Leipzig en kulturstad

20 mil söder om Berlin – 1,5 timme med snabbtåg – ligger ett veritabelt Mecka för den kulturintresserade: halvmiljonstaden Leipzig. Jag minns hösten 1989: varje vecka gick hundratusentals leipzigbor ut på ...

Av: Björn Gustavsson | 21 november, 2013
Resereportage

Micro Modular Quartet, Sound of Stockholm, foto Marco de Baptistis

Sound of Stockholm 2016: experimentell musik, drone, klubbkultur och elektronisk konstnär

Sound of Stockholm festivalen presenterade i Stockholm ett brett spektra av ny musik sedan 2010. FRIM (Föreningen för Fri Improviserad Musik), Fylkingen, Samtida Musik, SEKT och Studio 53 är fem ...

Av: Marco De Baptistis | 22 november, 2016
Essäer om musik

I de mörkaste skogarna döljer sig de mörkaste hemligheterna

En uppstickare bland de svenska långfilmsdebutanterna är Johan Lundh som med filmen ”Den som söker” (Svensk distribution: Njutafilms) visade vad han går för. Filmen fick också sätta punkt för Göteborgs ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 18 mars, 2013
Filmens porträtt

Omslag  av boken ” Mikronationer - på besök i hemgjorda länder”

Mikronationer - på besök i hemgjorda länder

"Mikronationer - på besök i hemgjorda länder" (Gidlunds förlag, 2017) är namnet på en ny bok som handlar om mikronationer. Mikronationer det är länder som inte är riktiga länder

Av: Mathias Jansson | 12 oktober, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Att vara pop-i-popcornglad – en mjukis med stadiga ben



Poppe i skogen gick, foto: Lars ThunesPopcornmannen Poppe, kan du berätta något litet om dig själv, så där för att fånga läsarnas intresse? Det har du ju redan gjort med andra under en längre period, så borde kanske inte vara något problem. Jag menar, du är väl proffs.

Jag är ett omtänksamt popcorn som bryr mig om andra. Jag är också känslig och jag vågar visa mina känslor. Efter att jag föddes ute bland majsfälten där jag poppade till mot en het varm sten flyttade jag in i Popcorndalen. Det kändes först lite ensamt där, men nu bor jag tillsammans med mina vänner. Man behöver vänner för att känna gemenskap. Några av mina vänner heter Majsan, Cornie, Poppan, Mini-Corn, Mini-Majs och många, många fler.

I Popcorndalen händer det massor av saker. Det händer både roliga, tråkiga, sorgliga, fantasifulla, lekfulla, busiga och allvarliga grejer.

Jag, Popcornmannen, är ett pedagogiskt redskap som berättar sagor om mig själv för barnen. Sagor som berättar sig in i livet. I mina böcker om mig får barnen också öppna upp sina sinnen genom lekfull etik. Barnen får nämligen baka med mig, massera varandra, leka, pyssla, sjunga, odla, ställa frågor, rita, måla och reflektera och mycket mera.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det låter som om du lever ett intressant och lärorikt liv. Hur kan det komma sig att du valt att berätta din egen historia och vad tror du att det kan ge dina läsare?

Jag lever ett intressant liv, eftersom barnen delar med sig så frikostigt av alla deras känslor, tankar och funderingar. Barnen uttrycker sig ofta så rakt och ärligt härligt och det försöker jag efterlikna genom att skriva till barnen – om du förstår vad jag menar. Om man är riktigt riktigt arg så har man faktiskt ögon spända som tvättlinor och man kan poppa ända upp till taket av ilska eller hur?

Vi som bor i Popcorndalen är lika men också olika och måste därför visa hänsyn för varandra. Vi glömde bort att – när vi hade kappsegling på Smörsjön – Mini-Corn inte riktigt fick plats i sin flottväst för han är så liten.

När barnen läser om mig och mina sagor som berättar sig in i livet följer de med in i vår popcornskål där det finns liv och rörelse.

Då hoppas poppas jag att barnen får lättare att klä sina ord i känslor. Att de på ett behagligt och lekfullt sätt kan närma sig känslor och reflektera och diskutera sagorna efteråt. Jag blir deras pedagogiska redskap och de kan ha mig som en liten vägledare skulle man kunna säga.

Lotta (som hjälper Popcornmannen Poppe att berätta ibland) bryter in:

Och jag arbetade i skolans värld som beteendevetare. Jag fick uppdraget att hålla ”EQ-stund” och arbeta med etik och moral. Vi hade en uppritad popcornskål på whiteboarden. Där ritade vi i popcorn när barnen varit snälla mot varandra. Vid konfliktfyllda dagar suddade vi ut popcorn. När skålen var full hade vi riktigt popcornkalas.

Jag gick upp till skolans bibliotek och letade mig igenom den ena dammiga, svart-vita, moraliserande, tråkiga etikmaterialet efter det andra. Så då tänkte jag istället, hur entusiasmerar man små barn att lära sig om etik? Det borde vara roligt, färgglatt och innovativt. Så kom jag på Popcornmannen. Jag ritade upp honom på whiteboarden och där fanns han. Jag skrev en saga varje kväll och läste för barnen. Jag skapade ett bakhäfte där vi lärde oss enhetslära. Vi gjorde Veckans guldpopcorn där barnen fick skriva fina ord om en klasskompis. Så gjorde jag tillslut en bok om Popcornmannen Poppe som skulle fungera som redskap för att medvetandegöra föräldrar och pedagoger. En bok som inte skulle vara moraliserande, kränkande eller flummig. En bok som öppnar upp till samtal. En bok som känns rolig att läsa fastän det handlar om etik. En bok där barnen får skapa och vara med.

Jag skapade en bok som trycktes i 100 exemplar, men den såldes slut på direkten – då jag hade 100 förbeställningar. Så jag fick fortsätta. Böckerna har blivit en serie och sålts i snart 2000 exemplar. Poppe har fått en mjukis som fungerar som redskap tillsammans med böckerna. Pedagoger säger
att barnen för in Poppe i rollspel och lekar. Att de kan relatera till sagorna och att de gillar EQ -stunden med Poppe mycket. Det känns som en ynnest och det gör mig lycklig.

Popcornen ser annorlunda ut än så som vi människor gör och Mini-Corn är det brända popcornet som man finner längst ner i skålen. Det som aldrig fick poppa färdigt ordentligt. Det finns också majskolvar i berättelserna, men också karaktärer som kommer och går. Bara för att nämna några: Tandfen Tanja som hjälper Poppan som älskar godis och har ett eget godisträd. Jordnöten Gösta som tar med Poppe på äventyr i Paris fast allt visar sig vara en dröm som Poppe har. Eller Mexi-Majs och Panocha som får Popcorndalen att hetta till med svartsjukekänslor. Popcornmonstret Fred och GammelPopcorn som dör.

Jag tror att böckerna om Popcornmannen Poppe skapar tillfällen tillsammans, mellan barn, föräldrar och pedagoger samt möjliggör samtal som kan vara svåra, otäcka och underfundiga. Många föräldrar blir häpna över vilka tankar som kommer upp och vilka frågor som ställs då de läst sagor ur böckerna. Samtal som man kanske inte öppnar upp till vid middagsbordet men som kommer vid sängkanten. Många föräldrar tycker sorg och död är läskigt att prata om och då kan man läsa om sådant som är svårt i böckerna, men också om livets glädjeämnen när man poppar och mår bra.

Jag får ofta höra att Poppe är klok och att många har haft stor glädje av honom i skolan och i hemmet. Dessutom får barnen aktivt vara med och måla och skriva i böckerna, vilket gör konceptet personligt. Poppe blir en maskot och en vän.

Valet att skriva barnböcker om känslor är nog ingen tillfällighet. Känslor ställer till det, men är också viktiga som vägledare genom livet, för utan våra känslor vet vi inte vilka vi är. Jag är en person som känner medkänsla och känner ibland att samhället premierar det hårda, vassa och lite trubbiga mer än det runda, mjuka och varma. Att vara känslig är en god egenskap i många sammanhang. Men hur mycket känslighet tål vårt samhälle idag?

Stockholm är först ut med ett forskningsinstitut som har startat tvärvetenskaplig forskning kring känslor. Där utgår man från ett buddistiskt tänkande och en medvetenhet om andras lidande, ett s. k. känslotillstånd av medvetenhet och medkänsla skulle man kunna säga.

Man forskar i neuroekonomiskt syfte, som kom att handla om att dela med sig. Allt för att skapa ett bättre samhälle för oss alla. Det uppskattar jag mycket. Vi påverkar varandra. Om någon annan människa är stressad så blir vi själva stressade. Om en läkare är stressad blir patienten stressad.
Om en förskollärare är stressad blir också barnen stressade. Detta kallas för ”känslosmitta.” Vi rör oss alltså alla efter samma trummade rytmer, vilket också ett av institutets forskningsresultat kommit fram till och nyligen presenterat.

Medkänsla för sig själv och andra är ett viktigt redskap i vårt samhälle. Stress har blivit ett resultat i vårt samhälle idag. Vi måste alla kämpa mot dagens stress och lära oss hantera stressen som påverkar både stora och små. Bra och viktig forskning anser jag. Jag blev så glad när jag hörde om detta på radion. Kanske kan vi gå mot en mjukare värld trots allt.

Saga av Poppe: av Saga ThunesJag brinner för dessa frågor kring omsorg, empati och känslor. Jag har arbetat inom BRIS tidigare. Jag har arbetat med barn och ungdomar som inte mår så bra. Den psykosociala hälsan försämras. Vi har högteknologiska utrustningar inom vården men omsorgen hinns inte med på grund av personalbrist och så ser det ut inom utbildningsväsendet också.

Barn idag har fler kontakter med fler människor och tidigare i livet än vad man hade förr. Barn måste få redskap för att klara av dessa stora barngrupper och verktyg för att förstå sig själva och andra. Barn måste få ha rätt till sina känslor och bli sedda. Så ser inte verkligheten ut även om jag tror att alla gör så gott de kan för att hinna med såväl föräldrar som pedagoger och andra viktiga vuxna i barns liv.

Men många samtal inom BRIS kom att handla om att barn faktiskt inte blir lyssnade till. Det är skrämmande på många olika sätt. Så det är mina hjärtefrågor i egenskap av beteendevetare och som barnboksförfattare att skriva för barn och om känslor stora som små. Istankar och solskenstankar.

Det låter både spännande och nyttigt att kunna vara just lekfull och reflekterande kring ens stormande känsloliv Poppe, vi är så många vuxna här ute som säkert också hade behövt göra det som du lär barnen. Säg, har du något bra tips på vad en ska göra när ens ögon ser ut som tvättlinor, nerhängda med arbete och droppande av fukt? När en är så arg att hela rummet krymper för att en själv liksom poppar!

När man har ögon spända som tvättlinor och arbetsbördan dryper och man liksom tyngs ner i den, då ska man först sätta sig ner och dra ett djupt andetag och så skall man bestämma sig för vad man själv vill, kan och orkar eller mäktar med i sin egen situation som ser olika ut för alla.

Det är det som är supersvårt i en värld av individualism, där ansvaret hamnar i ditt knä och kollektivet är uteliminerat för länge sedan och man liksom bär allt själv. Det tynger människor tror jag. Skapar en enorm stress, press och elitism. Janne Carlzon, f d SAS-chefen, sa i sitt sommarprat att man borde införa solidarisk individualism dvs. jag gör något för en person så gör det skillnad. Jag hjälper en granne etc. Så det tror jag är en del i det hela, att hitta sin egen gräns för vad jag orkar och vad jag klarar. Vi är olika och man måste lyssna inåt. Okej, man har en deadline. Vad är det värsta som kan hända? Man levererar inte i tid.

Ibland känns det som om vi glömmer bort det. Att allt ska gå enligt plan, men så ser inte livet ut. Så ärlighet ingår i detta. Om man bortser från prestige och säger ”jag hann inte”. Vi lever i en otroligt otäck värld av kontroll. Kontroll som styr och där människor inte får ha någon integritet utan skall prestera och leva i hybris. Det gör att människor måste redovisa och uppdatera och effektivisera exakt allt. Det här är en verkligt viktig fråga som vi också måste visa våra barn – att man inte kan vara bäst i allt, att ibland är good enough-tänket bra att komma ihåg. Så svaret på frågan är väldigt kort och koncist. Glöm aldrig att ”Nej!” är en hel mening! Det är svårt att bromsa, men det är en uppgift vi alla måste bli bättre på. Säg Nej. ”Nej!” är en hel mening!

Sedan till den andra frågan om när man är så arg så hela rummet poppar. Lev ut kaoset och känslan. Jag tror att man måste få vara i sin känsla och agera ut den. Inte bli rädd utan istället se den som en vägledare/visare istället för att slåss emot den.

Vi lever i en ”heja-hejakultur”, där många anser att man skapar allt själv. Ja, till en viss del är det så att om jag tänker negativt så blir upplevelsen mer negativ, men jag har svårt för den delen där man hela tiden skall ”Think positive”.

Jag vill att våra barn ska få vara i sina känslor. Att det är okej och att man får känna även de känslorna som är svåra, jobbiga, obekväma, arga – ilskan, vreden, tungsintheten.

Vi har idag skapat ett samhälle där allt ska vara så kliniskt, så rent och kontrollerat och att vi ständigt skall jaga lycka, perfektionism, elitism och eliminera ut skavanker – både de yttre och inre.

Jag välkomnar ilskan som poppar upp i taket! Jag välkomnar tårar som kan finnas på grund av sorg, smärta, oro. Jag välkomnar gapflabbet som är okontrollerat och lite för högljutt och lite för mycket av allt. Jag välkomnar rädslan, blygheten och oron. Blyghet har nästan blivit, lite slarvigt uttryckt, en diagnos och en sjukdom. Jag välkomnar också olikheter, att få vara som man är. Jag välkomnar det tysta, det gapiga, det snälla, det arga, det mänskliga och känsliga.

Lotta säger att du ibland träder ut ur boken och kan sitta i knät på oss barn och vuxna och ibland vara en del lekarna – de lekar som gör oss till människor – där du får ta nästan vilken roll som helst. Hur känner du inför det? Trivs du bäst i Popcorndalen mellan pärmarna eller går du lika gärna en promenad i skogen eller sitter med i en ring av känslor?

Jag är ett popcorn och popcorn gillar att poppa. Att poppa betyder att hoppa, dansa och vara glad! Så jag poppar upp lite varstans. Ibland klättrar jag i träd. Ibland sitter jag bland barnen och är med i sagostunden. Ibland vill barnen ställa frågor till mig, gosa med mig. Det är så majsigt att kramas tycker jag.

Några barn reagerade över att jag inte hade någon hatt på mig, så en snäll dagbarnvårdare virkade en hatt åt mig. Ibland åker jag bil och är som en skön kudde som barnen kan luta sig emot. På natten ligger jag gärna i sängen och snusar. Jag har väldigt bra lakritsliknande armar som man kan pilla och dra i. Det gillar barnen mycket. Jag skänkte mig själv, en mjukis, till en flicka som var mörkrädd och precis hade fått eget rum. Klart att jag vill vara hos henne och då får även hon chansen att dra i mina armar och känna min mjuka velour. Jag är barnsäker också.

En del låter mig vara en baby och då blir jag nerbäddad i en dockvagn. Då blir jag väldigt varm, men barnen tycker det är skojigt. Ibland äter jag pruttpannkakor och får sitta med vid middagsbordet och ibland har jag tomteluva på mig. Ibland får jag sitta i min Popcornskål och betrakta världen omkring mig. Ibland blir jag smutsig och behöver tvättas med tvål.

Jag är mjuk som en kudde men mina ben är av stål. Jag kan stå och sitta och ligga ner. Jag är en man med bomullskropp. Jag gillar att vara med i lek och stoj. Jag promenerar gärna med barn i skogen. Det jag trivs bäst med är att få vara med i EQ-stunden när vi rappar och har pop-rytmik och sjunger så det svänger som maränger eller när jag läser min taktila massagesaga och berättar sagorna om mig som berättar sig in i livet och när jag ser hur det glittrar till i barnens ögon. Då är jag som allra lyckligast och mår pop-i-popcorn-bra.

Jag hoppas min författare Lotta skriver fler böcker om mig – vi får poppas på det!

Lotta stannar upp, funderar en stund och säger sedan:

Hur skall jag knyta ihop popcornpåsen nu då? Vad är det som är viktigast, vad driver mig som författare? Varför skriver jag om Popcornmannen Poppe? Vad kan vi säga till världen? Det som är viktigast –

Vara ärlig mot sig själv?
Säga som det är inför sig själv?
Var rädd om sig själv – äta, sova, leva.
Bli mindre duktig och hylla lite lathet emellanåt.
Bara vara ineffektiv.


Ilskan?
Lyssna till den.
Vad säger den?
Vill den något?
Bli inte rädd!


Lev i samklang med känslorna utan att drunkna i dem
sluta kontrollera och effektivera allt.


Vi är människor och utan våra känslor vet vi inte vilka vi är...
Vi är mänskliga med fel och brister och det är det som kallas livet.

Läs gärna mer om Popcornmannen Poppe på hemsidan: http://popcornmannenpoppe.se/

 

Freke Räihä

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Samernas nationaldag firas den 6. februari 2014

”Bättre det magra i handen, än det feta i skogen.”/ Gammalt samiskt ordspråk Samerna, som är ett folk utan land, lever i de fyra länderna Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Sameland omfattar ...

Av: Nina Michael | Allmänna reportage | 06 februari, 2014

En evig rannsakan

Det är sommar. Jag är fjorton och sitter och läser. Rummen ligger öde. Det är knäpptyst. Ute dallrar hettan över kullerstensgården. Här inne är det kvavt. Det är instängt. En ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 10 juli, 2010

Strömmen som aldrig slutar virvla – På jakt efter forsens låt

Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter Roland Keijser och Anders Rosén för att gå en svensk folkmusikklassiker på djupet. Den svenska folkmusik har sina milstolpar. Den kanske första men troligen största är de ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 30 januari, 2014

Ladies Night på studenthaket Mohr

Väckarklockan ringde kl 04.15 en torsdagsmorgon; snabb dusch, frukost vid diskbänken och redan kl 04.45 rullade Hedda Jansson och jag i vår bil, som heter Lucy, till Linköpings flygplats. Väl ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 mars, 2014

Böcker i tredje världen

Skuggan från kolonialtiden tycks finnas kvar inom bokbranschen i tredje världen Publiceringen av böcker och andra trycksaker spreds i och med kolonialismen till större delar av tredje världen. Kolonisatörerna förde med ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Essäer om samhället | 26 oktober, 2009

Kall men bra början på Festivalsommaren

"Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er ...

Av: Rasmus Thedin | Kulturreportage | 03 juni, 2010

Den Gåtfulle

Om inte krig funnits, skulle vi då förstå innebörden av fred? Är hälsa något vi kan uppskatta utan att ha varit sjuka? Filosofen Herakleitos levde i Efesos mot slutet av 500-talet ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 april, 2012

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 14 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts