Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

Om Jean Gebser



Jean GebserJag slutade min långa drapa om Jean Gebsers The Ever-Present Origin med att jag kanske skulle återkomma till boken. Det kändes inte tillfredsställande att lämna en bok på över 600 sidor med att ha skrivit om de 150 första.

Men samtidigt var mitt ställningstagande förståeligt. Boken är av den karaktären att man uttömmer sina krafter på 150 sidor. Men nu har åtskillig tid gått, och det känns lust att gå in i uppgiften igen. Men inte i form av en genomgång av alla de återstående sidorna men som ett försök att fånga upp och göra förståeligt det alternativ, som Gebser erbjuder till de fyra formerna av medvetande, som han urskilt. För det är där som spänningen och nyheten i boken ligger. Problemet är bara att detta alternativ är så nytt och så avvikande, att det är svårt att förstå och än mer att förmedla. Gebser talar om en mycket större mer genomgripande ”mutation” än jag, och det är därför han behöver så mycket större utrymme. Sedan återstår det att se, om han får rätt.

För Gebser nöjer sig inte med att ersätta eller snarare komplettera det mental-analytiska sättet att se på världen som en enorm addition av mer eller mindre fasta storheter, fixa förhållanden, lineära sammanhang med andra tankeformer som samband, rörelse, växelverkan, nätverk, process, funktion, helhet, system, nivå, feed-back, självorganisation. I stället slår han hela spelet överända och kommer med något alldeles nytt. Som samtidigt på sätt och vis är en återkomst av ursprunget: ”The ever-present origin.”

Tidens problematik

Det gäller alltså Gebsers alternativ: vad är det han vill ha i stället för analys och reduktion? Det visar sig att det är något mycket radikalt. Det första kapitlet i bokens andra huvuddel, ”Manifestations of the Aperspectival World”, heter ”The Irruption of Time”. ”Irruption betyder inträngande, men det visar sig att ”inkluderandet av tidsfaktorn i de rigida, materialistiska och rumsligt uppfattade systemen, som var de gängse fram till 1900” (287), är något ganska så komplext.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För det första innebär tiden, liksom rummet, som enligt Gebser kom in under renässansen med perspektivet, en kategorisering av verkligheten. Ett fenomen uppträder, en händelse inträffar inte bara på en viss lokalitet i rummet utan också på en viss tidpunkt i historien.

Detta kan tyckas självklart nog, men för Gebser är detta ett hinder för den upplevelse av verkligheten, som han är ute efter. Det gäller att finna ”a-kategoriska element”, som möjliggör denna upplevelse. Därför att ”Varje kategoriskt system är ett idealiserat ordningsschema genom vilket reella fenomen fixeras och görs absoluta; som sådant är det ett tredimensionellt ramverk med en statisk och rumslig karaktär. Sådana kategoriska system kan bara handskas med världen inom ramen för en tredimensionell och begreppslig världsbild (utan tid)” (285)

Och vad han finner är just tiden, men då tiden ”som en intensitet”. ”Vårt tidigare strikta och kategoriska sätt att tänka måste kompletteras med och integreras med tillägget av det a-kategoriska sättet att förverkliga (realization) (286).

Det gäller att bereda vägen för en ny verklighet, ”ett achronon eller frihet från tiden, en frihet och befrielse från varje temporal form” (284). ”Intensiteter – hittills fixerade i rummet – fordrar sitt eget sätt att arrangera, systasis” (detta begrepp ”uttrycker en process, genom vilken delar sammansluter sig eller uppgår i helheten”, 292). Överallt där vi kan urskilja a-kategoriska effekter ”kommer världen att bli genomsiktlig” (286).

”Instängda i vår tredimensionella begreppsvärld trodde vi att tiden inte var mer än en lätt undertryckt och harmlös bisak, som ostraffat kunde brukas av oss bara som klocktid.” Men tiden är mycket mer, i själva verket en av världens beståndsdelar. (286)

Den a-perspektiva världen

Detta uppvaknande till och samtidiga befrielse från tiden kompletteras sedan till ett vaknande medvetande om integritet eller helheten (289 ff). ”Frihet från tiden är förutsättningen för förverkligandet av den integrala medvetandestruktur, som gör det möjligt för oss att urskilja den a-perspektiva världen. Det hela kan bara urskiljas a-perspektivt; när vi ser saker i perspektiv, ser vi bara segment. (…) vi kan bara närma oss helheten genom ´integraler´ eller ´totaliteter´”. (289)

Detta sammanfattas och vidareutvecklas sedan i kapitel 2 ”The New Mutation”, bokens centrala och svåraste kapitel (294 ff). Namnet ”mutation” är naturligtvis väl valt: det är ju fråga om framkomsten av något nytt, utan att detta har kunnat förutsägas.

Första partiet heter ”Den nya mutationens klimat” och konstaterar från början, att ”mutationer alltid har framträtt, när den rådande medvetande-strukturen visade sig inte länge vara adekvat för att behärska världen. Det var fallet i den sista historiskt tillgängliga mutationen, som inträffade runt 500 före Kristus och ledde från den mytiska till den mentala strukturen. (…) I våra dagar representerar den rationalistiska, otillräckliga (deficient) mentala strukturen ett liknande hot, och genombrottet till den integrala kommer också att medföra en ny och avgörande mutation.” (294)

Det är alltså stora och avgörande perspektiv Gebser anlägger: det är fråga om 2500 år. Han hoppar liksom över både Galilei, Newton och Einstein (men, som det ska visa sig, inte filosofer och religionsstiftare). Men nu skulle alltså tiden vara inne för en ny mutation.

Det är därvid fråga om ett medvetandetillstånd utan både rum och tid, ett a-perspektiviskt, stadigvarande, ”genomskinligt”, andligt tillstånd. Ett sådant har också under tidigare mutationsperioder ”tagit fast form i människor, som tydligt förkroppsligade och åstadkom respektive mutationsprincip under långa perioder. Framträdandet av sådana figurer som Zarathustra, Konfucius, Chuang-tsu, Lao-tse, Buddha, Mahavira, Sokrates och Platon och särskilt Jesus Kristus precis vid ögonblicket för en mutation, är inte tillfälligt” (296 f).

Här kan man ju fråga sig vad som kommer först, ”mutationen” eller människan, men det sagda gör i vare fall förståeligt vad Gebser menar. Det är fråga om filosofers och religionsstiftares andliga värld utan tid och rum och materia, den som vi alla har del av. Men den brukar vi väl uppfatta som något slags alternativ till den vanliga materiella världen, även om relationerna mellan dem är en av de stora, olösta frågorna. Som Gebser till äventyrs löser med sin stora bok. Det myckna talet om ”genomsyn”, ”genomskinlighet” (transparency, diaphainon,) är annars svårt att förstå.

00cDen som förblir instängd i tiden, blir mindre än en motståndare: ”han kommer att vara det ruinerande uttrycket för människans slutliga främlingskap från sig själv och världen. - I dag finns det alltjämt tid att säga detta; men kanske snarare än många anar, kommer tidens slut, när det inte längre kan sägas. (…) I alla händelser bär formerna av denna övergång stämpel av katastrof och världens undergång. Precis som övergången av mytisk tidsuppfattning till mental var ett slut på världen – på den mytiska värld, som hade blivit otillräcklig – är det i dag fråga om slutet på den mentala värld, som har blivit otillräcklig”.

Det är inte vår uppgift att skapa denna framtid, den kommer att skapa sig själv. ”De kommande decennierna kommer att avgöra, om denna fundamentala övergång kommer att ske under de två närmaste generationerna, eller, om inte, under de nästa två årtusendena” (297).

Gebser nöjer sig inte med denna tanke om tiden. Han uttalar sig också om rummet. Vad som sker ”här” har sin motsvarighet ”där”. Det vill säga, när jorden på sin väg passerar andra himlakroppar, påverkar den tillståndet på dem, liksom också omvänt.

Och påverkad blir även människan. Om hon kan uthärda de nya påfrestningarna genom mutationen, då betyder dessa bara slutet på den hittills dominerande mentala strukturen. ”Men om människan och jorden inte förmår uthärda dessa spänningar, kommer de att sönderslitas genom dem” (297 f).

Bortom rum och tid

Vad skall man nu säga om allt detta? Själv har jag alltid varit glad att leva i rummet och tiden, även om den senare tar slut - snart nog i mitt eget fall. Gebser kommer här nära rollen av religionsstiftare, och jag erinrar mig ett visdomsord från Selma Lagerlöf: ”Ingenting blir så fort förstört som en religion”.

Men Gebser har också sina nyanseringar, vilka kan ge intryck av att han vacklar. Var och en av oss har en tid tillmätt, erkänner han, och det gäller att använda denna till att bli fri från tiden och att inte bli ett misslyckat försök av naturen. Och vad han har sagt om det nya medvetandet och det andliga avser inte deras synliga framträdande i tiden utan deras tidsfria möjlighet i oss och i världen. (…) Det enda ´subjektet´ i vår undersökning (…) är det som i dag kan ses som den första manifestationen av ett tidsfritt medvetande” (298). Här avses väl alltså den bild av världen vi har i medvetandet.

Här vidtar det kanske svåraste, mest vågsamma men också mest spännande partiet. Huvudämnet för denna andra del av det stora arbetet är, heter det, ”det andligas konkretisering”. Det ”kan bara bli tydligt, om vi lyckas upphäva /supersede/ det tredimensionella koordinatsystemet, i vilket bara synliga ting är giltiga och relevanta. Vi måste försöka uppfatta fyrdimensionell integritet, som är rums- och tidsfri: bara i den är det andligas genomskinlighet – diaphainon – förnimbar, för den kan inte visa sig i någon annan synlig form” (299).

Men det är, tack och lov, inte fråga om något ”försök att förandliga världen med bortseende från all verklighet. Varje form av förandligande vinns på bekostnad av att avsäga sig eller negera eller undertrycka de tidigare medvetandestrukturerna. Men en sant integral uppfattning kan inte undvara de mentala [och mytiska och magiska] strukturernas grunder (…) det vill säga om vi skall vara ´hela´ eller integrala mänskliga varelser”.

”Vi måste med andra ord uppnå den nya integrala strukturen utan att förlora de verksamma formerna av de tidigare strukturerna. Först så kan vi uppnå den förstoring av dimensioner i mutationen, som ”´öppnar upp´ allting i dess helhet” i enlighet med ”den andra av våra ledprinciper: Genomskinlighet (diaphaneity) är formen för framträdandet (epifanin) av det andliga.” (299)

Detta – och det närmast följande är nog – i varje fall för mig – dunkelt tal. Det är naturligtvis som att förklara den mentala nivåns finesser för den som ännu helt befinner sig på den mytiska nivån. Men det får mer av substans eller sannolikhet, när man ser det i relation till vad som sker vid de tre andra stora övergångarna, något som strax skall avhandlas.

Under rubriken The theme of the new mutation följer ett parti, som på en gång är det kanske mest övertygande och djupaste i boken. Här betecknas uppfattningen att mekanisering, kollektivisering, specialisering, förlust av religion skulle vara orsakerna till tillståndet av i dag, som det ”stora misstaget”. Det är inte så att maskinen, uppfinningen av ångmaskinen sju år före den franska revolutionen, är den primära grunden till ”dagens alla fasor”, utan det är i stället orsakerna till denna uppfinning, som är grunden, nämligen genombrottet för tiden. Det låter konstigt, men förklaringen är, menar Gebser, att detta genombrott, när det skedde, låg utanför medvetandet. Med Gebsers hjälp kan vi i dag tala om det.

Varför ”bröt då tiden igenom och varför är där i dag ett inträngande av tiden i vårt medvetande?” Gebser förklarar detta genom att relatera det till de tre tidigare medvetandeformerna, som han klarlagt. ”Från mutation till mutation har människan tillfogat nya dimensioner av medvetande (…). Det rums- och tidlösa, sömniga magiska medvetandet överlagrades av det rumslösa, tidsgestaltande, drömlika, mytiska medvetandet, och detta i sin tur överlagrades av den dagliga, rumsliga, mentala medvetandestrukturen. Var och en av mutationerna kom till stånd, så snart det föregående uppvaknandet av medvetandet var fullbordat, och den medvetna hållningen var nöjd med vad den åstadkommit.” Men ”människan måste vända sig till nya uppgifter. Hon måste göra det, därför att ett rent framhärdande och tröghet leder till nedgång och förfall” (302).

Vad gäller det mytiska medvetandet utvecklades denna process från 700-talet efter två motsatta linjer: ”där är en positiv tillväxt av rumsligt medvetande direkt proportionell till den negativa och ökande nergången i det mytiska medvetandet”. Fullbordan nås med Platon: ”genom honom blir rumsligt tänkande karakteristiskt för medvetandet. (…) De två årtusendena som följde ägnades åt att konsolidera det nya medvetandet, en process fullbordad 1480-1500” av Leonardo da Vinci (303).

På denna punkt fäller Gebser in en reservation, som visar hur komplicerat spelet är och hur genomtänkt hans framställning. Människan är ju inte bara bäraren av vad som händer utan också ”den objektifierade manifestationen av dessa händelser”. Och vid varje tillfälle är hon en förändrad människa. Det är därför allt på jorden tycks upprepa sig. Men detta är bara ett ytligt omdöme. Nya händelser inträffar.

Rationellt kaos

omslaget  Människan ”hade kommit till medvetande om rummet; tänkande hade blivit möjligt”, heter det om renässansen. Hon trodde att hon hade uppnått allt som var möjligt och var belåten med att förbli på detta stadium. Men liksom tidigare börjar en nedgång på grund av denna självgodhet, och börjande med renässansen urartar medvetandet till rationalism och kvantifiering. Maximum blir ett ”rationellt kaos – ett ögonblick vi närmar oss med slutgiltighet under de innevarande decennierna, såsom borde vara uppenbart för var och en” (303).

Javisst, ”rationellt kaos” är en utmärkt term för vad den ”rationella” fokuseringen på analys, reduktion, kvantifiering och mekaniska funktioner kan leda till. Det ”mentala” är så mycket mer än detta! Liksom i de tidigare medvetandeformerna är det fråga om en fortgående urartning, inskränkning, enögdhet.

Men på vad sätt spelar tiden den ledande rollen i denna process? För den magiska människan existerade varken rum eller tid, menar Gebser. Inte heller för den mytiska människan existerade rummet. Men särskilt under den defekta (deficient) rationella period, som vi lever i nu, falsifierade rummet tiden genom att förvandla den från en fördelare till en fragmenterare (analys!), ”ända tills den var helt negerad. Tiden har därför inte blivit realiserad som en del av världen, som en intensitet och kvalitet. (…) Hur kunde det vara annorlunda, när även tänkande kunde utövas och ha stabilitet bara i rumsliga och systematiska termer.”

Maskinen och ”mobben”

Tiden måste pressa på för att framträda, när medvetandet inte längre behövdes för att realisera rummet. Och Gebser tidfäster genombrottet till James Watts uppfinning av ångmaskinen 1782 och den franska revolutionen 1789. ”Dessa två händelser inleder ett nytt kapitel, en ny era i mänsklighetens historia” (304 f).

”Det finns goda skäl att nämna dessa båda händelser tillsammans. Maskinen producerar existensmedlen för den ´vänster´, som vaknar och upptäcker sig själv vid samma tid som uppfinningen av ångmaskinen.” Det ligger naturligtvis mycket i detta, men Gebser uppfattar detta ”genombrott av tiden” helt i svart. Vad det gäller maskinen kan man kanske hålla med honom ett långt stycke väg.

Men ´vänsterns´ uppvaknande med franska revolutionen, en av förutsätt-ningarna för demokratin, ses som ”abdikationen av det individuella, som alltsedan franska revolutionen har blivit uppslukat av mobben”. Vänstern visar sig alltså vara synonym med ”mobben”, motsatsen till demokrati. ”Precis som kungarna /!/, de mest synliga representanterna för den individualistiska-patriarkala traditionen av hantverk, blivit övergivna av massorna i de fortgående revolutionerna sedan 1789, så har hantverkstraditionen gradvis blivit förstörd av maskinens triumferande frammarsch” (305).

Javisst, men demokratins utveckling från revolutioner i England och Frankrike och frihetstiden i Sverige (den sistnämnda klarlagd av min far, Fredrik Lagerroth i två stora arbeten) kan man inte behandla så. Gebser löper alltså linan ut, både vad gäller maskinen och demokratin, och åtminstone i det senare fallet kan man inte hålla med honom. Och hans slutsats blir förödande. ”På grund av sin nedlåtenhet med dess tvåfaldiga ursprung verkställer människan i dag en självpåtagen dödsdom, negerande och förnekande större delen av sin varelse. Om hon inte kan komma till en ny ståndpunkt utan strävar efter att återuppliva det nostalgiska förflutna, är hennes avrättning oundviklig.” (306)

Den nya mutationen

Vad som krävs är i stället en uttrycksform /form of statement/, ”som går bortom den blotta mentala begreppsligheten och kan öppna upp nya områden av verklighet för oss, som kommer att göra den nya mutationen tillgänglig för vårt medvetande.” Gebser återger här en diktstrof av Novalis, som, för den som kan tyska, kanske bättre än något annat utsäger vad han är ute efter:

Wenn nicht mehr Zahlen und Figuren

Sind Schlüssel aller Kreaturen,

Wenn die, so singen oder küssen,

Mehr als die Tiefgelehrten wissen,

Wenn sich die Welt ins freie Leben

Und in die Welt wird zurückbegeben,

Wenn dann sich werden Licht und Schatten

Zu echter Klarheit wieder gatten,

Und man in Märchen und Gedichten

Erkennt die wahren Weltgeschichten,

Dann fliegt vor einem geheimen Wort

Das ganze verkehrte Wesen fort.

 

[When number and numeral cease to be

a power o´er the creaturely;

When lovers – and the poets- far

more learned than the scholars are;

When world to free life can return,

and to itself again adjourn;

where light and shade conjoin once more

to the true clarity of yore;

and tales and poetry provide

to real world-history the guide;

then can one cryptic word commence

to drive the topsy-turvy hence.]

Gebser kommenterar:

”Dessa versrader uttrycker att världen kan återvända till ursprungets fria liv´ när som helst (vilket inte skall förstås som en återgång utan som en revitalisering), så att den kan försätta sig i ´äkta klarhet´, där alla skapelser inte längre är underkastade ´tal och figurer´, det kvantifierade och rationellt systematiserade. Detta är ingenting mindre än en beskrivning av vad vi har kallat den a-perspektiva världen.” (307)

Ja, världen sådan den finns bortom våra ”rumsliga tankekonstruktioner, som vi föreställde oss var den verkliga världen och som började förvränga den genuina världen just när det fanns en ny verklighet att nå fram till.” (308) Det är fråga om att komma bortom analys och reduktion, bortom tid och rum, som båda innebär en indelning, en kategorisering av verkligheten, till ”a-kategoriska element”, till den intensitet, som upplevelsen av tiden kan innebära.

Eller med en annan bild: det gäller att inte lägga betsel på naturen, om vi vill förstå den sådan den är. Bilden i vårt inre måste vara fri från alla mänskliga begrepp och systematiseringar.(Men det måste i rimlig omfattning vara tillåtet att utnyttja naturen, och då krävs det nog begrepp och systematik. Detta är dock en helt annan sak än att rätt förstå världen.)

Så långt kan det förefalla ganska klart och nästan enkelt. Men hur genomför man detta i praktiken? Därom skriver Gebser fyra täta och svåra sidor. För det första innehåller de en rad ”inte”.

Det starka och intensiva kan inte medvetandegöras enbart genom tänkande, därför att tänkandet känner bara lägen i rummet. Det intensiva är också akroniskt, kan inte placeras i tiden; det är både tids- och rumsfritt. ”Inget av de föregående tankesystemen kan göra denna andens frihet förnimbar.” Fenomen med en temporal karaktär kan inte införlivas i kategoriska system med deras fixering vid en uppsättning begrepp, inte heller bestämmas i rummet. Och det kan inte bli fråga om relationer eller korrespondenser eller orsakssammanhang.

Inget av de tidigare tankesystemen kan göra denna intensitet förnimbar. Det krävs att vi finner en ny uttrycksform (new form of statement), något i termer av integration. Och det måste vara en form av uttryck och inte av framställning, bild (representation). Det senare skulle bara ge intryck av att ”etablera en ny form av filosofi just i den stund filosofin når sitt slut. (…) tiden för en systematisk filosofi av individuellt slag är över”. I stället får vi eteologier. (309)

Därmed introducerar Gebser en rad termer, som fordras, menar han, för den nya världsbild han lanserar, den som bäst framträder i Novalis dikt. ”Eteologi måste ersätta filosofi liksom filosofi en gång myterna. I eteologierna når eteon eller varande i sanning fram till sanningsenhetligheten (veracity) eller uttryck för sanning, och detta vakar över eller bevakar sanningen (…)” (309).

Här kommer nu alltså de terminologiska konsekvenserna av att vi har växlat över från representation till uttryck eller påstående. ”(…) bara i filosofiskt tänkande kan världen bli representerad; för den integrala uppfattningen av sanning är världen rent påstående, uttryck och på så sätt sann (´verition´).”

Gebser nöjer sig inte med detta. Han inför ytterligare två nya termer: systasis för att ”omfatta effektiviteten hos alla akategoriska element” och synairesis, ”som fullbordar den a-perspektiviska, integrativa uppfattningen av systasis och system” (309 f). Mig tycks det emellertid tillräckligt med distinktionen mellan representation och uttryck/påstående och med Novalis dikt, för att saken skall vara klar.

Men så länge medvetandet var tvingat till att ägna sig uteslutande åt rummet och dess dimensioner ledde detta till materialism och mekanism. Ända sedan Einstein vet vi nu ”att energi och massa/materia är likvärdiga, rentav identiska. (..) A-kategorisk systasis ´förstår´ därför den ständiga närvaron av den oberäkneliga tids-energi komponenten i det mätbara rum-materia tillståndet; det är ett uttryck för vårt erkännande av föränderligheten i alla fenomen, som ingen systematik kan göra rättvisa.” (311)

”Rum och tid är, när allt kommer omkring, bara villkorliga verkligheter (…) ´objektiva´ som universums tillfälliga struktur, och ´subjektiva´ som den övergående strukturen (…) av vårt medvetande. Denna övergående karaktär hänvisar oss till ursprunget, som vad det gäller medvetandet, blir rum-och-tidsfritt (…)” (311).

Det är ”vårt erkännande av de a-kategoriska, systatiska värdena (eller elementen), som först möjliggör den integrala uppfattningen av världen. Dessförutan skulle världen förbli ett exklusivt materiellt-rumsligt begränsat system utan genomsyn.” Men med hjälp av osystematisk systasis, som kan kompletteras med synairesis, kan vi ”ta farväl av den tredimensionella rationella domänen utan att därför ledas tillbaka till den tvådimensionella världen med polär rörelse” eller hemfalla åt magi. ”Systasis är på intet sätt irrationell eller prerationell utan snarare a-rationell” (312). Och det innebär just ”The ever-present origin”.

Därmed slutar kapitel 2 i bokens andra huvudavdelning. Det är frestande att fortsätta med vad som i nästa kapitel sägs om kreativitet, som naturligtvis är ett idealfall av vad som avhandlats i nr 2, men det får stanna där. Tillräckligt har nog sagts för att det skall stå klart, att Gebsers bok har ett idémässigt format, som svarar mot textens enorma storlek.

Fortsättningen – drygt 200 stora, täta sidor – består mest av vad som kallas för ”Manifestationer av den a-perspektiva världen” - nämligen inom alla tänkbara ämnesområden och vetenskaper. Bortsett från det oerhörda omfånget av dessa exempel tycker jag dock att de inte riktigt når upp till det nytänkande, den specifika vikt som utmärker de mer principiella partier, som jag har ägnat mig åt. De flesta exemplen från litteraturen ter sig t.ex. mer tillkrånglade än Novalis kristallklara dikt. Jag överlämnar därför med varm hand dessa många sidor åt den hugade läsaren.

 

Erland Lagerroth

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts