En båt för hälsa och glädje i Amazonas

Läkarnas båt Hälsa och glädje Frivilligorganisationen Projéto Saúde e Alegría (på svenska "Hälsa och glädje") ger gratis sjukvård åt Amazonas fattiga. Men resan från liten rörelse till organisation med miljonbudget har krävt sitt ...

Av: Klas Lundström | 01 april, 2009
Reportage om politik & samhälle

Musikkrönika: Nordpolens verkliga transparens berör

Jag funderar först på varför han griper tag i mig så. Pelle Hellström, Uppsalas förlorade son, som under artistnamnet ”Nordpolen” nu släpper sitt andra album ”Vi är många som är ...

Av: Johann Bernövall | 17 mars, 2013
Gästkrönikör

Uppgivenhet är en skenfråga

Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som konsten (alla former av konst) ...

Av: Torbjörn Säfve | 18 januari, 2010
Utopiska geografier

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | 11 augusti, 2011
Allmänna reportage

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger



J.D. SalingerDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik stund, till våra läsare.

När J.D. Salinger möter mig nere på vägen är det med ett stort leende. Jag kan inte låta bli att jämföra det hela med när Marlow mötte Kurtz. Vi går arm i arm längs grusvägen upp mot hans enkla, mörkbruna boning, som spanar likt ett skyddsnäste genom träden och ut över det fridfulla New Hampshirelandskapet. Trots Salingers höga ålder är han snabb och smidig i rörelserna, hurtig, om än något kutryggig. Håret är alldeles vitt. Han är klädd i ett slitet blåställ, på fötterna har han gymnastikskor, men det är ändå något aristokratiskt över honom. Vi går förbi stugan, fortsätter bortåt. Det dröjer inte länge förrän jag ser en rektangulär, fönsterlös betongbyggnad med välvt glastak. Hans skrivkammare. Jag påminner mig själv om att behålla lugnet, att inte fjäska, att inte låta för inställsam. Jag tänker inte prata om Räddaren i nöden, eftersom han antagligen är mer än lovligt less på att höra folk förklara hur mycket den betytt för dem. När vi kommer in slår sig J.D. Salinger ner i något som ser ut som en gammal roterbar bilstol placerad framför ett långt skrivbord belamrat med böcker, pärmar, pennor samt en mörkgrön skrivmaskin. Detta är hans innersta. Skrivandets hjärta. Få har fått sätta sin fot innanför dessa väggar. Jag sätter mig i skräddarställning på golvet. När han ser detta skrattar han högt och säger att jag knappast är någon Sri Ramakrishna. Han sitter i sitt högsäte, ser ner på mig. Leendet är borta. Han spänner den mörka blicken i mig och frågar om vi ska sätta igång.

Gärna det, Mr. Salinger.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

-Snälla, kalla mig Jerry.

Okej. Jerry. Jag skulle vilja börja med att prata om den berättelse som du senast publicerade, Harper 16, 1924, som trycktes i New Yorker i juninumret 1965 …

-Bra inledning, nu fick du mig på gott humör! Den är en av mina största bedrifter. Har du läst den? Jag antar att du i alla fall började läsa den, som de flesta andra, men sedan gav upp.

Ja, jag har läst den, och nej, jag gav inte upp.

-Vad tyckte du om den? Var den långrandig? Skyll inte på mig, skyll på Seymour.

Harper 16 1924Jag gillade den, tyckte att den var intressant, rolig och lärorik. En aning krävande emellanåt, men … Ett helt nytt sätt att skriva på. Den missuppfattades av dina läsare, även kritikerna, tror jag.

-De hatade den.

Läste du Michiko Kakutanis nedlåtande recension?

-Ja.

Jag håller inte med henne. Din berättelse är inte charmlös, Seymour är inte avskyvärd.

-Det där säger du bara för att göra mig glad.

Nej, inte alls. Faktum är att Hapworth är en av mina favoriter.

-Verkligen?

Du ser förvånad ut.

-Jag vet inte vad jag ska tro. Jag … äh, bra fråga något, så att vi kommer igång.

Om man jämför dina noveller, som är väldigt skarpa och koncisa, med ditt senare skrivande kan man säga att berättelserna under årens lopp blev mer diffusa, abstrakta, drömlika, gränstänjande …

-Och solipsistiska, måhända?

Ja, men det ser jag inte som något negativt.

-Jag skrev varken Hapworth 16, 1924, Res takbjälken högt, timmermän eller Seymour, en presentation för andra, utan för mig själv. Efter att ha lärt mig ett och annat slutade jag anpassa mina karaktärer efter givna mallar, jag lyssnade bara, nedtecknade vad de sa till mig. Som Faulkner.

Det blev inga fler publiceringar efter Hapworth. Hur kom det sig?

-Jag visste att du skulle fråga det! Det är det alla undrar, eller hur? Gud, jag kommer inte ihåg, det var ju för fyrtiofem år sen … Men vad jag minns, dock, är att jag blev less på hela cirkusen. Alla ville prata, men ingen hade något att säga.

Kan du utveckla?

hapworth-Låt mig göra en liknelse. Jag har två händer och jag kan klappa med dem om jag vill, både högt och lågt, men jag låter helst bli. Problemet med världen är att alla klappar sina händer som galningar, men ingen lyssnar efter någon annan som klappar i andra änden av skogen.

Det är nog sant. Så du slutade publicera för att du ville ha lugn och ro, kan man säga?

-Exakt, jag ville ha det tyst. Om jag inte har det tyst kan jag inte koncentrera mig på arbetet. Publiceringsbranschen är en mardröm. Jag tog mitt pick och pack slog mig ner på här istället, i Cornish. Visserligen publicerades en del av det jag skrev efter det att jag flyttat hit, men min avsmak hade redan börjat. Jag ville bort från storstaden innan jag spydde. Visst är det här en vacker plats? Man kan lita på folket här, de är jordens salt. Jordnära och vettiga, de skördar och sköter sig själva. De är äkta, om du förstår vad jag menar.

Jag förstår. Men du plågas fortfarande av besökare då och då, inte sant? Såna som vallfärdar hit för att få svar, fotografera dig, få en autograf, och så vidare.

-Om jag hade fått en slant för varje oinbjuden ung man med den där boken under armen, du vet nog vilken jag menar, som bankat på min dörr under alla satans år skulle jag ha varit miljonär vid det här laget. Å andra sidan skulle jag kunna göra andra människor till miljonärer om jag skrev autografer och signerade mina böcker, men jag känner inte för det. Att signera saker gör mig alltid jäkligt deprimerad. Jag vill bara få vara ifred och skriva, men folk insisterar på att betrakta mig som någon sorts exotisk blå struts. Jag vet inte varför det har blivit så.

Kanske för att du dragit dig undan offentligheten och därav blivit mer mystisk?

-Det där får du fråga andra om, inte mig. Jag vet inte och det intresserar mig, uppriktigt sagt, inte ett skvatt. Jag lever för mitt arbete, det är allt. Det finns inget mystiskt över det, inga stora gåtor. Jag har inga hemligheter, jag är inte galen, jag är inte folkilsken. Jag vill bara leva på mitt sätt och utan intrång. Det mest uppseendeväckande kanske är att jag har för vana att lunka omkring okammad och endast iförd boxershorts, men det är det säkert fler som gör.

En del menar att du har byggt upp denna mur av tystnad för att öka försäljningen av dina böcker.

-Ha, det är så långt ifrån sanningen man bara kan komma! Jag hade gärna stoppat försäljningen av mina böcker om jag kunde. Å andra sidan ger de mig den ekonomiska grund som förutsätter att jag kan leva precis som jag vill. Jag är ganska ambivalent kring den sakfrågan. Det är en välsignelse och en förbannelse. Varje mynt har ju två sidor, inte sant?

en bok som minneHur ser en vanlig dag ut för dig?

-Alla dagar är vanliga för mig, förutom de då jag, på ett eller annat sätt, blir störd. Jag går upp vid gryningen, skriver hela morgonen och förmiddagen. Efter att ha skrivit fiktion har jag ingenting att säga, jag är tom. Sedan tar jag jeepen in till Windsor där jag äter lunch och uträttar diverse ärenden. Eftermiddagen tillbringar jag åt läsning, trädgårdsarbete och kanske att besvara ett och annat brev från någon vän eller bekant. Det händer att jag åker till biblioteket i Dartmouth, går på ett och annat möte, på helgerna äter jag lunch med byborna, ibland reser jag utomlands, åker på en bussresa för pensionärer … På kvällen tittar jag på tv eller film, helst något av Hitchcock eller bröderna Marx, kanske en tennismatch, och umgås med min familj. Jag hör så pass dåligt numera att jag måste ha textning för att kunna följa med i tv-programmen. Sedan går jag till sängs. Med andra ord; inget att höja på ögonbrynen över. Då och då hör pressen av sig och kommer med nya hot, vilket rubbar den ömtåliga illusionen om ett liv i stillhet. Men jag gör mitt bästa för att hålla huvudet över ytan.

Om vi skulle återgå till Hapworth16, 1924 …

-Gärna det.

För en del år sedan var den aktuell för nypublicering. Ett litet bokförlag vid namn Orchises Press hörde av sig till dig och frågade om du kunde tänka dig att låta dem publicera den.

-Det stämmer, jag fick ett brev från förläggaren någon gång under 1988, om minnet inte sviker mig, och han ville, mycket riktigt, ge ut den i bokform. Jag skrev tillbaka att jag skulle fundera på saken, eftersom tanken inte var helt oangenäm. Förlaget hade sin bas i Alexandria, Virginia, men när jag först läste brevet trodde jag, som den fårskalle jag är, att det var från Alexandria, Egypten.

Vad fick dig att vilja ge ut Hapworth i bokform efter över trettio år av ingenting?

-Jag tror att jag resonerade som så att den faktiskt hade förekommit i tryck tidigare, och eftersom det är en av mina största bedrifter ansåg jag att den förtjänade att bli till en charmig liten bok. Seymour krävde det av mig. Det var ett hårt arbete att skriva den, jag förstår än i dag inte hur jag lyckades. Jag övervägde förlagets förslag fram och tillbaka under ganska lång tid, åtta år eller så, och hörde till slut av mig och sa att jag var intresserad. Det var ett så pass litet förlag, så jag trodde inte att folk skulle uppmärksamma saken, i alla fall inte så mycket som man gjorde förr. Dessutom var det ingen som gillade den när den trycktes i New Yorker, så jag trodde inte att folk skulle bry sig.

Och du träffade förläggaren?

-Ja. En trevlig karl, visserligen av den akademiska sorten, men inte så uppblåst som man först kunde föreställa sig. Förlagsfolk är vidriga typer, det ska du veta, särskilt nollorna på Little, Brown. Jag hatar dem, till och med mer än jag hatar Audrey Hepburn och Charlie Chaplin. För du deras namn på tal vill jag aldrig prata med dig igen, är det förstått?

salinger som barnJa, det är förstått. Eh … Little, Brown, är det ditt tidigare förlag?

-Just det. Men den här karln från Orchises var det annorlunda med. Vi kom väldigt bra överens, han följde mina anvisningar, jag fick som jag ville. Inget pråligt omslag, bara fina färger, blått och grått, titeln och mitt namn i guld hackigt och lodrätt längs bokryggen … Det var en riktigt tjusig sak. Seymour skulle verkligen gilla den. Men tanken gnagde i mig; vilken oerhörd själslig och mental vånda det vore att se min lilla berättelse stå bland andra titlar i Dartmouths bokaffär. Vidrigt.

Varför skulle det vara vidrigt? Är det inte det man vill som författare; att andra ska köpa, läsa och uppskatta ens verk?

-Vissa författare kanske gör det, de flesta antar jag, men inte jag. Jag skriver enbart för mig själv och för min eget nöjes skull. Allt annat är obetydligt. Att vilja ha pengar för något man skrivit är att kasta mer bränsle på brasan under ens stinkande ego. Skrivande har inte med pengar att göra. Att skriva är zen, en renande handling, ett rannsakande av ens allra innersta. Inget man kan prata om eller sätta pris på. Ju mer som förblir osagt desto bättre.

Hapworth skulle komma ut som bok den 19 januari 1997, men så blev det inte.

-Nej.

Vad var det som hände?

-Nyheten spreds som en gräsbrand och hela cirkusen satte igång igen. Det var fruktansvärt, ärligt talat, alldeles fruktansvärt. Kaos. Och den där recensionen gjorde inte saken bättre.

Michiko Kakutanis?

-Ja. Jag var inte beredd på intensiteten och förstod genast varför jag tackade nej till allt det där. Jag är för ömtålig. Allt tankearbete, allt skrivande kastas omkull totalt av såna där saker. När boken om Holden kom ut gömde jag mig i England och fördjupade mig i Jane Austen, allt för att slippa det. Det gör mig illamående, ska du veta. Världen är en stor hög skit som stinker mer för varje år som går.

Det var hårda ord, Jerry.

-Hårda men sanna. Sanningen gör alltid ont. Du må kalla mig bitter, det har jag ingenting emot, jag är känd för att vara en tokig gammal gubbe, men jag följer bara min inre röst och skjuter allt annat åt sidan. Det blev ingen publicering, och det är inget jag ångrat i efterhand. Det var rätt beslut.

Så beslutet är med andra ord permanent?

-Ja. Jag tänker aldrig utsätta mig själv för något sånt där igen så länge jag lever. Över min döda kropp. Kan vi inte prata om något annat nu? Är det inte jäkligt kallt här inne? Jag fryser arslet av mig.

esquireJ.D. Salinger reser sig upp ur bilstolen. Han går bort till ett gammalt värmeelement och vrider igång det. Jag ser mig förstulet omkring i rummet av betong. Papper överallt. Resultatet av åratals ostört, fokuserat skrivande. Vilka litterära skatter gömmer sig inom dessa väggar? Det sitter ett papper i skrivmaskinen. Jag skulle kunna resa mig upp och gå fram och läsa det, men vågar inte. Han skulle antagligen bli fly förbannad och slänga ut mig med huvudet före. När han sätter sig i bilstolen igen ser jag att han har föryngrats. Han är nu omkring trettiofem år gammal. Håret är korpsvart. Han är klädd i svart kostym och svarta lackskor. Han ser ut som på fotot på baksidan av Räddaren i nöden. Ansiktet är avlångt, underläppen saftig och alla drag har liksom något hängande och slokörat över sig. Blicken är lika avgrundsdjup och mörk som tidigare. Han skulle, nu när jag tänker på det, faktiskt kunna vara Franz Kafkas äldre bror. Hela hans gängliga lekamen tycks bestå av kantiga ben och armar. Han tar fram ett cigarettpaket, tänder sig en, blåser ut röken genom näsborrarna. Han ser på mig som om jag vore en smutsfläck på väggen. Jag bestämmer mig för att inte säga något om hans lilla förvandling, utan fortsätter med min utfrågning.

Ägnar du dig fortfarande åt zenbuddhism?

-Nej, det var många år sen. Men jag mediterar en del, det är bra för tankeverksamheten. Jag har prövat många olika saker, men har inte hittat något som passar mig. Zen, dianetik, kristen vetenskap, vegetarianism, det mesta inom hälsoväg … Man skulle kunna kalla mig en sökare, i alla fall den person jag var i unga år. Nu lyssnar jag mest på mig själv, jag är alldeles för misantropisk för att kunna ta till mig något som en viss person säger att man ska göra. Falska profetior, inget annat. Det tog ett tag för mig att inse att Hubbard var en charlatan. Men nog om det. Du och jag talade om Seymour förut, eller snarare om berättelsen han uppdiktade för mig – visste du att han är inspirerad av en verklig person?

Seymour Glass? Det kände jag inte till.

-En kille jag kände som grabb. Helt genialisk, uppslukad av allt som hade med Japan att göra. Vid sju års ålder skrev han haikudikter, helt otroliga grejer. Jag har några av dem kvar i ett arkivskåp någonstans. Han öppnade upp världen för mig, fick mig att se bortom grannskapets gråa fasader. Han var min bästa vän. Jag gav även ett par av hans attribut till Holden. Hans hår var alldeles vitt vid ena tinningen och han hade ofta på sig en röd jaktmössa.

Vet han att du baserade dina två mest kända karaktärer på honom?

-Det tvivlar jag på. Han dog i kriget.

Åh. Jag beklagar, Jerry. Men nu när du ändå för det på tal kanske vi kan prata lite om dina krigsupplevelser?

-Det var ett under att jag klev ut på andra sidan med vettet i behåll, eller i alla fall en del av det. Lite galen är jag nog, det går inte att undgå om man utsätts för något så vanvettigt som ett krig. Det var så länge sedan, men en del saker sitter ännu kvar; små ärr, ansikten, röster, stanken av brinnande människokött i näsborrarna …

Du var med under Dagen D, stämmer det?

-Ja, eller i alla fall den dagdrömmande grabben med skallen full av författardrömmar, han som var jag då, om du förstår vad jag menar. Jag känner honom inte längre. Hursomhelst, i april 1944 fick tyskarna av någon anledning nyss om våra aktiviteter vid Lyme Bay. Jag kunde en del tyska då, eftersom min far skickade mig till Wien när jag var arton.

Vad hände när tyskarna såg er?

Goddam War-De slaktade oss. Våra båtar var försedda med explosiv ammunition, vi också för den delen, och en enda kula som träffade rätt fick hela skiten att flyga i luften. Värsta dagen i mitt liv. Rena fjärde juli. Jag tappade talförmågan, kunde inte göra någonting, jag hamnade i vattnet, såg mina kamrater sprängas i småbitar. En kille fick skallen avskjuten bara någon meter bort från mig. Jag fick hela ansiktet och munnen full av bitar från hans kranium och hjärnsubstans. Jag såg mina kamrater brinna upp och guppa som sönderbrända, rykande klumpar omkring mig. Jag hade en jädrans tur som klarade mig. Men sen väntade elva månader av blod, explosioner, död, skrik och vinande kulor. Jag har aldrig satt min fot i Normandie efter det där, och tänker aldrig göra det igen. Men efter många år hittade jag modet att skriva om det.

En roman?

-Ja, det kan man kalla det. Jag pillade, finputsade, la till och tog bort i flera år, försökte få vartenda ord att stämma. Gud, vad jag slet. Ingen lätt match. Och innan du frågar kan jag redan nu säga nej, jag har inga som helst planer på att publicera den. Den är i säkert förvar och så ska det förbli. Jag vet knappt ens varför jag berättar det här för dig.

Du var även en av de första amerikaner som fick se ett koncentrationsläger, stämmer det?

-Ja, jag var med när Dachau befriades, april 1945. Vi såg vad tyskarna hade gjort, såg likhögarna, skorstenarna, taggtråden, hela jädra rasket. Jag minns särskilt tydligt ett berg av skor. När jag sluter ögonen kan jag fortfarande se det. Vilka tillhörde skorna? Hur många mil hade de gått? Varför behövdes de inte längre? Vad skulle man göra med dem? Jag minns även en liten flicka, hon kom fram till mig när vi höll på att få in de stackars människorna i lastbilarna. Hon var bara ett benrangel och i sin famn hade hon sin lillebror, han såg ännu värre ut. Hon frågade om jag kunde ta hand om hennes bror, få honom att bli frisk igen. Jag satte mig ner på huk, smekte hennes kind och sa att jag skulle ta hand om dem båda två. Men jag är rädd att jag svek dem, som den pappskalle jag var och alltid kommer att vara. De hamnade på en annan lastbil än min, jag såg dem aldrig igen. Jag skrev om novell om dem senare. Jag skrev mycket. Stängde ute omvärlden, fantiserade ihop gestalter, lät dem växa, få ett eget liv …

Och under den här perioden träffade du även Ernest Hemingway. Hur gick det till?

Ernest Hemingway-Jag träffade honom i Paris 1944. Jag var tjugofem år gammal och publicerad författare. Det var ungefär i samma veva som Dagen D, så jag var ganska splittrad och världsfrånvänd vid det laget, men jag hörde att den store mannen höll till på Ritz, så jag tog helt enkelt jeepen dit för att prata med honom. Han satt i baren, och av hans beteende att döma hade han suttit där ganska länge. Vi kom bra överens, vi pratade säkert i flera timmar. Jag visade honom tidskriften med mitt senaste alster i, han läste den och berömde den, sa att jag hade öra för dialog. Han var en väldigt varm och sympatisk man, inte alls lika uppstudsig som man kan tro, han slog sig inte för bröstet en enda gång. Det var enda gången vi sågs, men vi lovade att hålla kontakten brevledes, och det gjorde vi. När han satte punkt för sin tillvaro, så att säga, minns jag att jag blev mycket nedstämd. Kunde inte skriva ett enda ord på hela dagen. Jag skulle inte våga gå så långt som att kalla honom min vän, men det var inte långt ifrån.

Har du några andra litterära förebilder förutom Hemingway?

-Hemingway var snarare en inspirerande person än en litterär förebild, jag ville aldrig skriva som honom. Jag uppskattar de gamla mästarna och försöker läsa dem så fort tillfället ges och orken finns; Sappho, Dickens, Dostojevskij, Maupassant, Brontë, Austen, Proust, Keats, Coleridge, Tolstoj, Rilke, Rimbaud, Kafka … Även F. Scott Fitzgerald, den där killen kunde verkligen skriva, likaså Sherwood Anderson … Jag gillar detektivromaner, särskilt de av Arthur Conan Doyle. Och på tal om Kafka; för några år sen reste jag till Prag för att gå i hans fotspår, men hans hus var rena turistfällen, och är säkert det fortfarande. Men hursomhelst, det var inte det du ville veta. Jag läser mycket och beundrar många, och har ofta önskat att jag kunde nå upp till deras förmåga.

Det tycker jag nog att du gör.

-Struntprat. Jag är på min höjd en relativt duglig medelmåtta. Jag kommer undan med en hel del eftersom jag är ytterst medveten om detta faktum och därför finputsar och finputsar i flera månader, ibland i flera år på en berättelse, så att alla misstag och tvivelaktigheter försvinner. Man skulle kunna säga att jag fuskar.

Vilken är din favoritbok?

-The Landsmen, av Peter Martin, 1952. Har du läst den?

Nej, det kan jag inte påstå att jag har. Jag har inte ens hört talas om den, måste jag erkänna.

De 39 stegen tog Hitchcock till Hollywood-Läs den. Om jag vore mer generös hade jag kunnat låna ut mitt exemplar, men jag har slutat med sånt numera. Ta det inte personligt.

Ingen fara, Jerry, jag förstår. Vilken är din favoritfilm?

-De 39 stegen, Hitchcock, 1935. Kan den utantill.

Och vilken är den sämsta film du någonsin sett?

-För en del år sen råkade jag se en som hette Jakten på den försvunna skatten. Den var ganska genomrutten.

Varför?

-Den försökte vara rolig utan att vara det. Ett bra exempel på modern film. Jag led.

Jag håller inte med, Jerry. Själv är jag väldigt förtjust i Indiana Jones-filmerna. 

-Bevare mig väl, finns det fler än en? Men du har rätt till din åsikt. Jag blir bara glad om du inte håller med om allt jag säger. Det betyder bara att du är ärlig.

Jag är ärlig.

-Svara mig då ärligt på den här frågan; finns det någon av mina fyra publicerade böcker som du faktiskt inte gillar?

Eh … Franny och Zooey.

-Varför inte?

Jag tilltalas inte av den. Den är oerhört bra skriven, jag älskar språket, men jag berörs inte. Jag gillar inte det religiösa. Tyvärr.

banana-Ingen fara, jag kan ta kritik. Nästa fråga?

Vilken är din favoritmat?

-Ett mer harmlöst ämne! Jag äter bara grönsaker jag odlar själv, men tackar sällan nej till pizza, hamburgare och rostbiff. Jag gillar mycket i matväg. Förr var jag ganska petig med vad jag stoppade i mig, men jag har slutat betrakta min lekamen som ett tempel. Men jag har alltid varit noga med att hålla mig i form. Jag avstår från koffein och alkohol. Nikotin är min enda last, förutom skrivandet.

Och på tal om skrivandet; vad har du för favoriter bland dina egna verk?

-Hur menar du?

Alltså, vilken av de böcker som du publicerat är du mest nöjd med?

-Det var en irrelevant fråga, men om du insisterar ska jag ge dig ett någorlunda sant svar. Novellerna går bort, de är för omogna och försöker för mycket. Franny och Zooey håller inte måttet, i alla fall inte i mina ögon. Jag instämmer i din och Updikes kritik till fullo. För mycket orerande, för många cigaretter. Helheten sviktar, men detaljerna och budskapet kan jag ännu stå för. Jag har skrivit betydligt bättre historier om de där två. Räddaren i nöden ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, eftersom den är ett självporträtt. Jag var Holden, jag tänkte de där tankarna, jag gick på de där gatorna. Det tog mig över tio år att få till berättelsen om honom, men jag tycker nog att jag lyckades rätt bra. En del saker är jag givetvis missnöjd med, men de tänker jag inte gå in på nu. Och så fort jag ser omslaget minns jag bara mardrömmen när den publicerades. Under tillkomsten av Res takbjälken högt, timmermän och Seymour, en presentation fann jag min röst, mitt sanna jag. Jag hade, tack vare den gode Sri Ramakrishna, luckrat upp en del murkna dörrar till mitt inre. Att skriva sann prosa är inte att planera i förväg, att fundera ut intriger och förvecklingar och, gud bevare mig, överraskande slutskruvar och snitsiga poänger. Sånt får mig att vilja spy.

Räddaren i nödenMen du sa ju nyss att du gillar detektivromaner. Hur går det ihop?

-Detektivromaner försöker inte vara litteratur, de är bara underhållning. Som dålig tv. Jag älskar dålig tv och att vältra mig i uselt skådespeleri. Jag äter upp det som ett barn glufsar i sig godis. Bra litteratur och underhållning är ofta inte samma sak, glöm inte det. De som ägnar sig åt intriger och slutpoänger är inte riktiga författare, de hör hemma i Hollywood bland de andra klåparna. Men nu, tillbaka till mina böcker; jag älskar Seymour, en presentation lika mycket som jag älskar Hapworth 16, 1924. Dock tycks jag vara ganska ensam om denna åsikt. En dambekant sa att det var det tråkigaste och konstigaste hon någonsin läst. Det skar sig mellan oss efter det, tror jag. Ur den aspekten kanske jag gjorde mina läsare en tjänst när jag bestämde mig för att inte ge dem eller förlagsslöddren några fler berättelser.

Det tror jag inte att de skulle hålla med om, Jerry.

-Vad de skulle hålla med om och inte hålla med om rör mig inte i ryggen.

Är det du skrivit efter Hapworth i samma stil?

-Svårt att säga, men ja, ungefär. Inte alltid, dock. Jag hatar såna här frågor. Nästa.

Har du skrivit fler berättelser om familjen Glass?

-Självfallet. Var och en av dem har behandlats i minst en novell, kortroman eller roman. De är mina allra käraste vänner. De är långt ifrån felfria, men de är mina. Buddy, Boo Boo, Seymour, Walt, Waker, Zooey, Franny, Les och Bessie …

Jag ser att du får något drömmande i blicken nu.

-Jag vill skriva om dem, jag har tröttnat på att sitta här och älta trivialiteter. Mitt arbete kallar.

Betyder det att du vill avsluta vårt samtal?

-Nej, inte alls, jag kämpar stoiskt vidare. Det här samtalet betyder inte mycket för mig, men jag ser att det gör det för dig. Se det som att jag gör dig en tjänst. Egentligen vet jag inte varför jag gick med på det här, det är inte alls likt mig. Om sanningen ska fram är jag en smula oroad.

Vad är det för färger där borta?

-Var?

BananafischDär, bland papprena, på väggen.

-Mitt katalogiseringssystem. Alla berättelser hamnar i något av de där facken, eller vad man nu ska kalla dem. Den gröna är för de ofärdiga, den gula är för de opubliceringsbara, den blå för de som kan publiceras efter min död endast efter redigering, den röda för de som kan publiceras som de är. Allt för tydlighetens skull.

Så du har planer på att ge ut fler böcker trots allt?

-Kanske, men aldrig så länge jag själv är i livet. De är värda en hel del pengar, de där manuskripten, det är jag medveten om. Jag måste ju se till att mina nära och kära får det bra när jag väl har lämnat den här dystra dimensionen.

J.D. Salinger reser sig upp från bilstolen och tänder sig en ny cigarett. Han är lång och mörk. Han har något frånvarande, kanske till och med överlägset, över sig. Är jag någon som han hånfullt kommer att härma inför sin fru när jag har gått? Gud, vad han har manliga händer. Håriga. Jag anar ett tunt, vitt ärr på den högra. Ett minne från kriget, eller kanske från ett bedrägligt papper?

Minns du en ung dam vid namn Shirlie Blaney? Hon gjorde en intervju med dig åt en skoltidning 1953.

-Åh, nog minns jag henne alltid. Söt tjej, jag gillade henne verkligen, hon påminde om smutsigt porslin … Men hon förrådde mig, log så vänt och sa att intervjun bara var till skoltidningen, men i själva verket gav hon storyn till någon jäkla stortidning och så var skvallret igång. Jag svalde allt hon sa, med hull och hår, som den lättköpte dumbom jag var. När en sån flicka ställer en fråga är det svårt att inte svara.

Du umgicks aldrig med henne igen efter det, stämmer det?

-Jag hade inget annat val. Det var ju uppenbart att jag inte kunde lita på henne. Hon var på deras sida. Jag vill inte ha människor som jag inte kan lita på i min närhet. När jag är färdig med en person är jag färdig. Jag må låta bitter, men jag har så länge jag kan minnas alltid haft svårt med folk. Det blev värre efter kriget. Särskilt relationen med det motsatta könet. Jag står inte ut med att en kvinna rör mig, eller tanken på att de ska få syn på mina nakna fötter. Jag rör en kvinna, hon rör inte mig.

J.D. Salinger sitter i bilstolen igen. Han är en liten pojke, högst fem eller sex år gammal. Han har pottfrisyr och ser ganska busig ut. Han har svårt att sitta still. Han sparkar med benen, nynnar på John Lennons ”Watching the Wheels”.

JD Salingers hus i CornishMen du betraktar inte dig själv som någon kvinnohatare, eller?

-Åh, absolut inte. Jag hatar folk, men kvinnor är bland det bästa som finns här i livet. Jag älskar dem, vill alltid ha dem omkring mig. Problemet, mitt problem i alla fall, är att hitta någon som jag står ut med, på ett rent mentalt plan, i mer än ett par år. När jag var yngre brukade jag kasta sten mot de jag tyckte var söta.

Ah, som Seymour.

-Precis. Vi är ganska lika, han och jag. Jag är alla mina skapelser, precis som de är jag.

Jag hörde nyss att du nynnade på en låt av John Lennon. I december 1980 sköts han till döds utanför sin bostad i New York. Mördaren, Mark David Chapman, hade ett exemplar av Räddaren i nöden med sig under dådet. Han trodde att han var Holden Caulfield.

-Det visste jag inte. Var har du läst det?

I en bok. Och jag har sett och läst intervjuer med honom.

-Jaha. Det enda som kommit till min kännedom är att grabben var ett psykfall, och det är egentligen allt man behöver veta. För om en man som tror att han är greven av Monte Cristo hugger en annan man med en gaffel i ögat, är det då Alexandre Dumas’ fel? Knappast.

Så du tror inte att Räddaren i nöden har ett underliggande budskap som kan vara farligt för känsliga läsare?

-Det är omöjligt att svara på. Det är inte författarens ansvar att grubbla över sådant. Det får mentalvården ta hand om, psykologerna. Jag skrev om mig själv och vad jag upplevt som tonåring, det är hela saken. I Greven av Monte Cristo blir en hel familj förgiftad, men den boken anses inte vara farlig bara för det. Det är fiktion, för tusan. Blandar man ihop verkligheten med fiktion har man allvarliga problem. Som sagt, det får psykiatrin sköta. Jag har inget mer att säga om saken.

Hur reagerade du när du fick veta att Lennon mördats?

-Vet inte. Inte lika mycket som jag reagerade på folkmorden i Vietnam. Nästa fråga. En som handlar om mitt skrivande.

Okej, som du vill, Jerry … Hur skriver du? Hur ser själva processen ut?

-Jag skriver aldrig för hand, bara på maskin. Det enda jag använder mina pennor till är anteckningar och korrigeringar. Jag har alltid ett anteckningsblock med mig, vart jag än går. Jag lyssnar på hur folk pratar, iakttar reaktioner, minspel. Jag samlar på mig ansiktsbeskrivningar, talesätt, klädbeskrivningar, et cetera, i olika listor som jag sedan använder till mina rollgestalter. Ju mer jag skriver desto mer växer de. Jag bara iakttar vad som händer, det är allt. Jag har alltid skrivit på maskin, till och med brev. Jag förstår mig inte på tangentbord. Har inget tålamod.

Använder du någonsin internet?

-Jag har en dator inne i huset någonstans, men sitter ytterst sällan vid den, och ja, det ska nog finnas internet på den. Men jag är ingen ”surfare”, långt ifrån. Ibland försöker jag beställa en bok eller två, men jag lyckas alltid sjabbla till det, på ett eller annat sätt. Jag låter Matt sköta det istället.

Matt, är det din son?

-Ja.

TimeDu skriver ofta om unga personer och barn. Hur kommer det sig?

-Barn är vackra och rena, oförstörda, inte förgiftade av vuxenvärldens ruttenhet. Barn ser saker. De ser verkligheten och världen som den verkligen är. De ser bortom det som vuxna tror är det enda som betyder någonting. Vill man som vuxen göra sig fri från det där gör man det genom meditation, genom att släppa sitt ego och tanken på det materialistiska. Vuxna ser världen endast utifrån sin egoistiska ståndpunkt. När jag var yngre föredrog jag unga människor framför de i min egen ålder.

Både i novellen ”Teddy” och i kortromanen Hapworth 16, 1924 är huvudpersonerna överintelligenta, brådmogna pojkar, tio respektive sju år gamla, med ovanliga kunskaper. De kan se in i framtiden, minnas sina tidigare liv, se sin egen död och så vidare.

-Det stämmer. Jag var djupt influerad, kanske hjärntvättad, av hinduistisk filosofi när jag skrev dem. ”Teddy” är dock en svag och alltför konstruerad prototyp av Hapworth 16, 1924. Jag vet att de inte är realistiska på något sätt, men det är inte heller meningen. Jag betraktar dem som sagor.

Om du skulle ge ett råd till unga aspirerande författare, vilket skulle det vara?

-Lär er origami istället.

Är det allt?

-Ja. Nu vill jag inte prata mer. Adjö med dig.

Men …

Jag gnuggar mig i ögonen. När jag tittar upp mot bilstolen igen är J.D. Salinger borta. Jag reser mig. Ryggen värker, knäna likaså. Jisses, hur länge satt vi egentligen? Min strupe är torr. Måste dricka. Jag ser en porslinskopp på skrivbordet. Jag går fram, tittar ner i den. Te. Jag ser min spegelbild. Ansiktet är rynkigt, håret alldeles vitt, underläppen saftig, ögonen mörka och sorgsna. Händerna är darriga av ålderdom och fulla med leverfläckar. Jag är klädd i ett slitet blåställ. På fötterna har jag ett par gymnastikskor. Jag hör ingenting. Allt är tystnad. Efter att ha druckit upp mitt te slår jag mig ner i bilstolen och vänder mig mot skrivmaskinen. Det är här jag hör hemma. Det är här jag alltid har suttit. Jag lutar mig fram, läser de senaste raderna:

 

signaturebara arbete och ingen lek gör jerry till en trist pojke
bara arbete och ingen lek gör jerry till en trist pojke
bara arbete och ingen lek gör jerry till en trist pojke
bara arbete och ingen lek gör jerry till en trist pojke
bara arbete och ingen lek gör jerry till en trist pojke
bara arbete och ingen lek gör jerry till en trist pojke

 

 

 

 

 

Jonas Wessel

 

Ur arkivet

view_module reorder
Melker Garay

Förskjutningen

Melker Garay om livet som är mycket större än våra begrepp.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 24 december, 2015

Arabiskt Fokus: Amr Salama och Mohamed Diab

Tänk dig att du just varit med om en folklig proteststorm som har förändrat förutsättningarna med hela din tillvaro. Amr Salama och Mohamed Diab är två unga regissörer och vänner ...

Av: Lena Lidén | Filmens porträtt | 15 februari, 2012

Stillbild ur filmen

Godfried Schalcken och spöktavlan som aldrig fanns

Den holländske 1600-talskonstnären Godfried Schalcken har inte blivit ihågkommen i första hand för sitt konstnärskap, utan snarare som en karaktär i en gotisk novell. Novellen blev en film och sanningshalten ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 11 mars, 2015

Intervju med Anne Riitta Ciccone

Tidningen Kulturens Roberto Fogelberg Rota har träffat regissören Anne Riitta Ciccone med anledning av filmen "Il prossimo tuo" (Din nästa) från 2008, en film om tre berättelser i tre olika ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 21 oktober, 2010

Pantheon i Rom

Sommarens esoteriska betydelser

Året, med dess olika årstider, har hermetiska betydelser som binds till solståndet och dagjämningarna och ger den moderna människan möjlighet att stärka banden mellan den individuella själen och världens ande, mellan det ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 juni, 2017

Minnet av Finland

För några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den ...

Av: Tobias Harding | Porträtt om politik & samhälle | 11 december, 2012

Vi tänkte åka till Thailand i vinter

Jag hade en kollega som skulle åka till Thailand. Eller rättare sagt har jag nog haft minst sju olika kollegor som vardera åkt på minst två resor var till Thailand ...

Av: Sofie Niemi | Gästkrönikör | 21 mars, 2013

Ann-Helén Andersson

Ann-Helén Andersson . Till försvar för skenlevnaden

Ann-Helén, alias AHA och andra förnyelsebara alter'egon. Denna doktor i litteraturvetenskap befinner sig på skrivande fot i gränsländerna mellan fiktion och verklighet, hav och fastland, galghumor och gravallvar. "Till försvar ...

Av: Ann-Helén Andersson | Utopiska geografier | 11 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.