Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Sex, sprit och angora. Om Edward D. Wood, Jr



Ed WoodAlla med en faiblesse för B-filmer har sannolikt hört talas om Edward D. Wood, Jr. Idag är han mest känd för Glen or Glenda (1953), Bride of the Monster (1955) och Plan 9 from Outer Space (1956). Den 10 december 1978 dör Wood i en hjärtattack. Han är då 54 år gammal och av de flesta betraktad som ett talanglöst fyllo. Två år senare utses han till ”den sämste filmregissören någonsin”. Efter detta uppstår snart en kult kring hans filmer, som är ”så dåliga att de är bra”. Känd för en bredare publik blir Wood 1994, då han i Tim Burtons Oscarbelönade dramakomedi Ed Wood gestaltas av Johnny Depp. Burtons film slutar med att Wood efter en visning av Plan 9 friar till sin flickvän i ösregn, sedan åker de mot Las Vegas för att gifta sig. Slutet gott, allting gott. Eller?

”One is always considered mad when one perfects something that others cannot grasp.”
Bride of the Monster

April 1958, Westwood, Los Angeles: Eddie spelar in filmen Revenge of the Dead, om ett bluffmedium vid namn Dr. Acula som låtsas kunna kontakta de döda och tar hutlöst betalt av deras släktingar som vill prata med dem. Det är kväll, regnet öser ner. Eddie gråter ut inför Valda Hansen, som spelar Det Vita Spöket i filmen. Hon gör sitt bästa för att trösta honom. Eddie är utmattad efter en dags intensivt filmande och trasslande med idiotiska finansiärer. Han är säker på att de kommer att blåsa honom. ”De tänker göra en Plan 9 på mig en gång till!” snyftar han. ”Jag tänker inte ta det här, Valda! Jag älskar den här filmen så mycket, den är nästan en del av mig. De ska inte få göra det mot mig den här gången. Den här filmen är min bebis – de ska inte få ta den ifrån mig. Tror du jag bryr mig om att jag inte är miljonär? Nej, Valda, det som sårar är grymheten mot mig. Hur de vill förlöjliga mig, hur de vill få slut på mig, bespotta mig. Jag försöker ju bara göra det bästa av det jag känner. Allt detta skräp som jag ser, det hyllar dem, och mig tycks de älska att förlöjliga.”

Revenge of the Dead är en sorts uppföljare till Bride of the Monster, som blev Bela Lugosis sista film (om man bortser från hans postuma medverkan i Plan9 from Outer Space). Bela, dog av en hjärtattack den 16 augusti 1956. Han blev 73 år gammal. Bela skulle egentligen ha spelat Dr. Acula. Nu görs rollen istället av Eddies dryckeskamrat Kenne ”Horsecock” Duncan (han sägs vara rejält välhängd, därav smeknamnet). Men han är långtifrån den europeiske gentleman som Bela var. ”Horsecock” envisas med att hela tiden viska snuskigheter i sjuttonåriga Valda Hansens öra: ”Gillar du tungor?” ”Får jag tugga på dina tuttar?” Filmen spelas delvis in i en studio som tillhör Republic Pictures. Detta kostar Eddie 20 dollar per kväll. För att bli klar så fort som möjligt filmar han varje scen en, max två gånger, oavsett kvalité – allt för att vinna tid. Men just nu går filmandet trögt. Tor Johnson, den svenske wrestlern som medverkat i både Bride of the Monster och Plan 9, vägrar spela in en enda scen innan han får betalt. ”Den jäveln vill ha mer pengar …” muttrar Eddie medan han oroligt vankar av och an med megafonen under armen. ”Den förbannade, svenske jäveln …”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Plan 9, som ännu inte visats på några biografer (bortsett från en allt annat än lyckad förhandsvisning på Carlon Theatre i mars 1957), spelades in på fem dagar – då gick det minsann smidigt. Pengar är alltid ett problem. Alla ska ha pengar, allting kostar. Den hårt pressade Eddie gör allt han kan för att få allt att klaffa. Han är inte typen som ger upp.

E W HorrorInspelningen av Revenge of the Dead varar i drygt två veckor. När det är dags att betala studions elräkning packar Eddie och filmteamet kvickt ihop och drar vidare. Några månader senare förhandsvisas filmen på en biograf i Hollywood. Den sägs få ett positivt mottagande, Eddie skojar glatt med ungdomarna i publiken. Men pengar blir återigen ett problem – han har inte råd att betala framkallningskostnaderna, och på grund av detta kan filmen inte säljas till något filmbolag. Alltså får den ligga kvar på labbet och samla damm. Filmen får inte premiär förrän 1983 tack vare miljonären Wade Williams, som betalar för framkallningen samt distribuerar filmen på bio och VHS. Han ändrar titeln till Night of the Ghouls. Den får aldrig riktigt samma kultstatus som Eddies tidigare filmer (de med Bela Lugosi), men den bjuder på en del sevärdheter. Den fege och ständigt gnällande polisen Kelton (spelad av Eddies vän Paul Marco) levererar den minnesvärda repliken: ”Monsters, space people, mad doctors! They didn’t teach me about such things in the police academy! And yet that’s all I’ve been assigned to since I became on active duty! Why do I always get picked for these screwy details all the time? I resign!”Totalt irrelevanta scener om det växande ungdomsvåldet, från Eddies ofullgångna filmprojekt Hellborn klipps in som utfyllnad. Under en seans med Dr. Acula uppenbarar andar sig i form en svävande trumpet, en person i vitt lakan som går i sidled, något som liknar en kopp, samt en tropikhjälmförsedd neger vid namn Mongo som säger: ”Mongo, mongo! I am your spirit guide. Mongo! Mongo, mongo! From the everlasting pit of darkness. Dr. Acula calls and I obey! Mongo, mongo, mongo! I will lead you into the dark world beyond! Mongo, mongo, mongo!” Och scenen med ett gammalt par som kör i en bil en mörk kväll och får syn på Det Vita Spöket måste ses med egna ögon. Filmen kommer aldrig ut under hans levnad och själv nämner han den aldrig. Misslyckanden skylls på producenter och finansiärer. Inget är någonsin hans fel. De av hans filmer som väl kommer ut tycks han vara nöjd med. ”Om man vill lära känna mig ska man se Glen or Glenda, det är jag, det är min historia, inget snack om saken. Men Plan 9 är min stolthet och glädje … Vi använde Cadillac-navkapslar till flygande tefat i den.”

Edward Davis Wood Junior föddes den 10 oktober 1924 på 115 Franklin Street i Poughkeepsie, New York. Pappa Edward Davis Senior jobbade på postverket och mamma Lillian var hemmafru. Som liten parvel samlade Eddie på serietidningar och älskade allt som hade med science fiction, skräck, westerns, det ockulta och egyptisk mysticism att göra. Mer än ofta struntade han i skolan och gick på bio istället. Film blev tidigt hans stora och livslånga passion. Han började sin karriär i branschen med ströjobb som stuntman och skådespelare i diverse produktioner. Sin första film regisserade han när han var 24 år gammal, en western med titeln The Streets of Laredo (1948). Dock lyckades han bara få ihop ungefär 30 minuter, sedan tog pengarna slut och projektet lades på hyllan. I början fokuserade han all sin kreativitet på westerns, men lyckas aldrig få till det. 1953 möter han den före detta skräckfilmstjärnan Bela Lugosi, en av Eddies barndomsfavoriter från klassiker såsom Dracula (1931) och White Zombie (1932). Lugosi var då fattig, alkoholiserad, morfinberoende och så gott som bortglömd i branschen. För att få ihop till hyran spelade han i dynga såsom Bela Lugosi Meets a Brooklyn Gorilla (1952). Den ende som ville arbeta med honom var Eddie, som Bela såg som sin räddare i nöden. Det har sagts att Eddie utnyttjade den gamle mannen för egen vinnings skull, bland annat är Lugosis son av denna åsikt. Det stämmer inte. Eddie dyrkade Bela, hjälpte honom i svåra tider och gav honom sin sedan länge slocknade livsgnista tillbaka.

Ed Wood Blu Ray

Eddies förebild är Orson Welles och påpekar ofta att det bara är han själv och Welles som skriver, regisserar samt agerar i sina filmer. I Eddies fall beror detta mest på att det är det billigaste alternativet. Han insåg tidigt att om han inte kunde få sina filmer finansierade av något filmbolag kunde han helt enkelt samla ihop pengarna själv, från vitt skilda källor. Bride of the Monster finansierades av en ranchägare och Plan 9 from Outer Space av baptister – vem som helst med pengar var välkommen. Producenten för Night of the Ghouls var en sopkvastsförsäljare.

I juli 1959, tre år efter dess inspelning, släpps Plan 9 genom det lilla filmbolaget DCA (Distributors Inc. of America). Affischen lyder: ”Unspeakable Horrors From Outer Space Paralyze the Living and Resurrect the Dead!” Efter att Eddie klippt filmen ger han den till exekutive producenten J. Edward Reynolds, som far till New York för att hitta en distributör. Inget filmbolag vill ta i den med tång. Efter att DCA köpt filmen för en spottstyver visas den på några få drive-in-biografer ute på vischan, men försvinner snabbt från repertoaren. Eddie tjänar praktiskt taget ingenting på den. Hans originaltitel var Grave Robbers from Outer Space, men någonstans under slutprocessen ändrades den. När någon för filmen på tal som Plan 9 from Outer Space utbrister han: ”Jag hatar den där titeln! Det är Grave Robbers from Outer Space! Grave Rrobbers!”

Efter misslyckandet med Night of the Ghouls 1958 blir sex ett alltmer dominerande ämne i hans oeuvre. Nästa film är The Sinister Urge, ett kriminaldrama om porrbranschen. Eddie skriver, producerar och regisserar. Filmen spelas in under åtta dagar i juli 1960 på och omkring Sunset Boulevard. Kameramannen, William C. Thompson (som varit fotograf till flera av Eddies tidigare filmer), har bara ett fungerande öga. Eddie får gång på gång kontrollera hans ljussättning. Återigen fylls filmen ut med ovidkommande sekvenser från Hellborn. Handlingen i The Sinister Urge kretsar kring en grupp unga kvinnor som en efter en mördas av en man vid man Dirk, som jobbar åt en pornograf. Dirk dödar för att han sett för mycket porr. Eddie dyker upp i som en knivviftande buse i en lång slagsmålsscen utanför en porrbiograf. I december 1960 har filmen premiär i Palmdale, en liten ökenhåla i Kalifornien. Filmen varnar för porrbranschens faror, men blir ironiskt Eddies sista legitima verk. Idag förbises The Sinister Urge ofta när man skriver om hans filmer, likaså Jail Bait (1954) och The Violent Years (1956).

Plan 9 from Outer SpaceFrån och med i början av 60-talet bor Eddie i Glendale, Kalifornien, tillsammans med hustrun Kathy O’Hara Everett, som han lärde känna 1955. När de är fulla (det vill säga ganska ofta) bråkar de högljutt, för att sedan alltid bli sams igen. De få pengar Eddie tjänar på sitt skapande går mest åt till Imperial whisky. Exakt när han blir alkoholist är oklart, men efter The Sinister Urge tycks missbruket eskalera. Plan 9 from Outer Space visas på tv 1961. Eddie ringer exalterat upp alla han känner och säger vilken tid den visas. Hans kärlek till de egna verken känner inga gränser. Oavsett hur många motgångar han är med om skylls alltid den uteblivna framgången på ruttna finansiärer, avtal som aldrig blir av, pengar som försvinner, et cetera. Inför vännerna visar han endast upp sin glada, entusiastiska sida. Ingen utom Kathy ser honom när han är inne i en av sina återkommande djupa depressioner. Större delen av dagarna är han full. I hemmet är han ofta klädd i kvinnokläder (helst angorajumprar) och skriver filmmanus i rasande fart. Han skriver alltid bättre med angora mot huden. När han träffar en kvinna med en angorajumper på sig tappar han nästan fattningen. ”Jag älskar angora! Snälla raring, om du nånsin, nånsin, ger den där jumpern till någon så snälla ge den till mig! Jag ska ta hem den och krypa ner i med den sängen, jag ska dyrka den, jag ska kyssa den …” Han har en hel kista full med angorajumprar, ”lånade” av diverse skådespelerskor som fått roller i hans filmer. En av hans författarpseudonymer är Ann Gora.

Eddie är en heterosexuell transvestit. Hans transvestitnamn är Shirley (ett namn som förekommer ofta i hans verk). När han är full refererar han till sig själv i tredjeperson. ”Shirley vill ha whisky!” I början bär han dock aldrig kvinnokläder offentligt. Det börjar han inte med förrän på 70-talet. Men han gör sig aldrig feminin, sminkar sig eller lägger sig till med en kvinnlig gångstil. Han är hela tiden sitt vanliga, maskulina jag. Detta gör att han ofta dra uppmärksamheten till sig, särskilt om han går i högklackat, eftersom han inte kan det. Under sina år som marinkårsoldat (1942-1946) i Andra Världskriget bar han ofta rosa trosor och bh under uniformen – även i strid, som till exempel vid Invasionen av Tarawa, Hawaii, i november 1943. Detta var ett av de blodigaste slagen i Amerikanska Flottans historia. Av 4000 amerikanska soldater överlevde omkring 400, en av dessa var Eddie. Men han undkom inte oskadd – under en av striderna slog en japan ut hans framtänder med en gevärskolv. Som ett resultat av detta har Eddie en tandprotes resten av livet. Han blev dessutom skjuten ett flertal gånger i ena benet. Han var en ytterst god soldat och erhöll ett flertal medaljer för sitt mod, bland annat Purpurhjärtat. Efter kriget gick han med i en freakshow där han bland annat framträdde som Hälften Man-Hälften Kvinna, komplett med helskägg och specialgjorda bröst.

Orgy of the DeadDet sägs att Eddies glödande passion för kvinnokläder berodde på att hans mamma brukade klä honom som en flicka. Enligt Eddie själv var detta ett sätt för föräldrarna att bestraffa honom. ”De visste inte vad fan de gjorde med mig.” En gång när han var liten köpte hans mamma en vinteroverall med angorafodring åt honom. Det var första gången han kom i kontakt med materialet. Han älskade känslan av den lena, mjuka pälsen kittla mot huden. Sedan den gången var han fast. ”Det finns ingenting mer sensuellt än angora.”

1960 planerar Eddie filmen House of Horrors, om en jätte och tillfångatagna flickor, samt The Peeper, en uppföljare till The Sinister Urge, om mord på diverse attraktiva kvinnor. Två år senare skriver han science fiction-komedin Attack of the Gigantic Salami och vill att Boris Karloff ska spela huvudrollen. Inget av dessa projekt förverkligas. 1963 skriver han sexkomedin Shotgun Wedding. Filmen regisseras av Boris Petroff. Affischen lyder: ”The Shocking Story of Child Brides In the Ozarks – It Happens Today – See How They Live! See How They Love! See Them As They Really Are! Gorgeous Gals Set the Ozarks On Fire! See ‘Shotgun Wedding’ in Flaming Hillbilly Color – Nothing Like It Before!”

Det blir allt svårare för Eddie att finansiera sina filmer. Tidigare var Bela Lugosi hans största dragnamn, men sedan dennes död går det mesta åt fanders. För att tjäna snabba pengar börjar han skriva böcker, och precis som med filmmanusen skriver han dessa i rasande fart. Han kan få ur sig en hel roman bara några timmar. Han renskriver aldrig, det som kommer ut ur skrivmaskinen är den färdiga varan. 1963 publiceras hans första roman, Black Lace Drag (även utgiven som Killer in Drag 1965), om yrkesmördaren Glen med det kvinnliga alter egot Glenda. 1967 kommer uppföljaren, Death of a Tranvestite (även utgiven som Let Me Die in Drag 1969). I början av sin författarbana skriver Eddie hårdkokta noir-historier, men sedan blir det mest porr. Ämnen som behandlas är transvestism, ungdomsvåld (ofta i form av flickgäng), perversioner, rasfrågor, homosexualitet och våldtäkt. 1968 skriver han Purple Thighs, Sex, Shrouds and Caskets, The Gay Underworld, Bye Bye Broadie, Hell Chicks, The Sexecutives, The Perverts, Sex Museum, The Love of the Dead och Raped in the Grass. På femton år blir det omkring 80 böcker. Några av hans många pseudonymer är Dick Trent, J.X. Williams, Charlene White, Dr. T.K. Peters och Norman Bates. De få slantar han drar in på sitt författarskap går till sprit. Han och Kathy lever på skräpmat, flyttar runt från lägenhet till lägenhet och super konstant. De för högljudda gräl om de mest triviala ting – vem fan var det egentligen som glömde att stänga kylskåpsdörren? När Eddie är full är han inte längre sitt snälla, charmiga jag – han blir våldsam. Vid ett tillfälle drämmer han in Kathys huvud i en vägg. Ibland inser han vad som håller på att hända och försöker sluta dricka. Men när Kathy är full börjar hon skrika och leva rövare. För att stå ut tar sig Eddie ett järn eller två, och sedan är det hela igång igen. Vid ett par tillfällen tar han sin skrivmaskin under armen och lämnar henne, bara för att komma tillbaka ett tag senare. De är ett par i 23 år.

1960-1965 skriver Eddie Hollywood Rat Race (publicerad först 1998), en memoarbok där han ger tips på hur man ska bära sig åt för att lyckas i Hollywood. Den tilltänkta läsaren är en flicka med filmstjärnedrömmar. På så sätt kan han nämna angorajumprar ett flertal gånger (han ger exempel på hur läsaren är klädd eller bör klä sig), ofta helt irrelevant för sammanhanget. Det är som om han helt enkelt inte kan hålla sig borta från ordet ANGORA ANGORA ANGORA ANGORA ANGORA ANGORA ANGORA ANGORA ANGORA

”My mind is in a muddle. Like in a … thick fog. I can’t make sense to myself sometimes.”
Glen or Glenda

One Million AC DC1965 skriver Eddie ett filmmanus med titeln Nudie Ghoulies, som senare blir Orgy of the Dead. I regissörsstolen sitter Stephen C. Apostolof. Förutom manusförfattare är Eddie även produktionsassistent och rollbesättare. Filmen spelas in under några dagar i september och handlar om Bobby, en misslyckad skräckförfattare, och Shirley, en pingla i röd peruk. I början är paret ute och kör i en röd Chevrolet Corvair längs en ödslig landsväg. Scenen växlar mellan dag och natt. Bobby vill åka till en kyrkogård för att få inspiration. De anländer snart till en sådan, men råkar krocka och blir tillfångatagna av en mumie och en varulv, som för dem till Kejsaren av de Döda och dennes hantlangarsnärta Ghoulita. Kejsaren spelas av Eddies vän Criswell (klädd i Dracula-kostym), som tidigare varit berättare i Plan 9 from Outer Space och Night of the Ghouls. Men nu har även han problem med spriten. Han super under inspelningen och kan knappt komma ihåg en enda replik. I öppningsscenen kommer två män iförda leopardmönstrade höftskynken in i en krypta och lyfter locket från den likkista i vilken Criswell sover. Under tagningen är han så full att han inte ens kan sätta sig upp. I den färdiga filmen görs ett abrupt klipp från det att han ligger till det att han hopsjunken och med glasartad blick håller sin inledningsmonolog: ”I am Criswell! For years, I have told the almost unbelievable, related the unreal and showed it to be more … than a fact. Now I tell a tale of the threshold people, so astounding that some of you may faint. This is a story of those in the twilight time. Once human, now monsters … in a void between the living and the dead. Monsters to be pitied! Monsters to be despised! A night with the ghouls, the ghouls reborn … from the innermost … depths of the world.” Detta består i att Bobby och Shirley bakbinds vid varsin påle för att bevittna en serie dansnummer framförda av barbröstade damer i stringtrosor. Repliker såsom ”I’m so frightened!”, ”A pussycat is born to be whipped” och ”Nothing alive looks like that” yttras så träigt att man nästan storknar. Trots att Orgy of the Dead är 92 minuter lång känns den som en förbannad evighet. De som lite lamt kallar Plan 9 from Outer Space ”den sämsta filmen som någonsin gjorts” borde ta sig en titt på det här sömnpillret. I Hollywood Rat Race skriver den alltid like entusiastiske Eddie: ”Vår nyutsläppta Orgy of the Dead kommer att bli en angenäm överraskning; den spelades in med en wide screen-process och i spännande färg. Den skulle mycket väl kunna bli en klassiker i dess område. Och lika mycket som ni njuter av filmen kanske ni vill läsa min roman från vilken manuset skrevs.”

Förutom porrböckerna tillkommer diverse taffliga nakenfilmer regisserade av Apostolof, men ingen av dessa är särskilt kända idag. Ibland skriver Eddie filmmanus under pseudonymen Akdov Telmig (Vodka Gimlet baklänges). Ett av dessa är One Million AC/DC (1969), om sexorgier, dinosaurier och en kvinna som våldtas av en apa. Samma år spelar han huvudrollen i vännen Joseph Robertsons softcore-film The Photographer, om naken-fotografen Mr. Murphy som av en grupp kvinnor tvingas sätta på sig kvinnokläder (stackars Eddie) och ett hundhalsband. 1970 spelar han en transvestit i filmen Mrs. Stone’s Thing, även denna regisserad av Robertson. Eddie hinner detta år även skriva, producera, regissera, klippa samt agera i sin första ”riktiga” porrfilm; Take It Out in Trade, om en rikemansflicka som hittas av en privatdetektiv i ”Madame Penny’s Thrill Establishment”. Det är den första filmen Eddie regisserar på tio år. Skådespelarna består av vänners före detta flickvänner och diverse typer från Eddies grannkvarter, däribland horan Nona Carver. Eddie spelar ”Alecia”, iförd blond peruk, fluffig orange jumper, limegrön klänning och höga vita plaststövlar. Premiärvisningen sägs ske i en topless-bar i Glendale. Idag har filmen gått förlorad, det enda som återstår är en samling ljudlösa bloopers som släpptes på VHS 1995.

necromania a tale of weird love1971 skriver och regisserar Eddie mer porr; Necromania. Innan filmen börjar spelas in säger han till producenterna: ”Jag kan göra det – vill ni ha Borta Med Vinden? Jag fixar det, vad ni än vill ha.” Producenterna ger honom jobbet, men är samtidigt oroliga – enligt rykten är han så nersupen att han inte vågar göra film längre. Går det att lita på karln eller kommer han att sjappa? Dagarna går. Eddie syns inte till. Man fruktar det värsta. Men med endast en dag kvar tills inspelningsstart dyker han upp iförd en flådig cowboy-outfit och med manuset under armen. ”Nu ska ni få se en regissör i aktion”, deklarerar han. Necromania spelas in över en helg i juni till en kostnad av 7000 dollar. Den släpps i december i två versioner, en softcore-version och en hardcore-version. Även denna film ansågs länge vara förlorad, men 1992 dök en kopia av softcore-versionen upp på en garageloppis. 2001 hittades hardcore-versionen av författaren Rudolph Grey (som skrivit den första och hittills enda biografin om Eddie; Nightmare of Ecstasy: The Life and Art of Edward D. Wood, Jr., publicerad 1992). Necromania handlar om paret Danny och Shirley som besöker Madame Helles, en ”necromancer”, i dennes gamla spökhus för att råda bot på Dannys erektionsproblem. Eddie själv dyker upp som en Orson Welles-aktig ond doktor. Det sägs att han ser sig själv som av samma dignitet som Hitchcock, som hade för vana att dyka upp i sina filmer. Tre månader senare regisserar Eddie The Only House, som enligt pressmaterialet handlar om ”prostituerade, hembrännare, spöken, våldtäkter, lesbianism och orgier”.

Hollywood Rat RaceVid sidan av porren skriver han även hundratals noveller. De är en skön verklighetsflykt från förnedringen som filmandet av tuttar och könsorgan innebär, en återgång till barndomens bekymmersfria tillvaro då han såg Bela Lugosi-filmer på bio istället för att sitta bakom skolbänken. 1971-1972 publicerar han i diverse magasin noveller såsom ”No Atheists in the Grave”, ”Scream Your Bloody Head Off”, ”Gore in the Alley”, ”That Damned Faceless Fog” och ”Cease To Exist”. 1972 får han tre vampyrhistorier publicerade i ett nummer av Monster Sex Tales; ”Castle of Dracula”, ”Voyage of Dracula” och ”Lust of the Vampire”. Eddies leverne är som hans skrivande – det ska gå snabbt. Han har alltid ett dussintal projekt på gång. Han är slarvig med pengar och lånar gärna ut till sina vänner, trots att han knappt har råd med hyran. Gång på gång blir han och Kathy vräkta. De flyttar från lägenhet till lägenhet. Han lever en kedjerökande, bekymmerslös tillvaro där det festas vilt och dröms om stora filmframgångar. Då och då samlar han ihop vännerna för att titta på hans gamla filmer. Särskilt stolt är han över rymdmannen Eros’ monolog om människans förstörelselusta och universums undergång i Plan 9 from Outer Space. ”Vad tyckte ni om talet?” frågar Eddie efteråt. ”Är det inte toppen?” Han älskar att diskutera kvinnomode och att se gamla westerns på tv, helst de med Buck Jones i huvudrollen, en av hans barndomshjältar. I många år drömmer han om att dyka från klipporna i Mexico. Men som så mycket annat i hans liv går det aldrig i uppfyllelse.

”You see? You see? Your stupid minds! Stupid! Stupid!”
Plan 9 From Outer Space

Eddie är sliten. Han har åldrats i förtid. Magen är en rejäl kalaskula, benen och armarna är skinntorra, ansiktet plufsigt, blicken vattnig och håret långt och fettigt. Vem hade kunnat tro att han en gång i tiden jämförts med Errol Flynn? Någon gång på 70-talet börjar Eddie dricka vodka, eftersom det inte ger någon lukt ifrån sig på andedräkten – allt för att folk inte ska märka att han är full som en kastrull. Han är fortfarande fast i porrträsket. Hans böcker har titlar såsom Forced Entry och The Diary of a Transvestite Hooker. Men förr eller senare vänder lyckan, det är han övertygad om. En vacker dag ska han göra riktiga filmer igen. Bekantskapskretsen inser dock att han håller på att tappa greppet. I mångas ögon är han ett patetiskt skämt. ”Jag borde vara miljonär! Jag borde ha en miljon spänn på banken just nu!” Enda anledningen till att han inte är rik och berömd är för att folk lurat honom på pengar. ”De är alla idioter! Idioter!” Trots missnöjet över sin situation tycks han vara stolt över sina böcker. Han samlar dem i en stor pappkartong och ger ofta bort signerade exemplar i present. Men eftersom all sprit gör honom ofokuserad blir det också färre publikationer och därav mindre pengar.

Eddies och Kathys sista bostad är en lägenhet på Yucca Street, ett nedgånget område i Los Angeles. Grannarna består av horor, fyllbultar och knarkare. Mord och skottlossningar tillhör vardagen. De högljudda grälen med Kathy fortsätter. Ibland låtsas Eddie få en hjärtattack för att retas med henne. Hon roas inte. ”Äh håll truten, Wood!” Eddie hasar i morgontofflor till och från spritaffären runt hörnet. Om han inte får sin sprit drabbas han av ”the shakes” och kallsvettas. Allt som oftast tvingas han sätta sin älskade skrivmaskin i pant för få pengar. För att kunna fortsätta skriva lånar han bekantas skrivmaskiner. Ibland pantsätter han även dessa. Som vanligt håller han en god min inför omvärlden. Om någon ringer och frågar vad han gör svarar han att han rengör poolen och tvättar limousinen.

biografin1973 påbörjar Eddie en biografi om vännen Bela Lugosis sista år. 20 år har gått sedan de först lärde känna varandra och Eddie gav honom en roll i sitt transvestitdrama Glen or Glenda. Eddie kallar boken Lugosi: Post Mortem och anser att den är det bästa han någonsin skrivit. Men någon annan hinner bli klar före honom. 1974 publiceras Arthur Lennigs bok The Count: The Life and Films of BelaDracula” Lugosi. Eddie läser den och finner att han själv omnämns i den som den gjorde ”de sämsta filmerna i Hollywood”. Han skrattar bara åt saken, men hyser agg mot författaren och blir rasande när boken förs på tal. ”Det där jävla Lennig-svinet! Vänta bara tills min bok kommer ut!” 1976 år senare kontaktas Eddie av Blue Dolphin Records, som vill att han skriver ett filmmanus av Lugosi-boken. Samma år publiceras ytterligare en Lugosi-biografi; Lugosi: The Man Behind the Cape av Robert Cremer. Under researcharbetet besöker Cremer Eddie för en intervju. Cremer har utlovat betalning för den. I början av samtalet är Eddie vänlig och nykter, men efter att ha fått sin check börjar han genast supa. Inom kort sluddrar han osammanhängande. Till slut blir han arg – det är ju faktiskt han som borde skriva om Lugosi! Han beger sig in i köket, dricker upp det sista ur en spritflaska och slår sedan sönder den för att använda som tillhygge mot Cremer. Eddie går klumpigt till attack, bara för att knuffas undan. Han faller ihop och Cremer går därifrån. ”Okej, Ed, det där var vår sista intervju.”

1978 publiceras Eddies sista porroman; Swedish House. Han försöker göra film av sitt manus The Day the Mummies Danced, som han ämnar spela in i New Mexico bland riktiga mumier i Guanajuato-grottorna. Det skulle ha blivit hans stora återkomst till skräckfilmen. Det misslyckas. Han blir alltmer desillusionerad, förvirrad, självupptagen och paranoid. Han får smärtor benen och i bröstkorgen, ibland kan han inte gå. Han är som besatt av döden och vad som händer med kroppen under förruttnelseprocessen. Det är det ständiga samtalsämnet.

En iskall morgon vräks Eddie och Kathy från lägenheten på Yucca Street. Eddie bönar och ber och försöker med alla möjliga knep få stanna kvar ett tag till, men möts av ett bestämt nej. Kathy säger att Eddie är för sjuk för att flyttas, men detta ignoreras. Allt de får ta med sig är det som ryms i en resväska. På grund av detta går det mesta av Eddies manus, anteckningar och personliga ägodelar förlorade, däribland den så gott som färdiga boken om Lugosi. Eddie blir förkrossad. Ett manus han dock får med sig är den dialoglösa noir-historien I Awoke Early The Day I Died, om en förrymd mentalpatient som iförd en sjuksköterskeuniform rånar ett lånekontor, möter begravningsentreprenörer, cirkusmissfoster, et cetera. Eddie och Kathy flyttar in hos vännen och skådespelaren Peter Coe på 5635 Laurel Canyon Boulevard i Norra Hollywood, där de bor i några veckor. Eddie dricker hejdlöst och frågar om Coe är intresserad av att spela Bela Lugosi i en film han planerar att göra. Men optimismen sinar och humöret sjunker. Han ligger i sängen och vägrar kliva upp. Coe säger åt honom att lägga av med spriten innan det blir hans död. Detta får ingen större reaktion. Coe råder Eddie att uppsöka läkare. Han lyssnar inte.

Ed Wood SissorhandsSöndagen den 10 december börjar Eddie som vanligt dagen med vodka. Coe konfronterar honom, säger att nu måste de iväg till sjukhuset. Eddie frågar om han kan få gå in i sovrummet och titta på tv en stund först. Det går Coe med på. Eddie går in och börjar titta på en fotbollsmatch, trots att han inte gillar fotboll. Några vänner till Coe kommer på besök, men Eddie vill inte träffa någon. Timmarna går. Han ropar på Kathy: ”Mer sprit!” Hon kommer in med ett glas vodka till honom och går sedan igen. En stund senare ropar han på nytt: ”Kathy, jag kan inte andas!” Hon tror att det är ännu ett av hans dåliga skämt och ignorerar honom. Över en timme senare ber hon en av gästerna, en sjuksköterska, att kolla till honom. Hon gör detta och kommer snart ut igen. ”Den där mannen är död.” Kroppen bärs ut i en sopsäck för att sedan kremeras på Utter-McKinleys bårhus på 6240 Hollywood Boulevard, där även Bela Lugosi hamnade 22 år tidigare. Kathy sprider ut askan i havet. Efter Eddies död gifter hon aldrig om sig. Hon avlider den 26 juni 2006, 86 år gammal.

En kort tid före sin bortgång får Eddie genom ett brev reda på att det har anordnats en ”Ed Wood-dag”, då folk samlas och ser på alla hans gamla filmer. Han berättar det för en bekant. ”Är det inte fint att någon kommer ihåg mig, att någon tänker på mig?” 

 

Jonas Wessel

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.