Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Abdo Rimbo



Rimbaud i Harar 1883Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att skriva om honom. Egentligen borde allt som möjligen kan skrivas om honom och hans verk redan ha skrivits åtskilliga gånger om vid det här laget. Men jag gjorde det för mitt eget nöjes skull. Jag ville vara i hans kropp, andas hans tankar. Slutresultatet var en svulstig, spretig och ganska oformlig textmassa, som skickades till några förlag. För smal, skrev man i refuseringsbreven, den här romanen kan man omöjligen tjäna pengar på, jag förstår inte grejen med den där Rimbaud, et cetera. Bruce Duffys roman ”Disaster Was My God: A Novel of the Outlaw Life of Arthur Rimbaud”, som gavs ut förra sommaren, var den slutliga spiken i kistan för mitt projekt. Bah! tänkte jag och drämde näven i bordet, åt skogen med eländet!

För ett tag sedan kom jag dock på andra tankar och beslöt mig för att stöpa om delar av min roman till en serie textmosaiker. De gestaltar på ett eller annat sätt Arthur Rimbaud i diverse skeden av livet, både ur hans eget perspektiv och ur andras. Jag har insupit hans ord, blandat dem med mina egna. Rader ur hans verk har dekonstruerats och återuppbyggts. Ofta har jag bara stulit rakt av. Men om mässingen vaknar och finner att den är en trumpet är det ju, som bekant, inte dess eget fel.

”Vem är denne ensamme man, som står i en fläckig bomullskostym under ett bananträd någonstans i tropikerna? Han står med armarna i kors och betraktar oss med avvaktande, dov blick. Fotografiet är dåligt framkallat och därtill anfrätt av tiden: mannen tycks på väg att försvinna in i ett grått töcken.”

– Ingmar Leckius, ”En viss monsieur Rimbaud som påstår sig vara köpman”, Lyrikvännen nr. 5, 1986.

1. DJUNGELN

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

jag ska skära sönder hela min kropp

jag ska tatuera mig

jag ska bli lika vidrigt ful som en mongol

du ska få se, jag ska skrika på gatorna

Ett svart pulver duggar milt min sömnlösa natt och väcker en behaglig smak av kinesiskt tusch. Likkistor täckta av ebenholtssvarta plymer under baldakinernas natthimmel drar förbi i trav av stora blåsvarta ston. Processioner av älvdrottningar, i rödaktiga opalskimrande dräkter,

klättrar upp ur ravinerna. Drömmen blir kall. Avgrunden under oss blir blommande och blå. Vilken häxa ska höja sig framför den vita solnedgången? Vilka violetta lövverk ska falla? 

Jag, numera tystnadens herre, känner mig betydligt äldre än 22. Svarta Havet var inte hälften så svart som jag föreställde mig det. Wien var bara spyor, horor och dålig gin. Wagner fördömd i evighet, et cetera. Enda sättet att sova utan drömmar är att supa sig redlös. Mina framtidsplaner ändras från dag till dag. Mitt skinn ömsas. Min skalle ska bli ett fulländat och modernt urverk. När jag behärskar världens alla språk ska jag återuppfinna dem och ta patent. Under ett besök på någon tarvlig taverna börjar några polisongprydda karlar tafsa på min bak. De tycker att jag ska ta värvning. Lika bra att gå i faderns fotspår, tänker jag, och kort därpå bär det av till Rotterdam, Gouda och Harderwijk. Soldaterna marscherar omkring – de ska slaktas i Indien. Mina stora röda stryparhänder ändrar form när jag studerar dem i främmande länder. Jag finner en stillsam njutning i att skåda ut över Röda Havet (på arabiska al-Bahr al-Ahmar). Om man ändå kunde få spendera dagarna med att ligga och lata sig på dess korallrev.

Alla dessa anhalter! Padang, en av de största städerna i Sumatras västra del. Det vulkaniska Java i Indonesien. Borneo åt nordost, Bali i öst. Aceh-kriget har pågått i tre år, något slut tycks inte finnas inom räckhåll. Mot slutet av juli stannar vi till i huvudstaden Batavia, där floden Ciliwung möter havet. Båt byts ut mot tåg. Salatiga, 46 kilometer söder om Samarang. Den holländska uniformen är en löjlig blågrå historia komplett med bajonettsvärd, ryggsäck och en minst sagt idiotisk hjälm. Varför deltar jag i denna fars?

En död och stjärnlös augustinatt: jag river loss samtliga kännemärken från uniformen och slänger all utrustning i en ametistskimrande sjö, ovanför vilken sällsamma sländor dansar. Jag gör mig så skitig som möjligt – jag måste se ut som en riktig vilde där jag sitter hukad i den tjocka djungeln! Efter några dagsfärder av planlöst strövande ser jag en krater till bredden fylld med turkost vatten. Jag badar dock inte i den, trots att hettan blir outhärdlig efter bara ett par andetag. Myggliknande små bestar suger mitt blod, fåglar sjunger belgiska sånger, meterlånga feberödlor smälter in i växtligheter berömda för heta blommor. Genom väggarna av trädstammar och antik grönska anar jag Javahavet eller Indiska Oceanen.

Jag har sett det förut och jag ser på nytt; en katedral som sjunker och en ö som stiger. En stor klocka som aldrig klämtar. En lerig grop där några vita djur har sitt bo. Jag hör en fågel, hans sång får mig att stanna och rodna. Jag är overksam, drabbad av hög feber; jag avundas djuren deras lycka – fjärilslarverna som symboliserar dödsrikets oskuld, mullvadarna som representerar den jungfruliga sömnen. I ett träsk ligger ett till hälften dränkt piano, installerat av Madame ***. Dess tangenter lyser vita. De ser ut som tänder. 

Samarang: jag vadar över dyiga flodbanker. Jag tröttnar. Nog med exotism, nog med niggerliv! Jag ska fylla lungorna med luft från Ardennerna, de kalla bergen, de klara floderna! Hem till Frankrike, hem till Skuggmunnen. September: hårdheten ska härda mig, göra mig slug och klar som en komet i skallen. Jag kastar mina tidigare paltor i havet, iför mig min nya dräkt. Namnlappen i nacken lyder ”E. HOLMES”. 

The untersigned Arthur Rimbaud – Born in Charleville (France) – Aged 23 – 5 ft. 6 height – Good health – Late a teacher of sciences and languages – Recently deserted from the 47 Regiment of the French army, – Actually in Bremen without any means, the French consul refusing any Relief, –

Would like to know on which conditions he could conclude an immediate engagement in the American navy.

Speaks and writes English, German, French, Italian and Spanish.

Has been four months as a sailor in a Scotch bark, from Java to Queenstown, from August to December 76.

Would be very honored and grateful to receive an answer.

John Arthur Rimbaud

 

2. ÖKNEN

”Hur gammal är du?” frågar den fete mannen – monsieur Dubar.

Hans runda ansikte är illrött med stänk av purpur, som en övermogen frukt. Jag följer svettdropparna med blicken. Även om hans händer är maskulina och kroppsspråket självsäkert får han mig att tänka på en stor, döende byracka med alltför blödig ägare.

”Tjugosex om två månader”, svarar jag.

”Berätta lite om dig själv. Vad har du sysslat med tidigare?”

”Lite av varje. Jobbat på ett sågverk, rekryterat män till det militära, tolkat. Senast översåg jag bygget av en guvernörs sommarresidens. Det blev klart, jag ville ha ett nytt jobb och hamnade här. Fråga inte varför.”

”Får jag fråga när?”

”För några dagar sedan.”

”Var skedde detta senaste arbete?”

”Troodos.”

”Vad är det?”

”Ett berg på Cypern.”

”Vad har du gjort mer?”

Jag gnuggar ena tinningen och kan inte låta bli att le för mig själv, i alla fall mentalt. När jag sluter ögonen och försöker forma ett samband mellan det virrvarr som min inre blick möter är det lätt att bli yr – rentav en smula skrämd.

Varje månad innebär nya platser, nya namn, nya tungomål. Förändringen är konstant, topografin lika böljande som de sju haven. Allt det gamla är borta.

Färden till Jemen var lång och så plågsam att den nästan tog nästan kål på mig. Jag har alltid känt mig ensam, men så ensam jag kände mig under färden hit har jag aldrig känt mig.

Med båt färdades jag genom en vansinnig hetta till hamnen i Suakin – en riktig spökstad. I Massaouah drack jag åtskilliga koppar kallt kaffe och vilade upp mig några dagar. Jag ville ha samma hudfärg som de – som vulkansten. Från Massaouah bar det av mot Jemens spets; Hodeida. Det var ett lämpligt ställe att söka ett arbete på, tänkte jag och satte igång. Men inom kort förstod jag att min skalle inte klarade hettan – den blev allt värre, som om Djävulen fixerade sitt förstoringsglas mot den arme arbetsmyran Rimbaud – och dessutom räckte mina knapphändiga fraser på arabiska inte särskilt långt.

I Hodeida blev jag sjuk, den galna värmen blev för mycket för mig i slutändan, och jag fick återigen feber (dock var det inte fullt så illa som i Italien och i Grekland). Jag blev sängliggande ett par dagar. På något sätt började jag prata med de övriga gästerna på ”hotellet”, och kom på så sätt i kontakt med monsieur Trébuchet, som påstod sig känna ”allt och alla i den här änden av världen”. Han baddade min panna, gav mig vatten. Jag förklarade för honom att jag sökte arbete. Han berättade om ett par franska bröder, Bardey, i hamnstaden Aden, ett handelscentrum. Bröderna Bardey hade en firma tillsammans. Skulle de kunna tänka sig att ta emot mig? Trébuchet lovade att hjälpa mig. När jag återhämtat mig från mardrömmarna och svettningarna reste jag vidare med båt mot Aden, där skulle jag få ett nytt ansikte, ett nytt liv! Jag färdades längs Röda Havet och Suezkanalen – dess skimmer har alltid något dött över sig – nådde Bab el-Mandeb och sedan var jag framme vid målet: hamnen Steamer Point. När jag steg i land möttes jag av en grupp brittiska herrar klädda i lysande vitt och med tropikhjälmar på huvudet. Det blev någon av en chock för mig. Vart jag än gick hörde och såg jag dessa britter. Jag fick snart reda på att staden tillhört britterna sedan -39, vilket förklarar saken.

Inte bara folks klädsel var vita, utan även byggnaderna. Jag kände igen en del arkitektur som europeisk. Det vita var ett skydd mot hettan, som säkert gick upp till 40 grader. Jag såg därför snabbt till att göra mig av med mina murkna klädtrasor och köpte istället en vit linnekostym samt ett par filttofflor. I början kände jag mig som en riktig tokstolle, men hettan blev något mildare. Några män virade rep runt en död haj. Små negerbarn sprang omkring i flock och lekte med pinnar.

I hamnen tog jag mig, via en knagglig droska dragen av en gällt skrattande somalier, till Grand Hôtel de l’Univers och frågade där efter monsieur Suel, som den vänlige Trébuchet tipsat om. Hotellet var långt och majestätiskt, nästan helt gjort av vit sten. Byggnadsstilen var förmodligen indisk, men jag kan ha fel.

Jag bekantade mig med monsieur Suel, en sympatisk, äldre man i rutig kostym (han såg ut som ett vandrande schackbräde). Han berättade sakligt och kompetent för mig om bröderna Bardey i Aden, belägen några kilometer från hamnen, och deras verksamhet. Gummi, djurskinn, kaffe; där har vi min nya karriär!

Det dröjde inte länge innan jag reste dit, eller rättare sagt: hit. Till monsieur Dubar – en släkting till Suel – som nu vill att jag öppnar munnen och kommer med ett svar.

”Hur löd frågan?” frågar jag.

”Frågan löd vad du tidigare sysslat med.”

”Jag har varit arbetsledare vid ett stenbrott. Senast var jag i Alexandria. För två år sen korsade jag Alperna. Jag har studerat språk.”

”Hur många kan du?”

”Förutom franska talar jag engelska, tyska, ryska, italienska och spanska. Jag läste latin och grekiska i skolan, men det mesta har försvunnit.”

Monsieur Dubar flinar bakom skrivbordet och tittar ner i mitt ansökningsbrev.

”Här omkring talas det ju en del arabiska. Kan du arabiska?”

”Korta fraser. Jag lär mig fortfarande.”

”Du tycks vara en aktiv man. Vad har du för mål i livet?”

Irritationen sjuder inom mig. Stå här och bedömas och förhöras som en arbetshäst eller en simpel tjuv!

”Zanzibar”, svarar jag.

”Nu förstår jag inte”, säger monsieur Dubar.

”Jag vill resa till Zanzibar.”

”Varför?”

”Vet inte. Kanske för att jag har hört att det finns möjligheter där.”

Monsieur Dubar nickar, begrundar mig från topp till tå. ”Du ser lite undernärd ut. Äter du ordentligt?”

”Är det relevant?”

”Absolut. Jag vill att Bardeys anställda ska orka med en hel del. Hettan tar kål på de flesta, särskilt utbölingar.”

”Jag har haft feber nyligen, men det är bättre nu.”

”Röker du?”

”Nej.”

”Dricker?”

”Nej.”

”Vad gör du på din lediga tid?”

”Lite av varje. På sistone har jag börjat läsa Koranen.”

”Hur kan det komma sig?”

”Det är min ensak.”

”Är du muslim?”

”Nej.”

”Religiös på något annat sätt?”

”Definitivt inte.”

”Har du någon fru?”

”Nej. Aldrig haft någon.”

”Har du några släktingar?”

”En mor, två systrar, varav en är död.”

”Var kommer du ifrån?”

Först tänker jag svara sanningsenligt, men kommer återigen ihåg hur roande det är att sprida lögner omkring sig, och svarar: ”Dole”.

”Jag gillar dig”, säger monsieur Dubar. ”Trots att du är spänd och en smula underlig.”

”Vad är lönen?”

”Det beror på hur det går, men inte mindre än fem francs om dagen. Du bor och lever hos oss gratis, tvättning inkluderat. Acceptabelt?”

”Acceptabelt.”

”Du börjar klockan sju på morgonen och slutar klockan fem på kvällen. Måndag till fredag, även söndag. Du är ledig på lördagar, då kan du läsa hur många suror du vill.”

”Acceptabelt.”

”Bra. Välkommen hit.”

Han reser sig och går fram mot mig. Han är barfota och helt klädd i vitt. Vi skakar hand, sedan är det avklarat.

”Vi ordnar med lite av varje här, men det känner du ju säkert redan till”, säger han. ”Export och import. Oljor, djurhudar och kryddor, men mest kaffe. Dina uppgifter är att ta emot säckarna med kaffebönor och se till att de kommer på rätt plats. Vi har en grupp flickor från indien som maler och paketerar kaffet, sen bär det av mot nya äventyr. En del pappersarbete kan det eventuellt också bli, som du ser är det lite stökigt. Det är ju inte jag som basar här egentligen. Alfred är ute och reser för tillfället, så jag håller ställningarna. Pierre, han som visade dig hit, är Alfreds bror. Men det förstod du säkert.” Han tar fram en flaska ur skrivbordslådan. ”Vill du ha en törstsläckare?”

”Som sagt, jag dricker inte.”

”Är du nykterist?”

”Asket.”

”Varför?”

Jag rycker på axlarna.

Monsieur Dubar lägger tillbaka flaskan. ”Jisses!” utbrister han och torkar svetten ur ansiktet med en näsduk. ”Hettan gör en verkligen galen. Det här stället är helvetet på jorden, säger nyanlända, och visst, jag förstår dem. Men man vänjer sig. Vill du ha ett gott råd? Ha alltid vatten nära till hands och håll dig i skuggan. Om du ska ut i solen, gå aldrig någonstans utan något på skallen. Hjärnan kokar, tack vare den förbannade vulkanen.”

”Vad är det med vulkanen?”

”Vi befinner oss mitt i en krater, min vän. Ingen ny luft kan komma in.”

”Men det är ju en hamnstad, inte sant?”

”Tro mig. Ingen vind, inte så mycket som en pust.”

”Jag klarar mig nog.”

”Du bor i ett eget rum i vår gemensamma byggnad. Två våningar och havsutsikt, vad mer kan man begära? Hela taket är en veranda. Kom, jag ska visa dig runt.”

”Fortare”, säger jag på arabiska. ”Sätt fart.”

Arbetarna kallar mig Karani – det arabiska ordet för ”elak”.

Jag gör en kvick rörelse med högerhanden, visar var de ska gå med kaffebönorna. Arbetarna muttrar. En del imponeras av att jag talar på deras språk, en del finner mig löjlig eftersom jag konsekvent vägrar delta i deras kortspel om kvällarna.

Arbetet sker på byggnadens första plan. Våra rum är belägna på det andra. Allt är förhållandevis svalt, trots de höga temperaturerna. Mitt rum är litet och oansenligt, vilket passar perfekt. Intill byggnaden finns ett högt torn. Nätterna är stjärnklara. Jag ligger på rygg ute på verandan, den bästa sovplatsen, med blicken fäst mot de vitlysande punkterna i en svart oändlighet. 

Viannay, Bardey et Cie utökar verksamheten till Harar, där man ska öppna en agentur. Jag inser vilken chans jag har och anmäler genast mitt intresse för att resa dit. När det beslutas att jag ska anställas på det nya kontoret börjar jag genast packa. Min nya lön kommer att bli betydligt bättre. Skuggmunnen skickar de böcker jag behöver, ämnena rör sig om allt ifrån metallurgi till hydraulik. Jag beställer yllekläder från Lyon. De kommer inte. Tydligen finns det en annan vid namn Rimbaud här, jag får ideligen brev avsedda för någon som inte är jag. Denne andre Rimbaud är säkert lika förbannad som jag.

Först bär det av till Zeilah, ytterligare en hamnstad. Ibland tror jag att jag är en karaktär i en äventyrsroman – bilden av mig själv bland kameler, negrer och sanddyner har alltid varit självklar. Väl i Zeilah går vi ombord på en båt som för oss uppför floden. Sedan väntar ännu mer ridande genom Somali-öknen. Issa-krigare rider tillsammans med oss. De är storväxta varelser med håret i långa flätor indränkta i smör. Deras huvudbonader pryds av testiklar från besegrade fiender.

Under frusna, stjärnklara nätter sover jag inte med de andra i tälten, utan i det fria bland djuren. Jag tänker på mineralogi, topografi, hydrografi, djuphavsdykning. Alla viktiga ting ska rymmas i min hjärna.

Det dröjer ända till slutet av månaden innan kameler och karlar är redo för avfärd. Jag är upprymd över det kommande miljöombytet. Jag ska tjäna pengar, jag ska äga guld.

I Bab el Salaam gör jag i ordning min häst. Jag vill vara så lik en muslim som möjligt och virar därför en vit handduk runt huvudet och sveper en röd filt över axlarna.

”Är jag inte stilig?” säger jag, varpå alla i karavanen brister ut i skratt – även jag.

”Du är inte klok”, skrockar Righas.

”Det är väl aldrig fel att bli orientalisk?”

”Skyll dig själv om du får skallen avskjuten.”

”Du förstår inte. Om jag är klädd så här ökar prestigen för hela gruppen. Nu tror alla att jag är en Muhammedansk köpman. Från och min nu är jag Abdo Rimbo.”

Alla skrattar – inklusive jag.

Färden till Bubassah går enligt planerna. Djurhudarna köps. Med hjälp av den lokala hövdingen sätts två handelsposter upp. Hemfärden är händelselös. Det enda som fångar mitt intresse är kvarlevorna efter en ökenfarare. Karavanen rider förbi den döde. Ingen tycks se det flinande kraniet utom jag.

*** 

En sån leda! Ett sånt idiotiskt liv! Vad gör jag egentligen här, jag? Och vad skulle jag finna nån annanstans? Mitt liv är alltså en riktig mardröm. Förlåt att jag breder ut mig så i detalj med mina besvärligheter. Men jag ser att jag snart är 30 år (halva livet!) och jag har slitit ut mig på att utan resultat jaga världen runt. Vad mig angår är jag dömd att leva länge till, kanske för alltid i dessa trakter där jag numera är känd, där jag kunnat uträtta något och där jag alltid kommer att finna arbete – medan jag i Frankrike skulle vara en främling och inte finna nånting alls. Förvåna er inte över att jag aldrig skriver: den viktigaste orsaken är att jag aldrig har något intressant att berätta. För när man vistas i länder som det här har man mer att fråga om än att tala om! Öknar befolkade av enfaldiga negrer, utan vägar, utan postgång, utan resenärer: vad vill ni att man ska skriva om det? Att man har långtråkigt, att man långleds, att man själv blir stupid; att man har fått nog av alltihop, men inte kan krångla sig ur det osv, osv! Det är alltihop, allt man kan säga alltså: och eftersom det inte kan roa andra heller, så får man tiga.

lämnade Harar vid 6 på morgonen

anlände till Degadallal vid 9:30 på förmiddagen

träsk till övre Egon, klockan 12

Egon ner till Fort Ballaoua, klockan 3

nedstigningen från Egon till Ballaoua mycket svår, både för bärarna som snubblar över varje sten, och för mig som nästan kastas omkull hela tiden

båren är redan nästan förstörd, och tjänarna helt utmattade

jag försökte rida en smula, med mitt sjuka ben bundet vid marken

var tvungen att stiga av efter några minuter och återvända till båren som redan släpade en kilometer efter

anländer till Ballaoua i regnet

våldsamma vindar hela natten

bärarna var bättre och enda lidandet var nedstigningen från Ballaoua

storm klockan 4 i Gueldessey

natt, mulen med väta och köld

stannade och väntade på vägvisaren och kamelerna bakom oss

åt lunch

slog läger med M Donald, hans hustru och 2 barn

regn

kamelerna vägrade låta sig lastas

hela kvällen och natten väntade vi på kamelerna som aldrig kom

det regnade 16 timmar i sträck och vi hade varken proviant eller tält

jag låg hela tiden under ett abessinskt skinn

kamelerna anlände vid 4 på eftermiddagen och vi åt efter 30 timmars fullständig fasta och efter att ha varit utan tak över huvudet 16 timmar i regnet

slog läger i Dalahmaley vid 4:30 … iskallt

bärarna gjorde ett dåligt jobb

de kastade mig till marken när vi anlände

3. ROCHE 

Jag märker att mitt förstånd sover. På min sjukbädd har rökelsedoften återvänt till mig så starkt. I samma öken, i samma natt, väcks mina trötta ögon alltid av silverstjärnan. Jag återser mig själv med huden sönderfrätt av gyttja och pest, med håret och armhålorna myllrande av maskar, och ännu fetare maskar i hjärtat, utsträckt bland främlingar utan ålder, utan känslor. Ibland ser jag ändlösa stränder på himlen, täckta av vita och lyckliga folkslag. Jag måste besegra min fantasi och mina minnen. Mina sista ångestkänslor dör bort, svartsjukan mot tiggarna, stråtrövarna, dödsälskarna, efterblivna av alla sorter. Där är hon, den lilla döda, bakom rosenbuskarna. Den unga avlidna mamman kommer nerför yttertrappan – Kusinens kärra knarrar i sanden – Den lille brodern – (han är i Indien!), där borta, framför solnedgången, i ett fält av nejlikor och gamla män som begravts stående i fästningar av lövskogar. Slottet är till salu, fönsterluckorna har lossnat. Prästen har väl försvunnit med nyckeln till kyrkan. Det är säkert världens undergång jag närmar mig. På oändligt avstånd över mitt underjordiska rum sprider husen sina rötter, dimmorna samlas. Gyttjan är svart eller röd. Kloakerna är inte så högt upp. Runt mig finns bara planetens tjocka skorpa. Kanske azurblå avgrunder, schakt av eld. På de här djupen möts kanske månar och kometer, oceaner och sagor.

Jag kom till Frankrike med fartyget L’Amazone. Efter att ha tryckt en näsduk med kloroform över mitt ansikte skar Dr. Plyette av mitt ben den 27 maj. Var är det nu? I någon soptunna eller kastat till hundarna? Adjö högerben, adjö liv, adjö allting, guten tag slutet!

Fåglar kvittrar. Det är ganska svalt ute. Jag tar mig fram på grusvägen med hjälp av kryckor och träben. Det skaver inte bara i stumpen utan även i höger armhåla, som klyvs i två delar på grund av kryckan. Så komiskt; jag, en invalid! Jag som marscherat genom Alperna:

femtio centimeter djup snö och ovädret man förvarnat om

sjön Quartre-Cantons där man går genom ångmolnen

vägen börjar klättra och följer alpernas konturer

inga fler dalar

även om man inte ser tröskverken i de dimmiga djupen hör man sågarna och hackorna mot de osynliga höjderna

det finns många gruvschakt

sicksackande fram och tillbaka mellan mycket behagliga terrasser

inte längre några skuggor över, under eller runt omkring en

ingen väg, inga stup, varken raviner eller himmel

bara en drömliknande vithet att röra eller se, eller inte se, eftersom det är omöjligt att höja blicken över det vita obehaget som finns över hela stigen

omöjligt att lyfta huvudet i den förintande nordanvinden

ögonfransarna och mustascherna blir till stalaktiter

öronen trasas sönder, halsen svullnar

utan skuggan som är en själv, och utan telegrafstolparna som märker ut vad man får anta är vägen, hade man varit lika förlorad som en sparv i en ugn

här är en slädkonvoj, en fallen häst halvt begravd i snön

vägen försvinner

på vilken sida om stolparna är vi

man går fel, man sjunker ner till revbenen, sedan till armhålorna

man ser de där fina stora gula hundarna som alla har hört talas om

Jag ligger på en grusväg. Jag reser mig inte upp. Om det kommer någon drummel på häst och vagn rör jag mig inte ur fläcken. Bah! Låt dem köra över mig! Låt dem krossa min arma skalle! Som om det inte vore nog med högerbenets öde, har nu dessutom det vänstra börjat värka. Men jag ska inte ge upp. Jag ska tillbaka till öknen, där jag ska fortsätta mina affärer.

Isabelle väntar hemma på gården. Snart ger hon sig väl ut och letar efter mig. Jag gör allt för att ge sken av att hålla modet uppe och drar den ena vitsen efter den andra. Jag pratar inte med Skuggmunnen längre. Vi befinner oss aldrig i samma rum numera. Hon är för tillfället på ”affärsresa” – utmärkt! Isabelle säger att vi beter oss som småbarn, men det kan hon gott tycka. Blir man inte barnslig om man ideligen blir behandlad som ett?

Senare: jag ligger till sängs i mitt rum omgiven av mjuka abessinska kuddar. Samtliga fönster och dörrar är stängda. Stearinljus och fotogenlampor lyser upp väggarna. Skuggor dansar. Opium och vallmo smeker bort smärtorna. Jag märker att jag yrar.

Isabelles röst, en len viskning:”Prata inte mer nu. Vila.”

”Håll min hand, kära syster.”

”Jag är här. Jag går ingenstans.”

”Hör du inte hur liken snarkar på veteåkrarna? Vita kaniner skuttar åt motsatta riktningar. Håll Skuggmunnen borta, hon får inte komma in hit. Lögnerska, dödgräverska, stumma mördare. Man väntar på mig i Abessinien, jag har outredda affärer … Vi måste iväg. Hör du det, vi måste iväg!”

”Såja, allt är bra.”

”Är kamelerna lastade? Är vi klara för avfärd?”

”Vila nu, Arthur.”

Brisen förför mig där jag sitter på min stol i en skuggig del av trädgården. Jag skådar länge in i den sorgsna solnedgången som tvättats i guld. Alla mina smutsiga minnen utplånas.

Jonas Wessel

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.