Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Ännu en hundraåring: Budd Schulberg



Seymour Wilson Schulberg Foto David ShankboneDet är inne just nu att påminna om hundraårsdagar. För några dagar sedan uppmärksammade man tjecken Bohumil Hrabal med en understreckare i Svenska Dagbladet (han är mycket rolig – festligast är hans Jag har betjänat kungen av England, mycket bra också som film) och alldeles nyss i samma spalter Octavio Paz. Snart är det dags för Marguerite Duras och Bernard Malamud (Cynthia Ozick skriver intressant om honom i senaste New York Times Book Review), och i maj Romain Gary som fick ett andra genombrott under pseudonymen Émile Ajar.

I juli skulle Laurie Lee ha blivit hundra, jag har just skaffat hans genombrottsbok Cider with Rosie på nytt, och i augusti är det dags för Tove Jansson och Julio Cortázar. Den 27 oktober skriver jag kanske om Dylan Thomas vars båthus i Laugharne i Wales jag besökt. Men nu tar jag upp en annan av 1914 års män, amerikanen Budd Schulberg som var född 27 mars det året och som jag har egna minnen av.

Kursen i Film History på Dartmouth College i New Hampshire höstterminen 1964 var rolig att följa, med filmvisningar flera gånger om dagen. Det var den första akademiska i sitt slag, hävdade universitetsledningen stolt, fast det var kanske att tänja på sanningen. Sådana hade nog förekommit redan tidigare, åtminstone på UCLA och andra lärosäten närmare Hollywood.

Kursledare var en vithårig pensionär, kort i rocken men mycket energisk. Han hette Mayer, om jag minns rätt, utan att vara släkt med den store Louis B. Han hade ett gediget förflutet som administratör i filmindustrin där han känt alla. Han drog den ena anekdoten efter den andra om dem, och lockade dessutom levande legender över från västkusten att föreläsa för oss studenter i New England.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En av dem hade en rysk-judisk bakgrund och det hördes att han var uppvuxen i Brooklyn. Han var lång, kraftig och snabb i repliken: Budd Schulberg. Han hade redan hunnit med mycket trots att han den gången bara just hade hunnit fylla femtio. Jag hade läst hans roman What Makes Sammy Run från 1941, historien om uppkomlingen Sammy Glick som går över många lik under sin klättring mot höjderna – sexton år senare fick den en brittisk motsvarighet i John Braines Room at the Top.

Det är en avslöjande historia med många detaljer tagna från Hollywood (där Schulberg senior en tid var chef för Paramount), och den är skickligt berättad. Men den gjorde honom förstås inte populär bland filmfolk som kände sig uthängda. Fem år tidigare hade han skrivit manus till Walter Wangers film Winter Carnival, förlagd till Dartmouth där de båda gått.

I romanen The Disenchanted från 1950 som jag raskt skaffade mig berättade han i fiktiv form historien om den katastrofala förhistorien till filmen från 1936. Wanger litade inte på att den osnutne Schulberg skulle klara av jobbet på egen hand och städslade därför en mera erfaren författare att sätta snits på det hela: F. Scott Fitzgerald. Båda tog sig till Dartmouths vinterkarneval för att insupa lokalatmosfären, men den gravt alkoholiserade Fitzgerald drack sig snabbt redlös på annat.

Filmen är skral, men boken bra. Schulberg hade också arbetat samman med en annan lika berömd och lika hårt supande författare, Sinclair Lewis, något som han skrev en lång och läsvärd artikel om i Esquire någon gång på 1960-talet. Jag hade den länge i kökkenmöddingen men hittar den inte nu. Fitzgerald och Lewis drack ihjäl sig, Schulberg däremot klarade sig bra, om än inte alldeles fläckfritt.

Under trettiotalets värsta depressionsår hade han varit i Sovjetunionen och imponerats över nyordningen, gick med i partiet men gick ur efter någon tid. Under kommunisthetsens värsta tid i början av femtiotalet kallades han till ettHUAC-förhör om sin påstått oamerikanska verksamhet. Han svor sig fri genom att namnge nio andra vänstersympatisörer från den gången. Sådant var han inte ensam om att göra, en annan tjallare var regissören Elia Kazan.

Tre år senare skrev Schulberg manus till dennes film On the Waterfront som gav en Oscar till manusförfattaren, och med en historia som ser angiveriet ur ett annat perspektiv. Det är en modig handling när prästen i New Yorks hamn (lysande spelad av Karl Malden, avliden 2009) försöker få hamnarbetarna att avslöja korruption i den egenmäktiga fackföreningen.

Liksom Norman Mailer och Joyce Carol Oates var Budd Schulberg lidelsefullt intresserad av boxning, en passion som bland annat avsatte romanen The Harder They Fall, 1947, och ännu långt upp i sina sena år skrev han ett manus om mötet mellan två giganter, titelmatchen i tungvikt mellan Joe Louis och Max Schmeling, ett propagandanummer i stor stil på randen till andra världskriget.

Manuskriptet blev färdigskrivet, men om det blev en film av det så hann Schulberg själv inte uppleva den innan han dog för fem år sedan, alltså 95 år gammal. Så sent som 2006 ställde han upp för en intervju inför kamera, utfrågad av New York Times som efter hans död lade ut sjutton minuter av hans ”The Last Word” på nätet. Han var en fängslande man, Budd Schulberg, både i det samtalet och i den föreläsning på Dartmouth i mitten av sextiotalet som jag bevarat i tacksamt minne.

PS: Ovanstående går tillbaka på vad jag skrev på Dixikons sida när Budd Schulberg dog. I en annan artikel på samma plats kom jag in på Karl Malden och på Malmöförfattaren Gösta Larsson som utvandrade till USA och där bland annat skrev romanen Ships in the River som nog spelade en viss roll för Storstadshamn. När den långt om länge kom på svenska (Kajerna vid Hudson River, Booklunds förlag 2011, översatt av Jan Ristarp) var det med en inledning av Fredrik Ekelund som försökte reda ut hur det förhöll sig med den saken.

PPS: HUAC = representanthusets kommitté för undersökning av oamerikanska aktiviteter som höll i gång från 1938 till 1975 och med åtskilliga föregångare och efterföljare.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.