Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

”Till alla säger jag förlåt” – En betraktelse om döendet i tiden



zonaI vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element i en överförd vardag som ständigt söker sig uppkopplad till vår reella fiktion av verklighet. Här får ingen död finnas!

Vart står vi då i vår rotlöshet, ensamhet och individuella dödsångest? Försöker med ett tankesprång, och blickar tillbaka mot döden i vår nordiska mytologi, möter så dödsgudinnan Hel; vår avlägsna släkting till Hades.

Hel, gudinnan som stod utan makt när det gällde hur länge en människa skulle få komma att leva. Den avgörande makten om liv och död, i nordisk mytologi stod för de tre nornorna: Urd, Skuld och Verdandi.

I vår sekulariserade del av världen ses ”naturreligionerna” och till viss del de ”fem stora” som vidskepelse och genom den franska revolutionen, Voltaire, Schopenhauer, Nietzsche och industrialismen i hand med modernismen, Darwin, Engels och Marx, blev de alla till pusselbitar i den bild där tro och immanens överläts åt människans eget gottfinnande som nu ensam fick finna vägen till ett meningsfullt liv, i dag det meningsfulla att likna med en meningslös död, men med möjligheten att själv meningsfullt kunna regissera sitt döende, inte själva döden utan döendet. Vi människor verkar inte längre leva så mycket i rummet som i tiden. Som om vi inte längre vore lika djupt eller innerligt fästa vare sig vid platsen eller vid tingen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tyvärr måste etiken lämnas här. Förslag till fördjupning: Den moderna döden

Hur nära och frestande ligger det då inte för en författare och för författarens penna att närma sig denna nihilism, determinism och vår existens existentiella. Exemplen inom romantiken och modernismen i litteraturen är otaliga men för att symboliskt hålla kvar vid nornorna har jag valt dessa tre. Som läsare, med eller utan symbolik, står de mig mycket nära

De tre författarna som nu bär resten av texten är samtliga i sina romaner diagnostiserade med olika arter cancer och i skilda sjukdomsförlopp men gemensamt är tiden inlagda på sjukhuset och tankarna i väntan på livslutet. Den av de tre jag av kronologiska skäl nämner först är Peter Noll, som 1981 vid 56 års ålder fick beskedet om att han hade utvecklat urinblåscancer vilken utan operation gav honom ca nio månader kvar i livet.

Peter Noll, fick beskedet om sin cancer mitt i livet som en mycket framstående jurist, med karriär, framskridna författarambitioner och inte minst en älskad familj. Noll valde trots detta i sin inre övertygelse att ”gå vidare” utan operation, för att avlägsna cancern, och påbörjade samtidigt sin sista resa med att skriva boken Den utmätta tiden, där han låter oss få följa hans sjukdomsförlopp i dagboksform, vilket gör att vi kommer honom – hans tankar – och sjukdomen mycket nära.

böcklinPeter Noll skrev en hoppets och tröstens bok där han sökte livets och dödens svar, in i det sista, med avslut den 30 september 1982 och dog veckan efter den 9 oktober (sju månader efter att ha mottagit sitt cancerbesked). Han dog stilla men svaret på frågan om dödens kom han inte närmare men som vi vet så är det själva resan som väcker våra tankar inte målet, och Nolls resa väcker många frågor och trots döden till mötes så är innehållet för livet och det livsbejakande.

Min andra författarperson följer en annan rikting i sin ”sjukdomsroman” och det är Sven Delblanc som med stora smärtor i ryggen bara skrev, i de perioder, som hans cancer i ryggraden tillät under påföljande behandling under vårvintern 1991.

När Delblanc skriver sin bok är han redan i slutskedet av sin sjukdom, till skillnad från Noll som får sitt cancerbesked i början av Den utmätta tiden, och för Delblanc, i hans bok, har de fysiska smärtorna redan tagit överhanden.Delblanc skriver i början av Slutord.

Beskedet om min sjukdom innebär alltså mitt livs sista rollbyte. Lycklig den som alltid får vara sig själv, som far genom livet på en smalspårig bibana, till lokstallets mörka vila. Jag fick för ofta sminka om, det var svårt för mig och för andra […]”Men helst av allt ville jag ha morfin. Staffan Stalledräng är mig inte till någon som helst hjälp eller lindring. Det som var gott och kärleksfullt menat svarar inte mot våra behov.

Som om en ung och vacker kvinna hade öppnat sin famn för en man, som inget annat begär än en lavemang.”

Han dog två år senare.

Delblancs bok Slutord är tunn (knappt 80 s.), skriven med stor text och avskalat språk men kommer märkligt nog, i min mening; döden/döendet mycket nära. Skriven både vackert, insiktsfullt och osentimentalt. Det som Delblanc kanske starkast visar är utanförskapet som följer med sjukdomsförloppet, att bli paria, just för att tillfrisknandet är utom räckhåll, vilket också gör språket till något utom räckhåll, orden blir mest till plattityder och utan innehåll trots goda intentioner från vänner och läkare.

Min tredje författare är Hans i Carl-Henning Wijkmark och den Stundande natten (2007) som till skillnad från de andra en fiktiv berättelse om den fiktiva skådespelaren Hasse som är i sin sista fas av cancern eller döendet och inte kommer att lämna sjuksalen förrän han är död och som trots sin fiktiva berättelse konstigt nog är en av de bästa skildringarna jag läst om döendet och själva döden.

Så tänk om vi, med fantasins och litteraturens hjälp, och trots tidsskillnader dem emellan kunde få möta de tre liggandes på samma sal och hur det skulle yttra sig. Hur skulle deras samtal se ut? Vad skulle de lägga störst vikt vid, skulle de försonas i en gemensam tanke ang. slutet och skulle de uppfatta att vi alla lika inför döden?

Här är inga svar givna så varför då fastna för dessa tre? Vet inte, jag har inte undersökt sambanden ännu, om det nu finns några, men jag har en känsla, en stark känsla av att dessa tre på något sätt hänger ihop, trots deras skilda utgångspunkter gällande döden och tron på vad den döljer eller inte döljer.

Ligger i min soffa och funderar på mitt val av essä, kanske beror det på att flera av mina vänner har fått beskedet om olika typer av cancer under de senaste åren. Jag började min essä med Noll och Delblanc som med verklighetsförankrad röst skriver om sin cancer och dess förlopp, med allt vad det innebär och kan, i deras texter inte undgå att märka hur ofta de citerar Montaigne (en stor tänkare med många djuplodade tankar om hur vi bör förhålla oss till döden och vad vi kan lära av den) och tolkar honom ur olika infallsvinklar.

Tidens slutNär Noll läser Montaigne upplever han tröst:

Har gång på gång läst Montaigne. Han var så fri i sitt tänkande (1580) att visheten kom av sig själv. […] Han sysslade ständigt ned döden, och hans vishet bevisar att de som säger att döden inte är ett tema, är dumma. Jag översätter några ställen: […] Det är ovisst vart döden väntar oss; väntar den gör vi i varje fall. Den väl genomtänkta uppfattningen (préméditation) av döden är den väl genomtänkta uppfattningen av frihet: det finns inte längre något ont för den som rätt har förstått förlusten av livet inte är något ont: vetenskapen att vi dör befriar oss från varje underkastelse och alla tvång.(s.44 ff.).

Hos Delblanc nu när han är sjuk blir läsningen Montaigne ingen tröst utan bara tomt prat om mening och omening:

Montaigne förkastar vältaligt alla illusioner och all fruktan för döden. Det hindrar inte att han själv hänger sig åt illusioner. Han tror han ska bli åttio år gammal. Han blev inte ens sextio och lämnade Essäerna ofärdiga efter sig. Han trodde han skulle leva länge ännu.”

Där Noll hugsvalas av tro och löfte, söker mening. Så upplever Delblanc förgängligheten, köttet och förruttnelsens omening.

Wijkmark då? Ja, han använder sig av mestadels tre personer till sin ramberättelse trots att det i bokens början finns det en fjärde person i deras sjuksal, en någon vi aldrig får se men som är bokens andliga dimension och som trots att han dör tidigt finns med som tankegods boken igenom. De kallar honom för Monte. Varför tänker jag på Montaigne?

Så här tänker Hans i Stundande nattens inledande del.

Det märkvärdiga med Monte var att han hade så stark närvaro trots att vi inte kunde se och höra honom. […] och Monte fick outtalat rollen av en dold, en bortvänd gudomlighet […] jag kände att Montes närvaro förde samman oss tre i en obestämd men stark gripenhet. Han var, även om vi inte tänkte det rent ut, en förlösare, en katalysator för våran situation. I känslan för honom kunde vi mötas […].” (s.10 ff.).

velumNoll rör sig i en annan riktning, är inte författare, inte skönlitterärt, som Delblanc och Wijkmark och vill på sin avslutande tid också täcka in en litterär bok, den han tidigare velat men inte fann tid att skriva, nu när hans tid i egentlig mening är slut, och hans intellektuella ambitionsnivå är hög. Delblanc har inget intellektuellt litterärt mer att bevisa, därför kroppen, det köttsliga nedbrytandet, även om det intellektuella tänkandet inte helt uteblir. Wijkmark då som inte ligger för döden utan skriver fiktivt. Ja likt Delblanc är han redan en uppburen författare och det märks i hans stilistik och berättarflyt men han låter sin dödsmärkta huvudkaraktär vara befriande enkel och här dras inga associationer åt det intellektuella hållet utan styrkan i romanen ligger i vardagen och ”vardagsmänniskans” dilemma inför döendet. Gemensamt för de tre är att de delar en humanistisk grundsyn med människan i centrum men har ändå olika vägar till slutet genom morfindimmorna.

Noll resonerar sig fram, med konst, filosofi, musik och litteratur, till möjligheten av en fortsättning eller försoning. Delblanc går samma väg men i motsatt riktning, där musik, konst och filosofiskt tänkande utan erfarenhet inte kan ge tröst eller hopp om en övergång till något annat.

Wijkmarks bok söker varken tröst eller hopp, inte heller det tröstlösa. Hans karaktärer, trots det fiktiva, känns i sin vardag så fullständigt verkliga, kanske för att de är helt befriade från ”högre” tankar och bara följer med den ström vi alla ska färdas i. Visst, huvudpersonen Hasse, läser en hel del för att finna någon slags mening men utvecklar aldrig sina tankar kring läsandet. När jag nämnde morfindimmorna så finns det något centralt där i alla tre böckerna. Privilegiet i att, i viss mån, kunna styra undan de värsta fysiska smärtorna men även tankegångarna blir bedövade och grumliga och i ett liv utan högre andlig mening inte en hjälp utan snarare en flykt från obekväma frågeställningar om hur livet prioriterats. Varken Noll eller Delblanc når fram hur trösterika deras böcker än är och i mina ögon viktiga inslag om vikten av det individuella döendet och att den aldrig får rationaliseras bort som den mer och mer görs idag. Dock, i det verkliga livet öppnar sig inte döden utan förblir stum och ogenomträngbar och enda sättet att komma förbi den förblir i litteraturen något som Wijkmark otroligt vackert visar med sin Stundande Natten men mer om det tänker jag inte avslöja här utan rekommendationen blir att läsa boken.

 

Göran af Gröning 

Ur arkivet

view_module reorder

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | Gästkrönikör | 16 augusti, 2013

Rabbe Enckell: ”I flykten går tiden förbi”

Vem kan läsa sig till kunskap nog. Vilkens flit kan liknas vid en hand som kan genombläddra livets skog. Outtömlig ter sig gåtans bok och oändlig läsning återstår. / H. Martinson: Ur Boken i vårt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2014

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam

TEMA KONST Mor med barn på bröstet, 1906.. Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har ...

Av: Line Engen | Essäer om konst | 05 mars, 2008

Skulle Stålmannen vinna över Übermensch?

Rädslan som finns för en ondskefull Stålmannen påminner om rädslan för en hemsk version av Nietzsches Übermensch. Idén om en fascistisk ledare (General Zod i Superman-världen), "övermänniskan" med oändlig makt ...

Av: Mats Hansson | Essäer | 26 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | Essäer om litteratur & böcker | 27 februari, 2017

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.