Fortolkningskunstens betydning for utforskningen av mennesker

Fortolkningskunsten er både verktøy og medium for forståelse av oss selv og vårt liv i verden. Anvendelsen av verktøyet skjer med henblikk på samhandling mellom mennesker, som også er mulig ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 april, 2010
Agora - filosofiska essäer

Ögonblicket mellan livet och döden

Att stiga in i döden med berått mod äger både för och nackdelar. Att för egen hand avsluta sin tillvaro innebär att man inte kan uppleva konsekvenserna av sin handling ...

Av: Benny Holmberg | 13 januari, 2010
Essäer om religionen

Från koja…. till koja

21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen ...

Av: Signe Lundgren | 20 maj, 2013
Gästkrönikör

Vladimir Oravsky

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

Följande är ett exempel från Jönköping, Sveriges 10:e största tätort tillika en kommun med cirka 130-tusen invånare. Jag antar dock att det som jag nedan beskriver, skulle kunna utspela sig ...

Av: Vladimir Oravsky | 13 november, 2015
Gästkrönikör

August Strindberg och Emil Kléen



Emil Kléen 1896 Foto WikipediaAugust Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det gällde den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen höll sträckan ut, det vill säga fram till den av syfilis och TBC angripne Kléens tidiga död, bara 30 år gammal.

I Göran Söderströms i fjol utkomna och mäktiga verk: Strindberg , ett liv, behandlas vänskapen mellan vår svenske ikon och poeten och journalisten Emil Kléen. Somliga menar att bl.a. denna relation antyder att Strindberg var queer. Denna bedömning gör dock Söderström aldrig i sin bok.

Kleen uppfattades som en dekadent person, vilket han själv gärna framhöll, som inte drog sig för att utmana kristen idealisms sedebud. Dock behöll han sin respekt för den kristna hållning han lärt känna i sin barndoms skånska miljö. Han hade medkänsla med de svaga i samhället men tillhörde inte någon politisk organisation.

Paralleller kan dras mellan Strindbergs och Kléens syn på fransk symbolism; Kléen skrev essäer i ämnet, bl.a, om Baudelaire. För att ytterligare betona sin udda och upproriska karaktär kom från hans penna vers med pornografiskt innehåll. Hjalmar Söderberg beskrev Kléens författartalang så: ”vers om vad som helst, mest om flickor och blommor och om juninätter på skånska slätten, som han kom ifrån.” Han fick stå modell för den dekadente poeten i Martin Bircks ungdom. Men Kléens poesi berömdes av andra för formskickligt skriven hembygdsromantik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Strindberg lärde känna Kléen i Lund efter Infernokrisen. Till Kléens umgängeskrets, som ofta träffades på klassiska Åke Hans, räknades Bengt Lidforss, även han med kopplingar till Strindberg av varierande art och intensitet. Från Berlin försökte Lidforss locka Kléen till den tyska metropolen, som det svängde ordentligt om vid denna tid. I ett brev skrev han: ”… kinesar hos mig, billigt fylle, och en flicka från gatan till två Mark, en Antonius (lustgosse) till tre”. Talande för inslag i båda dessa herrars sexuella läggning.

Nyfikenhet fick Strindberg en gång att i den tyska huvudstaden besöka en Tuntenball (fjollbal); i sitt sällskap hade han Edvard Munch. Sådana tillställningar såg polisen genom fingrarna med, de ansågs inte vara av uppenbart störande natur. Strindberg förefaller inte på något sätt ha varit särskilt skakad av denna upplevelse, förmodligen därför att den i jämförelse med vad som idag erbjuds på sina håll låg i en annan division - högre eller lägre beroende på hur man ser saken.

Venus Anadyomene av Emil KleenRelationen mellan Strindberg, i detta sammanhang ”Den store”, och Kléen utvecklades till något som kunde jämföras med ett far-son förhållande, där Strindberg visade stor, och ovanlig, tolerans visavi sin vän. I en recension av Inferno i Malmö Tidning framfördeKléenkritik: ” … skeptisk ironi lyser fram ur det ockulta dunklet.” Men även vissa delar av boken berömdes: ”hänförande vackert skrivna rader.” Kléen skickade recensionen med ett bilagt brev till Strindberg, som då var i Paris, där han urskuldade sig med att artikeln skrivits i all hast. Förtroendet för Kléen behöll Strindberg. Han bad honom om synpunkter på sitt manus för Till Damaskus: ” Jag ber dig upptäcka felet jag vädrar men ej kan få upp.”

När Kléen mot slutet av sitt liv vistades i Åre för att lindra sina plågor skickade Strindberg ett brev: ”Jag har varit orolig för dig. Har haft känsel av att du lidit mycket.” Under den sjukes sista dagar var Strindberg en frekvent gäst vid sjukbädden, ibland två gånger per dag. I förordet till Kléens postumt ugivna Valda dikter (1907), där ”Den store” sammanförde Kléen med Stagnelius, skildrade Strindberg hur han vid dödsbädden upplevde vännens avsked till livet: ” Jag såg hur lätt den stora skilsmässan gick, då han nästan kropplös somnade in – eller vaknade, vilket lär vara detsamma.” Den plågade, materiella kroppen och det svaga käril som sökt sinnenas njutning försvann och förandligades. Strindberg blev djupt gripen. Vännen Axel Herrlin berättade om hur han mötte en starkt gråtande Strindberg kort efteråt ett stycke från sjukhuset. I sitt författarskap återkom Strindberg till ämnet i t.ex. Götiska rummen. Vid begravningen i Höör, Kléen var född i Sätofta som ligger inom kommunens område, var Strindberg en av dem som bar kistan – en mycket ovanlig handling.

Någon tid efter vännens död gick Strindberg efter ett kvällsbesök på Åke Hans, där det talats om Kléen, tillsammans med en vän mot Domkyrkan. ” En ljusgrå katt följde oss ner, hade ett kvinnoansikte! Strök sig mot våra ben (Vi tänkte på Kléen).”

August Strindberg porträtterad som naturalist darwinist och symbolist. Karikatyr av OADet har sagts att Strindberg skulle ha berättat om sin egna eventuella homosexuell läggning, han erkände ju att han sysslat med onani, en aktivitet som fördömdes från både religiöst och medicinskt håll. Begreppet queer var givetvis ännu inte känt. Frågan är om ordet idag kan förklaras på ett sätt som alla ställer upp på.

I mitten av 1800-talet hände nytt inom det sexuella områdets terminologi, därmed inträdde även en början till förskjutning av samhällets syn på olika yttringar inom detta område och en ny sektor inom medicinsk forskning, sexologi, tog plats. De som tidigare ägnat sig åt enkönade sexuella handlingar och som kallats sodomiter, ett negativt laddat ord som förde tankar till synd och förtappelse, började nu benämnas homosexuella. Men vägen var mycket lång fram till den liberala svenska syn som råder idag. Då hotade fängelsestraff, något som Strindberg var livrädd för. Om han nu skulle ha deltagit i homosexuella övningar i praktiken, skulle han då verkligen ha vågat skriva om det? Men inget talar för att han skulle ha haft underlag för sådana skildringar.

Strindberg trivdes väl i många manliga sällskap, inte minst bland yngre män, men han satte klara gränser: om en kontakt tenderade att bli alltför nära satte han stopp. Låt oss utgå från att vänskapen med Emil Kléen var just som den beskrivits: ett slags far –son förhållande och inget annat, till dess att något annat och uppenbart kommit i dagen.

Kurt Bäckström  

Ur arkivet

view_module reorder

Upplysning! Ädla tankar och vulgär verklighet

I Det var den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) som i den till formatet oansenliga broschyren "Vad är upplysning?" år 1784 formulerade frågan: "Lever vi för närvarande i en upplyst tidsålder? ...

Av: Crister Enander | Essäer om politiken | 14 juli, 2009

Eremiten J D Salinger är död

Det är få författare förunnat att bli både kult och myt under sin egen livstid. Jerome David Salinger var i det avseendet ett exceptionellt undantag. Det är frågan värt om ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 29 januari, 2010

Att spänna bågen – några tankar kring fyra verk av Stockhausen

Man brukar tala om tjugotalet och sextiotalet som de konstnärligt mest framgångsrika decennierna under det gångna seklet och då inkluderar man samtliga konstarter. Och mycket ligger det i det rent ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 12 juni, 2017

Georges Dumézil och gudarna i norden

Georges Dumézil har utan tvekan befäst sin plats bland de viktigaste religionshistorikerna i Europa under 1900-talet. Detta framförallt för sina studier kring de indoeuropeiska kulturerna och samhällen, och för hans ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om religionen | 04 maj, 2014

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Han Suyin 1916-2012

Mötet mellan västerland och österland var ett huvudtema hos Han Suyin, både i hennes romaner och i de böcker hon skrev om ”Asien av i dag” dvs för några decennier ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 november, 2012

Tristanackordet, Tolvtonsmusiken och "die Zweite Wiener Schule"

Schönbergstiftelsen i Wien lät mig på ett förtjänstfullt vis ta del av sitt arkivmaterial för att jag för mig själv och inte minst för våra kära läsares nöje och kanske ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om musik | 24 september, 2009

Dags att damma av Olle Hedberg?

Så här skrev Lotta Olsson i Dagens Nyheter häromdagen: ”Böcker är eviga, tänker jag ibland (…). Men stämmer det? Det är så många som går förlorade i förtid, försvinner i ett ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 09 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.