2006 ställde han upp för en intervju inför kamera, utfrågad av New York Times som efter hans död lade ut sjutton minuter av hans ”The Last Word” på nätet. Han var en fängslande man, Budd Schulberg, både i det samtalet och i den föreläsning på Dartmouth i mitten av sextiotalet som jag bevarat i tacksamt minne.

PS: Ovanstående går tillbaka på vad jag skrev på Dixikons sida när Budd Schulberg dog. I en annan artikel på samma plats kom jag in på Karl Malden och på Malmöförfattaren Gösta Larsson som utvandrade till USA och där bland annat skrev romanen Ships in the River som nog spelade en viss roll för Storstadshamn. När den långt om länge kom på svenska (Kajerna vid Hudson River, Booklunds förlag 2011, översatt av Jan Ristarp) var det med en inledning av Fredrik Ekelund som försökte reda ut hur det förhöll sig med den saken.

PPS: HUAC = representanthusets kommitté för undersökning av oamerikanska aktiviteter som höll i gång från 1938 till 1975 och med åtskilliga föregångare och efterföljare.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Statist hos Roy Andersson

Inte många kan ha missat att Roy Andersson tog hem Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. En sen ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 30 september, 2014

Rudolf Steiner i Berlin 1900

Varför Steiner? Varför inte?

Reflexioner kring Kristofferskolan och Waldorf-pedagogik, värd att uppmärksammas.

Av: Annakarin Svedberg | Övriga porträtt | 23 juni, 2016

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 Maj, 2008

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 mars, 2012

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts