Från tablåspel till kyrkodrama

Följande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör ...

Av: Bertil Falk | 28 oktober, 2009
Essäer om religionen

Nu är det vackert vid sjöarna

 Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i rummet och bara  med öppen hand föra in snöovädret som tätnar utanför  fönstret så att dikten som ligger framför mig försvinner  som en ...

Av: Kristian Lundberg | 28 december, 2010
Utopiska geografier

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Alice Petrén

Frankrike och Algeriet – oupplösliga band och olösliga konflikter

Elisabeth Tegelberg om Alice Petréns nya bok om relationerna mellan Frankrike och Algeriet

Av: Elisabeth Tegelberg | 11 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Den spirituella jakten



Gunnar EkelöfJag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att skriva om honom. Egentligen borde allt som möjligen kan skrivas om honom och hans verk redan ha skrivits åtskilliga gånger om vid det här laget. Men jag gjorde det för mitt eget nöjes skull. Jag ville vara i hans kropp, andas hans tankar. Slutresultatet var en svulstig, spretig och ganska oformlig textmassa, som skickades till några förlag. För smal, skrev man i refuseringsbreven, den här romanen kan man omöjligen tjäna pengar på, jag förstår inte grejen med den där Rimbaud, et cetera. Bruce Duffys roman ”Disaster Was My God: A Novel of the Outlaw Life of Arthur Rimbaud”, som gavs ut förra sommaren, var den slutliga spiken i kistan för mitt projekt. Bah! tänkte jag och drämde näven i bordet, åt skogen med eländet!

För ett tag sedan kom jag dock på andra tankar och beslöt mig för att stöpa om delar av min roman till en serie textmosaiker. De gestaltar på ett eller annat sätt Arthur Rimbaud i diverse skeden av livet, både ur hans eget perspektiv och ur andras. Jag har insupit hans ord, blandat dem med mina egna. Rader ur hans verk har dekonstruerats och återuppbyggts. Ofta har jag bara stulit rakt av. Men om mässingen vaknar och finner att den är en trumpet är det ju, som bekant, inte dess eget fel.

Dublin, den 16 juni 2012: Svettig som en pösig galt dundrar jag in i hallen och drar av mig skor och rökig tweedkavaj. Konvolutet, nyss uthämtat på postkontoret, är länge efterlängtat och kommer ända från det hjärndöda Sverige, närmare bestämt ett antikvariat i Lund (som jag mången gång terroriserat innan min exil här). Jag sliter upp det och håller högtidligt i den sköra, svagt missfärgade tidskriften; majnumret av Bonniers litterära magasin, nummer 5 1939. Hi ho, povero! Jag fyller ett dricksglas till bredden med vitt vin (därmed är jag inne på flaska nummer fyra), lägger mig raklång i slafen och bläddrar med darrande händer fram till Rimbaudessän, skriven av Gunnar Ekelöf; ”Arthur Rimbaud eller Kampen om verkligheten”. I mina studier av Rimbaud stötte jag ganska tidigt ihop med busen Ekelöf, det var oundvikligt. Numera betraktar jag honom som min ärkenemesis. Han hemsöker mig dag och natt: ”Jag vet mer om Rimbaud än du”, väser han snuvigt i mitt öra. Han finns ständigt med mig, som en sur stank. ”Jag är mer som Rimbaud än du …” Håll snattran, diktarjävel! Det är JAG som är den lärde i den mörka läderfåtöljen, inte du! Seså, måste lugna mig nu, måste resonera sakligt … Liksom Rimbaud hade Ekelöf åtskilliga namn; Den syfilitiska baronen, Fröken Gunnela Gherbert, Göran Fulneke, Unge Kanelröf, Chevalier de la Couronne du Laurier de la part de Feuillet-de-Chèsne, Knäckebröd, Kenneth Farrel, negurbög … för att nämna några. Vid tiden för Rimbaudessän var han 31 år gammal. Sju år tidigare hade han bokdebuterat med den härligt självmordsdoftande diktsamlingen sent på jorden, tillkommen i Paris 1929. Kritikerkåren var inte nådiga (hoppas han tog illa vid sig). Hans genombrott som poet kom 1941 med den femte diktsamlingen, Färjesång. Precis i Rimbauds fall var Ekelöfs förhållande till modern, en emotionellt och intellektuellt underutvecklad kvinna, närmast hatiskt. ”Vi kom ifrån varandra redan vid ingången till världen”, skrev Ekelöf – Rimbaud hade kunnat sno meningen rakt av för att beskriva Skuggmunnen! Fadern hade skapat en förmögenhet som fondmäklare i sekelskiftets Stockholm. Omkring 1913 fick han syfilis och blev sinnessjuk. Ekelöf mindes senare hur fadern nonsensmumlandes vankade av och an, tätt följd av sjuksköterskor, i familjens stora våning. Han dog tre år senare, då lille Ekelöf var åtta år gammal. Modern gifte om sig och fick en tid senare barn tillsammans med Ekelöfs styvfar. Det var i denna nya familj som Ekelöfs livslånga känsla av främlingskap grundades. Ja, så gick det till … Vinet fyller och värmer mig, ger mina tankar om möjligt ännu mer styrka och kraft än i det pinsamt nyktra tillståndet, jag är en sjutusan till komet som spränger era huvuden åt helvete… Efter att ha tagit sin studentexamen 1926 ville Ekelöf lämna Sverige ”för alltid” (klokt beslut). Ett tag funderade han på att emigrera till Indien … men istället bar det av till London … Han levde gott som rentier, eftersom den penningstinne fadern innan sin död undansatt en aktiestiftelse till lille Gunnar (rikemanssvin!). I London studerade Ekelöf på School of Oriental Studies bland mumier och champollionska kopparstick … När han var färdig med London återvände han till Sverige, närmare bestämt Uppsala, där han levde enbart på kaffe … Han närde drömmar om att resa till en kaffefarm i Kenya, men var vid för dålig hälsa för att kunna ”leka råskinn”. (Kaffe i Afrika! Återigen ska han vara som Rimbaud! Jag blir tokig!) Hösten 1929 reste Ekelöf till Paris, där han tillbringade tiden på caféer och barer … Grodätarna kallade honom ”Ekeloff” … Han hyrde ett rum med papperstunna väggar och kunde tydligt höra ljudet av gökande grannar. Han studerade musik och satt tio till tolv timmar om dagen vid sitt piano, eftersom han ”omhuldade vissa musikaliska ambitioner”. ”Jag har aldrig, varken förr eller senare, velat se någon principiell skillnad på välljud och dissonans och har aldrig haft lätt att foga mig i det disciplinära”, skriver han, vilket är talande för hans diktning såväl som Rimbauds. Om nätterna skrev Ekelöf dikter med Stravinskijs ”Sacre du Printemps” ständigt i bakgrunden. Dikterna som utgör sent på jorden är ett urval av materialet, som under tiden i Paris föddes ur hans allra mörkaste tankar (mörkare än mina?). Han gick iförd skräddarsydda kostymer, svävade runt i ett töcken av sprit, surrealistisk poesi och bordeller … Oskulden förlorades till en belgisk krigshora … 1930 var han färdig med Paris och for tillbaka hem till Sverige (precis som Rimbaud, i alla fall till och med 1880, återvände han ständigt till Frankrike). Det blev inget av musikdrömmarna (inte heller av Rimbauds korta tid som katastrofpianist hemma i Charleville). Istället valde Ekelöf att helt ägna sig åt diktandet. 1932, samma år som sent på jorden publicerades, förlorade han på grund av Kreugerkraschen hela sin förmögenhet (ha ha). Han fick således för första gången smaka på fattigmansliv (hoppas att det sved riktigt ordentligt). För att få ihop pengar till brödfödan tvingades han skriva recensioner och artiklar till diverse tidskrifter såsom Bonniers litterära magasin, förkortat BLM. Han fick anställning på avantgardetidskriften Spektrum, som även publicerade hans debutbok. Den första Rimbaudöversättningen gjorde Ekelöf 1932, några dikter ur Illuminationer, som trycktes i första numret av Karavan, nån annan litteraturblaska, antar jag. Den som kom med idén var dock inte Ekelöf, utan redaktionskollegan Erik Mesterton – det var alltså tack vare honom som Ekelöf fick upp ögonen för Arthur Rimbaud! Ett år senare skrev Ekelöf en artikel om Rimbaud och En tid i helvetet åt BLM. 1934 tog han upp Rimbaud i antologin Hundra år av fransk dikt från Baudelaire till modernismen (jag har inte läst den). 1936 ville han skriva en bok om Rimbaud, bestående av en 75 sidor lång essä följd av 150 sidor översättningar. Förlaget var dock inte intresserat. Tio år senare försökte han på nytt, men inte heller denna gång förverkligades planerna. Inte förrän 1972 samlades Ekelöfs Rimbaudansträngningar i en volym; Arthur Rimbaud Lyrik och Prosa, som står i min bokhylla. Omslaget ser ut att kunna komma från Fem myror är fler än fyra elefanter. En man i svart kostym och med vingar och ett trollspö (?) står på ett jordklot och pekar mot sju blå stjärnor. Ska det föreställa Rimbaud? Jisses, vart är världen på väg? Och vad mer finns det att säga om Ekelöf? Jag funderar på saken medan jag fyller på mitt glas. Jag fylls av mörka, tysta skogar och en sällan skådad eldkraft – jag skulle till och med kunna blåsa omkull en elefant! Herr ledamot, mina damer och herrar, ni har ingen makt över mig. Jag står på en sanddyn i det forna Egypten. Jag är högprästen. Jag är une sorte de personnage légendaire. Doktorn frågade mig varför jag dricker så mycket. ”För att jag tycker om det”, svarade jag. Efter åtta och en halv meter är svälten ett faktum eftersom jorden blir sumpig och dödar grödan som den innesluter och därefter börjar hela terrängen ruttna och producera en pest, på så sätt kan Nilen både dränka och bevattna jorden. Egyptierna ser ibisen som ett orakel som förebådar översvämningen ty denna fågel är en flyttfågel som inte återvänder till Egypten förrän Nilen svämmar över; det är som när den persiska karavanen stannade vid brunnen i Ctésiphon, alla förtvivlade över att se den torrlagd. Några anklagade trollkarlarna, andra imamerna. Kamelförarna förenades i förbannelser. De hade varit på vägen i många månar med djuren packade med kryddor, myrra och guld. Deras hövding ropade: ”Bah!” och de beslöt sig att förtrycka den försupna poeten som skäller ut Universum. Äntligen anar jag mitt förstånd från London eller Peking eller Berlin. Jag ville till kritöknen. Jag dyrkade ljumma drycker, urblekta butiker, förbrända fruktträdgårdar. Jag fördrev många timmar med tungan hängande, som ett uttröttat djur: jag släpade mig genom stinkande gränder och med slutna ögon överlämnade jag mig till solen, eldens Gud. Jag trivs i Dublin, trots att Rimbaud aldrig satte sin fot här, så vitt jag vet … Jag älskar ljuden från fiskmåsarna på stranden och klippblocken man kan ligga och dra en handtralla bakom … Jag älskar den trögtänkta, rödbrusiga befolkningen med alla sina lustiga miner och uttryck … Jag lever stillsamt och enkelt som underbetald frilansöversättare. Boken jag arbetar på för tillfället, Dan Simmons Drood, är klurigare än väntat. Jävla Wilkie Collins! Jävla Charles Dickens! Jävla Staplehurst den 9 juni! Nu arbetar jag om natten. Från midnatt till klockan fem på morgonen. Under mitt smala fönster stod väldiga träd. Klockan tre på morgonen började vaxljuset blekna: på en gång började alla fåglar i träden att skrika: det är över. Inget mer blir gjort. Jag måste titta på träden, på himlen, som gripits av den outsägliga timmen, morgonens första. Jag såg skolans sovsalar, fullkomligt stilla. Och redan hördes det stötvisa, ekande, ljuvliga bullret från vagnarna nere på gatan. Jag rökte min pipa och spottade på takpannorna – rummet var ju en vindskupa. Klockan fem gick jag ner för att köpa lite bröd: det var hög tid. Arbetarna gick omkring överallt. Det var hög tid att supa sig full i vinstugorna, för mig i alla fall. Jag återvände till mitt rum och somnade vid sju på morgonen, när solen får gråsuggorna att myllra fram under takpannorna. De tidiga sommarmornarna och decemberkvällarna har alltid hänfört mig. Men nu har jag ett tjusigt rum med utsikt över en bottenlös innergård på tre kvadratmeter. Här dricker jag hela natten, jag ser ingenting av morgonen, jag kan inte sova, jag kvävs. Så är det med den saken. Men vad nu? Jag färdas genom en kallsinnig flod och leds inte mer av bogserarnas tjut. Imbecillt skrikande ungdomar har spillt deras blod och naglat fast dem vid mångfärgade parkbänkar. Med flamländskt vete och tyskt öl ombord är jag helt likgiltig för alla dessa snorvalpar, och när min besättning till slut blivit förgjord släpper floden mig fri att fortsätta igen. Jag far, mer spritbedövad än något barns hjärna, denna vinter dragen av tidvattnets virvlar. Aldrig har bortslitna halvöar fått spjärna mot ett mer strålande och metafiktivt virrvarr. I tio nätter driver jag fram av orkanen. Lättare än en kork far jag i det drogrus som suger ner de döda i oceanen, utan att sakna de tröga föräldrarnas ljus. Sötare än för barn sliskiga Dubbeljapp dränks mitt furuskrov av isgröna floder, Gato Negro-stänk och spyor sköljs från mig så snart ankaret slits av och krossar mitt roder. Sedan dess badar jag i Rimbauds poesi som ångar av stjärnor, nattligt svart och opak, där drunknande amatörer tanklöst flyter förbi mot azurgröna djup, som spillror efter Wraak. Där man ser hur bitter genansrodnad jäser starkare än sprit och vildare än lyror, i långsamma rytmer medan ljudet fräser i himlarnas blånad blir brinnande yror. Jag har sett bokhyllorna sprängas av blixtar och tromber, skum och strömmar, jag känner kvällens våg och gryningen som lyfter likt korpar i flock, och ofta har jag sett vad folk tror att de såg. Jag har sett solen stå lågt, i tungt, skräcksjukt sken och slött spricka upp i stela blygrå herpessår, som likt aktörerna på en urtida scen lyser upp de vågor som mot fjärran går. Jag har drömt om blöta nätter med pissig snö, en låtsaskyss som krälar upp till fyllots blå öga, ådror som dricker ur Systemets oändliga sjö, och Bööks gryningssång, gulblå i det höga. I månader sågs bakfyllevågor rusa mot undervattensskär som hysteriska tjurar, utan tanke på att Skuggmunnens feta fot kan betvinga havens skumfradga och skurar. I Sveriges regnskog har jag stigit i land, där lik, människoskinn, litteraturögon blir ett. Regnbågstömmar spända under diskoteken som griper hårt tag i grönblå atletmonsters bett. Jag har sett vidsträckta träsk jäsa, och mjärdar där en hel Schlagerfinal ruttnar i tv-tablån. Malströmmar öppnar sig i fridfulla fjärdar och gubbstånd sugs ner i djupet med ett dån. Glaciärer, silikonbröst, vågor av pärlemor. Mörkt dyiga bukter där fartyg gått i sank, där väldiga ormar rasar ur trädens klor, förtärda av sjukdomar i moln av vidrigt brun stank. Jag skulle ha velat visa skolbarnen floder där milda guldbraxnar sjunger över vit sand, med fradgande skum av blommor kring mitt roder och starka vindar som ger mig vingar ibland. Trött på poler och strålar, en martyr är jag, som havet vars snyftning mjukt gungar mitt trä, ger gulnade blommor, som likt skuggor suger tag och drar mig efter sig, som en fjolla på knä. Jag är nästan en ö, med stränder bestänkta av gulröda fåglars träck och stridslystna tjut. Och fortsätter resan, medan de dränkta sjunker baklänges genom mina rep mot sitt slut. Men jag, en båt som rasande stormar piskar från vikars hårsvall ut i rymdens vakuum, som varken krigsbok eller Hansa Park fiskar upp med vattendrucket skrov ur vågornas skum. Fri, supande, insvept i blådisig eter, som vidare genom skyns röda murar far, med utsökt marmelad jäst av solens lavar och azurhimlars snor, som fläckad av månars elektricitet dras av svarta sjöhästar som en vansinnig stock, och ser hur strålande och djupblå himlar slås i brinnande skärvor av verklighetens tunga chock. Jag ryser när jag från femtio mils håll kände arbetsförmedlingens brunst och havsbottnarnas skalv, jag som spinner i svart stillhet utan ände, saknar nu Europas gamla grånande valv. Jag har sett stjärnbeströdda arkipelager glimma, och öar vars himlar är berusande sprit – Sover ni fördrivna i denna mörka timma, miljoner guldfåglar, ni dåtida rit? Men … för många tårar, för många hjärtskärande gryningar. Månarna är grymma, solarna förbittras, jag sväller och domnar i ensamhetens dyningar. Låt havet ta mig, låt mitt feta köl splittras. Längtar jag efter tomma intets vatten till slut är det en kall, svart grav med en mutist vid sin strand, som i skymningsdoften sörjande sänder ut en fjärilsspräcklig båt ur sin kupade hand. Jag kan inte längre, sköljd av matta vågor, följa bomullsskeppens kurs mot stormar och skär, eller korsa högmodets flaskor och lågor eller simma mot en stirrande slavgalär. Var var jag nu …? Ja, just det – Gunnar Ekelöf. Han skämdes för sin äggliknande flint. Detta löste han genom att ständigt bära basker (är det inte bara tanter som har basker?). En gång när var han på biltur med hustrun Ingrid och dottern (jag kommer inte ihåg hennes namn) blev han pinknödig. Bilen stannade in och han ställde sig vid ett dike och började pissa. Efter en liten stund ropade dottern inifrån bilen: ”Kom nu, annars sliter jag av dig baskern!” Ekelöf var blyg, introvert och tog till sprit för att hantera människor i grupp (precis som jag). I berusat tillstånd var han dock en riktig muntergök och kunde då dansa, åka rutschkana och imitera diverse djur. 1947 trillade han dyngrak mot ett kopparrör som stack ut från en lastbil … Han fick sy 56 stygn i ansiktet … Bland dessa ingår inte hans karakteristiska ärr över näsan, det fick han ett år på Trosa stadshotell (han hade dåliga reflexer och tog inte emot med armarna när han föll framåt) ... Efter olyckan var den räffliga näsan ständigt röd, något han försökte dölja med dampuder … 1956 flyttade han och familjen från Rimbo (!) till Sigtuna, där han spenderade resten av sitt liv … Liksom Rimbaud ville Ekelöf ständigt bort, men förutom en och annan utlandssemester tillsammans med Ingrid skedde flertalet verklighetsflykter inne i hans huvud. På 60-talet blev han alltmer fascinerad av den bysantinska kulturen. De tre sista diktsamlingarna utspelades i Mindre Asien. Två av hans favoritböcker var Fox-Strangways’ Music of Hindustan och Muhyi’d Din ibn al-Arabís Tarjúman al Ashwáq … 1958 blev han invald i Svenska Akademien, men han närvarade i dess salonger vid endast ett tillfälle, full som en tomte. Utbrast han ”Merde!” som Rimbaud så fort någon öppnade truten? Högg han ner någon med en värja? Kastades han ut ur lokalen med huvudet före? Han avskydde negativ respons på sina verk lika mycket som han avskydde den svenska folkhemsmentaliteten … Han var desto mer förtjust i ostron och hundlokor … Han hade ofta tråkigt … Han tyckte att han såg ut som en orangutang (själv ser jag ut som en anemisk valross) … Han gillade att sticka och brodera … Han hatade Beethoven men uppskattade Bach … Han bröt smalbenet i Florens … Han var petig med maten … Han ville hugga sig själv i huvudet med en indianyxa … Han hade snuskfantasier om Edith Södergran … Innan en hjärnmetastas förde honom till Hades den 16 mars 1968 hade han författat 23 böcker (själv har jag skrivit fyra, samtliga om Rimbaud). På sin dödsbädd klagade han på att ingen ringde och pratade med honom. ”Men Gunnar, det är ju mitt i natten”, påpekade Ingrid, varpå Ekelöf utbrast: ”Ja, men japanerna då!” Han blev 60 år gammal.

Gunnar EkelöfNog om Ekelöf. Nu till det väsentliga, alltså essän, som han skriver till mig från ett främmande land: ”Arthur Rimbaud har blivit den modernistiska franska diktens helgon, underbarnet som vid nitton års ålder redan nått höjden av sin konst men plötsligt försvinner mot okända öden som om han hunnit till ett förborgat mål eller fyllt någon hemlighetsfull mission bland människorna. Efter att ha återgivit dikten dess karaktär av magisk konstart slutade han plötsligt att skriva, och detta frivilliga försvinnande från den litterära horisonten har givit honom en gloria som andra unga författare endast kunnat vinna genom en förtidig död.” Du är inte så lite pretentiös i ordvalet! Men visst, du har ju rätt … tror jag … ”Av den beundran den franska ungdomen ägnat honom har säkert största delen gällt hans liv. Ingen annan ung diktares öden har varit så lätta att identifiera med det stora äventyret som hans. Det är därför han blivit huvudpersonen i modern mysteriereligion, ett slags ställföreträdande halvgud som symboliskt genomlidit den stora pubertetskrisen och slutligen övergett allt för det lockande, gåtfulla något.” Jag kan inte låta bli att irritera mig på Ekelöfs förklarande, nästan lite dissekerande ton. Han får det hela att låta som att man går in i en simpel klichéfälla om man hänförs av Rimbaud. […] Han hade ingen vän för livet, ingen verklig förtrogen, ingen som säkert visste vem och vad han var, ingen som efter hans död kunde eller ville säga den autentiska sanningen.” Vänta ett ögonblick, Ekelöf … Skriver du om MIG? […] Det ofantliga tryck, under vilket han måste ha levat, ger hans öde en inre slutenhet, som påminner om det dramatiska konstverkets, och ett förtrollande skimmer, som lätt kan blända det vaknaste öga.” Ja, det ärmig du skriver om, ingen tvekan om saken. […] Han är alltid otillfredsställd. Han kämpar blind som Sisyfus mot ett oförstått olycksöde, lyfter i sina mest patetiska ögonblick beroendet så högt att det nästan är frihet, men faller tillbaka och dukar för sitt arv …” Är jag patetisk? Är Rimbaud patetisk? Vad är det frågan om? […] Men dikten och drömmen lyckades aldrig bli mer för honom än en overklig lyx och som sådan otillfredsställande. Och här ligger grunden till hans tragedi: han var sliten mellan två verkligheter som han inte kunde förena med varandra, drömmens verklighet och vakans, rusets verklighet och nykterhetens, omedvetenhetens verklighet och medvetenhetens. Han kunde inte se den ena som frånsidan och den andra som framsidan av en och samma verklighet, av ett och samma liv, utan var dömd till en ständig dualism, en evig pina mellan tvenne eldar. Han levde på en gång två liv, ett jordiskt och ett överjordiskt, han levde tvåstämmigt, men de båda melodierna gick i varandra främmande tonarter och han kunde trots all möda inte tvinga dem samman till en harmoniskt klingande kontrapunkt. Han var en levande dissonans.” Det där skulle ju lika gärna kunna vara en beskrivning av Ekelöf själv. Ser han sitt eget ansikte i spegeln? Eller Rimbauds? Eller mitt? […] Dikten är ett självbedrägeri, kärleken ett dubbelt självbedrägeri, arbete för lönlöst, vetenskapen för långsam, vetenskapen som ändå adlade människan till en ny frihet. De gamla idealen övertygade honom inte längre, och de nya kunde inte ge honom trollspöt som förvekligade det overkliga, som genast öppnade portarna till det rike där andens makt var oinskränkt.” Jag har läst ett och annat om dig, Ekelöf. En gång frågade du ett bord i Monaco vem du var, varpå bordet svarade: ”Du är fursten av Emgión.” Ord pratar inte, Ekelöf, de har inga munnar (inga rövhål heller för den delen)… […] Hos Rimbaud finns samma själsliga klyfta, men han är i högre grad än de flesta en dubbelnatur, på en gång en vekare och en hårdare människa.” Vem är det som är vek egentligen? Jag har läst att Ingrid brukade spä ut din whisky med te när hon tyckte att du började bli för full. Om man inte lägger märke till såna bedrägerier är man allt bra vek, hörrudu Ekelöf. Dessutom skriver Christina Kullberg i ”Rimbauds nej: Gunnar Ekelöf översätter Arthur Rimbaud” att du tolkade En tid i helvetet som ett bokstavligt, biografiskt vittnesmål och inte som ett stycke poesi. Hur tjockskallig får man vara? Jag drar en djup suck, fortsätter läsa: […] Genom en våldsam förträngning tvingar han in sin dubbla natur på enkla, nästan ensidiga banor. Den hårda, medvetna vilja, åt vilken han överlämnade makten inom sig, förbjöd all dikt och drev honom ut i en frivillig landsflykt, som snart förvandlades till jakten efter en alltmer vulgariserad lycka.” Jaha, vad har du nu rökt för overkliga svampar, Ekelöf? […] Han tog alltså varken hänsyn till sig själv eller till andra, han var en besatt, över vars öden någon stor och opersonlig ande tagit makten. Ibland bröt han ut ett cyniskt raseri. De parisiska celebriteternas självgodhet gjorde honom så utom sig att han en gång till och med drog blankt – det var ju han som var den rätte banerföraren i marschen mot andens rike, hans var makten och härligheten, han ensam kunde visa vägen men ingen trodde honom, ingen ville höra mera i hans ord än subtila poetiska klanger, ingen förstod honom, ingen genomskådade hans förklädnad.” Vem tror du att du är? Dra åt skogen! […] Och inför världen, inför avrättningsplutonen stod han som en bastard mellan ängel och människa, som Jeanne D’Arc, omringad av verklighetens fientliga härar, som inget av själens underverk kunde förinta. Den stora häxprocessen började inom honom.” Min skalle blir mjuk som deg, ansiktet bedövas, skägget får ett eget liv … Jag försöker hålla tidskriften rätt, men den faller gång på gång ur mina händer … Om Rimbauds tid i London tillsammans med den tio år äldre poeten Paul Verlaine skriver Ekelöf: […] Rimbaud började vakna. Förtrollningarna skingrades. Han tyckte sig åter se världen och människorna sådana de verkligen var. Han började skämmas som man gör över vad man gjort i drömmen eller i ruset. Han skämdes över att ha misslyckats och låtit lura sig av en dröm, han skämdes över att han förrått sig och blottat sig.” Och du själv då, Ekelöf? Jag har läst att du vid ett tillfälle klädde av dig naken en natt och ställde dig på en balkong, inför allas åsyn, till och med barns. Du var packad, som vanligt, och beskådade oblygt den mörka nejden medan folk ropade åt dig att för Guds skull gå in och ta på dig kläder. ”Och det hela hade verkligen bara varit en dröm, ett rus, en tid av våldsam inspiration, både konstlad och naturlig. Rimbaud var en profet som inte trodde på sin gudomliga kallelse annat än i ruset eller i drömmen. Han var en skeptiker på trefoten och när ångorna skingrades var honom orakelspråken likgiltiga eller besvärande. Han saknade det fasta stödet av en religion eller en medveten övertygelse. Och när han slutade skriva gällde hans avsked egentligen inte dikten (som han orättvist kommit att förakta) utan profetian. Säkert kändes det bittert att bita huvudet av skammen och för alltid lämna drömmarnas paradis. Hans fel var Hybris. Han hade velat profetera gudarna förutan. Därför blev han slagen med blindhet och där han nyss sett mening och klarhet såg han nu bara ’sin dumhet’. Krisen tvingade honom att stympa sitt eget jag, att begå ett andligt självmord.” Vem är det som har hybris av oss tre, gubbe lilla? Nåja, framåt slutet tycks han i alla fall inse att han skriver i nattmössan (eller kanske snarare nattbaskern): […] Kanske har jag inte mycket nytt att säga i ’fallet Rimbaud’. Gåtan står kvar för mig, det finns någonting där som jag inte kan förstå med hjärtat utan på detta sätt måste förklara för mig med många ord.” Så, då var det slut på bedrövelsen. Jag river tidskriften i två delar, ser de gulnade sidorna falla mot golvet och skiter sedan ut mig själv i de förorenade haven.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Jonas Wessel

Ur arkivet

view_module reorder

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | Essäer | 27 juli, 2010

Veckan från hyllan, Vecka 11, 2012

Det har varit presidentval i Finland. Sauli Niinistö vann. Han är konservativ, men i Finland som på många andra håll i världen vill inte de konservativa kalla sig för konservativa ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 mars, 2012

Ahimsa: Ickevåld

I dagens värld länkas vi till andra på många sätt. Det globala sammanvävs med det lokala. Lycka är inte bara ett individuellt behov utan också ett kollektivt fenomen; min lycka ...

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 08 december, 2010

Sväva i en rymd

Sväva i en rymd inuti och födas i kvinnokamp. Känna blodsmak naken

Av: Tor Lundmark | Utopiska geografier | 30 oktober, 2007

Mary Wollstonecraft – med pennan som revolutionär kraft

Mary Wollstonecraft. Många miljoner människor har dött och glömts under de hundratrettio år som gått sedan hon begravdes. Men när vi läser hennes brev och lyssnar till hennes argument [...] ...

Av: Johanna Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2008

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 december, 2011

Thomas Bernhard. Om geniet och fallet eller de sammanväxta i en verklighetens fiktion…

"What matters is whether we want to lie or to tell the truth and write the truth, even though it never can be the truth and never is the truth” (T ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 03 oktober, 2013

Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.