Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | 17 november, 2011
Jessica Johansson

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | 28 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Minnen från Ludvig XIV:s hov



Ludvig som nyfödd bebisEn typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om riktigt bra fantastik, ibland om historiska skildringar, och ibland om texter som helt enkelt är författade långt borta eller i det förflutna men på sådant sätt att de öppnar en tid och en plats för samtidsmänniskan. Ibland rör det sig om ren underhållning, ibland om detaljrika skildringar som tack vare författarens iakttagelseförmåga blir såväl intresseväckande som tankeväckande. Till den senare kategorin hör memoarboken Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723, av Louis de Rouvroy, hertig av Saint-Simon, som där ger en ingående skildring av familjeliv, politik och krigföring i en miljö där de alla tre var tätt sammanvävda som integrerade delar i hovlivet. Den tid som skildras är bara några hundra år tillbaka i historien. Ända rör det sig som en värld som existerade innan de moderna föreställningarna om demokrati, jämlikhet och likhet inför lagen, men också innan romantikens föreställningar om naturlighet och ärlighet som en fråga om spontanitet. För hertigen av Saint-Simons samtid var det snarare självkontroll som var idealet, både som en nödvändighet i det socialt kontrollerade hovlivet och som ett ideal inspirerat av antik filosofi och meditativ religiositet.

Kanske är denna självkontroll tillsammans med en klarsynt iakttagelseförmåga det som gjorde hertigen till en så lysande stilist, en författare som med minutiös noggrannhet kunde skildra sin värld och därmed göra den tillgänglig för oss. Ernst Jünger beskrev honom som ”en mycket modern ande”, en man som kunde beskriva Ludvig XIV:s hov ungefär som man ”undersöker en stor molekyl i den organiska kemin”, något som tycks motsvara Jüngers egna ambitioner både i skildringarna av världskrigen och i de böcker som snarare bör räknas till fantastiken. Författaren Julian Green pekade ut en episod i Saint-Simons memoarer som ”trettio eller fyrtio sidor som synes mig vara en av höjdpunkterna i den västerländska litteraturen.” En stor del av öppenhjärtigheten och den utpräglade spetsigheten i verket beror antagligen på att det baserades på dagböcker och publicerades först efter författarens död, faktiskt så sent som 1829, det vill säga vid en tid då kungariket Frankrike redan hade hunnit gå under i Franska Revolutionen, för att sedan tillfälligt återuppstå på nytt efter Napoleons fall.

På svenska finns dessa memoarer sedan några år tillgängliga i sammandrag och översättning av Stig Strömholm. Detta tycks vara den typ av verk som ofta bara kan åstadkommas av privatintellektuella; författad av en åldrande hovman och översatt från 1600-talsfranskan av en professor emeritus i juridik. Den digra volymen på nära 500 sidor från bokförlaget Atlantis är också bara ett sammandrag, och kanske så mycket som vi 1900-talsmänniskor kan mäkta med. För 2000-talet finns däremot hela verket tillgängligt på Internet, såväl i engelsk översättning som på originalspråket.

Själv fastnar jag lätt för personliga episoder, som hertigens beskrivning av hur han som lite över tjugo år gammal huvudman för sin ätt bestämde sig för att gifta sig, hur han uppvaktade sin tilltänkta hustrus far, och hur han efter avslag genomförde proceduren med en annan familj och hur han till sist lyckades. Sin hustru träffade han inte i enrum före bröllopsnatten. Ändå var detta ett mycket lyckligt äktenskap; det inte bara varade livet ut, och det finns heller ingenting som tyder på att någondera parten skulle ha begått äktenskapsbrott (något som till skillnad från upplösta äktenskap var mycket vanligt i den tidens franska aristokrati). Därtill förblev hertigen och hans första tilltänkta svärfar vänner under flera decennier framåt. Själva vigseln inleddes traditionsenligt vid midnatt och följdes av ett par dagars officiella middagar, samt, inte minst, av en stor mottagning i sängkammaren morgonen efter bröllopsnatten. ”Hela Frankrike var där” som memoarförfattaren inte utan stolthet uttrycker saken. ”Hela Frankrike” – det vill säga alla som betydde något – bestod alltså vid den tidpunkten av några tiotals personer som kunde trängas in i sovrummet i ett palats.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Louis de Rouvroy hertig av Saint-Simon. Från WikipediaFör den mer politiskt historiskt intresserade utgör hertigens Minnen en utmärkt skildring av Ludvig XIV:s hov under den period som senare beskrivits som Frankrikes gyllene sekel, då detta hov utgjorde centrum i Europas främsta politiska och militära stormakt. Kungen hade uppfört Versailles utanför Paris och samlat sitt rikes politiska elit kring sig. Det var omöjligt att få några ämbeten eller andra viktiga uppdrag utan att närvara regelbundet och under långa perioder. Allt kretsade kring kungens person och de som hade möjlighet att bestämma vilka som skulle få träffa honom var bara därigenom bland de mäktigaste männen i riket (och kvinnorna, inte minst kungens älskarinnor och andra kvinnliga bekanta hade ett betydande inflytande, samtidigt som drottningen marginaliserades). Även om hertigen aldrig skulle ifrågasätta monarkin är han långtifrån enbart vänlig i sin beskrivning av kungen: ”Född med en begåvning under genomsnittet, men en begåvning som var formbar, som kunde slipas, som kunde förfinas och som kunde låna av andra utan att härma eller genera sig, drog han oändligt stor nytta av att hela sitt liv ha levat med de människor som allesammans hade mest i världen av just begåvning, och det av de mest skilda slag, män och kvinnor av alla åldrar, från alla områden och alla roller.”

I sitt nära 200 sidor långa förord till den svenska utgåvan ger Stig Strömholm en utmärkt introduktion till det juridiska systemet i ett samhälle helt genomsyrat av juridiskt formulerade privilegier. Den moderna tanken på en nationalstat, vars medborgare är lika inför lagen, var ännu inte uppfunnen. Istället var samhället indelat i en mängd olika grupper som var och en svartsjukt bevakade sina egna gruppspecifika rättigheter, och som regelbundet processade mot varandra över juridiskt garanterade privilegier som ofta gått i arv sedan medeltiden. Privilegierna ansågs i allmänhet vara av Gud givna och det är betecknande att det som erkändes som juridiskt och politiskt korrekt ibland tycks ha tagit precedens över vad som för moderna ögon skulle ha kunnat sägas överensstämma med verkligheten. När de Saint-Simon talar om Kungen av England syftar han till exempel inte alls på den person som just då hade makten i Storbritannien, utan på Jakob II, som fortfarande erkändes i Frankrike som legitim konung av Guds nåde av England, Skottland och Irland, och som hade sitt hov i exil i närheten av Paris.

I denna värld tillhörde Saint-Simon den konservativa oppositionen, i första hand därför att han tillhörde en av de samhällsgrupper som förlorade mest på kungens politik. Hans släkt härstammade från den medeltida feodaladeln. Han var alltså en medlem av svärdsadeln och därtill av en familj vars huvudman i och för sig nyligen hade upphöjts till pär av Frankrike. Som sådan var han redan genom arv en av de främsta 40-50 personerna i riket. Samtidigt tillhörde han också förlorarna när kungen överförde alltmer makt till en växande centralistisk ämbetsmannastat uppburen av medlemmar av mer nyadlade familjer, personer som med hertigens språkbruk ”inte var någonting”, det vill säga som saknade svärdsadlig familjebakgrund. Det som mest stack i hertigens ögon var dock kungens gynnande av sina utomäktenskapliga barn. Det var där kontrasten blev som tydligast: bastarderna var inte medlemmar av svärdsadeln (även om kungen rutinmässigt försåg dem med högadliga titlar). Istället var de, både juridiskt och rent fysiskt, resultatet av att kungens egna val.

le roi soleilSom modern människa är det svårt att tro att en person vars åsikter framstod som bakåtsträvande redan på 1600-talet skulle kunna vara en skarpsinnig iakttagare. Samtidigt måste man emellertid konstatera att hans förståelse för samhällsförändringen åtminstone på vissa sätt var större än hans mer progressiva samtidas. Det var han – inte de – som såg hur kungens centralism och raserande av medeltida privilegier pekade framåt mot raserandet av den existerande samhällsformen. Om kungen kunde ställa sig över adelns privilegier för att bygga upp en mer enhetlig statsförvaltning vad var det då som hindrade andra från att ifrågasätta privilegier i samma syfte? Kungens uppbyggnad av en ämbetsmannastat pekade framåt mot en enhetlig nationalstat baserad på medborgarnas likhet istället för på enskilda gruppers specifika privilegier. I den meningen hade Saint-Simon helt rätt om vart Frankrike var på väg.

På vissa sätt representerar han också själv denna utveckling. Som sociologen Norbert Elias har påpekat finns det en betydande skillnad mellan hur denne hertig av Saint-Simons generation strävade efter att försvara sina privilegier och hur deras aristokratiska föregångare bara någon generation tidigare hade taget till vapen mot centralregeringen under frondens uppror. Saint-Simons och hans samtidas metod var istället att försöka alliera sig med medlemmar av den kungliga familjen för att på så vis kunna stärka sin juridiska och politiska position. Att samla svärdsadeln kring sig i Versailles var i sig självt en stor del av nyckeln till Ludvig XIV:s framgång. Därigenom kunde han på sikt oskadliggöra dem som maktfaktor i provinserna där istället av kungen tillsatta ämbetsmän successivt kunde växa sig allt starkare. Därmed lades grunden för den centraliserade franska statsapparat som fullbordades under Napoleon I och som fortfarande bistår med grunddragen i fransk statsförvaltning.

Trots att hans värderingar och referensramar ofta på många sätt skiljer sig från vår samtids är det knappast omöjligt att känna igen sig i hertigen av Saint-Simon. Hans iakttagelseförmåga och skrivsätt bidrar till att också tydliggöra det allmänmänskliga; även om värderingar och referensramar skiljer sig från en tid och en plats till en annan är människan bakom dem fortfarande igenkännbar i sina drivkrafter och sina sätt att möta de svårigheter som han eller hon ställs inför. Inte minst har många läsare kunnat känna igen sig i hertigens förorättade upprördhet även då de inte delat värderingarna bakom den. Andra har känt igen sig i hans försök att etiskt begripliggöra sin samtid och finna en roll i den. Många har också känt igen honom som en sympatisk och lojal människa. Såväl det allmänmänskliga som det personligt partikulära kan göra en främmande epok begriplig, men också därigenom göra det möjligt att se oss själva.

Detta möte gäller naturligtvis inte bara hertigen personligen utan också hans omgivning. Även om formerna skiljer sig så finns det också mycket som kan kännas igen i de politiska och sociala sammanhang som han befann sig i. Även om legitimiteten i styret i våra dagar inte längre motiveras med konungars gudomliga rätt eller medeltida privilegier utan med folkviljan och de mänskliga rättigheterna samlas människor fortfarande kring maktens centra på sätt som gör att man i hovmännens agerande och bevekelsegrunder det gyllene seklets Versailles ibland kan känna igen de hos tjänstemän, politiker och lobbyister i samtidens D.C. eller Bryssel. Man kan fråga sig om det någonstans vilar en skildring av vår samtid som efter publicering i en avlägsen framtid kommer att kunna jämföras med Louis de Rouvroys.

 

Tobias Harding

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Bild: Anikó Bodoni Lind

En dikt av Mats Waltrè

från Mats Waltrè nya diktsamling

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 25 april, 2016

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 27 december, 2016

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

 “In Bed: The Kiss” av Henri de Toulouse-Lautrec från 1893.

Bädda ner dig i konstens säng

När den brittiska konstnären Tracey Emin 1999 ställde ut sin säng på Tate Gallery så väckte det en hel del reaktioner. Det var inte i första hand för att hon ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?

Det finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.