Två myter om Franz Kafka och hans verk

Det finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen. Det är inte bara radio ...

Av: Vladimir Oravsky | 26 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | 28 juni, 2017
Essäer om konst

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Vatikanen – en stat med ständiga skandaler

Katolska kyrkan växte långsamt fram när det som sedan skulle bli Sverige började kristnas på 800-talet och etablerades på allvar i och med att den förste kristne kungen Olof Skötkonung ...

Av: Christer Nilsson | 29 Maj, 2013
Essäer om religionen

Ännu en hundraåring: Budd Schulberg



Seymour Wilson Schulberg Foto David ShankboneDet är inne just nu att påminna om hundraårsdagar. För några dagar sedan uppmärksammade man tjecken Bohumil Hrabal med en understreckare i Svenska Dagbladet (han är mycket rolig – festligast är hans Jag har betjänat kungen av England, mycket bra också som film) och alldeles nyss i samma spalter Octavio Paz. Snart är det dags för Marguerite Duras och Bernard Malamud (Cynthia Ozick skriver intressant om honom i senaste New York Times Book Review), och i maj Romain Gary som fick ett andra genombrott under pseudonymen Émile Ajar.

I juli skulle Laurie Lee ha blivit hundra, jag har just skaffat hans genombrottsbok Cider with Rosie på nytt, och i augusti är det dags för Tove Jansson och Julio Cortázar. Den 27 oktober skriver jag kanske om Dylan Thomas vars båthus i Laugharne i Wales jag besökt. Men nu tar jag upp en annan av 1914 års män, amerikanen Budd Schulberg som var född 27 mars det året och som jag har egna minnen av.

Kursen i Film History på Dartmouth College i New Hampshire höstterminen 1964 var rolig att följa, med filmvisningar flera gånger om dagen. Det var den första akademiska i sitt slag, hävdade universitetsledningen stolt, fast det var kanske att tänja på sanningen. Sådana hade nog förekommit redan tidigare, åtminstone på UCLA och andra lärosäten närmare Hollywood.

Kursledare var en vithårig pensionär, kort i rocken men mycket energisk. Han hette Mayer, om jag minns rätt, utan att vara släkt med den store Louis B. Han hade ett gediget förflutet som administratör i filmindustrin där han känt alla. Han drog den ena anekdoten efter den andra om dem, och lockade dessutom levande legender över från västkusten att föreläsa för oss studenter i New England.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av dem hade en rysk-judisk bakgrund och det hördes att han var uppvuxen i Brooklyn. Han var lång, kraftig och snabb i repliken: Budd Schulberg. Han hade redan hunnit med mycket trots att han den gången bara just hade hunnit fylla femtio. Jag hade läst hans roman What Makes Sammy Run från 1941, historien om uppkomlingen Sammy Glick som går över många lik under sin klättring mot höjderna – sexton år senare fick den en brittisk motsvarighet i John Braines Room at the Top.

Det är en avslöjande historia med många detaljer tagna från Hollywood (där Schulberg senior en tid var chef för Paramount), och den är skickligt berättad. Men den gjorde honom förstås inte populär bland filmfolk som kände sig uthängda. Fem år tidigare hade han skrivit manus till Walter Wangers film Winter Carnival, förlagd till Dartmouth där de båda gått.

I romanen The Disenchanted från 1950 som jag raskt skaffade mig berättade han i fiktiv form historien om den katastrofala förhistorien till filmen från 1936. Wanger litade inte på att den osnutne Schulberg skulle klara av jobbet på egen hand och städslade därför en mera erfaren författare att sätta snits på det hela: F. Scott Fitzgerald. Båda tog sig till Dartmouths vinterkarneval för att insupa lokalatmosfären, men den gravt alkoholiserade Fitzgerald drack sig snabbt redlös på annat.

Filmen är skral, men boken bra. Schulberg hade också arbetat samman med en annan lika berömd och lika hårt supande författare, Sinclair Lewis, något som han skrev en lång och läsvärd artikel om i Esquire någon gång på 1960-talet. Jag hade den länge i kökkenmöddingen men hittar den inte nu. Fitzgerald och Lewis drack ihjäl sig, Schulberg däremot klarade sig bra, om än inte alldeles fläckfritt.

Under trettiotalets värsta depressionsår hade han varit i Sovjetunionen och imponerats över nyordningen, gick med i partiet men gick ur efter någon tid. Under kommunisthetsens värsta tid i början av femtiotalet kallades han till ettHUAC-förhör om sin påstått oamerikanska verksamhet. Han svor sig fri genom att namnge nio andra vänstersympatisörer från den gången. Sådant var han inte ensam om att göra, en annan tjallare var regissören Elia Kazan.

Tre år senare skrev Schulberg manus till dennes film On the Waterfront som gav en Oscar till manusförfattaren, och med en historia som ser angiveriet ur ett annat perspektiv. Det är en modig handling när prästen i New Yorks hamn (lysande spelad av Karl Malden, avliden 2009) försöker få hamnarbetarna att avslöja korruption i den egenmäktiga fackföreningen.

Liksom Norman Mailer och Joyce Carol Oates var Budd Schulberg lidelsefullt intresserad av boxning, en passion som bland annat avsatte romanen The Harder They Fall, 1947, och ännu långt upp i sina sena år skrev han ett manus om mötet mellan två giganter, titelmatchen i tungvikt mellan Joe Louis och Max Schmeling, ett propagandanummer i stor stil på randen till andra världskriget.

Manuskriptet blev färdigskrivet, men om det blev en film av det så hann Schulberg själv inte uppleva den innan han dog för fem år sedan, alltså 95 år gammal. Så sent som 2006 ställde han upp för en intervju inför kamera, utfrågad av New York Times som efter hans död lade ut sjutton minuter av hans ”The Last Word” på nätet. Han var en fängslande man, Budd Schulberg, både i det samtalet och i den föreläsning på Dartmouth i mitten av sextiotalet som jag bevarat i tacksamt minne.

PS: Ovanstående går tillbaka på vad jag skrev på Dixikons sida när Budd Schulberg dog. I en annan artikel på samma plats kom jag in på Karl Malden och på Malmöförfattaren Gösta Larsson som utvandrade till USA och där bland annat skrev romanen Ships in the River som nog spelade en viss roll för Storstadshamn. När den långt om länge kom på svenska (Kajerna vid Hudson River, Booklunds förlag 2011, översatt av Jan Ristarp) var det med en inledning av Fredrik Ekelund som försökte reda ut hur det förhöll sig med den saken.

PPS: HUAC = representanthusets kommitté för undersökning av oamerikanska aktiviteter som höll i gång från 1938 till 1975 och med åtskilliga föregångare och efterföljare.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011

Saker som är helt "normalt" i jämställda Sverige

Såg Kate Moss i senaste numret av Playboy. Hon stod på alla fyra och svankade. Bilden skrek inte direkt Girls Empowerment. Vad gör hon där nere? Ska hon skura golvet ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 27 december, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

En känsla av förundran Van Morrison, del 4: Från Moondance till Tupelo Honey

Någon har sagt att ”Moondance” är det yang som kompletterar ”Astral Weeks” yin. Det är att tvinga på ”Moondance” ett beroendeförhållande till sin föregångare som ingen av dem behöver. De ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 18 september, 2014

Bluesinfluerad hårdrock à la Göteborg

  I ett parkeringshus i centrala Göteborg ligger Graveyards replokal och det är också där vi möter upp dem för en intervju. I sann göteborgsanda kanske man skulle kunna säga att ...

Av: Linda Olsson & Karin Sundqvist | Essäer om musik | 18 februari, 2011

Verdier har en tvetydig eksistens. Et ontologisk perspektiv på verdibegrepet.

Aksiologiske diskurser har mange ulike aspekt og dimensjoner, likevel er det ikke slik at hvert eneste verdiaspekt og hver eneste verdidimensjon er bundet opp til verdier qua verdier. En kan ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 februari, 2011

Sguardi. Foto: Hebriana Alainentalo

Borgerlig filosofi

Før i tiden var filosofen både svært fryktet og den som ble mest forfulgt av alle som ble forfulgt. Hvorfor var det slik? En inngangsport til å forstå spørsmålet er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts