Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Jean Cocteau på kur i Baden-Baden



Jean Cocteau av Amedeo ModiglianiI den kejserligt österrikiska kurorten Merano/Meran blandades pura seta från Bologna och Milano med bergsbönder i Lederhosen och bussfraktade turister från Mannheim med omnejd; blåögda blonda servitriser i dirndl var en lika fager syn som svarthåriga smärta carabinieri. Meranos motpol, den tyska kurorten Baden-Baden, var tråkig och enahanda trots Europas vackraste spelkasino.

I Baden-Baden firades sommaren 1989 den då för etthundra år sedan födde fransmannen Jean Cocteau, filmare, författare, koreograf, dramatiker, designer, keramiker, tecknare, målare. Baden-Baden var vänortsstad till Cocteaustaden Menton. Att Cocteau hedrades i den provinsiella huvudstad varifrån Kaspar Hauser borde styrt sitt furstliga rike var en ödets nyck. Kurortsgäster älskar legender, myter och prinsar; Le Prince frivole, Jean Cocteau, representerar den mytiska avantgardism som kittlar nerverna och erigerar känslorna så där lagom.

Staatliche Kunsthalle Baden-Baden är/var i alla fall en konsthall av traditionellt snitt, byggd i början av 1900-talet. I fallet Cocteau hade man genom att fylla lokalerna med kostymer och teaterrekvisita, manuskript, böcker, teckningar, affischer och fotografier skapat liv och dramatik i de slutna rummen. Här fanns scenkostymer från Phèdre och Antigone, hermafroditerna från La Dame à la licorne och de beryktade attrapperna från Cocteaus, Sergej Diaghilevs, Pablo Picassos och Eric Saties skandalomsusade balett Parade; uruppförd på Théàtre du Chàtelet i Paris under första världskrigsåret 1917. Narcissisten Cocteau såg döden som ett konstverk, en massmedial möjlighet att tvinga publiken att se Cocteau med cocteauska ögon och även när stora konstnärer som Picasso, Cecil Beaton och Man Ray porträtterade honom skedde det på modellens villkor. Med brinnande, nästan fanatiska stenkolsögon och med rovfågelsnäsa, med punkhåret flygande runt höga pannan etsar sig Cocteau in i publikens medvetande som ättling till antikens mytfigurer. Filmen Le Testamente d’Orphée blev för västtysk efterkrigsungdom ett surrogat för de drömmar som smulats sönder och samman i totalsönderbombade städer, i Ingenmanslandet mellan liv och död. Det var därför inte så märkligt att konsthallschefen Jochen Poetter fyllde konsthallen i Baden-Baden med fetischobjekt kring och av kultfiguren Cocteau. Generationen som var för ung för att ha blivit tvångskommenderad till Hitlerjugend förband genom Cocteau sin egen tid med antikens tragedier. Förstasidesrubrik: raf. Man fann hos Cocteau efterklanger till den tyska romantik som enligt realisten von Goethe var en tid då man sökte djupare sanningar än verklighetens.

le livre blancNarcissism och Cocteau bildar tvillingpar i skräck och smärta. I Thomas l’imposteur (1923) placerar författaren törnekransen på lockarna, men viktigare är att romanen förvandlas till ett expressionistiskt och ekvilibristiskt mästerverk då Cocteau skildrar hur en elvaårig gosse med nagelfilen snitsar av den handikappade tyske officeren gradbeteckningar och uniformsknappar. Så brandskattas även Guds katedraler; kanske man i Tyskland, där man in på bara skinnet upplevt såväl Luther som motreformation, bättre än i Frankrike hade förståelse för Cocteaus kamp med Gud. I motsats till lättrörda esteter, religiösa finsmakare som François Mauriac, söker Cocteau efter såväl den gudomligt goda viljan som efter tecknet att Gud har sunt förnuft. Det är måhända en spenglersk undergångsfascination i cocteausk tappning. Med bilder, ord och toner associerar Cocteau till tragik och lättsinne. Cocteaus icke-auktoriserade surrealism och högst personliga blandning av kubism och klassicism blir till en traumatisk koreografi med vilken han inspirerar Pablo Picasso och Eric Satie och framför allt den stora kärleken Raymond Radiguet (född 1903, död i tyfus 1923), vars mästerverk La Diable au Corps och Le Bal du d’Orgel har samma touche av fränt existentiell livsfilosofi som finns hos Cocteau.

“Diktaren drömmer inte om att bli berömd utan att finna tron”, skrev Cocteau och konverterade under ledning av Jaques Maritain till aktiv katolicism under 20-talet. För att överleva som karismatisk magiker krävs såväl opium som välplanerad livsrytm. Cocteau gjorde vid rätt tidpunkt entré i lätta trikåer i Paris’ salonger, i opiumkvartarna och på Academie Français’ möten. Som entertainer var han dödligt rädd för tystnaden. Att existera innebar för Cocteau att vara iakttagen, observerad, förhärligad. Som hos Salvador Dalí förvandlades hos Cocteau exhibitionism till stor konst. Tvångsromansen mellan ande och materia föder en tragisk underton som gör Cocteau till mer än en posör; han skildrade vår tid så pregnant, naket, iskallt och avskalat att den ständige antagonisten François Mauriac inte kunde hålla inne med avundsjukan (trots att han, Mauriac, är den ojämförligt större personligheten och författaren av de båda) och grinigheten ens vid Cocteaus död 1963, då han ironiserade över att Cocteau inlät sig på “något så enkelt och naturligt som att dö”.

Jean Cocteau blev konstnär på heltid sedan han vid tredje försöket misslyckats bli antagen vid Lycée Condorcet med en uppsats om doften av gas, krut och sperma. Diktsamlingen La Lampe d’Aladin (1923) förtjuste emellertid furstinnan Anna-Elisabeth de Noailles, som menade att också romanen Les Enfants terribles (1929) väl speglade Cocteaus lyxiga självförstörelse. Cocteau hävdade själv att han liksom Marcel Proust var på spaning efter en tid som flytt, antiken.

Querelle de BrestDet var då, det. Hur är kursnivån på Cocteau idag? Doftar det naftalin av nattbarnet Cocteaus dekorer? Har ritualmästarens myter om den dödliga kärlekens Pas de deux överlevt skuggorna? Säkerligen. Även Cocteaus andra hälft av Janusansiktet lever vidare, det som inte visar Le Prince frivole, utan den skugga där estradören spelar martyrens roll som broder till Villon, Baudelaire och Apollinaire. Även en kritiskt romantisk själ som Ezra Pound fann Cocteau vara en klassisk avantgardist värdig att kiva om Diktarmanteln med Anouilh, Gide och Giradoux när han samarbetade med andra genier, som Arthur Honegger i Antigone (1928) och med Igor Stravinsky i Oedipe-roi (1928).

Klaus Mann skrev 1934 att Cocteau “alltid förstått sig på att samarbeta”, att han inte endast “är en mästare utan även en magnet för andra stora mästare”. Jean Cocteaus fascination för övermänniskor … var inte det fascism? Kanske, men Cocteau såg aldrig sig själv som politisk författare utan som estradör i underhållningens skräckfyllda lustgårdar. Teateruppsättningarna i Paris under tysk ockupation hade nietzscheanska undertoner. Redan 1930 lät Cocteau diktarens blod fånga psykoser och chocker när han i filmen Le Sang d’un poète arbetade med expressivt mörka färger, skuggor och ljus, för att nå befriande extas; konsten tjänade syftet att kväva “odödlighetens dödliga långtråkighet”.

Bakom kerubiner döljer sig, stundom, djävlar; Cocteau existerar framför allt i huvudrollen Cocteau. Barnet från Belle Époque, uppgött av en välmående borgarfamilj som ÄLSKADE kultur och konst, lockar till förbjudna lekar med en erotism som följt konstnären sedan modersmjölken; Madonnabilder omgivna av blixtrande diamanter och beröring
med mjällt kvinnohull som lockar där glacéläderhandskarna slutar, utgör första steget på den sjömansstjärnbeströdda vägen till söta sjömän i de eftertraktade hamnkvarterens Sodom och Gomorra.

Cocteau ritar en mural 1959I den proustska hemmiljön vägleddes Jean Cocteau redan i unga år till homoerotism, eller mer rakt på sak: att njuta av bögeriets alla varianter, eller kanske snarare till en androgyn erotik där skillnaden mellan könen upplösts av årtusendens myter om att kvinnligt och manligt förenas genom måne, sol och jord. Cocteau aktualiserar Zeus, Platons, Aristofanes och Ovidius transsexualism. I Cocteaus konst – alla disciplinerna – förenas kvinnor och män till lenhudade och varmkönade hermafroditer; ej i måleriet, som kanske just därför var blygsamt representerat i Baden-Baden. Dock fanns det bland alla de oförlösta och stelnade målningarna ett fantastiskt zigenerskeporträtt från 1956 och en oljemålning från 1946, två ansikten, Deux Visages de femme ou à Bébé Bérard.

Måleriet blev för Cocteau ofullgånget, icke engagerat, icke engagerande. Så även hans keramiska verk som alltför starkt inspirerats av Picasso och Matisse. Tecknandet var Cocteaus starka sida; där kommer erotiken, sensualismen, engagemanget i religion ch i människor till fullt uttryck. Illustrationerna till boken Thomas l’imposteur (1927) sjuder av
erotik och intellektuell medvetenhet. Blyertsteckningarna av nakna matroser till Jean Genets roman Querelle de Brest (1949), porträtten av konstnärsvänner alltifrån Picasso 1917 till Andy Warhol 1954, självporträtten och upplevelserna av män Cocteau älskat och låtit sig knullas av, Marcel Khill, Jean Desbordes och Raymond Radiguet, är genomträngande själsanalyser. I Baden-Baden visade man Cocteaus ornamentbemålade flygel med en grammofon under locket, ett surrealistiskt inspirerat objekt från 1943; intressantare var de vackra och klassiskt välkomponerade gobelängerna, som La Naissance de Pégase från 1953.

Tennessee Williams“Jag tecknar som jag skriver”, skrev Cocteau. Med pennan fångade han modellernas karaktärsdrag i enkla och auktoritativa linjer, en teknik han hade gemensamt med Picasso men som hos Cocteau klingar med större emotionell kraft. Jag tänker, bland annat, på 33 sensibla självporträtt Cocteau tecknade 1924 framför spegeln i ett hotellrum i Villefrance-sur-Mer. Det homoerotiska Jagets besatthet slår ut i full blom samtidigt som teckningarna är en metod för konstnären att idka självanalys, att söka efter egen identitet. På den första teckningen finns en stjärnkompass och Cocteau kommenterar med den handskrivna text som är en del av konstverket, sin nyvunna katolska insikt: “Jag tittar på stjärnan” och “känner Ängelns beskydd”. Denna existentiella ensamhet bekräftade Cocteau när han i Berlin 1950 talade om filmen Orphée: “den är ingen trosbekännelse” men “jag har anspråk på en högre realism, på en sanning som är sannare än snningen”. Subtilt anknöt Cocteau till von Goethes reflektion drygt etthundrafemtio år tidigare om sanningen och verkligheten. Det gäller även så känsliga ämnen som homosexualitet och Cocteaus fascination inför det androgyna mysterium som årtusenden igenom engagerat katolska konstnärer, till exempel Gustave Moreau, men även Hermann Hesse. Oscar Wilde lät sig fotograferas som Salome, Marlene Dietrich uppträdde i frack och Sarah Bernhardt som den androgyne Helsingørprinsen. Duchamp satte mustasch på Mona Lisa och Michael Jackson agerade lika skickligt med mikrofonen som med sin egen kuk. De spelade och levde fullt ut den lustfyllt obscena sanningen om människan. Kort sagt, Jean Cocteau arbetade i och med en tradition som exploderar i individuella variationer men där könens likställdhet i ande och kropp konsekvent hävdas och försvaras. Det var och är och lär väl förbli - revolutionärt.

Bo I. Cavefors

 

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Le Sang d’un poète, Film

 

http://www.youtube.com/watch?v=WRshAkidAiw


Jean Cocteau som illustratör av andras verk


Blodet av en poetJean Genet Querelle de Brest, Paris (Morihien), 1947
Thierry Maulnier La Course des rois, Paris (Valmont) 1947
Tennesse Williams Un tramway nommé désir, Paris (Bordas) 1949
Sacha Guitry L’illusioniste, Paris (Solar) 1952
Raymond Radiguet La Bal du comte d’Orgel, Monaco (Editions du Rocher) 1953
Geneviève Laporte Sous le manteau de feu, Paris (Joseph Forêt) 1955
Paul Valéry Douze poèmes, Paris (Les Bibliophiles du palais) 1959
Roger Pillaudin Jean Cocteau tourne son dernier fi lm, Paris (Editions de La Table Ronde) 1960
André Verdet Montagnes marines, Gières (Editions Gastaudi) 1961
Jean-Marie Magnan Taureaux, Paris (Trinckvel) 1965



Jean Cocteau som illustratör av egna verk


Le Potomak, Paris (Société littéraire de France) 1919
Le Secret professionell, Paris (Sans Pareil) 1925
Le Grand écart, Paris (Stock) 1926
Thomas l’imposteur, Paris (Gallimard) 1927
Le livre blanc, Paris (Editions du Signe) 1930
Opium, Paris (Stock) 1930
La Machine infernale, Paris (Grasset) 1934
Portraits-Souvenir, Paris (Grasset) 1935
filofobiRenaud et Armide, Paris (Gallimard) 1943
Orphée, Paris (Rombaldi) 1944
Portrait de Mounet-Sully, Paris (François Bernouardi) 1945
Léone, Paris (Gallimard) 1945
Deux Travestis, Paris (Fournier) 1947
Les Enfants terribles, Brüssel (Editions du Frêne) 1948
Théàtre de poche, Paris (Morihien) 1949
Anthologie poétique, Paris (Club français du livre) 1951
La Nappe du Catalan, Paris (Fequet et Baudier) 1952
Opéra, Paris (Arcanes) 1952
Carte blanche, Lausanne (Mermod) 1953
Démarche d’un poète, München (Bruckmann) 1953
Thomas der Schwindler, München/ Wien/Basel (Desch) 1954
Le Grand écart. La Voix humaine, Paris (Club des éditeurs) 1957
La Corrida du 1er Mai, Paris (Grasset) 1957.Théàtre I et II, Paris (Grasset) 1957
Le Sang d’un poète, Monaco (Editions du Rocher) 1957.Le Cordon ombilical, Paris (Plon) 1961

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.