Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | 29 november, 2012
Kulturreportage

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Rossini på hemmaplan – operafestivalen i Pesaro

Tidningen Kulturens operarecensent Ulf Stenberg har besökt årets Rossinifestival i Pesaro, och fick där ta del av en genomgående hög konstnärlig kvalitet i tre av Rossinis mindre kända, och i ...

Av: Ulf Stenberg | 23 augusti, 2013
Essäer om musik

Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | 24 juni, 2017
Filmens porträtt

En annan slags översättning



En ny bekantskap som skänker erfarenheter som det hittills gångna livet. Erfarenheter att behandla, skriva om och på så sätt göra till sina. Så beskriver Marie Silkeberg och Ghayaths Almadhoun sin vänskap och sitt fleråriga poetiska samarbete, som i vår kommer att visas i boken Till Damaskus. – Hellre fem som lyssnar än hundra som inte gör det.  

Ghayath Almadhoun syftar på bokmässans Rum för poesi, som trots sitt sporadiskt låga besökarantal inbegriper en lyssnande besökarmassa, en deltagande sådan. Vid några tillfällen är rummet lika fullt av läsande poeter som åhörare. Två av dessa är Ghayath Almadhoun och Marie Silkeberg, som har kommit för att läsa två av de dikter som i april utkommer med deras gemensamma bok Till Damaskus. 

Det började för fem år sedan. Marie Silkeberg arbetade tillsammans med Fredrik Arsæus Nauckhoff med vadsom till sist resulterade boken Ödeläggelse och fyra poesifilmer. Till en början kretsade projektet helt kring poesifilmer, och Silkeberg reste till Japan, Vietnam och Auschwitz. 

– Jag läste in mina dikter ur diktsamlingen 23:23 på olika platser, filmade. I Auschwitz läste jag en text skriven av en kvinna som överlevde lägret - Charlotte Delbo. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter resan insåg Silkeberg och Arsæus Nauckhoff att de ville göra en bok – att filmerna hade med poesi och förflyttning ut ur poesins trånga rum att göra. 

– Vi behövde text, men jag kunde inte skriva den själv, säger Silkeberg och förklarar hur hon då bad många poeter från olika länder att skriva ett textverk över ordet "ödeläggelse". Även en fotograf och en konstnär tillfrågades. 

När Silkeberg och Arsæus Nauckhoff befann sig i vad de trodde var projektets slutfas, så hände den israeliska attacken mot Gaza. 

– Jag kände att jag var tvungen att vända mig mot nuet, att det inte kunde vara ett enbart historiskt arbete, förklarar Silkeberg. Hon hade tidigare hört talas om den palestinsk-syrieske exilpoeten Ghyayath Almadhouns och kontaktade så honom för att fråga om han kunde skriva en text till en fjärde film. 

– Jag visade honom de filmer som vi redan hade fjort och han skrev texten "Vi", som jag och Fredrik sedan gjorde film av.  

Filmen "Vi" kom sedan att delta i Berlins Zebra Poetry Film Festival 2010, och mötet mellan de två poeterna resulterade i fler poesifilmer, bland annat "The City", som är en sammanslagning av Ghayaths Almadhouns dikt "Staden", Marie Silkebergs dikt "Vilken gas" ur boken Material, båda i engelsk översättning. FilmenYour Memory is My Freedom är baserad på en dikt av Marie Silkeberg och ingår även i de båda poeternas kommande, gemensamma publikation. 

– Jag insisteradepå att vi skulle jobba ihop, berättar Ghyayath Almadhoun, men tillägger snabbt hur det inte dröjde länge innan de möttes av den allmänna bilden; att poeter just inte kan arbeta ihop. 

– Till skillnad från poesin, som kan inkludera såväl religion som politiska sammanslutningar, så förblir poeten alltid ensam, stolt, och egocentrisk. Även jag själv stämmer in på den beskrivningen, säger han. 

Kanske var det för att Marie Silkeberg redan hade arbetat med andra förut som deras samarbete över huvud taget kunde påbörjas, men de båda är fast överens om att det är deras vitt skilda utgångspunkter som möjliggör deras gemensamma författande. Med alltifrån ålder, till språk, nationalitet, bekantskapskrets och kön.   

– Varje ny kunskap som vi fick från den andra inkluderades egen värld, säger Ghayath Almadhoun och liknar den nya bekantskapen vid de livets kunskaper som poeten tar till sig utifrån, att behandla, skriva om och på så sätt göra till sina. 

Ja, att poesin fungerar bättre när man är olika, det är de båda överens om.  Vad det sedan resulterar i vill de däremot inte verbalisera.

– Det är det som är poesin, säger de, och skrattar.

I Till Damaskus 200-sidiga manus ingår avsnittet Strofen i katastrofen, varav två av dikterna är skrivna av de båda poeterna tillsammans - rad för rad. 

– De andra sviterna har vi skrivit helt separat, vad nu det kan betyda i ett samarbete, skriver Marie Silkeberg i en återkopplande mailkonversation, där hon förklarar hur det ena har gett det andra, eller tvingat fram ännu ett spår, en svit

Men inte minst översättningsarbetet har varit som en mötesplats, förklarar Silkeberg som omnämner denna som en plats där arbetet med språken gått in i kroppen. Här, menar hon, fanns det utrymme för de ofrånkomliga ekon som kommer ur mötet mellan de båda, med de främmande erfarenheterna och med språken. En senare, mer outsagd följd, är de dikter som skrivits under processens gång – ett samarbete som ständigt har töjt på möjligheterna – utan att falla. 

– Vi har hela tiden befunnit oss på det möjligas gräns, i en ständig känsla av att vara excentrisk, utslungad, i förhållande till sitt eget uttryck, säger Marie Silkeberg och beskriver hur de båda ibland har måst kasta sina ord och världar mycket långt för att kunna nå varandra. Det är en ansträngning, erkänner de båda poeterna, på samma vis som det nu är en frihet att nu kunna återgå till sitt eget skrivande. Fast, var det inte det som de gjorde hel tiden? Om nu poeten är ensam, är den då inte det även i ett samarbete?

– Vi skickade delar till varandra, sedan möttes vi för att översätta, förklarar Marie Silkeberg. Från det att Ghayath Almadhouns översatte sina dikter från arabiska till engelska, översatte hon sedan engelskan till svenska. På så vis kunde varje steg ske under samtal. Likaledes översatte hon sina dikter till engelska för att samtalet kring texterna skulle vara gemensam på alla plan. Det hela skedde i samband med gemensamma middagar. 

– Ja, vi lagade väldigt mycket mat tillsammans, säger Ghayath Almadhoun och beskriver hur orden nästan förflyttades med smaksinnet, genom de dofter och smaker som de upplevde tillsammans – och talade igenom. Han menar att den sociala kontexten är viktig, och är fullt övertygad om att inte heller deras separat framarbetade dikter hade blivit till utan deras samtal. Marie Silkeberg håller med, och tillägger att deras fleråriga vänskap har gjort sitt. Fast matoset har även blandats med både svett och tårar.

– Det kunde vara min sista bok, säger Marie Silkeberg, men tillägger samtidigt att deras arbeta bara är ett startskott på något som måste fortsätta, någonting som behövs i dagens Sverige där det bor så många människor från andra länder, så många röster och andra erfarenheter som inte når in i den svenska kulturen.

– Det är ännu alltför lite som översätts, menar hon. 

Under det tvååriga samarbetet vistades de mellan två språk och mellan två poetiska uttryck. Däremellan menar de båda att det har skapats någonting nytt – både gemensamt och individuellt författarskap. I arbetet med de två gemensamma dikterna var detaljnivån än djupare. 

– Med rad efter rad lämnade vi utrymme för den andres återkoppling, förändring eller vidarebyggande, förklarar Marie Silkeberg och liknar den skrivande processen vid fönster som lämnas öppna för den andra att kasta in något nytt.

En ständig förundran över språken ligger förstås nära till hands.  

– Vi kan säga saker så olika, och ändå mena samma sak, säger Ghayath Almadhoun och syftar till metaforers språkliga olikheter. De båda menar att fler människor behöver skriva tillsammans och fler texter behöver översättas. Det är en erfarenhet som inte kan fås på andra vis än genom det gemensamma. 

Samtidigt som de båda poeternas samarbete tog fart, påbörjades demonstrationerna i Syrien och situationen har blivit allt allvarligare och blodigare under tiden som deras arbete har fortgått. 

–  Tystnaden och världens passivitet har varit plågsam att skriva i, säger Marie Silkeberg när hon förklarar hur deras poetiska samarbete till en början tog sin utgångspunkt i staden som fenomen och som plats, och på så sätt ofrånkomligen berör utvecklingen i Ghayath Almadhouns tidigare hemland. 

Hon förklarar hur arbetet med strukturen av boken som helhet också har varit stort. 

– En annan slags översättning, också den gemensam.

Till Damaskus är nu färdigställd och publicering sker i april. De är klara, men inte fria. 

- Boken finns kvar, och nu ska den möta sin publik. Vad som händer då kan man aldrig riktigt förutsäga, säger Marie Silkeberg. 

Frida Sandström



 

Ur arkivet

view_module reorder
Hans Lidman, detalj från boken Sommarnatt

Hans Lidman – en man av folket

Hans Lidman skrev om ett annat Sverige. Han var en glesbygdens berättare. Hans fiske- och naturböcker gick ut i stora upplagor.

Av: Rolf Karlman | Essäer om litteratur & böcker | 09 november, 2015

Att se, röra och göra jaget

I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om konst | 01 februari, 2010

Visby medeltidsvecka - St:a Maria kyrka

Det är alltid lika roligt att komma tillbaka till ön år efter år och se vad som har förändrats och vad som är sig likt. Efter att ha besökt Gotland, med ...

Av: Alexander Sanchez | Kulturreportage | 18 september, 2014

Herbert Tingsten. Foto: Wikipedia

Tingsten omläst

Författaren Anders Björnsson om Herbert Tingsten – en liberal utan kompromisser, en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna.

Av: Anders Björnsson | Porträtt om politik & samhälle | 05 april, 2017

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland

David Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till ...

Av: Nanok | Essäer om litteratur & böcker | 12 april, 2010

Tove Folkesson: Bäst man lever skall man dö

Tove Folkesson, poet och sångerska. Har studerat, språk, arkitektur och musik. Gillar att bada, fika och köra traktor. Började skriva poesi en natt 2003, utan att jag egentligen förstod hur ...

Av: Tove Folkesson | Utopiska geografier | 11 juli, 2011

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 05 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.