Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli

Det har funnits många kvinnor i konstens historia, men i tusentals år var de huvudsakligen med som modeller, man kan kalla dem objekt för Konstnären som självklart var en man ...

Av: Lena Månsson | 25 november, 2012
Konstens porträtt

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | 03 mars, 2014
Utopiska geografier

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | 26 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Johan Svensson om 2009:s populärmusik

Snart är 00-talet över. Ett bra år för svensk musik. Här har ni undertecknads lista över det bästa som släpptes.2009 års bästa album: Deportees, "Under the pavement - The beach" Lars Winnerbäck ...

Av: Johan Svensson | 13 december, 2009
Kulturreportage

Burroughsparasiten



The Priest”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”
– William S. Burroughs

 Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga skjorta från Gibraltar skuren i den engelska stilen och din djupblå slips med små vita polkaprickar. Du uppför dig med samma återhållsamhet som en identitetslös banktjänsteman. Trots ditt prydliga gentlemannayttre har du ungefär lika mycket karisma som en tusenfoting. Du försökte undkomma mig i hela ditt liv. Jag fick dig att skjuta din fru och din son att supa ihjäl sig. Jag är anledningen till att du föredrar katter framför människor. Åh, jag vet allt om dig, Burroughs, jag har alla dina bilder till mitt förfogande … Ska jag berätta din historia? Förvänta dig inte för mycket, jag är inte känd för att vara pålitlig. Men vad spelar det för roll? Allt ska ändå omkullkastas och förvrängas. Nåväl; du föds i St. Louis, Missouri, den 5 februari 1914 och dör i Lawrence, Kansas, den 2 augusti 1997. Du dör av en hjärtattack – gubbdöden. Som liten pojke har du inga kompisar. Du ser småfolket. Du står i utkanten och drömmer dig bort. Din hjärna är skarp, men du vet inte vad du ska använda den till. Som ung tar du droger för att du är uttråkad. Harvard är inte din grej, inte heller antropologi eller medicinstudier i Wien. 1939 gör du en van Gogh – du skär du av dig översta delen av ditt vänstra lillfinger med ett rakblad för att få en reaktion från en kille du är kär i. Du avfyrar gärna en puffra eller två, och med en hagelbössa i famnen känns allting rätt. Du har alltid en pistol med dig, till och med i sängen. Du börjar skriva omkring 1950 i Mexiko, vid 35 års ålder, för att ha något att göra, men du roas inte av det. När du lär känna Kerouac pratar ni mest om stugor, aldrig om skrivande, men du föreslår en del böcker – Spengler, Korzybski, Céline.

Du får ett litet underhåll hemifrån och tar en del ströjobb, bland annat som bartender. Du blir beroende av morfin, säljer heroin i Greenwich Village, får problem med lagen och gifter dig med en kicksökande, haltande flicka med uppsvällt ansikte. Joan. Hon förstår att Benzedrine utvidgar mer än bara näs- och lungvägar. Hennes inre är som ett påläst fyllo med en dynamitgubbe i vardera näven, det är antagligen därför som du knullar henne utan protest. Kärlek? Du vet inte vad kärlek är, Burroughs, men trots detta får ni 1947 en son – Billy. Joan har en dotter, Julie, sedan tidigare. Ni drar alla fyra till Texas för att odla marijuana. Polisen gillar det inte, så ni drar vidare, först till New Orleans och sedan Mexiko. Du studerar spanska och planerar att bo där i fem år. Under en fest den 6 september 1951 missar du glaset och prickar Joans huvud istället – en olycka. Det var ditt mest identitetsavgörande ögonblick. ”Burroughs? Var inte det han som sköt sin fru?” Joan begravs i Mexico City, hon blev 28 år gammal. Efter hennes död har du svårt för kvinnfolk och undviker fittor som vanligt folk undviker spetälska. Skärvor av mord faller långsamt som opalflisor genom glycerin. Du spenderar tretton dagar bakom lås och bom, sedan mutas några mexikanska advokater och du är fri att gå. Du lullar runt i Colombia, Peru och Ecuador, tänker på vackra pojkar och vill lära dig allt om telepati. ”Knulla mig. Älska mig.” Nej tack, Burroughs, du är för grå och vämjelig. INGENTING ÄR SANT, ALLT ÄR TILLÅTET. SKJUT SUBBAN OCH SKRIV EN BOK.

danger 1I Tanger är allt en tidlös dröm, arabmusik hörs från alla håll och kanter. Islamdrogen är haschisch. Tanger existerar i flera dimensioner; överallt hittar man gator, torg och parker man aldrig sett röken av tidigare. Fakta blir till drömbilder och ofärdiga byggnader faller ner i ruiner. Hudsjukdomar är inte ovanliga. Passionerade araber kysser trottoarerna. Ingen i Zonen är den han eller hon utger sig för att vara; landsförvisade européer, agenter, judiska flyktingar från Nazityskland, republikanska spanjorer, förrymda nazister … Inga identitetshandlingar är äkta. Många kan inte ta sig härifrån. Polisen står med händerna bakom ryggen. Så länge man inte rånar, misshandlar eller mördar någon för man göra vad man vill, och det passar dig utmärkt. Mina deviser: utrota alla rationella tankar, krossa den helgade formen. Vem jag är? Jag har många namn och behöver ingen närmare presentation. Jag är herre över Förfall och Pest, över Feber och Framtid. Jag är De Fyra Vindarnas mörka ängel med ruttnande genitalier. Du kan kalla mig Ah Pook, Förgöraren. Jag var där när Kristus blödde och Tiden rann ut … Jag är där när du vaknar med metallsmak i munnen. Planeten driver vind för våg mot slumpmässig insektsundergång. Du sitter naken i ett hotellrum på andra våningen i Marrakesh och luktar färglös död. På bordet framför dig ligger ett paket junk, nål, spruta, sprit, bomull och ett glas vatten. Le ditt desperata skelettgrin överdraget med en glasyr av kodein och nebs. Du är skadedjursutrotaren. Dina framtidsplaner är lika värdelösa som Da Vincis flygmaskinsritningar. Du var inte där i Begynnelsen, du kommer inte att vara där när Slutet kommer. Ouab-dagarna är över oss. Oroa dig inte, Ginsberg och Kerouac kommer och sorterar dina papper, renskriver dem och gör dem till en kultbok, du behöver inte ens tänka ut en titel. Du ser alla tänkbara svar i de användbara venerna i din vänstra arm. En hinna av blod syns i pipetten, men det bekommer dig inte. Du har inte bytt byxor på månader. Skjut Eukodol varannan timme. Köttet är dött, degigt, matt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

danger 2Ginsberg vill inte ha dig, i alla fall inte din kropp, men ni förblir vänner. En klan av européer har flyttat in i rummet intill, slavhandlare från Somalia väsnas i ett annat. Du studerar dina naglar med självlysande intensitet. När du har fångat upp de tysta frekvenserna slätas ditt ansikte ut som gul vax. Du är ett nattligt djur som slår ut i blå lågor. Jag ser dig vandra bland förfallna pelargångar, nersmetade arabesker och övergivna ogräsbevuxna träd med en unken doft av skit som återvänder till myllan. Jag skrattar, du ser ut som en mekanisk leksak som har kramats torr som benmjöl i sommarsolen. Du gapar förvånat när du inser att du befinner dig i en stor svart kon som virvlar neråt till en svart punkt. Du blir lättad när du blir varse om det kalla tomma rummet, den porslinsblå himlen och de drivande molnen. Jag smeker dig medan du långsamt försvinner in i den grå skymningen, osynlig och känslokall. Du ägnar dig åt kemisk terapi och märker inte ens den tysta olycksbådande doften av urinförgiftning som sipprar in under dörren. Dina ögon är i normala fall osynliga bakom svarta solglasögon. Du ser illvillig ut, dina gester och ditt uppträdande är ännu inte begripliga – som en larvstats hemliga drömpolis. I den pastellblå horisonten där vidsträckta högplatåer av järn kolliderar med den söndersplittrade himlen förklarar du din situation för en stor gräshoppa kallad Xiucutil. Den har ett arkaiskt grinande ansikte likt en Söderhavsmask och spelar på en zigenarxylofon. Du fylls av klotter på etruskiska och av vätskor för att framkalla oceanbottnens och stratosfärens sjukdomar. Du känner en söt nötaktig lukt av manlig lusta. Några kostymer misstänker att du använder det gula insektspudret för personligt bruk. Arabiska kukar är breda och kilformade. Du ser negrer, polynesier, bergsmongoler, ökennomader, Mellersta Östern-polygotter, indianer, väldiga kräftdjur, alla mänskliga möjligheter i en väldig tyst marknad. En ansenlig del av varorna i Zonen säljs genom gatuförsäljare. Jag är din köttlösa mumie du ser blicka tillbaka i spegeln, Pazuzu och alla de andra. Tillsammans är vi rödbruna löv i en blåsig höstsolnedgång, gröna och fuktiga i sommargryningen. Ser du de tankfulla lemurerna som betraktar dig med sorgsna ögon? Ser du fyrverkerikavalkaden över de oljiga lagunerna? Du skjuter hästheroin, en kapsel per fix, och nynnar melodier från tjugotalet.

Burroughs och GinsbergSkrivmaskinen antar vätskeform, månen är röd. En turkisk Snork skrattar åt dig, men du intalar dig att den är en optisk villa, en neonreklam. Du låter dig smekas av El Culito och det dröjer inte länge förrän din kuk sprutar mjuka diamanter och hela du sönderdelas i en meningslös mosaik. Det tysta vanvettet förför dig, vad spelar det roll om du har slut på vener och pengar? Åh, gapande fånhål … Ljuva, galvaniserade ryckningar och injektioner med cykelpumpar … Akta dig så att dina inälvor inte exploderar i elden … Du fångar ynglingens sperma med munnen, i mörkret är alla kukar grå … Mmmm, detta är min mäktiga substans … Skalpellslagsmål, anonyma rövhål med tänder … Du står mitt i den dallrande hettan iförd tropikhjälm försedd med blåsrör och curarepil. ”Joan …! Billy …!” Nåja, Burroughs, son cosas de la vida. Välkommen till Annexien, här finns gott om Bulbokapin, meskalin, harmalin och LSD6. Du är min agent här. Men glöm inte att en agent kan vara beredd att avslöja sina hemligheter men fullkomligt inkapabel att minnas dem, eller så kan täckmanteln och informationen om den hemliga identiteten vara oupplösligt sammanblandade. Du når högre blå gravitationsfält. ”Ge mig en liter tinktur och hundra nembutal, ge mig explosioner av materia i kall interstellär rymd, låt mig få driva bort i kosmiskt stoff och lämna den tomma kroppen efter mig.” Du står på gatan. Ingen ser dig. Allerton vill inte ha dig, hur många monologer du än håller vid bardisken. Du har en plastpipett i skon och en säkerhetsnål instucken i bältet. Allt är en serie organismer som ändrar färg, kristalliskt snor, tidsskit och svarta blodfilter av kött. Du är ett spöke som vill ha vad alla spöken vill ha, en kropp. Den Långa Tiden rör sig genom luktfria rymdgångar där ickeliv bara är dödens färglösa ickelukt. ”Sluta tramsa dig, Joan! Vakna!” Jag antar att du fortfarande ligger där i din tjugotalsvilla utanför Tanger och äter det där råopiumet medan du stirrar på din stortå i timtal. Du lyssnar på de purpurstjärtade Tripolisbabianerna på caféerna nere på Plazan. Låter de som Billy, den lille ungen som du inte har någon kontakt med och som nu bor hos sina morföräldrar? Kramade du honom någon god natt, Burroughs? Gjorde du en smörgås till honom när han var hungrig? Tvättade du hans ansikte efter han hade lekt ute i dammet? Tröstade du honom när han var ledsen? Läste du någon av hans romaner? Du är en usel far. Värme finns inte i din natur. Du är kallare än en hajhona som dumpar en laddning avkommor i tron om att hon skiter. No bueno, Burroughs.

Burroughs och KerouacDitt sällsynta leende är det mest oattraktiva hos dig, det klyver ditt ansikte och släpper fram en utomjordisk mollusk som träder fram och talar i ditt ställe. Du hatar flugor men älskar ormar. Din första idol är Jack Black, en opiumberoende inbrottstjuv, luffare och kassaskåpssprängare. Vid tretton års ålder läser du hans bok You Can’t Win, som talar till dig likt ingen annan. Du läser läkarböcker och spionromaner, dina favoritförfattare är Shakespeare, Joseph Conrad, Franz Kafka och Graham Greene. Din pitt styvnar när du tänker på cowboys, i stort sett alla män på fel sida om lagen, alla vilda pojkar. Opium blir din vän tack dina rika föräldrars hushållerska. Du är sexton när du får kuk i röven för första gången, pitten tillhör en pojke i sängen mitt emot. Han vill ha dig, till skillnad mot militären – de tackar nej fyra gånger. Fittoskulden tas av en hora i St. Lous sommaren -32. Du har planer på att bli doktor, men blir uttråkad. När du som tjugofemåring skär av dig den där fingertippen skickar du den till din hjärnskrynklare, som i sin tur vill skicka dig till dårhuset. Du klipper och klistrar ihop dina romaner, använder gamla ord och gör dem nya, formar nya sammanhang. 1959 flyttar du till Paris och försöker bli publicerad. Du använder skrivmaskin och sax, men när du bor i London säljer du skrivmaskinen för att kunna köpa heroin, trots att du numera är författare och vill sluta med det bruna kittelpulvret en gång för alla. ”Imorgon och imorgon och imorgon … En historia berättad av en gammal idiot.” Du har kloka svar på allt och brusar aldrig upp. Jag ser dig aldrig skratta eller tappa fattningen, för det mesta verkar du vara en smula uttråkad. När du 1981 får reda på att din son Billy har kolat går du in till ditt sovrum och gråter en stund, sedan går du ut igen. Din avdelning är Kunst und Wissenschaft, men du är inte främmande inför armborst och machetes. Du röker Players och tänker på uråldriga kvällar.

Burroughs och Patti SmithDu har ett svärd gömt i din käpp. Du gör reklam för skor och umgås med artister. Du hjälper Kerouac och Cassady att besegra Cthulhu och syns på omslaget till Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Du målar inte dina tavlor – du skjuter på dem. Du är hipp som få, även om du i början av din litterära karriär betraktas som en paria, en perverterad bögpundare. Du tröttnar aldrig på vodka med cola. Din knarriga stämma utgör den större delen av din persona. Du är faktiskt mer en figur än en människa, Burroughs. Du säger att du bara är en gammal man som flyr dit där lemurfolket lever på öar med träskcypresser. Du är en av dem, tillsammans kikar ni ner från grenarna. I kalkstenshyddan finns en svart lagun omgiven av ormbunkar, där fiskfolket med purpurfärgade gälar viskar om Mayareliefer, pillerpundare i Panama och syfiliska bankirer från 1910. Du kommer från ett land av gräs utan speglar och drar slutledningen att ensamhet är det dualistiska däggdjursstrukturens produkt. Tillfångata samtliga Dödsdvärgar och våta skorpionmän i Krabbnebulosan. Klipp insekten, göm dig i Bunkern. Inga kontrollinjer för ord och bild. Låt det varma mjölet gradvis övergå i meskalin. Minns du inte hur kodeintabletterna pulveriserades i den kyliga vårluften? Ta en sil i badrummet, snorta något syndigt. Skriv något om den gula pesten från Venus som gömmer sig i den slitna tunnelbanegryningen. Känn rakbladet, Burroughs. Se den blödande fingerstumpen. Svampbomba hela planeten åt helvete.

william burroughs till truman capoteJag är den där känslan av fasa du alltid hemsökts av. Minns du första gången? Du var bara ett litet barn som stod och tittade ut i hallen. Du såg mig inte, men kände min närvaro. Jag fyllde dig med min kyla och du brast ut i tårar. Jag kommer från viruskristallerna, men i Sydamerika var jag iktyolog. Jag blev biten av Candirún. Jag kommer från Krabbgalaxen och kan allt om orgonackumulatorerna som sjunger i Frihetens Land. Jag är Minrauds vitglödgade himmel, jag är den blå dimman när du mår som sämst, jag är de tre silvernycklarna som exploderar. Jag ser dig ligga med huvudet mot skrivmaskinens tangenter och ta del av Sabbahs tysta skrift. Ge KiKi en slaskig kyss från mig, smek hans gyllenbruna lilla stjärt. Dröm om enorma hjärnor i tvåhundraliters oljefat och en monstruös njure. Till slut kommer du att se ut som en enda bunt av vitt hår. Snart hör du hemma i De Förlorade Arternas Museum. Själv var jag en gång i tiden Hedersagent åt en planet som slocknade för flera ljusår sedan. Vi ser både du och jag hur undergången drar ihop sig som en tjock gul dimma. Magikerna i Marocko äter sin egen avföring.

En pikant ammoniakstank av förfall hänger i luften, natten suger upp det kvarvarande ljuset som en väldig svart svamp. Dina pupiller flyter likt bärnstensfärgade juveler bland rankorna i det gröna dunklet. Du ser ut över konstruktionerna av vete som vetter mot havet, spänner på dig din ständigt laddade dubbelpipiga flintlåspistol och sticker en huggare med skida innanför bältet. Du känner friska sydliga vindar från svunna tider. Din söndersupne lille Billy rider på en dansande häst på en sockerboulevard. Joan skrattar, men skrattet blir snart till ett gällt metallskrik. Du vadar genom ben och finkornigt sommardamm. Någon säger: ”Jag dör i ett rum långt borta.” Du lyssnar inte, avfärdar det som en telepatisk felsändning. Mot slutet av ditt liv måste du be andra att rulla dina jointar åt dig. ”Jag är gammal – mina tummar fungerar inte.” Har du någonsin sett silverskrift i månsken? Det här rymdskeppet går inte längre att manövrera. Kaptenen är full och borde ha lämnat skutan för länge sen, han är ingen Ahab. En brännvinsadvokat säger: ”Herrns illamående beror på luften här. För att kunna andas måste man vara muterad.” Du blundar, tänker på välhängda änglapojkar i städskrubbar, yrar om färgblixtar och katatoniska danser. Du suger av en man i felknäppt sjömansuniform. Du är på en fest i Mexiko. Någon sätter en kula i skallen på dig. Glaset faller till golvet utan att gå sönder. Det var en olycka.

Vad var det vi gjorde för fel, Burroughs? Jag antar att felet alltid har funnits där. Du känner kylan i dina gamla ben. Så många hemska scener … stäng av det, släpp taget. Jag när dig tills du blir 83, sedan klappar du ihop i ditt hem på 1927 Learnard Avenue klockan tio i sju på kvällen. Jag ser dig i din kista – du liknar en dåligt gjord vaxdocka. Någon har lagt en pistol och en joint på locket. Du begravs bland familjemedlemmarna på Bellefontaine Cemetery i St. Louis, Missouri. Det var din historia, i alla fall så den ter sig för mig. Ingen tillfredställande skildring, herregud så mycket jag har missat och förbisett, men alla biografier är ändå falska. Inget är objektivt, allt är kemiskt och oäkta. Du är tillbaka i Annexien nu. Inga skjutjärn ska längre avfyras i din ostadiga hand, inga fler kloka ord ska komma från din knarriga stämma. Jag vill inte riktigt acceptera tanken, men du har bleknat som minnet av en flyktig dröm.

 

Jonas Wessel

Ur arkivet

view_module reorder

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld." Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 01 november, 2009

Gilda Melodia

Gud och Futurismen

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 01 december, 2017

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Bygdeböcker i Västerbotten

Byaböcker är en fascinerande och, i takt med avfolkningen och avkristningen av Norrlands landsbygd, mycket livaktig genre. Ögonskenligen paradoxalt – men drivkraften att dokumentera de försvunna levnadsformerna och de strävsamma ...

Av: Nikanor Teratologen | Gästkrönikör | 16 juli, 2012

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | Gästkrönikör | 18 december, 2008

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 13 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.