Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | 14 december, 2006
Essäer om litteratur & böcker

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!

För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 16 december, 2017
Gästkrönikör

En alldeles särskild dag. En 35 år gammal film, lika aktuell som då

Allt kulturellt skapande relateras till mottagare genom analogier som utgör verkets minsta gemensamma dividend. Denna växlar från Odyssén, Orestes- och Oidipusmyten, genom anspelningar på Jesus och Buddhas liv, till Marx ...

Av: Vladimir Oravsky | 10 december, 2012
Gästkrönikör

Karen Blixen - den främmande förförerskan



Karen Blixen 1959. Foto Carl Van VechtenKaren Blixen dog för exakt 50 år sedan. Ivo Holmqvist porträttrerar

 ”Det är ingen risk för att Karen Blixens berömmelse ska gå i graven med henne själv”. Så inledde lundaprofessorn Staffan Björck en recension av hennes kortroman ”Ehrengard” när den kom postumt hösten 1963, ett år efter hennes bortgång. Hon avled för i dagarna femtio år sedan, den 7 september 1962, på sin herrgård Rungstedlund vid Öresundskusten några mil norr om Köpenhamn. Där kan man se hennes grav, en vacker liggande sten med enkel inskrift. På den gavel av huset som vetter ut mot havet finns en annan minnesinskrift, ägnad 1700-talsdiktaren Johannes Ëwald som bott i huset och som beskrivit traktens skönhet i sitt poem ”Rungsteds lyksaligheder”. Honom kände Karen Blixen sig befryndad med.

 Det är ett vackert hus, en av de bäst bevarade författarbostäderna i Norden, och välbesökt. Sedan drygt tio år hålls här en sommarkurs över ett ämne med tät anknytning till Karen Blixen. I år handlade det om hennes norska och svenska förbindelser. Om Karen Blixens band till Sverige finns mycket att säga. Hon var gift med den skånske baronen Bror Blixen-Finecke (fast det var hans tvillingbror hon helst hade velat ha). Med honom drog hon just före krigsutbrottet 1914 till Kenya för att odla kaffe. Det gick inte bra, och sedan allt sämre, kanske låg odlingarna för högt och kyligt, och kanske var Bror Blixen mer intresserad av jakt på storvilt och på andra kvinnor. De skilde sig 1925, men Karen Blixen höll ut ännu sex år tills familjen i Danmark inte ville pytsa in fler pengar i denna förlustaffär.

 Hon tvangs hem till det provinsiella Danmark, utblottad också fysiskt (om den syfilis hon smittats med har ordats mycket – hon blev smittfri men fick livslånga starka plågor). Men med sig hade hon utkasten till olika berättelser varmed hon underhållit sig och sin engelske vän, äventyraren Denys Finch Hatton. Han störtade med sitt flygplan och omkom kort innan Karen Blixen lämnade Afrika (samma sak hade hänt med Bror Blixens tvillingbror). Men då hade de redan brutit sin förbindelse – allt detta vet många fler än de som läst böcker om och av Karen Blixen, tack vare Sidney Pollacks romantiserade storfilm ”Out of Africa”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Ensam, barskrapad, sjuk, fördriven ur sitt afrikanska paradis – men så vände det plötsligt. Hon hade samlat elva av sina historier till en bok, sedan blev det till nio, och så sju. Hon erbjöd manuskriptet till en amerikansk förläggare och hade turen att komma i kontakt med en energisk dam i branschen, Dorothy Canfield, som samman med andra startat Book-of-the-Month. Där kom ”Seven Gothic Tales” med, trycktes i stor upplaga, såldes och lästes. Reklamkampanjen var amerikanskt effektiv: en dansk baronessa som levt sjutton år i Afrika och som skrev romantiskt otidsenliga historier på engelska var säljande exotisk.

 Nästan samtidigt kom boken på svenska, med en variation i titeln: ”Sju romantiska berättelser” – också det hade täckning, liksom adjektivet i titeln på den danska versionen som dröjde ett drygt år: ”Syv fantastiske Fortællinger”. Nästan alla var entusiastiska, bara en dansk skribent var syrlig, den store teaterkritikern Frederik Schyberg. Hans taggigt ogina recensionen glömde Karen Blixen aldrig. Det där var 1934. Tre år senare följde boken om hennes liv på den afrikanska farmen, i Svenska Dagbladet omskriven av Prins Wilhelm som hade insides kunskap. Han hade varit hennes och Brors bröllopsvittne 1914 vid en lätt bisarr ceremoni i Nairobi, som skildrat i hans minnesbok ”Episoder” och fiktionaliserat av Lennart Hagerfors i ”Drömmen om Ngong”, hans roman om Bror Blixen.

 Och så kom 1942 den tredje betydande boken, novellsamlingen ”Vintersagor”, tryckt i särskild upplaga för amerikanska soldater att ha i packningen (liksom tyska soldater under första världskriget fick Carl Larssons idylliska bilderböcker med sig ner i skyttegravarna). Sedan kom mystifikationen ”Vedergällningens vägar” som är en rafflande och romantisk pastisch på 1800-talets rövarromaner och där författarnamnet Pierre Andrézel snabbt avslöjades (debutboken hade också ett annat författarnamn, Isak Dinesen, som hängt kvar i engelskspråkiga länder).  Därpå en mångårig paus tills ”Sista berättelser” kom 1957. Den titeln jävades redan året därpå när samlingen ”Ödets lekar” kom ut, bland annat med historien om den franska petroleusen Babette, hon som från Pariskommunens barrikader räddar sig undan som hjälpreda i en strängt pietistisk prästgård vid nordnorska kusten – vad som händer vet alla som sett Gabriel Axels film.

 Hon vinner tiotusen franc på lotteri och använder alla pengarna till en överdådig måltid (hon har varit stjärnkock i Paris men hållit tyst om det) med äkta sköldpaddsoppa och cailles au sarcophage. Det är i stort sett bortkastat på de åldrade församlingsmedlemmarna som ska fira sin bortgånge pastors hundraårsdag, inbjudna av hans båda döttrar Martina och Philippa (Babettes arbetsgivare, döpta efter de barska reformatorerna Luther och Melanchton). Den enas tillbedjare dyker upp ur det förflutna, den svenske generalen Löwenstjerna (kanske klippt ur ”Gösta Berlings saga” liksom prästen är i släkt med Ibsens fanatiske Brand).

 Sist och slutligen och innerst inne handlar historien om konstnärsskap  liksom många av hennes noveller handlar om roller, masker, förbytta identiteter och växlande könsroller (ett ämne som sentida litteraturvetare tacksamt tagit fasta på, i queera läsningar). Efter hennes död har som sagt kommit efterlämnade berättelser, bagatellen Ehrengard, de intressanta breven från Afrika och därpå ett lika stort urval brev från Danmark (fler är aviserade). När Knut Ahnlund, också han litteraturprofessor, för trettiofem år sedan skrev en understreckare om nya böcker om och av Karen Blixen (de förra är mångdubbelt fler än de senare) inledde också han sin artikel profetiskt:

 ”Intresset för Karen Blixen har hållit sig förvånansvärt levande. Det är femton år sedan hon dog och denna kritiska tid i skärselden har hennes eftermäle uthärdat segerrikt.” Det låter sig med ännu större rätt sägas ett halvsekel efter hennes död. Inte bara mina medföreläsare och jag höll låda på Karen Blixens museum på Rungstedlund sistlidna midsommarafton, det gjorde också förlagschefen Johannes Riis som presenterade det senaste bandet i den vetenskapliga utgåvan av Karen Blixens verk som Gyldendal ger ut samman med Det Danske Litteraturselskab, under betryggande akademisk akribi (tidigare har ”Den afrikanske Farm” och ”Vinter-Eventyr” kommit i samma serie, fyra titlar återstår).

 Han var med rätta stolt över denna gedigna tegelsten där kommentarerna tar upp nästan lika många sidor som själva texten, någon gång kanske lite väl utförligt, men danska läsare har säkert nytta av att veta att Fridolin förekommer hos Karlfeldt, t.ex.  Romanen vimlar av öppna och dolda allusioner, läsefrukterna och de litterära valfrändskaperna var många. När boken var ny för snart åttio år sedan skrev den lärda kritikern Klara Johansson detta i ett brev: ”Vore jag recensent skulle jag läsa den sju gånger minst innan jag vågade mig på den. Något så intelligensaristokratiskt i vår plebejiska tid!... Den är ju en tättpackad hundkyrkogård.”  Artur Lundkvist hörde till dem som ondgjorde sig över Karen Blixens aristokratiska attityd och det överklassiga och adliga vimlet i hennes böcker. Det var han inte ensam om.

Nej, Karen Blixens berömmelse har inte gått i graven, och intresset har hållit sig levande. Nyss kom ”Karen Blixen og Sverige” av Grethe Rostbøll, tidigare dansk kulturminister, som bland annat handlar om hennes goda förlagskontakter med Bonniers och om hur stor nytta hon hade av den energiska litterära agenten Lena Gedin, och nyligen har Kjell Espmark och Aage Jørgensen skrivit om det Nobelpris som trots mångas ihärdiga ansträngningar aldrig hamnade i hennes ficka. Och snart följer på Makadams förlag ”Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen”, med titeln lånad från en kort och lysande artikel som Olof Lagercrantz skrev i Dagens Nyheter dagen efter hennes död.  I den samsas nyskrivna studier med omtryckta, och ett brett urval svenska recensioner av hennes böcker trycks på nytt. Mycket har skrivits om henne i Sverige och av svenskar alltsedan hennes debut 1934 – den tättryckta bibliografin är på ett par dussin sidor, varav två tredjedelar förtecknar sådant som tillkommit under de femtio år som gått sedan hon gick bort.

 Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

När man talar om trollen- Intervju med Johan Egerkrans

Att oknytten har en renässans har nog inte undgått någon, både svenska författare och filmskapare har funnit nya intressanta vinklar att skapa nya historier om dessa oknytt. Ett trevligt initiativ ...

Av: Jessika Ahlström, Alexander Sanchez | Övriga porträtt | 21 oktober, 2013

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

”Du har ställt flera frågor kring Kulturdepartementets direkta engagemang och närvaro…” Peace &…

Redan när Tidningen Kulturen publicerar min artikel ”Folkfesten som tänjer gränser för socialt medvetande” (16 juni 2012) har funderingen legat där och grott; det måste väl ändå vara mycket intressant ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Anton Joseph Wilhelm

Anton Joseph Wilhelm. Det har varit en omtumlande tid sedan Anton Joseph Wilhelm valde att lämna pojkrummet bakom sig och ta steget ut mot litteraturens hårda branch. Genom känsloväckande krönikor ...

Av: Anton Joseph Wilhelm | Utopiska geografier | 14 november, 2011

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts