Lagar och löften

Vid en nationell konferens ”POSOM-kris och beredskap” i Karlstad lyssnade jag till fd statsminister Göran Persson. Ett stort antal funktionärer inom beredskap och krishantering; polis, brand, sjukvård och församlingar hade ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 november, 2011
Gästkrönikör

 91an Karlssons bravader

- Sveriges första seriefilmstjärna

91:an satt i arresten på Hallands regemente  i Halmstad när Kungen ger order om att han genast ska släppas ut --- Kungen ville nämligen ha sina julserier med 91:an, precis som vanligt! Det blir ingen ...

Av: Belinda Graham | 03 december, 2016
Essäer om film

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

När makten böjer knä

I mina öländska hemtrakter finns numera en kamelpark. Naturligtvis är det en turistfälla, men vilka majestätiska djur det är! Stora, med ett närmast högdraget ansiktsuttryck. Att krubbans vise män använder ...

Av: Mikael Löwegren | 19 december, 2008
Essäer om religionen

En resa i kvantvärlden. Intervju med Jim Baggott



Jim Baggott Foto Christer SturmarkDet finns saker som är svåra att förstå sig på. Till dem hör utan tvekan kvantfysik. Den legendariske Richard Feynman som gav en rad berömda föreläsningar i ämnet - och som faktiskt lyckades med att få åtminstone några fysikstudenter att förstå grunderna - sa: ”Den som säger sig begripa kvantfysik är antingen lögnare eller galen.”

Så undra på att jag är nyfiken på att få träffa den engelske vetenskapsskribenten Jim Baggott, som skrivit ett antal populära böcker om kvantfysik för att förklara ämnet för allmänheten.

Han visar sig vara en ganska timid och lågmäld man i sina bästa år, brittiskt korrekt och välformulerad och utan några yviga eller bombastiska gester. Jag inser att jag nog ändå är tvungen att citera Feynman och ställa den pinsamma frågan om han ljuger eller är galen?

- Jag försöker förstå själv! Det är därför jag skriver. I do i for me!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här kanske det kan vara på sin plats med några rader om varför kvantfysik är så infernaliskt svårt: Vi är själva objekt som existerar på en skala som beskrivs i den klassiska fysiken. Att begripa varför ett äpple faller eller att något väger något därför att det har massa är trots allt möjligt. Men ju längre bort vi avlägsnar oss från vårt eget perspektiv som klassiskt fysiska objekt, desto svårare blir det att fatta sammanhangen. På väldigt stora skalor eller de obegripligt små som gäller när vi talar om materiens minsta beståndsdelar, får vi problem att hänga med. Vi är så att säga inte designade för att hänga med i kvantvärlden. I dessa extremt små skalor verkar fysiken ta underliga vägar. Saker finns och finns inte samtidigt. Observation påverkar objekts tillstånd. Partiklar är vågor, materia är energi. Eller som Jim Baggott formulerar sin egen fascination: ”Kvantmekaniken är matematiskt utmanande, galet bisarr och andlöst vacker. Jag har spenderat en livstid på att försöka förstå den”.

Därmed kan man begripa varför Murray Gell-Mann (Nobelpris i fysik 1969) benämnde sin teoretiska upptäckt efter ett fynd hos Joyce. Han hade läst Finnegan´s Wake och tyckte att det av Joyce uppfunna fantasiordet kvarkar passade bra: ”Three quarks for Muster Mark! Sure he has not got much of a bark. And sure any he has it's all beside the mark.” Den ryskfödde fysikern George Zweig benämnde istället dessa materiens minsta beståndsdelar aces – efter kortlekens äss.

Om detta och mycket annat berättar Jim Baggott i sin bok om superstjärnan bland bosoner (bosoner är ett slags elementarpartiklar som fungerar som kraftförmedlare i materiens inre): Higgspartikeln. Upptäckten vid CERN förra året tillhör de mest spridda vetenskapsnyheterna någonsin. Men trots att det skrivits spaltkilometer om upptäckten är det få av oss som förstår vad upptäckten egentligen betyder, eller ens varför den är viktig. Det försöker Jim Bagott förklara i ”Higgs – Den avgörande partikeln och hur vi hittade den” (Fri Tanke Förlag), som just kommit ut på svenska.

Baggott är själv kemist från början (examen i Manchester) och disputerade på 80-talet i kemisk fysik vid Oxford. Därefter började han jobba i oljeindustrin, för Shell.

- Jag ledde den interna konsultgruppen. Efter några år insåg jag att jag – om jag ville komma vidare i hierarkin – skulle behöva bli någon jag inte ville vara. Så jag hoppade av och började som självständig konsult istället, inom Business Management.

Hans konsultföretag heter betecknande nog Logos och bland kunderna finns Microsoft, som han träffar när han är i Stockholm. Men det är för att höra hans föreläsning i fysik på Stockholms Gamla Observatorium som jag träffar honom, fylld av farhågor. Vad kan en affärskonsult tillföra fysiken?

Men Baggott är ingen lögnare, visar det sig. Han gör det inte ens lätt för sig. Han väljer det intellektuellt hederligaste alternativet och går systematiskt igenom Standarmodellen, det teoretiska ramverk i vilket den moderna fysiken sammanfattar vad vi vet om materiens minsta beståndsdelar. En uppgift som inte är enkel på 30 minuter, för en allmän publik.

Hur kommer det sig att han ägnar tid åt det, och varför skriver en affärskonsult böcker om fysik? Så här långt har han gett ut nio stycken, varav flera på Oxford University Press.

- Fysiken är en slags hobby. Kvantfysiken är fascinerande och en resa som lett mig in på historia och filosofi. Jag gör det för att lära mig om aspekter på modern fysik. Allt enligt den logiska regeln att det är väldigt svårt att skriva klart och begripligt om ett ämne som man inte förstår.

När CERN i mars 2010 meddelade att de skulle köra igång det största och dyraste experimentet i världshistorien, kontaktade Baggott sin förläggare och föreslog en bok om Higgs:

- Jag sade: ”Vad säger ni om jag återberättar historien och idéerna bakom Higgs fram till nu? Satsar på att de hittar den och sparar sista kapitlet tills resultaten kommer?” ” Vi gillar tanken”, svarade de. Det var ett risktagande, för alldeles säkert var det inte att resultaten skulle komma. Jag började skriva om den vetenskapliga bakgrunden till forskningen, den fysik som ligger till grund för antagandet att Higgspartikeln skulle existera, och tog chansen att LHC (Large Hadron Collider, den gigantiska partikelaccelaratorn under marken utanför Genève) och dess detektorer nog snart skulle finna den.

Higgspartikeln är den partikel som ger massa åt alla andra partiklar

Jim skrev färdigt allt som gick och så gick tiden. LHC hade avbrott och tekniska problem, experimentet avbröts och togs upp igen. Under tiden hann saker hinna i privatlivet. Jim fann kärleken och gifte sig. Då, under smekmånaden – paret hade just anlänt till platsen för det i Italien – kom beskedet. Det var den 4 juli 2012.

- Min nyblivna hustru var inte alldeles lycklig över CERN:s nyhet. Jag ägnade dag och natt åt att skriva färdigt sista kapitlet på boken och en inledning.

Sedan gick det undan. Redan den 20 juli publicerade Baggott en artikel i Huffington Post om vad Higgsbosonen är för något och varför det spelar roll (What Is the Higg´s Boson and Why Does It Matter?) och i augusti var hans bok ute i handeln, sex veckor efter det att resultaten annonserats från CERN.

Det sammanfattande och förenklade svaret på frågorna i bloggrubriken ovan är att upptäckten av Higgsbosonen är viktig eftersom den innebär existensen av ett annars osynligt kraftfält, ett så kallat Higgsfält som finns överallt i universum. Elementarpartiklar, exempelvis kvarkar, saktas ner i Higgsfältet ungefär som om de simmade i melass. Detta beskriver vi som tröghet. Utan den här trögheten skulle kvarkar och andra elementarpartiklar, det stuff som materia består av, bara fladdra förbi varandra. Det skulle innebära att materia – du, jag, det synliga universum – inte skulle ha massa. Och då skulle det inte bli materia av. Utan Higgsfältet ingen massa och inget du och jag eller universum, så sammanfattar Baggott saken.

Därför blev detektionen av Higgspartikeln en så stor nyhet. Att experimentellt kunna hitta stöd för att den verkligen existerade, var ett stort genombrott. Och det krävdes monumentala katedralbyggen till detektorer och mänsklighetens mest avancerade partikelaccelerator för att kunna göra det. Detta är verkligen Big Science: Här är det fråga om stora budgetar, enorma mängder personal och arbetstimmar och sist men inte minst: Stora maskiner.

Till skillnad från forskare som menar att resultaten kommer iallafall och vetenskapen inte behöver någon filosofi, betonar Baggott gärna den vetenskapsfilosofiska aspekten på kunskap och hänvisar såväl till antika tänkare som till den moderne kunskapsteoretikern Thomas Khun, mest känd för sitt vida spridda och missuppfattade begrepp paradigmskifte. Baggott utvecklar sina reflektioner under rubriken Why is Science Important? på bloggen Why Science:

- Kuhn skilde på normal vetenskap, det rutinartade pussellösande som forskare håller på med inom gränserna för det rådande paradigmet, och revolutionär vetenskap. Normal vetenskap är lite som att lösa korsord eller sudoku. Om man inte är besatt av korsordslösning, kan normal vetenskap verka ganska tråkig.

Själv minns han hur han som ung student i Manchester fångades av rönen kring kvantmekaniken och hur denna tidiga fascination kommit att prägla hans liv:

- Det är revolutionär vetenskap som lett oss fram till vår moderna förståelse för universum, evolution genom naturligt urval, relativitet och kvantmekanik, och allt detta har i sin tur lett fram till Standarmodellen. I en vetenskaplig revolution blir det tillåtet att gapa i förundran över alltings mysterium! Det är den typen av vetenskap som inspirerar, det är när data inte passar in i de teoretiska modellerna som vetenskap blir intressant. När beläggen för det avvikande ökar blir en liten irration ett stort problem, problemet blir en kris och krisen utlöser en revolution. Frågor har då inte längre enkla svar. Känslorna kan gå höga i ett paradigmskifte. Gräl uppstår. Ibland blir det otrevligt. Kuhn gjorde själv direkta jämförelser mellan processerna i en vetenskaplig revolution och i en politisk sådan.

Detektionen av Higgspartikeln kan beskrivas som en sista pusselbit i det paradigm som utgörs av Standarmodellen.

- Alla tecken tyder på att partikeln som upptäcktes på CERN förra sommaren är Standarmodellens Higgsboson. Det är en triumf för Standardmodellen men det hjälper oss inte nödvändigtvis framåt. Det finns inga riktigt stora överraskningar här, ingen ny data som pekar mot lösningar av några av Standardmodellens kvistigare problem.

Jim Baggott är övertygad om att det blir Nobelpris för Higgs i år. Själv är jag inte lika säker. För hur ska Nobelkommittén kunna göra avvägningen mellan de teoretiska förutsägelserna (som ägde rum redan 1964) och de experimentella bevisen? Det är ju trots allt detektionen av den förutsagda partikeln som är den stora nyheten, och det är tusentals människor involverade i det. Kanske vore det för första gången dags att ge priset till grupper av forskare istället för till individer? Det finns mycket för priskommittén att grunna på. Därför är min gissning att fysikerna på Vetenskapsakademien behöver mer tid för att bestämma sig. Dessutom har väl inte alla data hunnit analyserats tillräckligt ännu? Jag tror därför på pris för Higgs nästa år.

Men Jim Baggott sätter emot. Han vill slå vad. Hundra kronor gäller vadet och han kommer tillbaka till Stockholm i november för att hösta in sina säkra pengar.

- Det blir Higgs, Englert och möjligen Kibble som får Nobelpris i fysik i år!

Susanna Kumlien

 

HiiggspartikelnBibliografi Jim Baggott

Beyond Measure: Modern Physics, Philosophy and the Meaning of Quantum Theory (Oxford University Press 2003), A Beginner´s Guide to Reality (Penguin 2005), Atomic: The First War of Physics (Icon 2009), A Quantum Story: A History in 40 Moments (Oxford University Press 2010), The Quantum Story (Oxford University Press 2011), Higgs, The invention and discovery of the 'God Particle'(Oxford University Press 2012)  

Ur arkivet

view_module reorder

Att uppfinna det heliga på nytt

Att uppfinna det heliga på nytt - det låter som en orimlig tanke, i synnerhet i vår tid, när den moderna (natur)vetenskapen, sedan sekler behärskar tänkandet och anses sakrosankt (!). Och ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 01 april, 2009

Jesuskostymering och Janusförklädnad. Om julens omöjliga val

Vårt nuvarande julfirande är en mosaik av kladdig kristuskitsch och gigantisk monetär rullning dränerat i hednisk blodstank. Själva ätandet blir till en klaustrofobisk fest där mättnaden till slut tränger upp ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 24 december, 2010

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Bättre Förr  foto Thomas Wihlman

Den fåfänga jakten på service

Kanske är du som jag, beställer ibland böcker, skivor eller något annat från utlandet, sådant som inte lagerförs i Sverige. Detta är inte alltid en enkel procedur. Som att ha ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 16 juli, 2016

Trötta Trieste

Ännu idag är det grönsaksmarknad på förmiddagen framför det hus där familjen Joyce bodde vid Piazza Ponterosso. Det är bara några få och lite övergivna stånd, en äldre och hårdför ...

Av: Crister Enander | Resereportage | 05 mars, 2012

Inifrån jorden

Jag vill plantera blommor Inifrån jorden hör jag kvidande gråt

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 28 mars, 2011

Bengt Lidner: Lidande och moderskärlek

  Gränderna är mörka denna dystra och kulna natt. Stanken från träck och gammal urin, pottor tömda rakt ut från fönstrena, är outhärdlig. Vinden ligger på envist och hårt från havet ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 januari, 2011

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.